Idag hyllar vi fyra hjältar i Lomma Sjöräddningssällskap-Årets Sjöräddare 2022!

 

Jag känner mig stolt idag. Trots jag alltid går torrskodd på landbacken. Äger inga sjöben skryta med. Det spelar ingen roll. För några tior i månaden är jag medlem i Lommas Sjöräddningssällskap. 

En frivillig ideell organisation. Vid skarp läge är sjöräddarna i vilket busväder som helst beredda rädda liv. Nu har fyra frivilliga sjöräddare från RS Lomma blivit Årets Sjöräddare. Utmärkelsen tilldelas Ian Wilson, Daniel Nilsson, Erik Ahlsten och Peter Sundin från RS Lomma. 

Så här gick det till. 

Klipper direkt från deras hemsida. 

”Det var en solig dag i februari förra året som en SUP-paddlare var ute på sjön. Mannen var väl förberedd med torrdräkt, flytväst och mobilen i ett vattentätt fodral. Trots det var olyckan framme. Han föll i vattnet och torrdräkten började ta in vatten. En person från land ser allt och larmar både 112 och RS Lomma som beger sig mot platsen. När de kommer fram ligger han i det kalla vattnet och håller sig fast vid brädan. Tung och nedkyld från det kalla vattnet i torrdräkten får de upp honom i båten. Väl ombord försöker de frivilliga genast få upp kroppstemperaturen samtidigt som de åker skyndsamt in mot hamn. Mannen överlevde trots att han hunnit bli mycket nedkyld. För sjöräddarna blev insatsen en påminnelse om att fortsätta öva så att rätt beslut tas instinktivt, men också om vikten av att tänka utanför boxen. När en människa hamnar i iskallt vatten är läget mycket akut. Med fokus, mod, kunskap och med allmänhetens uppmärksamhet som hjälp, kunde årets sjöräddare rädda ett människoliv.” 

Ja, vad säger man? 

Förstår ni jag är stolt över våra sjöräddare. 

Det handlar om liv och död. 

Bli medlem du också. 

Vi behöver fler som går torrskodda på landbacken.

Grattis sjöcowboys!

 

Rolles hjälteinsats gav pojken från New Delhi nytt friskt liv

 

Raj 11 år är glad idag. Det var rena rama slumpen bloggens äventyrare, Rolle af Trollhättan, blev gossens räddande ängel. Vi tar det från början. 

För några år sedan landade Rolle på Indira Gandhi International Airport i New Delhi. Bokade ett billigt hotellrum i Indiens huvudstad. Uppdraget var få uppleva landets spännande kultur och miljöer. 

Bra nog så. 

Utanför terminalen vid Northern Access Road vinkade han in första bästa taxi. Det var så han mötte Nahtu, pappa till Raj. En rutinerad taxichaufför i en stad med trafikkaos och myllrande folkliv dygnet runt. Enligt en WHO-undersökning är luftförhållandena i New Delhi sämst av alla större städer i världen. 

Nathu och Rolle fann varandra. 

Så Nathu blev hans privata chaufför i några dagar. En dag hamnade de 18 mil bort och såg världsberömda Taj Mahal. Den muslimske stormogulen Shah Jahan lät bygga Taj Mahal till minne av sin favorithustru Mumtaz. Det tror jag varken Rolle eller Nathu brydde sig det minsta om. 

Hur som helst blev de båda vänner. Rolle bjöds hem och fick träffa familjen. Deras gosse Raj var sjuklig och led svårt. Ett allvarligt problem med magmunnen. 

I Indien får man allt betala operationer och sjukhusvistelser fullt ut själv. Dessa pengar fanns inte i familjen. 

Rolle kom hem till Sverige, men kunde inte släppa pojkens problem. Till slut bestämde han sig för rädda pojken. Han betalade för operationen m m, så nu är Raj helt frisk. Jag är inte förvånad. 

Det är så Rolle fungerar. 

Hans hjärta är stort. 

Jag blir alldeles varm av historien. 

På bilden här nedanför. 

Lyckliga syskon. 

Raj tillsammans med lillasyster Dolly 9 år. När han blir stor ska han bli antingen ingenjör eller racerförare.

Det var väl en vacker saga som dessutom är alldeles sann. I bland kan slumpen vara bra att ha.

 

Uppdaterad vaccindebatt: ”Utan vaccin och medicin hade jag varit död idag”

 

Den lilla gossen på bilden med charmig pottfrisyr är 8 år gammal. 

Utan vaccin och medicin hade gossen varit död idag. 

Den lilla gossen är jag. 

På bilden ännu så länge frisk som en nötkärna. 

Snart nog drabbades jag av hjärnhinneinflammation. Blev dödligt sjuk och hamnade på infektionskliniken på Malmö Allmänna Sjukhus. 

Blev inlagd på enskilt rum. På den tiden fick föräldrarna endast hälsa på dagtid mellan kl. 14.00-15.00.

Min minnesbild av sjukdomen fortfarande skrivit i dimma. Ingen visste hur det skulle sluta. 

Min mamma informerades av läkarna: 

”Pojken är dödligt sjuk. Vi kan inte ge några garantier. Vi hoppas på medicinet ska rädda pojkens liv.” 

Medicinen var penicillin. 

Ett förhållandevis nytt medicin inom den svenska sjukvården i början av 1950-talet. Fick sitt genombrott under andra världskriget. 

Jag fick två till tre välfyllda sprutor om dagen. 

Dåtidens sprutor var inte som dagens, med en smidig tunn nål som knappt känns när det sticker till. På den tiden var nålen betydligt tjockare. 

Jag grät av skräck varje gång sjuksköterskan kom med sprutan. Där är min minnesbild tydlig: det gjorde förbannat ont. Fast jag var nog mest rädd.

Någon valmöjlighet gavs inte. Behandlingen en självklarhet som hoppades rädda mitt liv. 

Det gick vägen. 

Efter någon månad kunde jag skrivas ut. 

Friskförklarad. 

Penicillinet räddade mitt liv. Det är jag glad för idag, snart 70 år senare. Även om det fanns och finns ett motstånd av ideologiska skäl.

Jag skriver detta på grund av att vaccin mot covid-19 är på gång. 

Det är bra.

Mycket bra, till och med.

Däremot finns det obegripligt nog medborgare som är motståndare till vaccin. 

Jag har själv fått vaccin mot röda hund, mässlingen, påssjukan, influensa, svininfluensan och allt var det nu är. 

Tacksam är jag. 

Ett litet ord i sammanhanget.

Motståndarna mot covidvaccinet risken bli dödligt sjuka, istället för vaccineras. 

Ibland blir man inte riktigt klok på människosläktet.

Snacka om korkad debatt.

 

Spanska sjukan i Lomma: Hennes pappa räddades till livet av sjuksköterskan Sofia Olsson

 

Det skulle dröja sju år innan jag fick fram ett vittne till sjuksköterskan, Sofia Olsson, hjältemodiga insats för sjuka människor i Lomma. 

På bilden här ovanför sitter Gun och berättar om sin pappa Nils Kronholm (1909-1967), infälld bild. 

När Nils var 10 år 2019, drabbades han av dåtidens svåra pandemi, spanska sjukan. Bara i Sverige dog närmare 40 000 människor. 

”Jag har fått berättats för mig, att pappa var svårt sjuk i spanska sjukan. Min farmor, Nelly, fick vårda honom så gott hon kunde i hemmet i Lomma. En som gjorde en stor insats för pappas överlevnad var just sjuksköterskan Sofia Olsson som du skrivit så mycket om. Hon var fantastisk. Lär ha varit en underbar människa, berättar Gun för mig. 

En dag spydde Nils blod. Det var, enligt Sofia Olsson, ett bra tecken. 

”Nu kommer pojken att överleva,” sa Sofia. 

Och det gjorde Nils också. 

Han gifte sig med Anna-Lisa (1915-2003), och fick dottern Gun-se bild på familjen här nedanför. 

Familjen bodde i Lomma. 

Riktiga Lommabor, med andra ord. 

Guns pappa Nils försörjde sig som byggnadsarbetare. 

Tack Gun, för din berättelse. Gun bor fortfarande kvar i Lomma. Numera tillsammans med maken Kjell.

Ett viktigt vittnesmål om Sofia Olssons gärningar för sjuka medborgare i Lomma.

Stort hjärta som vi behöver så mycket av i denna moderna pandemitid.

Numera är Sofia Olssons gravvård på Lomma kyrkogård blivit kulturminnesbevarad-bild längst ner. Tänk som det kan sluta. En särskild tack går också till Lommas kommunalråd, Robert Wenglén (m) som i våras såg till, att Sofia Olssons gravsten restes upp och fick ett värdigt omhändertagande.

Bättre än så här kan inte en berättelse sluta.

Med kärlek.

 

Bostadsrättsföreningar i Lomma satsar på hjärtstartare

Här kryper vuxna människor omkring. 
Det pustas, stönas och luft som blåses ut och in. 
Dockor pressas samman. 
Dockor nyps i näsan. 
Dockor som trilskas. 
Dockor som bara är dockor. 
En kort stund. 
Uppdraget bland alla krypande människor: lära sig rädda liv. 
I går kväll-tisdag-var det full rulle i bostadsrättsföreningen, Skrattmåsens gemensamhetslokal i Lomma. De boende som fick plats, vill säga, fick lära sig hantera en hjärtstartare. 
Björn Jadeland, mannen på löpet längst upp till höger, från VIA MEDICI höll i utbildningen. Ett utmärkt initiativ. 
Allt som kan rädda en människas liv är mer än viktigt. 
I Lomma kommun finns redan ett 30-tal hjärtstartare utplacerade på offentliga ställen. Däremot är det inte vanligt att en bostadsrättsförening satsar på en egen hjärtstartare. Den kommer nu att placeras i de s k miljörummet (soprummet). 
Dit når alla. 
Skrattar bäst som skrattar sist, kan vi nu säga som bor i bostadsrättsföreningen Skrattmåsen i Lomma.
Hoppas vi slipper använda den. 

Projektledaren Sophia Arslan, Svenska HLR-rådet / Sveriges Hjärtstartarregister ger följande kommentar:  
"Vad bra att ni valt att investerat i en hjärtstartare och utbildning till era medlemmar! Generellt verkar fler och fler bostadsrättsföreningar i landet börjat vakna till liv och valt att investera i hjärtstartare. I Lomma finns det redan ett par stycken registrerade. Däremot är vi oerhört tacksamma om ni registrerar er hjärtstartare i vårt register. Vill ni inte att den ska synas på vårt karta ut till allmänheten kan man välja att ha den osynlig. Skulle en olycka vara framme i er fastighet och SOS Alarm har kontaktas så kan den komma till användning genom att SOS Alarm kan uppmana den som ringer in att hämta den enligt placering som ni uppgett för er hjärtstartare."