skip to main |
skip to sidebar
Stoppa tjuven, är en varning till alla som firar påsk.
Det händer andra, men inte mig, tänker vi lite till mans. Då drabbades min granne av påsktjuven.
Natten till påskaftonen tog sig någon in i deras lägenhet på andra våningen. Uppför trappen tassade tjuven och där låg människor och sov. Det räckte för att stoppa tjuven, men en handväska med pengar, nycklar och kontokort, lyckades tjuven norpa åt sig.
Ingen märkte något förrän på lördag morgon. Något brytmärke på ytterdörren kunde inte upptäckas. Metoderna att ta sig in är många.
Har ni som bor i brf Skrattmåsen i Lomma, sett eller hört något den aktuella natten, kanske hittat en handväska, plånbok, nycklar och så, hör av er till polisen i Lomma.
Det går även bra att maila till mig: callerockback@rocketmail.com
Vi måste hjälpas åt och stoppa påsktjuven!
I natt kanske det är du som drabbas.
Se till så att du i alla fall har låst ytterdörren.
Håll ögon och öronen öppna.
PRESS-STOP-PRESS-STOP
Det var ingen påsktjuv.
Läs om upplösningen HÄR!
Påskens största nötta, är utan tvekan den här mannen, Nordkoreas gudomliga ledare, Kim Jong-Un. Skramlar med vapen, medan befolkningen käkar grus. Galningen hotar världens största krigsmakt, USA.
Det är jämförelsevis inte ens en fis i rymden. Det är så urbota dumt, att redan nu utnämner jag babyn till påskens största nötta alla kategorier.
För säkerhet skull, slängde jag in några nötter i bilden. En fastnade som mössa på Kim Jong-Un.
Han märkte inget.
En gudomlig kröning.
Nötknäpparkrig.
I dag är det kubens stora dag i byn. Varvstorget ska fyllas med konstnärliga kuber. Biblioteket med skolbarnens småkuber. Lommas Påskvandring, ”Konst i Kubik”, flög i luften som en skön påskkärring på väg till Blåkulla.
I tisdag kom Maja från Lomma Event som står bakom det trevliga kubprojektet-skrålla en bit ner-hem till mig med en kub.
”Gör vad du vill med kuben”, sa hon och log spjuveraktigt.
Det gjorde jag.
Världens bästa granne, Peter, kallades in med såg. Han gick omedelbart till konstnärlig attack på kuben i frigolit.
Den kved som bara en kub i frigolit kan kvida. Kampen ojämn, för ett, två, tre och kuben förvandlad till en fotboja.
Nu hör det också till den goda saken, att den nytillträdde påven Franciskus i dag också ska tvätta fötterna på tolv fångar i ett ungdomsfängelse i Rom.
Snacka om fotboja som ligger rätt i tiden.
Heller hur, Maja?
Till Blåkulla kärringarna for,
nyfikna i en strut,
hoppas på glamour,
fick gubben Knut.
Tablå,
i det
blå.
Jag fick ett tungt besked i morse. Hjärtkliniken på det stora sjukhuset ringde. Ett viktigt provresultat var/är åt helvete.
Mitt hjärtflimmer rusar på som ett expresståg i Japan, är kanske bäst att tillägga. Det är med andra ord full rulle i bröstkorgen.
Mitt plåster för stunden fick bli att jag grävde ner mig i kändisarnas hjärtflimmer.
Genast fann jag den vackra drottning Rania av Jordanien. När hon varit på prins Daniel och kronprinsessan Victorias bröllop i juni 2010, fick hon endast 40 år gammal hjärtflimmer.
Jag får åka till Universitetssjukhuset i Lund, medan drottning Rania flög till New York och la in sig på en lyxklinik.
Olika falla ödets lott.
Det här med hjärtflimmer, är väl inte så märkvärdigt, kanske du tycker. Men visst är det t o m mer än märkvärdigt.
Vissa kan leva med det, andra får det jobbigt som tusan, precis som jag, typ gå två meter, vila fyra, ungefär.
Bara i Lomma kommun är det säkert ett hundratal, kanske fler som har åkomman.
Nu kommer det som gör sjukdomen så märkvärdig:
Risken att åka på en stroke finns där hela tiden. Det måste man ha klart för sig. Det är absolut ingen lustig lek.
När en kändis drabbats av hjärtflimmer/förmaksflimmer blir det emellertid rubriker. Det är bra. För då får sjukdomen uppmärksamhet, vilket är viktigt.
På bilden här ovanför kan ni se ett knippe kändisar som åkt på hjärtflimmer av olika svårighetsgrader. För att få hjärtat att ticka rätt igen på Lasse Åberg fick man tex operera in en pacemaker.
Dagens hårda bud från det stora sjukhuset:
”Vila, vila. Ingen alkohol i påsk, Rockbäck”.
”Inga problem. Det har jag ändå inte smakat på sedan julaftonen. För övrigt älskar jag påskmust. Fint folk förgås inte så lätt”.
Maja slog in mig i en
kub,
såg ut som en,
kerub.
Glad blev livet,
motivet givet,
slutade som en,
tub.
Om vi skulle bli lite normala.
Lommas Påskvandring heter som bekant, ”KONST I KUBIK”.
Läs om programmet HÄR!
Majas konst hittar du HÄR!
Jag ville som den fräckis jag är, att bloggen skulle få vara med på ett litet hörn.
Därför uppmanade jag mina bloggläsare i går, att skicka in en bild på en liten kub eller så till mig:
callerockback@rocketmail.com
Se på bilden här nedanför.
Så lätt skapar du din egen lilla kub.
Sätt i gång!
Ta en bild på din KUB och maila den till mig.
Ditt mästerverk kan hamna på:
BLOGGEN!
Det här är Lommabon Maja. Hon är designer och illustratör som Majali med egen mysig underfundig stil.
Nu har jag placerat henne i en egen trivsam kub på bilden bland nästan alla 500 kuber som skolbarnen i kommunen skapat.
På onsdag ska Lommas skolbarns kuber hängas upp på biblioteket.
I Bjärred är det Centrumhuset som gäller. En kul idé.
Det är naturligtvis Lomma Event som ligger bakom projektet inför årets påskvandring, ”Konst i KUBIK”.
Lomma Event har fixat fram frigolit som sågats upp i kuber i olika storlekar. Kuberna har delats ut till hågade konstnärer.
Skaparådran har fått spira. Meningen är att kubkonsten ska ställas ut runt om i kommunen under påskhelgen.
Jag nappade, fast på mitt lilla vis.
Gör helt enkelt din egen lilla kub, precis som skolbarnen i Lomma/Bjärred.
På bilden här nedanför kan du se hur det går till.
Lätt som en plätt.
Andra sidan får du göra som du vill. Bara det blir en kub.
Eftersom Maja är indragen i kubprojektet, så blir hon och jag enväldiga domare.
Den som först skickar in en bild på sin kub till mig: callerockback@rocketmail.com vinner en burk matjessill.
Den som gör den bästa kuben får hela TVÅ burkar matjessill.
Bra att ha, om inte annat än till midsommar.
Och det bästa av allt.
Du får vara bosatt var som helst i hela världen. Här finns inga gränshinder.
Välkommen med din KUB!
En liten fågel,
i mitt öra,
vill bygga sitt bo.
Det får den väl,
göra.
(hemrimmad liten vårdikt)
När jag var barn, läste jag med förtjusning en serietidning som hette Knoll och Tott. Jag verkligen avgudade de två bröderna med sina rackartyg som fick pappan, Kapten Bölja, att se rött.
Jag ville också bli som Knoll och Tott.
I stället spelade jag cittra och sjöng, så kärringarna grät och hivade upp börsen.
När jag nu känner mig extra risig, gick larmet till dagens variant av Knoll och Tott, Peter och Patrik.
Det är två riktigt fina jordnära människor, precis sådana jag tycker bäst om av alla människor på jorden. Dessutom har de bevarat busungens pigga blick och skratt upp i åldern-se där, liknelsen med seriefigurerna.
För det var just det jag behövde:
Piggas upp.
Alltså Dagens Larm:
RIV KÖKET!
De kom nästan med sirenen påslagen. Köksattacken omedelbar. Det small och sprakade. Hela köket gungade så grädden i kylen blev vispad, fluffig och fin till Frödinge Ostkaka med hemlagad sylt.
Ut i Täppan flög till slut hela rasket, diskbänken, rör och andra inälvor. Ja, du milde min tid. Ni förstår säkert att det handlar om superhantverkare.
Inte nog med det.
Patrik är måg till Peter, till höger på bilden, här nedanför. Vänskapen är som mellan Knoll och Tott. Utomordentligt limmad.
Till sommaren åker de till Norra Ishavet för att fånga världens största firre.
Köket då?
Det var en sommardag för några år sedan. Inne på hjärtklinikens sjuksal, Lunds Universitetssjukhus, kunde jag se ut genom sjukhusfönstret, hur ett oväder tornade upp sig. Det var alldeles tyst och stilla, bortsett från några klickande ljud från maskinen som bevakade mitt liv.
En helt vanlig förmiddag på ett svenskt sjukhus. All aktivitet nästan osynlig, ja, bortsett från alla pipande och klickande apparater. På en hjärtavdelning kan man nästan ta på stillheten.
Plötsligt bröts tystnaden av slammer. En säng rullades in. Den fick den tomma platsen bredvid min.
I sängen låg en man kopplad till slangar och andra livsuppehållande, ack så viktiga otyg. Hjärtinfarkt.
Blickar möttes.
Mannen såg skärrad ut.
För att använda Tobias Billströms språkbruk:
mannen var varken blond eller blåögd.
”När jag en terrorist vid min barm”, grunnade jag i min okunniga värld.
Dagen flöt fram i ett behagligt tempo.
Mannen sov mycket. I bland hörde jag honom prata tyst för sig själv, på ett språk jag inte förstod, men anade.
Arabiska.
Muslim.
Naturligtvis. Muslim.
Något annat fanns inte i mina tankar.
Nästa dag log och tilltalade han mig på en bladning av arabiska, engelska, tyska och skånska.
Helt obegripligt.
Till lunchen serverades kassler, ratatouille med kokt potatis.
Gris!
Muslim!
Hualigen.
Men mannen tuggade i sig med god aptit. Under eftermiddagen kom familjen på besök, en bekymrad hustru, en tioårig pojke samt en äldre vacker dotter som pratade riktigt bra svenska.
Hon fick bli vår tolk.
Mannen började berätta:
”Min släkt har alltid bott i Basra, en stad i sydöstra Irak.
Jag var köpman. Våra liv flöt lugnt och stilla, tills Saddam Hussein störtades. Det var i och för sig skönt, men det släppte loss krafter i mitt land som ingen hade räknat med.
Muslimska grupperingar hotade genast med att utrota oss kristna. Man skulle skära halsen av både mig och min familj.
För vi är kristna precis som du och fick fly hals över huvud. Något bestämt mål hade vi inte. Mycket dramatik.
Varför vi hamnade i Sverige. vet jag inte. Hur som helst, i Sverige blev vi väl omhändertagna. Vi älskar Sverige. Och nu det här. Jag är mycket nöjd med vården här, problemet är att ingen förstår mig".
Mannen tystnar och suckar tungt.
Vi ler mot varandra.
När jag kom hem från sjukhuset, gick jag omedelbart till vårt fantastiska bibliotek i Lomma och grävde fram allt som fanns om Irak, muslimer, kristna och andra minoriteter i det trasiga landet.
Jag visste inte att det fanns kristna irakier.
I dag vet jag bättre. Många som stannat kvar, har gått ett grymt öde till mötes.
Min vän från Irak och jag, hade båda tragglat Martin Luthers trista teser.
Mannen var lika mycket terrorist som jag, alltså inte alls.
Jag skämdes över min okunnighet.
Jag tänker på honom varje gång jag besöker Lomma kyrka. Det är också min irakiska vän och hans familjs kyrka.
Vi borde tänka till mer än en gång, innan vi dömer ut folk som inte är blonda och blåögda.
Det här är en triss ingen vill ha.
33 hårda dagar i pinans helvete.
Och än är det inte slut.
Pokerhanden som ingen vill ha. Skona mig från det fjärde esset.
Det började den 18 februari med ett spader ess.
Dystert.
Jag tappade balansen. Ramlade baklänges och slog bakhuvudet i avsatsen till en stentrappa. Avsatsen var lika hård den. Det var inte mitt huvud. Ambulans.
Jag skrev om det på bloggen HÄR!
Jag hade en enorm tur-som att dra ett ess ur leken.
När jag väl hämtat mig från kraschen i stentrappan som inte var världens enklaste sak med hjärnskakning m m, mötte jag ”Soffie Propp” på Folktandvården i Lomma.
Det är min tandläkaren som för död och pina vill vara anonym.
Hon drog ut tand nr 36 i vänster nedre käke. En ren rutindragning som gav en våldsam inflammation i käkbenet.
Dubbla penicillinsorter. En jävla värk. Natt som dag. Ålderdomens Waterloo.
I dag plockade mitt hjärta bort stygnen.
”Soffie Propp” är nämligen hjärter ess.
När jag vaknade i morse, var hela jag upp-och-ner.
Jag kände det direkt.
Hjärtflimmer. Kallas också för förmaksflimmer.
På den avdelningen är jag en rutinerad räv med sju elkonverteringar-se bilden, det är jag-för att få hjärtat att ticka rätt igen.
Vissa känner inte av det.
Andra som jag, blir i stort sett utslagna.
Absolut ingen ork.
Soppatorsk.
På Lommas Folktandvård blev det en viss uppståndelse när jag kom inraglande, vinglig och i uselt skick.
På måndag ska Ingvar titta till mig.
Nej, inte Ingvar med alla möbler utan Ingvar på Vårdcentralen i Lomma.
Jag har laddat på, inte med klöver som i ess, utan med mediciner. Förhoppningsvis återgår hjärtat rätt av sig själv med hjälp av de tuffa medicinerna. Det har det gjort förr.
Vi får vänta och se.
Inte nog med det.
När jag skulle köpa en bulle med vallmofrö var de gjorda av BAKSTEN för 500 kronor.
Får jag en kopp kaffe i Säffle.
Det här är Lotten Larsson och Anna Westin. De växte upp i en liten ort i norra Uppland. Två unga vackra kvinnor i sin blomstring. Anna är 17 år, utbildade sig till en mycket skicklig sömmerska. Lotten inte mycket äldre, valde lärarbanan. De var bästa väninnor livet ut.
Fotografierna är från slutet av 1800-talet. Unika på sitt sätt.
Lotten som är mormor till skådespelaren Hans Mosesson, mera känd som Ica-Stig, dog 1951. Anna är min älskade mormor. Hon dog 93 år gammal 1975.(texten fortsätter efter bilden)
Detta sällsamma äventyret började med ett blogginlägg jag skrev i slutet av januari.
Jag berättade då om hur min mormor sydde kläder åt både mig och Ica-Stig, förlåt, Hans Mosesson, när vi var små gossar. Alltså 50 år innan Hans blev Ica-Stig med hela svenska folket. Det var naturligtvis en poäng som jag inte missade.(texten fortsätter efter bilden)
Det dröjde inte länge förrän det damp ner ett mail från Hans Mosesson alias Ica-Stig. Han skrev:
”Minnet av min mormor Lotten är outplånligt, däremot tror jag dessvärre att kavajen har ätits upp av malen. Stort tack, har du mer info får du gärna kontakta mig!”
Jag ringde Hans, men först grävde jag vidare i mitt oändligt spännande arkiv. Där fann jag både bilder plus en annan märklig bekräftelse.
Jag intervjuade nämligen min mormor i början av 1970-talet. Nu hittade jag anteckningarna. (texten fortsätter efter bilden)
Mormor, den lilla bilden till höger, berättade om Lotten:
”Min bror Axel var gift med Lottens syster, Augusta. På så vis blev vi märkligt nog släkt med varandra, Lotten och jag. Deras son (bilden min anm.) Birger cyklade omkull, fick styret i magen och dog. Han blev bara 25 år gammal.
Det var mycket sorgligt. När jag själv fick en son, döpte vi honom till Birger."
Mormor i tårar och får snyta sig. Efter en stund fortsätter hon:
”Lotten och jag var alltså inte bara väninnor, utan även svägerskor, så det kan bli. Vi hade mycket roligt tillsammans, inte minst med pojkarna i byarna runt omkring. På logdanserna slogs bonddrängarna med snusdosorna om vår gunst.”
Ica-Stig, förlåt, Hans Mosesson och jag är alltså släkt med varandra.
Vad Hans sa när jag ringde och berättade?
Jo, han sitter fortfarande och gapar av pur förvåning. För han visste ingenting. Det blev nästan bättre än alla Ica:s reklamfilmer.
Kan jag få lite potäter?
Det var på den tiden, man kunde bita en lunchkorv rakt av.
Det var på den tiden, man kunde sitta i glada vänners lag tills tuppen gol.
Det var på den tiden, man sjöng om en hare som hoppade kråka i Trubadur-SM.
Det var på den tiden boxaren Cassius Clay blev Mohammad Ali.
Fast redan döpt till Stortruten.
Tidningen Se var på den tiden formidabel, med fantastiska skribenter, hejdlöst uppslagsrika journalister och, inte minst, fotografer.
Varje nummer med Se förvandlades till en fest. Halsbrytande vinklingar till häpnadsväckande bilder.
Det här var en tidning som rörde om i grytan.
Totalt orädda journalister och pressfotografer.
Det var också Se som drog i gång SM i största truten med koppling till Stortruten själv, Cassius Clay som alla sa, trots att boxaren förvandlats till Mohammad Ali.
Det var alltså på den tiden som mina glada vänner mätte upp min trut och skickade in bilden som tävlingsbidrag till tidningen Se.
Nej, jag vann inte.
Jag fick stryk, precis som Sonny Liston fick när han mötte Stortruten.
Något annat var inte att vänta.
I dag snöar det för övrigt ute, så stäng truten.
Snöstormen spårade ur och blev till en tummetott, knappt ens det. Det är t o m en urspårning som jag tror SJ, eller vilka som nu ansvarar för tågtrafiken, gillar.
Fullpackad med värktabletter och olika sorters penicillinpiller (den förbannade inflammationen i nedre käkbenet) gjorde jag en ”Fredag” i Täppan en tisdag;
Mätte snödjupet med mina bara fötter. Det blev mest fötter kvar av den snöstormen, men så äger jag också ett par präktiga fossingar.
Mer än så blev det alltså inte. Ett par nakna jättefötter. Ja, ni kan själv konstatera faktum på bilden.
SMHI larmade och stod i. Skåne förberedde sig på det värsta. Morgon-TV direktsände. Reportern hade full sjå med att leta upp både vind och snö. För det blev knappt en tummetott av det hela.
I alla fall blev det vid lunchtid mer spår av mina fötter än snö utomhus i Lomma.
Skönt det.
Andra sidan.
Det är långt kvar till morgondagen, men håller vi alla tummar och tår, så kanske det inte blir mer än så här.
FOTNOT: Robinson Crusoe möter Fredag med sina berömda fotspår i sanden.
Fast här varnar SMHI.
Det kommer mera!
Läs Sydsvenskan HÄR!
Tro nu inte att jag är motståndare till elektriska rullstolar. Nej, för tusan. Tvärtom. Permobilen är en fantastisk uppfinning av svensken Per Uddén. Ett makalöst hjälpmedel för handikappade, äldre som har svårt att gå eller andra hjälpbehövande medmänniskor. Funkar utmärkt till både ung som gammal. Jag är säker på att jag själv kommer att ratta en sådan skapelse i en framtid som ligger närmare mig än vad jag tror.
Det finns bara ett problem:
Permobildårarna.
De är inte många, men ingen kan ha missat dom.
De brakar fram mitt i bland oss på gångbanor, i matbutiken, trånga passager som om de var ensamma på jordklotet.
Någon hänsyn till omgivningen tages ej. I stället kör man som värsta biltjuvar. Mammor med barnvagnar får kasta sig åt sidan. Vi andra får pressa oss upp mot husväggarna.
Olyckor inträffar, men verkar tystas ner.
Polisen står handfallen.
Lucka i lagen?
En permobil som körs under 15 km/tim betraktas som en gående. Över den fastställda hastighetsgränsen är den likställd med cykel.
Kör man då tex berusad kan det falla under styrstångsfylla.
Jag har på nära håll, upplevt den totala galenskapen. Dementa åldringar som kört som de galningar de faktiskt förvandlats till, varv efter varv runt vår bostad i en rasande fart.
De har nämligen glömt bort var de bor. Sorgligt men sant. Kanske inget märkvärdigt när man gått in i den eviga dimman. Dessutom är de avsevärt fler än vad vi tror oss veta.
Deras vansinnesfärder med permobilen slutar ofta med soppatorsk i form av elstopp eller batteriurladdning.
Ingen bryr sig?
Jovisst gör vi, grannar och andra förbipasserande som får hjälpa de förvirrade åldringarna hem.
Nästa dag är det full rulle igen. Galningen är åter ute på banan. Bilen står och rostar i garaget, för körkortet-tack och lov-har man tagit i från honom/henne.
Stoppa permobildårarna!
FOTNOT: Vinjettbilden med den rasande elefanten, är en illustration till blogginlägget. Även bild två, om nu någon trodde något annat.
.jpg)
Inlägg
