(Kåseri från Lomma) I morse vaknade jag som NATO-medlem: Inget skjutande i natt-kastade enbart vatten

 Beskedet kom i måndags kväll. Den hårda nöten knäcktes. Turkiets Erdogan gjorde plötsligt en kovändning, och sa ja till Sveriges NATO-ansökan. 

Så i natt kunde jag betrakta mig nästan klar för den här illustra församlingen med vapen som intresse. Jag borde krypa ner mellan lakanen med en AK4 vid min sida. 

I stället låg hustrun där.

”Är jag NATO-medlem nu,” kluckade hon sömndrucken och inte så lite förvånad. 

”Nja, men bra nära.” 

”Ska jag och min syster, Gun-Britt som går mot 80 år, behöva gå kurs på ABF till hösten och lära oss kasta handgranater? Aldrig i min värld.” 

”Nja, så har man nog inte riktigt tänkt sig det hela. Du kan sova gott. Du vet att du har en gammal stridspilot vid din sida. Flög Tunnan på 1950-talet. Ett plan som gick lika mycket i backen som det flög i luften.” 

Landets kommunister går i toppspinn. Fy satan för den stora satan USA, liksom. Spår även jordens undergång. Någon form av Harmageddon som Jehovas vittne hamrat fram 174 gånger. Inget rätt där. 

Putin är också en rar farbror. 

Andra sidan tycker jag det var roligare när Elvis Presley besegrade oss ungdomar med Tutti-Frutti för 67 år sedan. Nej, jag får gå på toa och kasta vatten. 

Ännu så länge en fredlig handling. 

Skönt det.

 

Måndagskåseri: Nära jag fick kulturpris av Lomma kommun-tack ändå

 

Jag sitter här i Täppan och läser Sydsvenskan. Helt enligt elkrisen har jag flyttat mina bopålar ut i kylan. Ska det hackas tänder, så kan man lika så bra hacka tänder utomhus. Jag tror energiminister Ebba Busch skulle bli stolt över bragden. Metoden drastisk. 

Sparar emellertid pengar åt staten.

El åt av-och nedstängda kärnkraftverk. 

Riktigt hör Ebbas mantra: "Den grabben behöver inget el(d)understöd." 

Hur har Ebba det annars med kulturen? 

En gång inför en partiledarutfrågning i Aktuellt testades hon om vilka författarna var till tre klassiska svenska böcker. Ebba körde i diket. 

Ingen aning om varken Selma Lagerlöf, August Strindberg eller Klas Östergren. 

Tablå. 

Kultur som kultur, Ebba Busch. 

När jag sitter där i Täppan läser jag om de sex tävlande om Lomma kommuns kulturpris. En av dessa är alltså jag själv. Presenteras som lokal bloggare och, hör och häpna, som kulturpersonlighet. 

Snacka om att bli stolt. 

Känner mig nästan märkvärdig. 

Nu tog Filip Åkerberg och Folketshusföreningen hem kulturplaketten. 

Skönt det. 

Filip är verkligen värd utmärkelsen. 

Jag får ladda om till nästa år. Börja med korrumpera kommunens kulturchefen, Michael Tsiparis. Har lärt mig hur det går till om man vill ha fotbolls-VM. 

Det bör räcka långt. 

Michael Tsiparis har också skrivit en bok om sin pappa. Den måste jag naturligtvis läsa. 

Fattas bara. 

Kulturglasögon har jag redan. 

Tittut!

 

Tro det eller ej: Netflix sova serie mer sövande än partiledardebatten

 

Jag trodde det inte var möjligt. Först en tröttsam partiledardebatt i SVT, med några rasande fruntimmer. På det somnade jag redan i första avsnittet i Netflix unika TV-serie om tricket att sova, Headspace-Guide to Sleep. 

I sju avsnitt får vi lära oss det mesta som gäller i konsten att somna. 

Sova gott, helt enkelt. 

Det stora problemet är att tittaren slocknar redan innan första avsnittet är slut. Precis som partiledardebatten är resan till god sömn inte långt borta. 

Sakta vaggas man in i ett brusande avslappnat hav som sprider sig i hela kroppen. 

En skön och behaglig känsla. 

Du somnar. 

God natt, och då har du ändå sex avsnitt kvar. 

Den sövande partiledardebatten är något helt annat. Mitt i det där sömnbruset som är på väg infinna sig, väcks du brådstörtat av några hetlevrade rasande fruntimmer i form av Ebba Busch (KD), Nyamko Sabuni (L) och Nooshi Dadgostar (V) som gläfser mer försynt från sin vänsterkant. 

Nykomlingen Märta Stenevi (MP) ser mest förvånad ut. 

Annie Lööf (C) tycks ha tankarna hemma hos dottern Ester. Varför är då Ebba och Nyamko så in i helvete förbannade? Det osar krut om kjoltygen. 

Måltavlan Stefan Löfven (S) mumlar som Tage Erlander gjorde på sin tid. Stefan får ingen ordning alls på de rasande amazonerna. 

Han söker stöd hos regeringskollegan Märta Stenevi som har svartpepparkorn till ögon som skjuter ut svetsloppor. 

Det är alltså ett par heligt förbannade kärringar som håller ångan uppe på partiledardebatten. 

Netflixs sova serie är mer en fridens boning. 

God natt, säger vi då mitt på dagen. 

Jag tror även Ebba Busch och Nyamko Sabuni skulle må gott av en tupplur. 

Kan någon tipsa dom om sova serien? 

Raseriet behöver också ha sin vila.

 

Från baby till Gubbe-våtservetten vandrar uppför

 

Våtservetten är naturligtvis en genial uppfinning. Amerikanen Arthur Julius uppfann våtservetterna. Han fixade 1957 till en tvålmaskin. Ett embryo till dagens våtservett såg dagens ljus. Idag säljs det mer än 150 miljarder våtservetter i världen. Numera har våtservetten blivit oumbärlig för torka rent babyn i akterkastellet. 

Med åldern vandrar sedan våtservetten uppför den mänskliga lekamen för landa i ansiktet. 

Innan covid-19 slog till, torkades även händerna med våtservetten. 

Idag är det handsprit som gäller. 

Det finns bara ett problem med våtservetten. Inte så lite, faktiskt. 

Har ni som jag märkt att servetterna i förpackningen har en förmåga att torka samman? 

Du hittar din brutna förpackning i städskåpet. Glad i hågen sliter du upp en våtis som visat sig blivit en torris. 

Inte mycket fukt kvar i den pappersduken. Lika torr som en torkad barnrumpa. Våtservetten funkar då bra som näsduk. Mycket ska då människan behöva genomlida. 

Kan jag få en till?

 

Regnmätaren

Här står jag luggsliten och skev, med nattens nederbörd, 10 mm. 
Inte mycket att skryta med. 
Bättre upp, har det allt varit i mitt långa regnmätarliv i Rockbäcks Täppa. Några sällsynta gånger genom åren har jag toppat med 50 mm. 
Då har husse kommit stormande gormande: 
”Det var det jävligaste!” 
Sedan har han muttrande tömt mig. 
Vänt mig upp och ner som om jag vore vem som helst. 
Jag är nämligen en stolt regnmätare i klimatförändringens tidevarv. Tänk att han aldrig kan begripa det. 
Visserligen är jag skev, luggsliten med sprucken krage efter barnbarnens vilda lekar. Ett barnbarn använde mig en gång som trumpet. 
Husse och matte skrattade mest. 
Jag hatade det och bad till Gud om ett riktigt uppfriskande åskväder med skyfall. Annat var det när jag var ung. 
Sommaren för 10 år sedan. 
Stolt stod jag där i Täppan. 
Till en början med i alla fall. 
Min debut som regnmätare den sommaren visade sig bli en dyster tillställning. Kom som en överraskning. 
Torka. 
Inget regn alls. 
Bedrövligt.
Jag kände mig onödig.
Rädd för torrsprickor.
Husse flaxade runt mig som Cherokeestammens berömda regndans. Jag var i alla fall hel, ren och torr (ja, jo). 
Ännu så längre hade inte något barnbarn använt mig som trumpet, eller kastat spjut med mig.
Jag var på den tiden också rak i ryggen. 
Det var allt bättre förr.
Kanske inte ändå.
Regnskvätt, på er.

Rutiga Gubben som majstång-minns i spridda skurar

Min första midsommarafton var fredagen den 20 juni 1947. Vädret laddade upp med rekordvärme. 
Nio dagar senare slog Målilla till med 38 grader. Fortfarande svenskt rekord (Wiki). Klimatförändringar fanns inte på kartan. 
Inte Miljöpartiet heller. 
Midsommaren 1947 har jag för övrigt inget minne av alls. 
Det är inget konstigt med det. 
Först den 11 augusti samma år fyllde jag nämligen 1 år (tut-tut). Förmodligen hoppade pappa groda med ett litet munspel i munnen, samtidigt som han körde barnvagnen runt majstången. Det är mycket möjligt att det är sant. 
Jag minns inte ens att jag låg i barnvagnen. 
Vad begär ni?
Nästa minne av en midsommarafton är även det ett minne blott. Jag var och campade i Falsterbo med Leif Georg och Swidde. 
Sedan minns ingen av oss mycket mer. 
Så kan det bli om man premiärdricker Star gin i tidiga tonåren. 
Roligt hade vi. 
Det minns jag. 
Sa någon. 
Året efteråt upprepades proceduren i Furuviksparken, söder om Gävle. Fast nu var det en halv böj som Cornelius uttryckte det. 
Åter uppstod minnesförlust. 
Även denna gång var det buskul. 
Det sa i alla fall Britt-Lena. 
Sedan var det tid igen med camping i Falsterbo. 
Mats kröp omkring bland sanddynorna och råmade som en kronhjort. Dans kring majstången på vårt lilla vis. 
Möjligen spelar minnet mig ett spratt.

Vad begär ni efter snart 60 år? 

Nu är jag i den åldern, då man inte ska minnas något alls. Möjligen röra samman år, dagar, timmar, sekunder med 73 midsomrar. 
Dessutom sitter man numera i karantän. I riskzonen med ett lapptäcke av sjukdomar. Det som var så roligt förr, är nu utbytt till ett glas vatten samt ett apotek som sköljs ner morgon och kväll. 
Försök bli rolig på den kuren, om du kan. 
Det närmaste jag kommer är Rutiga Gubben som majstång i Täppan. Inte ens barnbarnet, Liv 7 år, tycker det är kul. 
Hon sätter sig i fåtöljen och läser en bok. 
Upp och ner eller ner och upp. 
Trevlig midsommar. 
We meet again, som Vera Lynn sjöng. 
Vera, 103 år, dog för övrigt i veckan. 
Det minns jag.

Gamla gubbar ska inte kör bil i snöstorm-då gjorde jag det

Det är så mycket det larmas om nu för tiden: ät inte kött, men myror går bra, krama din nästa i stället för kontorsflickan, sy dina egna kläder, så alla barnen i Asien blir arbetslösa, bli inte gammal, för då får du ett helvete utan pension och ha ett bra liv, för det har Löfven sagt. Regler, regler, förbud på förbud. 
Vad sägs om denna: 
gamla gubbar ska inte köra bil i snöstorm. 
Då bröt jag mot den rekommendationen. Det är naturligtvis inte alls bra. Jag måste vara en idiot. 
När jag i förmiddags körde in till Malmö från Lomma var himlen blyertsgrå. Efter uträttat ärende: kramat kontorsflickan, köpt svartslakt på Möllan, garn till sockor, hälsat på pensionärerna som stod och tiggde utanför Systembolaget, vände jag skutan hemåt. 
I snöstorm. 
Eftersom jag är en gammal gubbe som inte ska köra bil i snöstorm, ställdes jag inför två alternativ: antingen kvarta över hos kontorsflickan, ringa Löfven och lugna honom med att jag har ett bra liv. 
Alternativ två är mera drastiskt. Köra hem till Lomma i snöstormen. Helt enkelt bryta mot det där om gamla gubbar och bilkörning.
Jag valde naturligtvis det sista.
Det gick vägen, för tala klarspråk. 
Fast över vita vidder. 
Det mest spännande jag varit med om sedan Reinfeldt bad oss öppna våra hjärtan. Hem kom jag. Välbehållen. Med ett äventyr rikare. 
Jag ringde upp statsminister Löfven för lugna honom. 
”Tyvärr han är på väg till USA. 
Ska träffa Donald Trump i morgon tisdag.” 
”Hälsa honom att jag har ett bra liv.” 
”Donald?” 
 ”Ja, honom också.”

En liten historia om två multisjuka Lommabor

Bodil står på i det offentliga livet i Lomma. Hon finns med i snart sagt allting som händer i byn. Antingen det gäller mode, revy, PRO, visa lägenheter som är till salu, sångkör eller vad det än månde vara. 
Bodil finns där som en stjärna med ett jäklar anamma (eget ordval), med ett sprudlande humör som många kan vittna om. 
Jag sitter i min krypta och räknar ryska gummor. När Bodil cyklar, smörjer jag in ansiktet med rakkräm till barnbarnens förtjusning. 
Jag vill göra ingenting. 
Bodil vill göra allting. 
Helst på en och samma gång. 
Trots dessa påfallande olikheter är vi väldigt lika: båda är vi som multisjuk en belastning för sjukvården. 
Bodils sjukdomsregister går inte av för hackor. Nästan blind på ena ögat är hon också. Mitt sjukdomsregister matchar Bodils fullt ut. 
Gränsen för multisjuk (fyllda 65 år) går vid fem till sex, mer eller mindre, allvarliga sjukdomar. 
Den kvoten fyller vi med råge. 
Lika förlamande trötta är vi också. 
Operationssalen något av vårt andra hem. 
Likt Ingmar Bergman behöver vi också ha en ”vandrande toalett” med oss. Så där kan man hålla på och räkna samman den multisjukes vardag. 
I ett svagt ögonblick har jag nu sagt ja (knappt hörbart) till hålla föredrag för Svenska Kyrkan och Röda Korset till sommaren och hösten. 
Jag får nog prata med Bodil, om hur jag som inte vill göra ingenting ska göra någonting. Hon vet hur man till och med steppar. 
Det kan bli en rolig sommar. 
Gillar Bodil skarpt. 
Inte det minsta avundsjuk på hennes energi. 
Då måste man göra någonting. 
Fast vi borde uppträda tillsammans: en halv timme skoj innan döden. 
Nu till avrundningen. 
Det finns en sak som övervinner alla världens sjukdomar: kärleken. 
Jag och Anna-Lena har varit gifta i 49 år i augusti. 
Värre ändå. 
Bodil och Arne gifta i 51 år. 
Slagen med nästan två år.
Andra sidan.
Det gör ingenting. 
FOTNOT. Bodil har gett klartecken till blogginlägget.

Regeringskrisen som kåseri-när regering Löfven trampade i klaveret

Jag fick ett telefonsamtal i går. 
”Hallå”, svarade jag försiktigt. 
”Hej, jag ringer från Kirgizistan. Från vår underrättelsetjänst HZH12-P18X. Är det Peter Hultqvist?” 
”Peter Hultqvist?” 
”Japp. Försvarsministern.” 
”Försvarsministern?” 
”Sluta krångla nu” 
”Krångla. Hur då?” 
”Maria Ågren, generaldirektören på transportnånting sa Hultqvist träffades på detta nummer.” 
”Maria Ågren? Generaldirektören?” 
”Anders Ygeman bad mig ringa Maria Ågren som gav mig detta nummer till Peter...seså, raska på."
”Peter Hultqvist. Hörde jag rätt? Vill tala ni med honom?”
 ”Ja, för helvete. Vad är det för jävla tomte jag pratar med?” 
”Tomte?” 
”Ja, TOMTE. En sådan där satans helvetes skit med skägg.” 
”...ursäkta, tomten är säker på du måste ha ringt fel.” 
”Ringt fel?! Så i helvetet heller. Det går omöjligt ringa fel när vi får uppgifter från Maria Ågren. Att det ska vara så svårt fatta.” 
”Vänta nu lite. Du ringer från Kirgizistan?” 
”Ja, är det något konstigt med det? Vi har mycket berg.” 
”Eheee...nä...berg...kanske bättre du ringer till Stefan Löfven direkt i stället. Måste gå smidigare.” 
”Stefan Löfven?” 
”Ja, landets statsminister.” 
”Nej för fan. Det här är hemligt. Avslöja inget för honom att jag sökt Hultqvist eller Ygeman. Aldrig någonsin. Hör du det. Jag har aldrig ringt dig. Du vet inte ens att jag finns till. Jag har aldrig ringt dig. Fattat.” 
”Men infrastrukturminister Anna Johansson då?” 
”Klick”

Handgranat halloween

Jag har numera nått en sådan respektabel ålder, att när det är halloween behöver jag inte spöka ut mig.
”Har du kammat dig med en osäkrad handgranat, lyder hustruns morgonhälsning. 
”Ja, hakan och pannan, har också bytt plats,” svarar jag lite plågad. 
Ni förstår själva. 
Känner mig genast färdig för den senaste flugan. 
Kyrkogårdsturista.  
Tända ljus för alla döda. Brottas med alla minnen av kära och nära som gått till de sälla jaktmarkerna. 
Med andra ord är det en sällsynt sorglig dag. 
Frossa i vemod. 
”Jag känner inga helgon heller,” fortsätter hustrun, tittar på mig och suckar. 
”Nä, om man skulle ta fram stearinljusen,” tänker jag högt. 
Hustrun snörper på munnen. 
”Ta då inte dom röda ljusen som förra året. Röda ljus ska tändas till julen.” 
 ”Ja, mitt helgon,” säger jag lite försynt och kommer tillbaka med en ficklampa. 
”Stearinljusen är slut. Finns bara stumpar kvar.” 
Mitt helgon svarar inte. 
Försvinner ut och kommer tillbaka med en stålkam.
 ”Du kan väl åtminstone kamma dig. På riktigt.” 
Trevlig halloween på er alla. 
Ta väl hand om alla helgon.

En dag på röntgen-och en Härfågel!

Jag tillbringade gårdagen på röntgen i Malmö. Gjorde en supervariant, CT-colografiundersökning. 
Det är en av de mera jobbiga röntgentyper. Den kräver flera dagars förberedelse: från matomläggning till svält, och som avrundning stenhård laxering som förvandlar människan till en fontän i Malmös vackra parker. 
Quick step, den indiska varianten av diarré, är blaha, jämförelsevis. 
När du väl är på plats, sätts en pip i din ändalykt och du fylls med koldioxid. Tjocktarmen, ca 1,5 m lång, spänts ut till en spärrballong. 
Du har förvandlats till livs levande växhusgas. I sådant läge är det tur man inte är en miljöpartist. 
I ena armen har en nål satts in. 
En stund senare meddelar en metallisk röst från rymden, att kontrastmedel sprutas in om 16 sekunder. 
Du är färdig att röntgas. 
För min egen del innan jag ens kom in till det allra heligaste, blev det en rörig start. Maskinhaveri.

Jag skickades fyra våningar ner till en reservapparat. 
Där fick jag byta om till pappkalsonger med en pip-öppning baktill, samt en sällsynt liten klänning. 
Då kom beskedet. 
Maskinen på våning fyra fungerar åter. 
Det blev till att trava ut till hisshallen i entrén, iförd pappkalsonger med en pip-öppning baktill samt en sällsynt liten klänning. 
Jag log mot min förvånade omgivning som om jag inte gjort annat i mitt liv, än gått omkring med pappkalsonger med en pip-öppning baktill samt en sällsynt liten klänning. 
Både hiss färden tillbaka och själva CT-colografiundersökningen gick sedan bra. Personalen mycket vänlig och kunnig. 
Fast mitt bestående minne är varken pappkalsongerna eller klänningen. 
Nej, det är en gammal dams reaktion, när vi patienter fick beskedet om att maskinen var sönder. 
Hon tittade på mig och sa: 
”Maskinen sönder? Det kan fan inte vi hjälpa”. 
Varför är det så roligt när gamla damer svär?

HÄRFÅGEL I LOMMA 
Musikern, artisten, sångaren, journalisten och fågelskådaren, Tobias, låter meddela följande. En Härfågel har de senaste dagarna synts vid Strandhusen i Lomma. 
Spännande.
Håll utkik!