skip to main |
skip to sidebar
Uppdrag Granskning har i två program synat läkarrollen i sömmarna.
Det var inget upplyftande resultat precis.
Det finns alltså falska läkare inom den svenska sjukvården.
Läkare som helt enkelt lurat till sig läkarlegitimation av Socialstyrelsen.
Andra färdiga läkare som inte ens når upp till en sjuksköterskas kunskapsnivå.
Inspektionen för vård och omsorg, IVO, är en tandlös tiger som sitter fast i ett regelsystem.
Frågan jag ställer är alltså berättigad:
Hur står det till med läkarens hälsa?
Jag har själv, tyvärr, varit och är en storkonsument av den svenska sjukvården. I snart 65 år. Massor av läkare har tryckt, känt och opererat mig.
Övervägande delen har varit väldigt bra.
Några få mindre bra.
I ett fall röt jag till och bad om att få byta läkare. Han var en katastrof.
Märker du att din läkare är en humbug. Byt läkare.
Det gäller patienternas liv och hälsa.
Jag plockar fram en liten bok från 1960-talet med Don Martins underbara teckningar. Vi minns honom från tidningen, MAD.
Den sjuka humorns bibel.
Jag minns så väl teckningen, men kunde väl aldrig tro att den skulle bli verklighet 50 år senare. Klicka på bilden om du vill ha den större. Då går det bättre läsa den vansinniga texten som idag inte är så vansinnig.
Sjuk humor blir frisk.
I verkligheten.
Det är snart 60 år sedan. I slutet av 1950-talet.
Elvis Presley hade vi endast sett på några risiga stillbilder.
Absolut inga rörliga bilder. Musiken fick vi på Radio Luxemburg.
En dag dök det plötsligt upp filmer med vår stjärna, Elvis Presley.
Premiär för King Creole och Jailhouse Rock på Scania i Malmö. Vi ungdomar gick upp i limningen.
För första gången skulle vi få så vår stora idol röra på sig.
Nästan levande.
Jag lovar.
Det blev bioföreställningar jag aldrig glömmer.
Tjejerna skrek rakt ut så länge filmerna varade. Vi grabbar visslade med biobiljetterna. Handlingen helt ointressant.
Det stora var när Elvis sjöng.
Brudarna stod upp i biografens gångar och längst fram och rockade loss. Det var rent ut sagt ett jävla liv i salongen.
Det var rock`n`roll, så det dånade långt ut på Södergatan.
Fast vi slogs inte som vuxna (!) gjorde nyligen i Göteborg. Vuxna (?) som pucklade på varandra under visningen av en tecknad panda.
Nej, för vår del var stöket endast obetalbar glädje över att få se Elvis Presley röra på sig. Så gick det till på stenåldern.
Jag var som sagt med.
Visslade med biobiljetten.
Även en och annan busvissling.
Härliga minnen.
Rock på er.
”Samboronbon, en liten by förutan gata”, sjöng Evert Taube på sin tid.
Fritiof Andersson dansade tango med den söta Carmencita i en klassisk visa som kom ut 1937.
36 år senare, 1973, skulle en annan söt Carmencita dyka upp i Malmö och få alla män på fall.
Carmencita Rockefeller lyckades lura i den skånska adeln, att hon var släkt med den amerikanska finansfamiljen Rockefeller.
Det var ingen hejd på Carmencitas karriär: barnbarn till den japanska kejsaren Hirohito, CIA-agent, företagsledare, toppdiplomat, toppkirurg samt geniförklarad cancerforskare. En ömsint man i överklassen föreslog till och med att Carmencita borde få Nobels Fredspris.
Hennes livvakt, den fyrstjärniga generalen, Bing, fanns ständigt med på bluffresan. För egentligen var Carmencita hårfrisörska i Malmö och hette Karin, eller så. General Bing, i sin tur hennes man och hette Göran.
1981 sprack hela historien.
Hårfrisörskan och Göran fick en villkorlig dom samt några hundringar i böter.
Hur många män i den högre skolan som blev blåsta på pengar, är det ingen som vet. Skammen stor.
En domare(!) från Jönköping åkte dit, så till den milda grad, att han under rättegången vägrade acceptera hårfrisörskan som Carmencita Rockefeller.
Nej, hans Carmencita fanns på riktigt.
Den 12 april har musikalen, Carmencita Rockefeller, premiär på Scalateatern i Stockholm. En oslagbar historia.
Jag bara älskar den.
Hallå Hollywood!
FOTNOT. Musikalen har tidigare spelats på bland annat Malmö Opera, men aldrig utanför Skånes gränser.
För dagens generation är det noll och intet.
För gårdagens generation (mina söner) möjligtvis ett spöke.
För min generation är det dregel.
Nostalgi i kubik.
Popbandet The Hollies.
En gång i tiden faktiskt i klass med The Beatles. Om inte till och med större under vissa år under 1960-talet med 19 (!) låtar på Tio i topp-listan.
Jag kan fortfarande nynna, ”Just One Look".
1968 lämnade gruppens dynamo, Graham Nash, bandet. Det var början till slutet.
Visserligen var svensken Mikael Rickfors med några år i början av 1970-talet, men det var allt. Slut och adjö.
The Beatles blev odödliga.
The Hollies maldes sönder av inre konflikter.
Numera är det underhållning för just en sådan som mig.
Nostalgi.
Rockmusik som förflyttar mig 50 år tillbaka i tiden.
Minnen.
När de engelska popbanden sköljde över oss med Gerry and the Pacemakers, The Dave Clark Five, Herman`s Hermits, stökiga Rolling Stones, The Beatles och The Hollies, för att nämna några.
I dag kör gubbarna ”Good old rock`n`roll”.
Malmö Live den 17 april klockan 18.00.
Om du är sugen.
I Danmark kan man det här med påsköl eller paskebrygd.
I år fick jag den stora lyckan att testa ett för mig helt okänd märke: Krudtugle!
Den här påskölen framställs av ett mindre bryggeri på Fyn. Väldigt många mil från de stora jättarna Tuborg och Carlsberg.
Mina vuxna söner fann den på Aldi i Danmark. Ett stort tyskt livsmedelsföretag som inte har etablerat sig i Sverige.
Far testade och smackade förtjust:
”Bästa påskölen. Lätt som en plätt”, löd slutomdömet.
Trots att det sägs att ölen luktar koskit.
Tidningen Ekstra Bladet testade också:
”Sex poäng av sex möjliga. Bäst i test."
Alltså.
Inget snack om saken.
Krudtugle som betyder ett litet livligt barn (rätta mig om jag har fel Winnie), är alltså årets kung bland påskölen.
Tänk så lite man vet.
Fortsatt trevlig påsk med en Krudtugle.
I all stillhet övergår vi till sommartid natten till Påskdagen. Uret dras fram en timme, klockan 02.00 till 03.00.
Det innebär avsevärt ljusare kvällar, men till en början en morgon i total mörker.
När Sverige införde sommartid 1980, skedde det inte i stillhet. Nej, debatten svallade.
Bönderna protesterade.
Eftersom kor inte kunde klockan, hamnade mjölkningen i fel tid.
Det var ingen hejd på alla klagomål.
Jag kände en god vän som vägrade dra fram klockan.
Han körde med vintertid hela sommaren.
”Aldrig. Över min döda kropp”, skrek han.
I dag bryr sig ingen.
Korna verkar ha lärt sig klockan.
Min trilskande vän gav upp redan 1981.
Trevlig fortsättning på påsken.
Och du.
Glöm inte dra fram klockan en timme i natt.
Här stormar kubanerna fram för att få bästa möjliga plats inför Rolling Stones historiska framträdande utanför Havanna i natt.
Jodå, det slöt upp flera hundratusentals åskådare. Kanske så många som en miljon.
Hur många är det ingen som riktigt vet, för konserten var gratis.
Därmed revs en osynlig mur.
Rolling Stones har fram till nu varit portade från jordklotets sista kommunistiska paradis. Märkligt men sant.
Det har aldrig Mikael Wiehe sjunget något om.
Jag är svårt imponerad av bandet.
Kolla in prästbetyget: Keith Richards fyller 73, Mike Jagger blir också 73 år, Ronnie Wood blir 69 år samt åldersmannen, Charlie Watts, fyller 75 år den 2 juni.
Hur orkar dessa gubbar?
Jag hörde Rolling Stones första gången hösten 1964. 52 år senare sitter jag och skriver om Rolling Stones. Rockbandet som alla på den tiden trodde var en dagslända. Ack så fel, men hur orkar ”grabbarna”?
För mig är det en gåta.
De har inte direkt gjort sig kända för att enbart leva på havremust, precis.
Rock on!
Natten till påskaftonen-svensk tid-brakar det igång.
Rolling Stones rockar loss utanför Havannas basebollstadion. Där har en gigantisk anläggning byggts upp.
Utrustningen skeppades över till Cuba i 61 containrar och en packad Boeing 747. En logistisk utmaning.
Rockkonserten är dessutom helt gratis. Därför räknar man med en publik på mellan 200 000-500 000 åskådare.
Det skrivs rockhistoria i natt, kära vänner.
Kommunismens sista högborg ska intas.
Där hade man allt velat vara med.
Gärna då också en kubansk cigarr.
Handrullad.
Tack.
På löpsedelns bild, ser vi en avmagrad Linda Isacsson, (Lindorff i dag som gift), endast 18 år gammal.
När hon blev Fröken Sverige vägde hon 54 kg.
Längden som i dag, 177 cm.
Det är som jag skulle väga 70 kg, till min längd 193 cm. Då hade jag varit ett ytterst magert skrälle med ringande varningsklockor.
Nu är det snarare så att det är tvärtom.
Jag är en tjock pösmunk.
Det är anorexi varning över seger bilden av Linda från 1990. Det skulle hon givetvis själv aldrig erkänna, men så är det faktiskt.
Däremot vet vi. Sällan har väl en deltagare i Let`s dance drabbats av så mycket olyckor som Linda.
Är det inte foten eller låret, så krockade hon med bilen i veckan.
I kväll är hon rädd för spräckas i spagaten samt damma huvudet i golvet. Kiropraktorn säger nej, nej, men Linda säger jo, jo.
Snacka om rumba i engelska parken.
Rubriker, rubriker och ännu mer rubriker. Till och med ett blogginlägg (mitt).
TV4 gnuggar händerna av förtjusning över sin bondestjärna.
Jag tänker på det magra skrället från 1990. Skinn och ben.
Let`s dance, Linda.
Jag har levt ett långt och olidligt spännande liv. Varje påsk som barn, var påskkärringarnas kvastflygning till Blåkulla en sagans upplevelse som blev till sanning.
Sedan blev barnet något större.
Och ännu STÖRRE.
Nu var barnet en trist torr vuxen person.
Åren gick.
Och gick.
Och gick.
En dag blev man en gammal gråhårig gubbe.
Då blev man barn på nytt: tjöt av glädje när Lommas påskkärring, Evelyn, under skärtorsdagen lyfte med sin kvast mot Blåkulla.
Avfärden kunde följas på Facebook.
Det såg ut så här:
Vid sådana unika stunder vill man bara ta upp en förtjusande applåd.
Då gjorde jag det:
klapp-klapp.
Däremot kom världens överraskning när Evelyn tittade fram i Blåkulla. Ja, vi talar om en chock.
Något FLAXade översvällande glad åt Lommas egen påskkärring.
”Välkommen till Blåkulla, Evelyn”
Jag har haft handikappsparkering från och till sedan 1985. Allt beroende på den kroppsliga standaren.
Kan du med endast dina sista krafter ta dig fram, är en handikappsparkering absolut nödvändig. Så nära målet som möjligt, är vad som gäller.
För 30 år sedan fanns det gott om tomma handikappsparkeringar. Det var inte många som beviljades denna ”gåva”.
Med åren har det blivit allt fler som fått den heliga graalen.
Eftersom handikappsrutorna knappast blivit fler under de 30 år som gått, är det trångt om saligheten.
Numera har det tydligen också blivit en ”svart” handel med tillstånden. I vart fall med skyltarna. Detta sägs vara en förklaring.
Därför sveper en otäck vind genom Svea Rike: för komma åt den olagliga delen kan man tänka sig avgiftsbelägga handikappsrutorna.
De stora förlorarna är vi andra som är både halta och lytta, om Herrskapet förstår vad jag menar.
I så fall får man väl flytta betalningsautomaterna. Inte fan pallar vi krymplingar lalla fram och tillbaka, än hit och dit.
Därför.
Rör inte våra handikappsparkeringsplatser med avgifter.
Basta!
Mitt under de dramatiska sändningarna från terrorattacken i Bryssel med många döda och svårt skadade, slocknade världen för en stund.
Ett blått band med texten, ”Ingen eller svag signal”, dök upp i TV-rutan. Jag knäppte runt till alla möjliga omöjliga nyhetskanaler.
Inget hjälpte.
Varken bild eller ljud.
Det blåa bandet dök upp på alla kanaler.
Vid sådana här tillfällen, kan en vanligtvis behärskad person bli kraftigt frustrerad. Jag satt som ett dumt fån och stirrade.
Plötsligt slog det mig, så beroende jag har blivit av TV-informationen vid katastrofer. Nu blev inte bara hela rummet tyst. Tragedin i Bryssel försvann i mörker. En obehaglig känsla infann sig.
I minst tio minuter satt jag där jag satt och stirrade på ett blått band. Då plötsligt kom bilden tillbaka.
Statsminister, Stefan Löfven, började sin presskonferens med att lägga ett vått säkerhetsförband över hela Sverige.
Jag lyssnade och lyssnade.
Inget nytt.
Enbart gammalt gods som han inte ens klarade av att förpacka om.
Inte ett ord om muslimska terrororganisationer.
Journalisterna ställde harmlösa frågor.
Ingen ställde några frågor om muslimska terrororganisationer. En laddad frågeställning i Sverige 2016 som politiker och journalister gärna backar för.
Det är fel.
Det är väldigt fel.
De ska nämligen hjälpa oss i vår vånda.
Vem kan annars göra det?
FOTNOT. Cirka två timmar efter Stefans Löfven höll presskonferensen, kom bekräftelsen att IS/Daesh (Islamiska staten) ligger bakom terrordåden i Bryssel.
För en stund sedan publicerades den här bilden. Männen i svart ska ha utlöst bomberna. Mannen i hatt söks just nu av den belgiska polisen.
Dynamit-Harry i omåttligt populära Jönssonligen hade inte kunnat gjort det bättre.
Här får några ljushuvuden för sig att spränga bankomaten i lilla idylliska Genarp, några mil från Malmö.
Det bar sig inte bättre än att de sprängde hela huset i luften. Bara några pelare kvar som stöttade upp taket.
Det blev som Dynamit-Harry brukar säga i filmerna:
”En jädrans smäll”
Den enorma detonationen väckte givetvis Genarpsborna mitt i natten till måndagen.
Snacka om att räkna fel på laddningen.
Hela kåken rök.
Endast smulor kvar. Även av målet, bankomaten.
Möbelaffären som låg bakom bankomaten i samma hus, har inte ens en pinnstol kvar. Het urblåst.
Pengarna då?
Ingen som vet.
Kanske det räckte till en bira åt Dynamit-Harry.
Om man nu tar emot färgade trasiga sedlar.
Snacka om glada amatörer på brottets bana.
FOTNOT: Uppslag från Lennart Eriksson i Holm, utanför Halmstad. Tackar.
Lyckan kommer, lyckan går,
lycklig den som lyckan får.
Jag fick en raggmunk med stekt fläsk och lingonsylt. Den gav den hårt kritiserade sjukhusmaten ett ansikte.
En riktigt lyckad raggmunk.
Serverades som dagens på Universitetssjukhusets Bistro i Lund. Ack, denna förhatliga Bistro som alltid mals sönder av tidningarnas matskribenter.
Plötsligt slår sjukhusets lilla restaurang till med en raggmunk som får hjärtat att dansa tango.
Det störde inte ens, att bakom några träpinnarna vandrade andra sjuka medborgare fram i stilla mak.
Det här var dagen då en raggmunken för 85 spänn lockade fram lyckan för hela slanten. Då ingick det både dricka, bröd och kaffe också.
Vad min hjärtläkare sa?
”Jo, Rockbäck, ditt hjärta går i rätt takt. Du måste ha ätit raggmunk med stekt fläsk och lingonsylt i dag.”
Ibland blir man inte klok på världen (hipp!).
Magda Gad är en flerfaldig prisbelönt krigskorrespondent på Expressen.
Magda har även gjort storslagna reportage åt andra tidningar.
Det här är reportern som satsar absolut hela sig själv i sina reportage. Med andra ord, gör Magda sådant jag själv inte ens drömmer om att göra.
Nu kan man följa henne direkt från världens hemskaste platser på Facebook.
”Jag sitter och kissar och gräver efter toapapper i ryggsäcken när det slår mig. Att det kan finnas minor här. Jag tittar på marken framför mig och försöker minnas var jag satte ner kängorna när jag gick in bakom skjulet. Med skakig hand kastar jag ifrån mig toapapperet, drar upp byxorna utan att knäppa dem och kliver ut mot fronten. Några skottsalvor avfyras från andra sidan och jag skyndar mig stapplande ner bakom ett värn.”, skrev hon i går.
Jag har nu lagt ut Magda på span i min kikare ut över världen från mitt trygga hem i Lomma. Det ska bli spännande.
Det kommer mera. Var så säker på det.
En tuff brud utan lyxförpackning.
Var rädd om dig Magda.
Världen behöver sådan reportrar som du.
Det var en högsommardag den 25 augusti 1946. I finalen slog MFF Åtvidabergs IF (hette så då, enligt MFF:aren) med 3-0 inför 15 173 åskådare på Råsunda.
Europa låg i spillror efter andra världskriget.
Stor flyktingkris.
Syrien slapp sina franska bojor och blev ett självständigt land.
Krig i Iran.
Nästan på som i dag, med andra ord.
Själv var jag 14 dagar gammal, när MFF blev svenska cupmästare för andra gången. Det blir 70 år sedan i år.
Naturligtvis minns jag ingenting av varken den ena eller det andra.
Jag vet att jag fick ett kärleksfullt omhändertagande i en liten röd stuga i skogen i norra Uppland.
Utedass.
Kallt friskt vatten att dricka/matlagning hämtades i en källa bland svamp, kåda, granbarr och kottar.
Ingen nämnde MFF.
Ingen i min omgivning visste ens det minsta om fotboll.
Skogen var det som gällde.
Min mamma tvättade mina tygblöjor i bäckens rostfärgade vatten.
Rocknöbäcken.
Så var mitt liv för snart 70 år sedan.
En dag kulle jag veta allt om MFF, fast det är en helt annan historia.
Då hette jag också mycket riktigt Rockbäck.
Fatta.
FOTNOT. Åtvidabergs IF delades 1935. Då bildades FF. Varför man fortsatte kalla Åtvidabergs FF för IF, finns ingen förklaring till. I dag heter klubben Åtvidabergs FF.
Väcktes i natt av ett astmaanfall. Hostattackerna anföll i samlade skurar. Andningen upphörde.
Det gjorde den inte.
Det bara kändes så i nattens mörker.
Det blev bara trångt.
Kroppen skrek i tysthet.
Jag vet inte hur länge det höll på.
Sekunder kändes som minuter.
Minuter kändes som timmar.
Timmar som dagar.
Det fanns ingen ordning kvar på natten. Endast vånda.
I dag är jag därför enormt trött. Orkar inte med bloggen.
Pinade mig upp och skrev ner en God Morgon i Stugan på Facebook. Det var allt. Fick bli vad det nu blev.
Orkar inte tänka.
Orkar däremot leva.
Hur mycket som helst.
Barnbarn på ingång. Bästa medicinen.
För första gången har jag fått kasta in handduken över allt bloggande. Fast bara för en kort stund.
Jag har trots allt skrivit ner detta.
Utan att somna.
Det råder tunga tangent nedslag på de svenska kultursidorna. Orsaken är det sorgflor som draperar skilsmässan mellan kulturens före detta kungapar, Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström.
Så här skriver till exempel Amanda Svensson i sin recension i Expressen om Ebbas nyligen släppta bok, ”Århundradets kärlekskrig:
”Är en av de sorgligaste och mest deprimerade kärleksskildringar jag läst. Graden av försoning som erbjuds är försumbar. Bitterheten fräter med en sådan kraft...”
Ebba har då verkligen inte sparat på krutet när hon framträtt. Däremot har akademiledamoten Engdahl mest av allt haft sorg i blicken.
Talande nog.
Den 1 april av alla dagar släpps hans bok, ”Den siste grisen”.
En sak är då säkert. Det kommer råda ett tungt sorgflor över kultursidorna i vår. Intresset är däremot stort bland allmänheten.
Kulturgiganternas sorgkantade kamp skrev jag om på bloggen den 22 januari. Inlägget lockar till sig väldigt många besökare.
Matchen rullar vidare.
Dramaten lär redan vara intresserad av, ”Den siste grisen”.
Två gamla vykort i min samling av Värnhemstorget i Malmö.
Från en tid som flytt all världens väg.
Den svart vita bilden från i början av 1950-talet. Kan också vara 1940-talet.
Det var på den tiden bilarna såg ut som rullande bullar.
Färgbilden från ombyggnaden i slutet av 1950-talet, eller in på 1960-talet.
Spårvagnar, bussar och en gles trafik.
Det vilar något av ”Barnen i Bullerbyn” över bilderna.
Mitt Värnhemstorg som jag lärde känna det.
Det var ett nav ut i den stora världen för oss barn och ungdomar.
Vi tog spårvagnen upp i stadens hjärta för gå på bio. Söndagarna tog vi bussen ut till Malmö Stadion och såg MFF.
Klockan 13.30.
Exakt.
Började matchen.
I dag finns inte mitt Värnhemstorg kvar som det en gång var.
Någon spränger bomber.
Kriminalpolisen bedriver dörrknackning i området. Lägga puzzel. Mitt i letande efter passande bitar sprängs en ny bomb.
Denna gången på Fredsgatan. Några kvarter bort.
Jag saknar mitt Värnhemstorg.
Det var en tid, då man kunde springa på män som påminde om Emil i Lönnebergs pappa, Anton, i korvkön mitt på torget.
Frid över detta minne som sprängts i bitar.
En gång i tiden var en helt ordinär deklaration ytterst komplicerad att ta sig igenom. En vanlig arbetare eller tjänsteman slet sitt hår i förtvivlan.
Ägde du dessutom en bostadsrätt eller bodde i en villa, fick du ta hjälp av expertis på banken. För inte tala om du dessutom hade en liten röd sommarstuga med utedass bland buskarna. Skattmasarna kunde också vara rent jävliga mot oss vanliga lönetagare.
Jag råkade ut för en skattmas som cyklade runt och mätte min resa mellan arbetsplatsen och hemmet.
Fan ta dig om du räknat fel på minsta metern.
Då rök ditt avdrag.
Det blev många överklagande från min sida. Till slut var jag och den galne cyklande skattmasen som granskat min deklaration nere på någon millimeter.
Helt sjukt.
Så där höll vi på några år.
Jag avgick ofta med segern.
Det var inte bara jag som drabbades av den cyklande skattmasen.
En julafton ringde det på skattmasens dörr.
Han öppnade.
”God Jul, din jävel”, skrek en något påstruken fiskare från Lysekil.
”SMACK!”, sa det så det ekade i trappuppgången.
Den cyklande skattmasens näsben rök.
Det blev soppa som julmat. Med sugrör.
Jag kom och tänka på den här skattmasen, när jag såg Uppdrag granskning i går dra ner byxorna på en f d kabinettssekreterare samt en välkänd skattejurist som gömde sig bakom sitt paraply.
Fast nu talar vi inte om några millimetrar i avdrag för korvören, utan gömda skattemiljarder. Tala om orättvisor.
Skatteflykt.
Redan på den tiden Gunnar Sträng (s) var finansminister.
Det var inte bättre förr.
Här kryper vuxna människor omkring.
Det pustas, stönas och luft som blåses ut och in.
Dockor pressas samman.
Dockor nyps i näsan.
Dockor som trilskas.
Dockor som bara är dockor.
En kort stund.
Uppdraget bland alla krypande människor: lära sig rädda liv.
I går kväll-tisdag-var det full rulle i bostadsrättsföreningen, Skrattmåsens gemensamhetslokal i Lomma. De boende som fick plats, vill säga, fick lära sig hantera en hjärtstartare.
Björn Jadeland, mannen på löpet längst upp till höger, från VIA MEDICI höll i utbildningen. Ett utmärkt initiativ.
Allt som kan rädda en människas liv är mer än viktigt.
I Lomma kommun finns redan ett 30-tal hjärtstartare utplacerade på offentliga ställen. Däremot är det inte vanligt att en bostadsrättsförening satsar på en egen hjärtstartare. Den kommer nu att placeras i de s k miljörummet (soprummet).
Dit når alla.
Skrattar bäst som skrattar sist, kan vi nu säga som bor i bostadsrättsföreningen Skrattmåsen i Lomma.
Hoppas vi slipper använda den.
Projektledaren Sophia Arslan, Svenska HLR-rådet / Sveriges Hjärtstartarregister ger följande kommentar:
"Vad bra att ni valt att investerat i en hjärtstartare och utbildning till era medlemmar! Generellt verkar fler och fler bostadsrättsföreningar i landet börjat vakna till liv och valt att investera i hjärtstartare. I Lomma finns det redan ett par stycken registrerade. Däremot är vi oerhört tacksamma om ni registrerar er hjärtstartare i vårt register. Vill ni inte att den ska synas på vårt karta ut till allmänheten kan man välja att ha den osynlig. Skulle en olycka vara framme i er fastighet och SOS Alarm har kontaktas så kan den komma till användning genom att SOS Alarm kan uppmana den som ringer in att hämta den enligt placering som ni uppgett för er hjärtstartare."
.jpg)
Inlägg
