skip to main |
skip to sidebar
”Nu är det jul igen, nu är det jul igen och julen varar fram till påska”
Sjöng jag, när jag körde omkring i centrala Lomma och räknade den kommunala utsmyckningen av julgranar. 38 dagar efter julaftonen
I Lomma, pågår något av kommunens överkurs i julfirandet.
Jag kunde räkna till över 30 julgranar som kommunen ”klätt upp” byn med inför julens fröjder.
Alltså förra årets jul 2017.
Julgranarna finns lite över allt. Vissa kämpar på, medan andra har slocknat som tomtebloss.
En affärsidkare utefter Strandvägen som ser ut som en julgransskog, sa något förbryllad till mig.
”Gud, vad trötta vi är på dessa julgranar. Ta bort skiten”
I morgon är det den 1 februari.
Det hjälper föga.
I Lomma dansar vi fortfarande kring granen.
"HIPP-HURRA!
För tomtefar-för han är så rar".
Den 3 juni 1956 presenterades den första diskmaskinen för hushållsbruk på möbelmässan i Dortmund.
Det var i stort sett allt som hände denna försommardag i världen. Jo, så var det kvalmatch till allsvenskan mellan IFK Malmö-Brage på Malmö idrottsplats.
Jag var 9 år gammal-se löpsedel. Rätt skör efter en lång sjukhusvistelse. En hjärnhinneinflammation höll på skicka mitt unga liv, till de sälla jaktmarkerna.
Mot alla odds överlevde jag (tack penicillinet).
Nu skulle jag piggas upp med mitt livs första fotbollsmatch. Det blev alltså kvalmatchen med 12014 åskådare på läktaren.
Jag satt tillsammans med min anhörig vid ena långsidan med ryggen mot Malmö Stadsteater. Vid sidlinjen/innerkrets som det också kallades för. Alldeles intill planen. Man kunde nästan ta på lirarna.
Gubbarna brukade böka en håla i kolstybben för lätta på blåsan. Upplevelsen av blåsor och matchen lever starkt kvar i mitt minne.
Det blev allt tydligare i söndags då jag såg dödsannonsen i Sydsvenskan. Den tidigare IFK Malmö-spelaren, Sture Tarring, hade gått bort, 87 år gammal. Resten påminde mig sportjournalisternas sportjournalist, Håkan Malmström, om.
Det var Sture Tarring som blev kapad av en sällsynt ful Bragespelare under den aktuella kvalmatchen. En supporter i hatt som satt en bit från mig, rusade in på planen och sänkte Bragespelaren med en högerslägga, säger vi att det var.
Premiär för fotbollsvåldet.
Tumult.
Och jag var på plats.
Rolfs pappa som var vakt rusade in och grep den vilt viftande supportern, så hatten for av. Den berömde domaren, Bertil Lööw, hade fullt upp innan han fick ordningen återställd. Förövaren fördes ut.
Matchen kunde fortsätta.
Det blev 2-2, men eftersom IFK vunnit med 1-0 i Borlänge, var IFK Malmö klara för allsvenskan.
Vi cyklade hem till Ellstorp.
Jag var något förbryllad över supportern i hatt.
I Dortmund körde en hemmafru en första test med en diskmaskin.
Det skrevs historia.
Även i Malmö.
Bilden från händelsen här nedanför, är tagen från Fotbollsboken.
Roligare än en diskmaskin.
Efter Ingvar Kamprads död blivit offentlig, tog det inte många sekunder. Sociala medier fylldes snabbare än vad det tar skruva samman bokhyllan Billy.
Alla de klassiska möblerna följde i en strid ström: pallen Frosta, bordet Lövet, Klippan, världens mest sålda soffa osv.
För inte tala om Frakta.
Ni vet den där blåa väskan hela världen packar i.
Så där kan man hålla på i det oändliga. Fast ingen har nämnt köttbullarna.(texten fortsätter efter bilden)
Själv blev jag och min son Johan mäkta förvånade en höstdag 1990. På den tiden fattade inte vi svenskar alls, hur stort IKEA var i världen redan då.
Vi hade landat på Pittsburgh Airport, USA, en bit utanför staden. En god vän plockade upp oss. Det bar in mot den berömda stålstaden.
Plötsligt bland den väldiga bokskogens löv, dök ett IKEA-varuhus upp.
Vi tjoade i bilen.
IKEA?
Här!
Av alla ställen.
Våra amerikanska vänner berättade, att det var oerhört fint att handla på IKEA. Varje helg fylldes varuhuset med Pittsburghbor.
De åkte ut för shoppa och äta Swedish meatballs.
Tack vare världens affärsman, Ingvar Kamprad, erövrade svenska köttbullar USA redan för 30 år sedan.
2006 satt jag i en taxi i Shanghai, Kina.
I farten fick jag med en sned bit av stadens IKEA-varuhus-bild här nedanför.
Jodå, taxichauffören bekräftade att Swedish meatballs även var en stor sak i Shanghai. Det är sådana uppgifter som fäster.
Ingvar Kamprad.
Jag beundrade honom över alla gränser.
Tack för att du fanns.
FOTNOT. (Wikipedia) IKEA har 411 varuhus i 43 länder med en årsomsättningen på hundratals miljarder kronor.
Det är inte utan nerverna är på helspänn inför EM-finalen mellan Sverige-Spanien. Inget är omöjligt, vet vi som följt handbollen sedan Carl-Erik Stockenbergs (1925-1985) tid i IFK Kristianstad (1944-1957).
Carl-Erik först med över 1000 mål i högsta elitserien (på den tiden allsvenskan). Så där for farfars tankar, när plötsligt två av barnbarnen spelade upp en dockteater med strålande fantasi. (texten fortsätter efter bilden)
Föreställningen började försiktigt, med några muppar som spanade in farfar under ett livligt samtal med förställda röster.
Arkeologiska fynd visar att dockteater utövades redan av de gamla egyptierna och etruskerna. I Grekland fanns dockteater på 400-talet före Kristi födelse. I Japan blev det vanligt på 800-talet efter Kristi födelse (Wiki).
Ökenvandring.
Kanske det. (texten fortsätter efter bilden)
I regel spelades enkla, farsartade uppträdanden med handdockor, improviserade över fasta handlingsscheman hämtade från commedia dell'arte (Wiki).
Banne mig om inte barnen läst på. För plötsligt poppade maskoten KaLo från VM i friidrott i Göteborg 1995 upp.
Gul och kul och ett kärt minne.
Det var någon form av jakt. För i nästa frekvens dök pandan som köptes i Peking 2006, upp i handlingen.
Pandan var arg.
Började banka på KaLo.
Mupparna skrek i högan sky.
Dramatik i kubik.
Här blir det plötsligt problem i handlingen.
Allt är kaos.
Hur farfar nu ska landa i kvällens handbollsrysare, är egentligen obegripligt. Det blir säkert som barnbarnens skräckslagna dockteater.
Dramatik i kubik.
Den som överlever får se.
I går kunde vi glädjas åt Andreas Palicka som spikade igen målet mot Danmark. Det bar sig inte bättre än att Sverige i morgon (söndag) spelar EM-final i handboll mot Spanien. Ännu en nagelbitare.
Jag passade på göra det stora avslöjandet på bloggen, att Palickas mamma, Ingela, en gång i tiden jobbat inom hemtjänsten i Lomma.
I dag kommer så ett annat runt och gott avslöjande.
Noah Christoffersson, 18 år, finns med i Trelleborgs FF startuppställning i träningsmatchen mot IFK Värnamo.
Noah blev förra säsongen skyttekung i U-19 Allsvenskan med 23 mål. Nu är talangen Noah på väg in i allsvenskan.
Vad är det då med det?
Jo, hans pappa, Jonas, träffade jag 1967 på Malmömässan. På den tiden huserade mässan vid Stadionområdet.
Jonas låg i en barnvagn, endast några veckor gammal. Föräldrarna Birgitta och Jan-Åke visade stolt upp det lilla gossebarnet som döptes till Jonas.
Och nu är HANS son på väg bli en allsvensk fotbollsspelare.
Jonas minns inte mig.
Jag minns Jonas mycket väl.
Noah fanns inte ens som spermie.
Tänk som det kan gå.
Visst är livet bra märkligt.
Lycka till Noa.
I dag vrider sig Sladdertackan några varv extra av omåttlig spänning. Kvällens semifinalmatch i handbolls-EM mot ärkefienden Danmark blir något alldeles extra.
Många Lommabor med den förtjusande danskan,Winnie, i spetsen slår sig ner i TV-soffan. Då kan det vara bra att veta, att den ena av de svenska målvakterna möjligen, men bara möjligen, har en bit av Lomma i sitt hjärta.
Supermålvakten, Andreas Palickas mamma, Ingela, jobbade för länge sedan i kommunens hemtjänst under flera år.
Sladdertackan har själv träffat Ingela. En rar mamma åt Andreas som då började sin handbollskarriär som liten gosse i Lundaklubben, H43. Ingen kunde då ana att den lilla gossen en dag skulle bli stor målvaktshjälte i handboll.
I kväll är hela familjen Palicka med mamma Ingela på plats i Zagreb.
Fattas bara annat.
Nu när jag förmedlat denna toppnyhet, kommer Winnie att spana in Palicka lite extra i kvällens drabbning.
Heja Andreas!
Spika igen målet.
Numera blir man inte förvånad, när människor rasar över saker och ting i vår omgivning. Sociala medier fylls varje dag med inlägg från våra medmänniskor som stormar över än det ena, än det andra.
Det är ganska enkelt hitta bittra inlägg/kommentarer över någonting som är ingenting. En gång i tiden var det papperstidningarna som blev slasktratten för den folkliga vreden. Därför blev jag förvånad, när en av våra kvarvarande papperstidningar, bjöd mig på en insändare om förstoppning, diarré, liktornar samt dylika tingest.
Här var ingenting som blev någonting i skvalpet efter MeToo-rörelsen.
En kvinna gick nämligen bärsärkagång över reklambranschen som endast använde kvinnor i medel mot nämnda åkommor. Precis som förstoppning, diarré, liktornar samt dylika tingest, endast drabbade kvinnor och inte männen.
Ni förstår ingenting blev plötsligt någonting.
Jag kan tröst kvinnan med, att jag i min bekantskapskrets, har åtskilliga män som kan intyga stunder, då toalettstolen blivit en kär gammal vän.
Här nedanför en bild på hur min hammartå behandlades år 2013.
En annan gång ska jag visa en bild på kompisens fasansfulla liktornar.
På tal om när ingenting blir någonting.
Tack för mig.
Löpsedeln om en grön vinter i Lomma publicerade jag på bloggen i januari 2015. Nästan på dagen för två år sedan.
Vintern den gången blev lika snöfattig som årets vinter 2018 är i Lomma kommun. Mycket bättre har det inte varit de senaste sju åren.
Mest gröna gräsmattor.
Jag vet, för jag har de snöfria vintrarna i mitt bloggarkiv. Skrivit om det varje vinter. (texten fortsätter efter bilden)
En januaridag 2013 fick alla barn i Lomma något lystet i blicken. Det kom plötsligt lite snö. Inte mycket alls. Endast några flingor.
”Lite vitt på marken”, som man säger i snörika Norrland.
Snön låg kvar ungefär så länge som det tog för mig och läsa tidningen i Täppan. Vintern värmde faktiskt mina nakna ben.
Och så var Lomma åter en grön vinter. (texten fortsätter efter bilden)
Januari förra året var kall som attan med Lomma mått mätt. Det blev plötsligt 15-20 grader kallt.
Då pep kylan i Lommabornas bröstkorg.
Men snön lös med sin frånvaro.
Den envetna kylan fick mig tillverka en mörkblå löpsedel som illustration.
Lomma visade åter vem som är bäst i grenen, ”Sveriges grönaste vintrar”. (texten fortsätter efter bilden)
För så här, har det också sett ut i Täppan denna snöfattiga vinter. Ännu så länge, är kanske bäst tillägga.
En grön januari brukar i regel även bjuda februari på frodiga gröna gräsmattor.
Nu till ett litet bekymmer, av annan kaliber.
Lommas bostadsrättsföreningar i hamnen har en liten plogbil.
Den lider och rostar.
I all sin nöd.
De närmaste dagarna kan det bli upp emot 10 grader.
Varmt.
Naturligtvis.
Annat var det vintern 2010/2011.
Då var det vinter.
I månader.
Jag har bildbevis på det också. Fast det är en helt annan historia.
Mina ispikar till kryckorna får 2018 vila i frid. (hoppas jag)
Den 22 januari 2018 var på sitt vis en historisk dag för mitt bloggande. Jag publicerade blogginlägg nummer 4000 här på bloggen.
Tittar man lite närmare på denna enorma skörd med texter och bilder, så hittar man både smått och stort: möten med många spännande människor, tokiga upptåg, är jag aldrig rädd bjuda på.
Tvärtom. Bjuder gärna på en twist.
Det älskar jag.
En hel del riktigt stora nyheter som jag blivit först med plocka fram. Det har man egentligen inte mycket för.
I det enorma mediebruset med sociala medier som förtrupp, riskerar nyheter snabbt drunkna. För att nått år senare fiskas upp och presenteras som en egen fräsig nyhet. Det där har jag sett många exempel på.
Själv råkade jag ut för det för några dagar sedan.
Sydsvenskan slog på trumman om att Lomma kommun vill bygga om hela centrum. Grejen är den, att jag avslöjade nyheten redan för 22 månader sedan.
I detalj.
Vilket inte Sydsvenskan klarade av.
Då den 9 mars 2016 tystades min nyhet ner. Absolut ingen följde upp den. Sydsvenskan sov som alla andra.
Det kändes inget vidare, måste jag tillstå.
Det var som om jag skrev rakt ut i tomma luften.
För det ska ni ha klart för er. När spaden sätts i marken kommer det bli en byggröra i Lomma vi aldrig sett maken till.
Då är det för sent protestera eller skaffa information.
Jag gav alla Lommabor chansen för 22 månader.
Ingen tog bollen.
Tystnad råder, tippi-tippi-tipp-tapp...
FOTNOT. Illustrationen på löpsedeln är hämtad från Grace Carters skivomslag till, Silence.
Du börjar precis läsa blogginlägg nr 4000 på min blogg.
4000!
Sedan jag startade bloggen den 8 juli 2008, med Hitlers praktfulla medicinlista (nr 1), har jag skrivit och publicerat 4000 blogginlägg.
Det har varit en resa, vill jag lova.
Om jag lägger ut alla bilderna, samt den enorma textmängden i en enda lång rad-från min ytterdörr i Lomma, räcker det till glasskiosken i Bjärred, 6-7 km bort.
Kan vara mer.
Kan också vara mindre.
Mycket ändå.
Ni förstår själva.
Tidsmässigt handlar det om ca 15 000 timmar framför datorn.
Om inte mer.
Därför är jag värd få slå klackarna i taket en sådan här förtjusande, förtjusande dag. Med tanke på mina kroppsliga dilemman, låter jag Sigbritt slå i alla fall en klack i taket. Två klackar får det bli i sommar.
Den 8 juli fyller nämligen Calle Rockbäcks BLOGG 10 år. Grattis till mig själv. Och hustrun som har stått ut med min diversehandel på nätet.
För jag har skrivit om precis allting. Spanat från min plats i Lomma hamn ut över stora vida världen.
4000 blogginlägg, som sagt var.
Jag är faktiskt stolt.
Säger som den franska tuppen:
Cocorico!
Man skulle kunna tro att julbelysningen kopplats in i mina datorer.
Rörigt med bredband.
Rörigt med sladdar.
Rörigt med Rockbäck.
Rörigt även för bredbandsleverantörens experter.
Därför är det som det är på bloggen.
Den får vila ut i röran.
Det känns som jag är bosatt i inre Norrland. Inget fel med det. Där kan man få trassel med sitt bredband.
Nu har jag satt in en penicillinkur mot allt trassel. Bara inte datorvärlden har åkt på penicillinresistens.
Det är i så fall Donald Trumps fel.
Ha tålamod.
Molly som är 7 år gammal, vårdas för cancer på det stora sjukhuset i Stockholm.
På löpsedelsbilden står hon och spanar ut mot livet med droppflaskor och andra hjälpmedel. Möjligen spanar hon också i skyn efter Rekordfarfar och Magister Tutnäsa. Rekordroliga och populära barnböcker från författaren, Johan Rockbäcks skrivkammare.
Så här ligger det till.
Molly med familj, är goda vänner till familjen Rockbäck. När det gäller sjuka barn, går vi i familjen i spinn.
Vill så gärna hjälpa till.
Molly bor ca 65 mil från Lomma.
Vad göra?
Molly behövde få skratta.
Då är Johans böcker oslagbara.
Han skrev en personlig hälsning till Molly i böckerna.
I väg till postkontoret Hemköp i Lomma, för vidare transport av Postnord till Molly i huvudstaden.
Enkelt som en plätt.
Trodde vi.
Det var i början av januari.
Nu har mer än halva månaden gått.
Molly tittar ut genom sjukhusfönstret och undrar vad Postnord gjort med böckerna. För fram har de inte kommit.
Det är minst sagt mycket sorgligt.
Vet hut, vet sjufalt hut, Postnord.
Johan är min son som ger ut sin sjätte barnbok.
Den handlar om Rekordfarfars Snökaosrekordet som är den tredje boken i serien om Rekordfarfars bravader.
Suveräna illustrationer görs av Johanna Arpiainen.
Ingen ska inbilla sig att det är lätt och skriva en barnbok.
Det är ett enormt slit.
Normalt jobbar Johan inom Lommas skolvärld. Oftast på nätterna skriver han sina böcker. Det gäller sno till sig den tid som ges när man har en familj med tre barn. Jag-om någon-vet alltså att Johan lägger ner ett hästjobb.
Omsorgsfull textbehandling.
Blommande kreativitet.
Hängivenheten få skriva för barnen är formidabel.
Vad får han i börsen för det?
Knappt ens ett korvöre. Mest utgifter.
Jag beundrar hans kraft och mod i en bokvärld som är ytterst komplicerad. Och jävligt orättvis.
Johan gör som Don Quixote i Cervantes berömda bok: slåss mot väderkvarnarna, dag som natt.
Däremot om Johan varit en kändis, hade läget varit ett helt annat. Då hade han getts ut på ett stort fint förlag. Fått all tänkbar stöttning för nå ut med sina böcker.
Nu ”ägs” Johan av IDUS Förlag som kämpar en tuff kamp i en brutal bransch, höll jag på skriva och gjorde det. De har all min heder.
Heja förlagschef, Ulrika Slottner.
Lasse Berghagen kom nyligen ut med en barnbok.
En hamburgerkedja köpte omedelbart in 250 000 exemplar. Tänker dela ut den i samband med sin barnmeny.
Nej, jag säger som Robert Gustafsson:
Den här historien utspelade i början av 1990-talet.
Det var på den tiden familjen for en skottspole mellan Lomma-Pittsburgh, USA. En sträcka på närmare 700 mil.
Jag upptäckte då en märklig knottrig madrass, på det amerikanska sjukhuset som ofta var målet för våra amerikanska resor. Dessutom påminde madrassen om våra äggfack. Nu i jättelik tappning.
Madrassen var lätt och behändig. Låg ovanpå den riktiga madrassen.
”En medicinsk madrass av skumgummi liknande material, med ett lakan över i sängen för patientens trevnad. Minskar tryck och luftcirkulationen. Svalkar under sommaren och värmer under vintern. Fördelar kroppsvikten jämt. Även sömnen påverkas på ett positivt sätt,” förklarade den medicinska expertisen för mig.
Det var ingen hejd på hur hälsosam madrassen var.
Nämnvärt dyr var den inte heller. Något liknande hade jag aldrig sett på de svenska sjukhusen. Jag hade ändå legat inlagd både här och där.
Jag köpte en äggkaka till madrass med mig hem till Sverige.
Här skulle testas.
Och den funkade alldeles utmärkt.
Jag fick naturligtvis en idé: jag skulle bli madrasskung.
Nästa steg var ta kontakt med Sunrise Medical i Ontario, Kanada, som tillverkade den märkliga madrassen.
Jag tänkte mig bli generalagent för hela Skandinavien.
Stora drömmande planer.
Visst.
På den tiden fanns inte Internet att tillgå. Det blev i stället till att faxa fram och tillbaka över Atlanten till en maskin i Ontario, Kanada.
Visst fanns intresse.
Då började jag svalna.
Insåg att det krävdes väldigt mycket arbete som jag inte behärskade. Dessutom är jag ingen Kamprad. Entreprenörskapet har aldrig legat för mig. Dessutom ville jag inte sluta med journalistiken.
Madrasskungen störtade samman redan i starten. Blev kvar i startblocket. Kunde i de bästa världar varit madrasskung i dag.
Tablå.
FOTNOT. Den tecknade figuren på löpet är jag. Bakom ritpennan Kvällspostens lysande Owe Wahl. Tyvärr numera bortgången.
Ni vet hur det är. Plötslig börjar datorn bli segare än segt. Det är som om någon hällt lim i fanskapet.
Det spelar ingen som helst roll hur du städar och rensar: din dator är på väg att dö i en lång och utdragen process.
Mitt bloggande medför att datorn används flitigt.
Allt sparas.
Bilder och texter staplas som timmerstockar vid Kvarnsvedens Pappersbruk. Plus allt annat som kommer som ett brev på posten med Internet.
Åren går.
En dag upptäcker du din dator börjar bli seg.
Och SEGARE.
Du räknar åren.
Din dator är 8-10 år gammal. En ungefärlig livslängd för en dator.
Din dator håller på dö.
Du och datorn spelar inte längre på samma planhalva. Trots att ni båda är museum föremål. Där är jag nu.
Jag insåg fakta och har köpt mig en ny dator på nätet. I går levererades den hem till matbordet av Postnord.
En alldeles utmärkt leverans för övrigt. Inget att klaga på. Utmärkt service och trevligt bemötande.
Postnord kan.
Faktiskt.
En liten brun låda med en moderna dator med alla tänkbara obegripliga finesser. Nästa steg är att tömma min döende dator.
Det är också dödande trist.
Sedan ska min nya vän installeras med alla sina obegripligheter.
Därför kommer bloggen att vila i frid en tid.
Bara så ni vet.
Jag är alltså nedkopplad från att bli uppkopplad.
En vacker dag är det full fart på bloggen igen. Hoppas jag.
Ha tålamod.
Återkommer som ett kraftpaket.
Klickokrati utsågs 2015 till ett svenskt nyord av Språkrådet och Språktidningen. IT-ordet skapas efter hur många klick en händelse får. Ett försök skapa ett vackrare ord än klickmonster.
Trippelmordet och ett självmord i familjetragedin i Bjärred förvandlades snabbt till just ett klickmonster eller en klickokrati.
Det är första gången Lomma kommun i samband med den tragiska händelsen i Bjärred, hamnar i denna illustra skara.
Jag kan inte minnes någon annan enskild händelse i kommunen som ens kommer i närheten. Då ska man veta att jag har varit med på banan under åren som gått.
Klickjakten bland allmänheten i de sociala medierna har varit enorm. Suget efter information större än störst.
Det är naturligtvis något som massmedia genast sett till att utnyttja. Allmänheten har sedan delat, klickat, delat igen-och klickat, klickat, klickat...
Det började redan i tisdagskväll i samband med ett stort polispådrag i Bjärred. Fast det finns ett undantag: Bjärredskoll.
En hemsida på Facebook med nästan samtliga Bjärredsbor som medlemmar. Man skulle kunna tro att Bjärredskoll gick i spinn över den tragiska händelsen på hemmaplan. Det blev snarare tvärtom.
Administratören för hemsidan, Ylva Bexelius, valde i stället ta bort alla inlägg som berörde händelsen.
Resultatet blev i stället att Ylvas inlägg blev något av en egen klickokrati.
Tänk som det kan gå, när tanken vill vara god.
På bilden här ovanför ser ni en liten tjej med en söt rosa mössa åka linbana på en av lekplatserna i Lomma.
Hon fyller 5 år om drygt en månad.
Det är mitt minsta barnbarn.
Jag tar bilden som ni samtidigt kan se i spegeln på bilden. Rätt fyndigt, om jag får säga det själv. Fast inget nytt i sig.
Grejen med linbanan är egentligen en illustration, till vad jag har tänkt-och räknat ut. År 2084 är nämligen mitt barnbarn lika gammal som jag är i dag, 71 år.
Vad kommer hon få uppleva i sitt liv?
Hur ser samhället ut 2084?
Jag tänker tillbaka på mina 71 år i livet.
När jag var 5 år var inte mitt liv så roligt. Min pappa kramade mig både länge och väl. Lämnade mig och min mamma för en annan kvinna 50-60 mil bort.
Skilsmässa.
Det var mycket tårar som föll ner i förtvivlans brunn.
Det skulle ta nästan tio år innan jag träffade min pappa igen: vi åt smörgåsbord på stadshotellet i Öregrund.
I avskedspresent fick jag ett litet tomt fotoalbum med snäckor på som avskedspresent. Det stod Öregrund på en av snäckorna.
Jag har kvar gåvan än i denna dag.
Den lilla flickan med den söta rosa mössan, slipper möta samma trista öde i sitt unga liv. Mina 71 år har annars kantats av ett bra liv. Trots svåra sjukdomar med otaliga operationer: jag har fått två framgångsrika söner, världens bästa hustru. Varje kväll när vi lägger oss tackar jag henne för en fin dag.
Mitt yrke blev journalisten med allt vad det innebär. Vi har rest en hel del. Sett många spännande platser i världen.
Jag har under mina år fått vara med om en makalös teknisk utveckling. Människor runt omkring oss har materiellt fått det mycket bättre. Sjukvården gjort stora framsteg. Överlevnadsprocenten betydligt större i dag än det var 1946.
Internet blev en revolution för mänskligheten. Oändligt tacksam över fått vara med om denna tekniska utveckling som jag häpnar över varje dag.
Mobilens intåg är en annan pärla.
Krig.
Visst.
Men inte på min gårdsplan.
Tanken kommer.
Undrar just över hur mitt lilla barnbarn med den söta rosa mössan summerar sina 71 år år 2084?
Det är naturligtvis helt omöjligt att veta. Om framtiden vet vi ingenting om. Det skrivs färsk historia varje dag.
Givetvis har allting gått framåt år 2084. Utvecklingen står aldrig stilla. Tekniken tagit väldigt steg till mänsklighetens fromma.
Mobilen finns inte längre.
Artificiell intelligens börjar redan i dag bli något vi talar om.
Den medicintekniska biten har utrotat många sjukdomar.
Cancergåtan är löst.
Vatten omvandlas till el. Medellivslängden betydligt högre än 2018 (ca 80 år). Modeskaparna tittar tillbaka på millennieskiftet år 2000.
Papperstidningar finns sedan länge på museum.
Ja, så där kan man tänka och ändå ha helt fel.
Man kan bli tokig för mindre.
Krigen glömmer vi.
Helt.
Resan mot 2084 har börjat.
Mitt under den svenska högsommaren skaffade jag mig en el-scoter. Den förvandlade mitt liv från stugsittare i Lomma till deltagande medborgare ute i samhället.
En enastående befriande upplevelse, efter över tre tunga år. Jag blev åter rörlig.
Min el-skoter gör 10 km/tim. En perfekt gånghastighet för uppleva och se livet omkring ens ringa person.
Det blev många härliga möten.
Bloggen fylldes.
Sedan kom hösten. Temperaturen sjönk.
Sedan kom höstregnet.
Sedan kom en vass vind.
Sedan kom vintern med minusgrader. Dock ingen snö. Det räckte mer än väl till för att jag skulle se min el-skoters begränsningar.
Gnäll?
Visst.
Det var inte roligt längre.
I söndags genomförde jag en test för en morgonutflykt i fem minusgrader. Förberedde mig noga som jag skulle ge mig ut bland polarisarna: underställ, mössa, halsduk, Helly-Hansen vantar, farfars undertröja med långa armar osv osv i all oändlighet.
Jag till och med hoppade över min viktiga morgondusch. Inbillade mig få behålla ett extra skydd för huden.
Det blev också en perfekt vinterdag med strålande sol. Ingen vind som är el-skoterförarens värsta fiende.
I solen nere vid Centrumbadet i Lomma träffade jag på Monika som vinterbadade. Då rös jag, fast jag ändå redan börjat frysa.
Monika skrattade åt mig.
Det värmde faktiskt, för efter en halvtimme hade jag förvandlats till en iskub.
Längre än så gick det inte.
En halv timme.
Om du bet samman, vill säga.
Problemet med en el-skoter vintertid, är att du sitter alldeles stilla. När du går eller cyklar, så rör du dig och får upp en viss värme i kroppen.
En avgörande skillnad.
På en el-skoter förvandlas du snabbt till en isbit i frysen.
Där har du skoterns svaga punkt: vintern.
Här nedanför en bild på min utrustning. Den klädhögen räckte alls inte till. Inte på långa vägar.
Nu ser jag fram mot våren.
Det här är Monika.
Hon är en alldeles speciell Monika.
Här for jag ut grymt påpälsad i vintersolens minusgrader med el-scootern. Uppgiften var att ta reda på hur många lager med kläder behövs, för hålla kylan ute när man fräser omkring i 10 km/tim.
Då punkterade Lommatjejen Monika hela projektet.
När jag kom fram till Centrumbadet i Lomma som badade i skarpt solsken, steg Monika upp ur det iskalla vattnet.
Där tvärdog mitt köldtest med en rejäl högersmocka. Jag skakade tänder medan Monika skrattade.
Vi har verkligen tuffa brudar i Lomma.
Sedan klädde hon på sig-se bild. Då blev vi genast mer jämlika.
Se där-en söndag som inte blev som den var tänkt, men ändå blev bättre än vad som var tänkt från början.
Vem kunde räkna ut det?
Sommaren med Monika, heter en berömd svensk Bergman-film från 1950-talet. Nu blev det i stället vintern med Monika.
Inte alls så dåligt alls.
Tvärtom.
Succé.
Trettonhelgen dras alltid ett mörk skimmer genom tanken som en kort blixt. Så har det varit sedan trettonhelgen 1997.
Varje år sedan dess:
ett mörkt skimmer genom tanken som en kort blixt.
Upprepningen efter så många år känns märklig. Minnet träder fram som en stjärna på himlakroppen.
Det var trettonhelgen 1997 som jag plötsligt kissade urin, färgat som jordgubbssaft: akuten, inläggning, utredningar, oron och så beskedet: cancer.
Ett förödande besked som många svenskar får varje år.
Mörka tankar.
Döden är de mörkaste tankar en människa kan få.
Så en stor canceroperation i över tio timmar. Möjligheten till ett fortsatt liv, ”Fifty-Fifty”, som läkaren såg på saken med rutinmässig röst.
Jag såg helst 100 procent lycka på saken.
Veckan efter operationen ska vi inte tala om.
Livets sköra tråd.
”Fifty-Fifty”?
Långt från det.
Sedan.
100 procent lycka.
Livet lever.
Därför drar ett mörkt skimmer av lycka genom mina tankar varje trettonhelg sedan dess. Lyckan är själva blixten, förstår jag nu.
Det ni precis har läst är en form av självterapi. Bästa husläkaren är nämligen att få skriva av sig.
Tack bloggen för du finns.
”Fifty-Fifty” slutade med lycka.
Såg med förtjusning Leif GW Perssons porträtt av ”Revolver-Harry” Söderman i går (onsdag) i SVT.
Under sin livstid världens främste detektiv, hyllad krigshjälte, engelsk agent, äventyrare, föregångsman i världen inom det kriminaltekniska och mycket, mycket mer därtill som inte får plats här.
”Han var större än livet självt”, som Leif GW sa med beundran i rösten.
Det klack till i huvudet: ett dramatiskt minne som hämtat från en film av skräckmästaren, Alfred Hitchcock, spelades upp.
Filmruta för filmruta.
I en annan tid ingick det i en journalist arbetsuppgift att ringa dagens polisrunda. Ett rutinarbete.
Just den här dagen som faktiskt de flesta dagar, förväntade jag mig inte få några större brott serverade. Det var för det mesta cykelstölder och småkrafs som snatteri av en lökkorv eller så. Alldagliga ting av små brott, med andra ord.
Inget som varken ”Revolver-Harry” eller Leif GW skulle lägga ner den minsta tankemöda på. Just den här dagen skulle inte bli som alla andra dagar. Det hettade nämligen till ordentligt i telefonluren: mord!
På den tiden hamnade man först i en telefonväxel.
”Polisen”, svarade den vänliga damen.
Min taktik var alltid att prata runt och strunt.
Skoja lite med damerna i diverse telefonväxlar.
I detta fallet polisens.
De satt nämligen på hela dagens polisiära ingripande, i form av rapporter och annat spännande.
I de bästa fall kunde man locka ut både det ena och det andra av en fnittrande telefonnissa. Det var alltid utmärkta kunskaper ha med sig i bagaget, när man kopplades fram till vakthavande polisbefäl som oftast var sakligt knastertorr i kontakten med andra statsmakten.
Nu var just den här dagen som sagt var, inte som alla andra dagar.
Efter växeltelefonisten svarat, ”Polisen”, bröt helvetet ut.
”Hjääälp! Jag dööör”.
En kvinnas förtvivlade skrik trängde genom telefonluren rakt in i mitt öra.
”Vem dööör”, skrek jag tillbaka.
”Hon dööör, svarar telefonisten skräckslagen.
”Rakt framför mig. Blod. Åh, Gud”.
Jag slängde på luren.
Snart satt jag med pressfotografen i bilen. Gasen i botten till den döende eller döda kvinnan i stadens polishus några mil bort.
Tvärnit framför polisstationen.
Ut ur bilen.
Tydliga blodspår in i polishuset.
Vi valde snabbt följa blodspåren åt andra hållet. Från det hållet som kvinnan kommit springande från med forsande blod.
Till slut hamnade vi på en bakgård och i ett köket till en restaurang. På golvet blod och en stor blodig kniv. På plats två poliser som såg vilsna ut.
Det var en torsdag.
Restaurangen serverade ärtsoppa med pannkakor, nu med blodstänk. Dramatiken byggdes hela tiden upp.
Till slut blev det en stort uppslagen artikel i tidningen.
Vi var dessutom ensamma om mordet. Stort i sig.
Ett svartsjukedrama med dödlig utgång.
Jag glömmer det aldrig någonsin. Tänker ofta på kvinnan som kom inrusande på polisstationen dödligt knivskuren.
Hemskt.
Meningslöst.
Jag fick ett mord i telefonluren som jag gärna sluppit. Ett drama som även fått ”Revolver-Harry” och förmodligen även Leif GW Persson att spärra upp ögonen. Om inte annat, så i alla fall den blodbestänkta pannkakshögen.
Rena rama Hitchcock-rysaren.
Fast i verkligheten.
.jpg)
Inlägg
