Malin Jansson från Värnhemstorget i Malmö kör Vasaloppet otränad-gjord av kallhamrat stål!

Här är tjejen hela veckan lång, Malin Jansson, 28 år.
På bilden tränar hon inför Vasaloppet i Brösarpsbackarna, med att dra sin lilla son i en klassisk Rimfors-pulka.
-Andra släpar på traktordäck, så varför inte, säger hon hurtigt till mig.
Nu är det så, att Malin måste vara gjord av kallhamrat stål för fixa den nio mil långa turen mellan Sälen-Mora nästa söndag. Visserligen är hon uppvuxen i Stigtomta utanför Nyköping, men bosatt vid Värnhemstorget i Malmö. Värnhemstorget är väl knappast berömt för sina vasaloppsåkare.


För tre veckor sedan bestämde Malin sig för att köra kraftprovet. En av dessa träningsveckor raserades av förkylning. Därför är träningsdosen på skidor inget att skryta med, 5 ynka mil. Det räknas i sammanhanget som otränad .Blåbärsåkare kallas det också för i dalaskogarna.
Jag kopplar ögonblickligen in BLOGGENS exklusiva vasaloppsöga, Helené Brandt , bosatt en målvaktsutspark från målgången i Mora.
Hon har själv kört Vasaloppet på fin-fina 6,04 timmar. Det hade räckt att vinna Vasaloppet för män 1957 (Gunnar Larsson 6,23,40).
Dottern Malin, av alla namn, var kranskulla 1995. I dag är Helené engagerad i den väldiga vasaloppsapparaten.
-Bara tränat fem mil, säger hon matt i rösten och fortsätter:
-Det minsta man bör ha i kroppen är 50 mil.
När jag sedan berättar att Malin så sent som i maj förra årets födde sin son Leo, säger Helené, att Malin inte bara är halvtokig utan heltokig.
-Calle, jag lovar hålla koll på henne. Jag kan hjärt-och lungräddning, tröstar hon med.
Bloggen lovar att följa Malin Janssons kraftprov. Hon har något att leva upp till.
Det är sambon Fabian Rimfors som skrev den massiva boken om Stålmannen Olle Rimfors.
Malin Jansson håller vi tummarna för, så att hon kan få avnjuta den vackra skulpturen av en riktig skidåkare i Mora.

Bilden här ovanför har jag lånat från Skånska Dagbladet, där Malin Jansson är sportreporter. Hon bloggar själv om sitt äventyr. Klicka HÄR!

Blicken som knäckte mig och hela Kanada-KVASTLYCKA!

Blicken som knäckte både mig och hela Kanada i natt.
Anette Norberg blick knäckte först curlingstjärnan, Cheryl Bernards, nerver, sedan hela Kanadas nervsystem och som avrundning föll jag samman i sänghalmen.
Utmattad.
Kvastdöd av lycka.
Klockan var närmare tre i natt: Lage har namnsdag. AMI i Trollhättan fyller år. Grattis. Kriget i världen rullar vidare. Maud Olofsson grunnar över hur alla ska få jobb. Klimattjatet har havererat. SJ eller om det är Banverket jobbar med växlar.
De svenska tjejerna hade försvaret sitt OS-guld från Turin. Jag hade upplevt idrottshistoria och somnade med ett leende på söta kvasten.
Vart fjärde år drabbas jag av curlingfeber. Jag sitter framför TV:n med sopkvasten och viftar som jag inlett en storstädning.
-Sverige har fyra bollar inne, skriker hustrun runt två.
-Stenar heter det väl, säger jag tyst och noppar ett strå från kvasten som nu är mig kärare än alla hockeyklubbor på jordklotet.
I kväll är det Kalla. Och Melodifestivalen.
Krock.
Jag får ut och köpa en ny kvast.
Nattens kvast ramas in.
Guldram.
Ladda inför kvällens kulturkrock i TV. Lyssna på en härlig låt.
Klicka HÄR!

Mer om guldbragden!
Sydsvenskan HÄR!
Svenska Dagbladet HÄR!
DN HÄR!

Rekordvinter: Byn saltbomb. Ruttet svin. Och barnen flydde Lomma Alpine Ski Centre.

Här står Lasse med sina saltsäckar. Det är tack vare honom vi inte har brutet armar och ben av oss denna vinter. Han har räddat oss med en mindre saltgruva.
-Ja, i år är det rekord. Förra vintern gick det åt 1,5 ton salt. I år kanske det stoppar med 12 ton salt, säger han och fortsätter:
-Fast säker är jag inte. Denna vinter är märkligt hård.
Redan halv fem på morgonen har jag hört Lasse brumma omkring med sin lilla traktor: snöplog på och välfyllt saltkar baktill.
Vintern har t o m fått de gamla uvarna som alltid yrat om krigsvintrarna, att tystna. Det har inte varit någon hejd på all vinter. Och kallt. Vi Lommabor fryser som satan redan vid två minusgrader.
En morgon när jag gick ut med ”Lilla Vovven” som nästan drunknade i snöhögarna, skrek grannen Kent:
-Se på fan, är det inte självaste Snömannen som stolpar fram?
Snömannen gick någorlunda säkert, tack vare Lasse.
Däremot kan jag egendomligt nog konstatera att Lomma Alpine Centre ner mot havet, har legat öde och tyst, under den gångna sportlovsveckan.
Från januari fram till sportlovet, var det tjockt med åksugna tefatsbarn som for ner för backarna. Även vuxna gapade och skrek på sina fartåk.
Denna vecka har det varit tomt bland de vackra fjälltopparna i Lomma.
Var är alla barnen?
Jo, Lomma Alpine Centre har inget liftsystem. Alltså har alla åkt ner till Alperna eller upp till Sälen. Det är trots allt roligare att åka i en liftkorg upp till toppen. Far och mor älskar också att dra i sig äckligt varmt vin eller te med rom, det där sista, tycker t o m jag är gott.
Nej, jag får ta ett samtal med kommunhövdingen, Anders Berngarn.
Lomma Alpine Centre behöver ryckas upp. Lite alpkask kan väl kommunen alltid locka med. Rom sitter alltid bra i kylan.
Kanske är kravet på ett liftsystem att ta i...
Här kan ni läsa om andra trivsamma alpina (!) backar i Skåne. Sydsvenskan HÄR!
PS: Man missade Lomma Alpine Ski Center. Det är tur jag finns.DS

RUTTET SVIN I LOMMA
I de finaste av världar finns det även ruttna svin. Här är ett prakttryne.
Sydsvenskan HÄR!

Jag virkade en OS-mössa!

Alla pratar om den, OS-mössan som flaggar som en tomsäck på folks skallar i Vancouver.
Garnbodarna här hemma töms på gula, blåa, vita och svarta nystan. Garn eskimå, heter det, fem varv hit och tre varv dit, fyra varv hit och dit. Virknålar har blivit lika heta som Marcus Hellners skidlaggar.
Det ser så lätt ut när damerna i syjuntan, Knickarps Syförening Tråckla Fort, snitsar till en mössa med virknål storlek nr 8.
Jag kan väl inte påstå att jag är någon virkfantom. Mina skogshuggarkorvar till fingrar är mer lämpade till just skogshuggning.
I dessa tider får man tänka på JÄMO, inrättningen som ser till att det blir två män hit och tre kvinnor dit.
-Äntligen, vrålade JÄMO, när jag förkunnade att jag minsann skulle virka mig en OS-mössa.
När Gustav V, V-Gurra kallad, ni vet vår svenska konung som ollade med olycklige Kurt, kunde brodera, så vore det väl själva fan om inte jag skulle kunna virka.
Sagt och gjort. Jag skred till verket.
”lm=luftmaskor, fm=fasta maskor, virka 64 fm och följ randningen, lägg upp 4 lm-ta ihop till en ring, virka 8 fm runt ringen, 2 fasta maskor i varje fast maska=16 fm.”
DÄR trasslade jag in mig. Körde in lite för många luftmaskor. Satt fast i halvstolpen. Försökte med en smygmaska för att ta mig ur knipan. Damerna i Knickarps Syförening Tråckla Fort log överseende med kaffetåren i blicken.
Nu var goda råd dyra. Då ringde vännen Jürgen i Torsby. Han är ett riktigt virkmönster.
-Ta 7 x 5 fm, 2fm i nästa fm x. Då får du 56 fm, coachade han.
Jag gjorde så. Och där satt den.
Nästan.

GULL GULL GULL GULL

TÅGKAOS!

När jag var barn gick tågen alltid i tid. För det mesta, i alla fall.
När jag var barn snöade det också.
När jag var barn åkte jag snälltåg mellan Malmö-Stockholm, bytte till mjölktåg som gick till Uppsala, bytte där till rälsbuss som gick till Tierp i norra Uppland.
Det var lov. Februari. Alltid snöstorm. Jag satt på tåg med snöstorm utanför tågfönstret från tuppen gick upp tills kvällen förvandlade snön till svart natt. Iskristaller. Sträng kyla. Gubbarnas löständer frös fast.
KLING-KLONG!
-Första lunchen serveras!
Ropades ut av en man i vit kavaj och keps med ett SJ-märke i och med en KLING-KLONG i näven som han KLING-KLONGADE med.
Jag släckte i rykande snöstorm utanför tågfönstret min törst med vattnet från en karaff som tankades upp i Malmö och var fesljummen och dammig i Mjölby. Det var ändå gott.
När jag gick på toa kunde jag lyfta på locket och snörök steg upp. På den tiden sket man rakt ut i naturen. Naturgödsel. Bra i dag också.
Det bästa med alla tågresor i snöstorm var att tiderna passades för det mesta, några tio minuter hit och dit, kanske.
-Nästa Tranås!
Ropades ut av konduktören. Ofta en barsk person. Inte att leka med.
Inga växlar som frös. Bara jag när jag såg den barske konduktören.
Jag fick ett mail från vännen "Tågnörd".
Jag hugger en bit:"Och annandag julmorgonen 1986 eller 87, när en
lokförare räddade resenärerna som höll på att frysa ihjäl i de utkylda
sovvagnarna i Norrland. Elledningarna hade rasat och all el var utslagen i
tåget. Han pulsade flera kilometer i snöyra och snödrev, han hade inte sikt
från den ena elstolpen till nästa. Men en ficklampa. Vid den tiden fanns
inte mobiltelefonen. Men på varje eller varannan kilometer fanns det en
stolpe med nödtelefon.
Utmattad hittade han telefonstolpen och slog larm. Militären ryckte ut med
bandvagnar...och resenärerna räddades."

Det var banne mig bättre förr.
PS: Civilförsvaret sover sött. Närmare en halv miljon är arbetslösa. Kan inte dessa ut och skotta banvallarna?DS

Svenska Dagbladet HÄR!
DN HÄR!

GRATTIS MALMÖ FF 100 år i dag!
Om du klickar HÄR, kan du titta på BLOGGENS exklusiva present till klubben.
Förra säsongen blev maskoten Todde bänkad. Får jag be om skärpning i år!

Äntligen! BINGO i Lomma

Här har vi alltså den gäckande läckan i Lomma. I dag på morgonen kl 8.30 lyckades man spåra boven. Det visade sig vara en svetsmuff som släppt. Denna lilla plastbit medförde minst lika mycket problem för de boende i de 96 lägenheterna i bostadsrättsföreningen Ankaret i Lomma som alla havererade tåg med strandsatta resenärer.
Det blev ett helt osannolikt drama i Lomma som började i fredags vid 17-tiden. Grävmaskinen har i dag nästan tuggat sig in i farstun i Charlottes lägenhet.


I lördags kunde Charlotte-se översta bilden- konstatera att man i jakten efter den gäckande läckan, tvingats gräva upp stora gropar en bit från hennes ytterdörr.
I morse rök nästan på även hennes ytterdörr.
Charlotte tog det med godan ro.
-Läckan måste finnas och det gjorde man också, säger hon och skrattar.
En annan som kan andas ut är fröken Plommon. Hennes älskade häck överlevde dramat. Det gjorde däremot inte Leifs häck. Den fick offras.
-Det gör inget. Min häck är ändå så ful, säger han och så skrattar vi igen.
För så är det. Lättnaden bland de boende över att man nu funnit den gäckande läckan, är stor. Det blev ett drama i fem akter, alltså ett letande i fem dagar.
Kl.10.30 kom nästa glada besked:
Nu har också de återstående fyra lägenheterna fått sitt vatten påkopplat.
-Alla 96 lägenheter i föreningen, har nu åter vatten, bekräftar ordföranden Tony Gustafsson och pustar ut.
Hur han firade det?
Jo, han gick till tandläkaren...

Vi avrundar med ett makalöst telefonsamtal. Det märkliga är att det är alldeles sant. Klicka HÄR!

Utan Olle ingen Stenmark eller Anja Pärson

Så kan det faktiskt vara. Utan mannen på bilden som far fram upp och ner, varken någon Ingemar Stenmark eller Anja Pärson. Olle Rimfors (1896-1994), mannen som var segare än en fjällbjörk.
-Ja, det stämmer faktiskt. Utan Olle ingen Ingemar eller Anja, säger Fabian Rimfors, 38 år, till mig om denna märkliga man.
Fabian har skrivit en bok som Jengel förlag gett ut, om sin ”gammelmorfar” som är lika massiv som fjällvärlden: Olle Rimfors (1896-1994), utförsåkningens fader i Sverige, uppfinnare, fjällräddare av rang, igloo fantast, vallaguru, överlevnadsexpert (helst i svår snöstorm) m m. Redan 1934 vann han tex ett störtlopp i Davos.
Hur Fabian Rimfors har lyckats med konststycket, att packa in hjältens alla bedrifter i en bok, begriper jag inte. Det är en tung berättelse som får mig att tappa andan: en berättelse om en svensk stålman som besegrade den tuffa fjällvärlden. I dag helt okänd för de flesta.


Fabian har också lyckats med konststycket att tapetsera boken med högintressanta och historiska bilder.
Självklart var det Olle som for till Tärnaby och anlade den berömda Ingemarsbacken. Stålmannen är givetvis det här landets slalompionjär, skidprofessor, ledare för de svenska alpinlandslaget i två OS, 1948 och 1952, samt tusen saker till.
Ja, det är så mycket som är självklart när Fabian har skrivit samman alla Olles bravader och bedrifter, att bloggen skulle räcka från Lomma till Nikkaluokta. Det går naturligtvis inte.

Olle Rimfors älskade när det gick fort utför. Själv stod han på för kung och fosterland.
Givetvis är det Olle som lärt vår svenska konung att åka skidor, fattas bara annat.
Han skulle ha avgudat Anja Pärsons bragd i förra veckan. Först en svår krasch och sedan knipa ett OS-brons. Jag riktigt hör hur Olle roterar av lycka i sin grav.
En annan märklighet, är att Fabian som skrivit boken om fjällvärldens Stålman bor i grannskapet till Värnhemstorget i Malmö. Där finns det inte precis några fjäll att tillgå.
Andra sidan är det hårda gossar som bor i dessa trakter. Vännen Leif Georg bor där. Han bröstar gärna upp sig.
Du är i gott sällskap, Fabian.


Givetvis har barnbarnsbarnet Fabian även tillverkat en hemsida om Olle. Klicka HÄR!

Krister dagens hjälte i Lomma. Han knäckte den gäckand läckan

Här har vi hjälten hela dagen, Krister från Lomma kommun. Efter två dygns grävande, fann han till slut den fördömda vattenledningen som sprungit läck: en ynklig liten plastslang.
Han skruvade dit en vetil. Det fungerade, så nu är läckan isolerad. Kranarna i 92 lägenheter kunde åter börja spruta vatten. Folk kunde dusch, tvätta och dricka sitt eget kranvatten.
Krister log som sola i Karlstad.
-Han har gjort ett otroligt jobb, nästan på grävt dag och natt, säger en tagen Kent Eborn som sitter i styrelsen för bostadsrättsföreningen Ankaret i Lomma.
Det var i fredags eftermiddag som föreningen drabbades av ett läckage i en av sina lägenheter. Det skulle visa sig bli en cirkus utan dess like. Plommonträd fälldes, häckar och täppor skövlades. grävmaskinen frustade och stönade. Aldrig kunde någon drömma om en sådan rantafej för en vattenläcka.
Nu återstår det bara att finna själva läckan. Detta innebär att fyra lägenheter fortfarande är utan vatten, alltså de som ligger i direkt anslutning till den isolerade zonen.
-Vi öppnar vår föreningslokal, så kan de hämta vatten där, fortsätter Kent Eborn.
Det är nog bäst så. För i dag frös också brandposterna, där de boende fått hämta sitt vatten.
Nu behöver de inte brottas med frusna brandposten. Deras kranar sprutar för fullt.
Det var glada boende som jublade åt Krister. Nästan som ett OS-guld. Han fick t o m applåder inför öppen ridå.

Sydsvenskan HÄR!
Skånska Dagbladet HÄR (där läser man tydligen inte min blogg)

Klang och jubel i Lomma. Vattnet tillbaka i kranen!

Vatten i kranen!
För en liten stund sedan fick 92 lägenheter i bostadsrättsföreningen Ankaret i Lomma tillbaka vattnet i sina kranar. Kranvattnet på bilden är min mors kökskran som varit torrlagd i två dygn. Nu sprutar den härligt friskt vatten igen.
Klang och jubel.
Läckaget är lokaliserats och har isolerats med en ventil. Tyvärr påverkas åtgärden de fyra kvarvarande lägenheterna i föreningen. Nu gäller bara att gräva fram den gäckande läckan. Den är emellertid inringad.
En utförligare rapport följer.

Jakten efter den gäckande läckan i Lomma trappas upp: huvudledningen hittad

Dramatiken tilltar alltmer i jakten på den gäckande läckan i Lomma. Sedan två dygn är ett par hundra människor utan vatten. Nu har jakten trappats upp.
Översta bilden:
Efter mycket bök och stök, lyckades man till slut gräva fram huvudvattenledningen i fröken Plommons Täppa. Där har man satt på blåa klämmor, så man kan strypa till när man hittar läckaget.
Bilden i mitten:
Det verkar som om fröken Plommon klarar sin häck. Nu gräver man upp och följer ledningen på andra sidan häcken. Man närmar sig själva väggen in till en lägenhet. Mardrömmen är om man måste riva upp golv och väggar i lägenheten också. Arbetet är både ett tung och kallt arbete.
Nedersta bilden av de ovanstående tre bilderna:
Grannarna dokumenterar den, minst sagt, ovanliga händelsen i deras liv. Det är inte roligt alls, men trots det är stämningen god.
Den lilla bilden till vänster. Ulrika förser Gubbarna med kaffe i kylan. Ett värmande initiativ.
Längst ner står bossen för bostadsrättsföreningen, Tony Gustafsson och styrelseledamoten Kent Eborn, med ett uppgrävt fynd: en flaska som innehåller en luktfri vätska. Bör ej drickas...
Styrelsegubbarna är förhoppningsfulla. Trots att ritningar saknas hoppas man nu att man är på rätt spår. Huvudledningen är i alla fall lokaliserad.
Alltid något.
Vi håller tummar och tår, som Kalla sa...

Hövdingen Tony leder jakten på läckan i Lomma

Här står Tony Gustafsson, 72 år, mitt i smeten. Just nu går han sin livs match i jakten på den gäckande läckan i Lomma. Tony Gustafsson är bostadsrättsföreningen Ankarets ordförande och leder och tröstar de vattenlösa boende i föreningen.
-Ja, det är tufft, säger han till mig, men samtidig ska man veta att föreningen har en luttrad ordförande. Det är alltid en tröst i bedrövelsen.
Han har gått många tuffa matcher i livet. Det här är bara en av dom.
Tony Gustafsson är grabben från Verkstadsgatan 3 på söder i Stockholm. Bara en sådan sak inger hopp åt deppande boende. Han har varit föreningens ordförande sedan 2005. Och kan riva i, ska ni veta.
Redan i fredags kväll slog han larm till Räddningstjänsten, om att han ville ha en tank med dricksvatten utkörd till de boende. Lomma kommun svarade med att öppna två brandposter på området med icke drickbart vatten. Det måste först kokas.
-Det var väl inte precis vad man väntade sig, säger han besviket.
Allt grävande och letande kommer givetvis att kosta pengar. Varje timme utan resultat tickar kulor.
-Försäkringen tar det. Annars har föreningen en stabil ekonomisk grund att stå på, fortsätter han.
Nej, det har inte blivit många timmars sömn sedan larmet gick i fredags. Men Tony kämpar på och har hurtiga tillrop till boende som kånkar förbi med sina vattenhinkar.
Jag skrev att han varit med förr. Det kan man lugnt säga.
Redan 1958 började han som elektriker på TV i Stockholm. Han avrundade med att bli produktionschef för SVT i Malmö. 1992 gick han över till Bengt Roslunds TV-bolag.
Tony är alltså van vid att tämja jättelika TV-egon, så då vore det väl tusan om han inte också ska kunna knäcka gåtan med den gäckande läckan i Lomma.
Kämpa på Tony!

Sydsvenskan om jakten HÄR!

Mardrömmen i Lomma!

I dag fortsätter jakten i Lomma på den gäckande läckan. Det är inte alls roligt, utan börjar bli sorgligt. Klockan nio brummar grävmaskinen igång igen.
Bilden här ovanför fick jag från vännen Leif. Han bor granne med eländet.
Jag gråter med fröken Plommon, för i dag ryker både Täppa, träd, buskar och gryende vårlökar.
Så här har några hundra människor det i Lomma Anno 2010:
Kranarna tomma på vatten. Allt vatten som den mänskliga varelsen behöver måste kånkas från de två öppna brandposterna. Detta är inte något direkt fräscht vatten. Det måste kokas innan man kan dricka det.
Duscha kan man glömma. Toalettbestyren förvandlas till en mardröm. Skiten går inte att spola ner utan man får slå i 10-20 liter vatten i muggskålen. Har man tur funkar det och skiten försvinner. Nej, det är ett helvete.
Bostadsföreningen Ankarets ordförande Tony Gustafsson, 72 år, lever mitt i en mardröm. Det är kring honom hela cirkusen snurrar.
Tony, börjar det inte bli aktuellt att köra ut en tankbil med friskt dricksvatten till de boende?
Hemtjänsten har ett litet eget helvete. Det bor många äldre på området. Vissa är svårt sjuka. Min gamla sjuka mor hör till de mer privilegierade.
Vi bär hem hinkvis med friskt vatten till henne från vår egen kran.
Jag bor själv i grannområdet i bostadsföreningen Skrattmåsen. Vi har vatten, tack och lov, än så länge, är kanske bäst att tillägga.
I dag ska jag kontakta vår ordförande.
Hur har vi själva det med ritningar?
För Ankarets ritningar som gäller för allt UNDER marken finns tydligen inte.
Därför drar man i dag åter igång letandet.
På måfå.
Var fan finns läckan?


Jo, så har Sydsvenskan äntligen vaknat HÄR!