Flott besök i Lomma

Tommy är något av en lokal kändis i Lomma. Han har varit med på bloggen förr. Nu har han t o m fått en egen bildyline. Det är Tommy värd. 
Han har växt upp vid Höje å i Lomma. Där lärde han sig simma, åka skridsko och överleva drunkningsdöden (mer om det en annan gång). 
Numera bor han i föräldrahemmet vid just själva åkanten till Höje å som flyter så stilla vackert genom Lomma. 
Tommy om någon, har verkligen koll på vad som flyter förbi utanför stugknuten. Här om dagen när solen sken dök flotten på bilderna upp.

Tommy rapporterar om sina flotta (förlåt) bilder: 
”Den senaste tiden har jag märkt en markant ökning av flottarna som tuffar förbi. En del har en elektrisk motor som knappast hörs och de glider sakta förbi, så man får lust att börja snickra på en flotte själv. Habo gård har gjort en lite större som går förbi dagligen med gamla damer i rullstolar. Det ser häftigt ut. De har t o m en riktig färjestation med en ramp för rullstolar.” 
Kan det blir bättre? 
Nej, absolut inte. 
I bland är det skönt när lite färg förvandlar den lilla grå vardagen till något riktigt fint. Det är en form av lokaljournalistik som jag verkligen älskar.
Härligt, Tommy!

Rotblöta

Den 8 juli 2008 drog jag i gång bloggen. Det blir alltså den sjätte bloggsommaren i år. 
Det finns inte en av dessa somrar som jag inte fått skriva om någon rotblöter som plågat oss Lommabor. Fast jag brukar hoppas få slippa. 
Resultatet har blivit, att jag blivit tvåa och rotblötan kommit först. 
I år tänkte jag vända på tågordningen. Baktanken given: det blir inte mer än så här. 
När jag vaknade i morse föll regnet rakt ner. Nästan ljudlöst hamnade det i rabatten. 
Ingen vind alls. 
Ett väldigt typiskt sommar regn. 
Det var hög tid att skrida till verket.
 

En gång illustrerade jag allt regn med att hoppa i plurret med ett paraply. 
En annan gång lade jag ut en bild på duschtrynet fult påskruvat. 
Störtregn. 
Fast det värsta jag varit med om i Lomma var i juli 2007. 
In över Lomma kom åska med 2000-talets häftigaste oväder. Snart fick folk pumpa vatten från sina översvämmade källare. Viadukter stängas av osv.
Jag tog hojen och cyklade i raketfart ut till Lomma Norra Camping som numera är nedlagd. 
Husvagnsfolket klafsade omkring med vatten upp till knäna. Ett helvetes elände. 
Jag publicerade de dramatiska bilderna på min skojblogg, Dr Kurberg. 
Fast snart nog sken solen igen. Då blev alla glada.
Igen.
Är det sommar så är det sommar. 
 ”Svensk sommar, Calle”, som Conny skrev på Facebook i morse.
"Träffsäkert, Conny", svarar jag.
"Fel sida av Sverige", som Mikael fyllde på med.
"Ligger något i det, Mikael".
Lyckost där.
 

Gubbsjukt

Nu är det inte så att jag ska racka ner på någon. Tvärtom är jag imponerad av alla som i min ålder eller t o m äldre farbröder som drabbas av gubbsjuka. 
Ja, inte den där trista varianten. 
Prostatacancer. 
Det kommer jag inte att behandla här. 
Nej, det är den glada varianten. 
Ni vet den när farbröder i min egen ålder och t o m äldre gentlemän, jagar unga galanta damer.

Först ut det senaste året har varit playboykungen, Hugh Hefner 87 år, som likt en ståndare gifte sig med sin pistill, Crystal Harris, 27 år. 
Åldersskillnaden 60 (!) år. 
Hugh kunde vara både morfar och farfar åt sin unga brud. 
Men tro inte att jag är avundsjuk för det. 
Nej, bara jag tänker på hur jobbigt Hugh måste ha det för att tillfredsställa sin unga böna, blir jag svettig. Jag tänker naturligtvis på hustruns unga vänskapskrets med musikdunket, Swedish House Mafia. 
Det är vid sådana musikaliska stunder som Hugh önskar att han aldrig blivit född till denna jord. 
För inte tala om när Crystal vill dansa zumba natten lång. 

Nästa till rakning är den kände skådespelaren James Woods, 66 år. Pensionären har gått och kärat ner sig i Kristen Bauguess, 20 år. 
Jo, ni läste rätt. 
Kristen är endast 20 år gammal. Hon har i stort sett nyligen lämnat den svenska gymnasieskolan, om hon nu varit svenska, vill säga. 
En fördel med James gubbsjuka, är att han redan är vithårig. Kanske är det så också att James älskar, ”Swedish House Maffia, vad vet jag. Träning ger färdighet. 
Men tro nu inte att jag är avundsjuk. 
Inte för en sekund. 
Inte ens på hans IQ som lär ligga på magiska 180. 
Tvärtom beundrar jag åldringarnas mod. Det är nästan som att begå harakiri i gubbsjukans tecken i offentlighetens ljus. 
”Sätt på kaffehurran, men ingen konjak i dag”. 
Ja, där ser ni hur jag har det.

VÄPNAT RÅN I LOMMA!
Läs Sydsvenskan HÄR!

Näsblod-ett provrör i sekunden!

Ett provrör blod i sekunden! 
Det är precis så man upplever det, när man åker på en blodstörtning från näsan. 
Det handlar alltså inte om vanligt näsblod med lite dropp-dropp. 
Nej, åker du på en blodstörtning gäller det att nypa till och svälja litervis med blod. Så är det givetvis inte. Fast kanske ändå. 
I likhet med provrörs liknelsen, blir den dramatiska upplevelsen en övertydlig skräckupplevelse. 
Då får allting orimliga propositioner som tanken: 
 ”Ska jag förblöda nu?”
 

Det var precis det här jag råkade ut för i måndags och som jag skrev om på bloggen i tisdags (scrolla en bit ner på bloggen). 
Några minuter in i den allsvenska matchen, MFF-Elfsborg, åkte jag utan förvarning på en blodstörtning från näsan. 
Mitt bland 13 000 åskådare. 
Snacka om att välja fel plats med blodsprutande näsa. 
Fasansfullt. 
Det var bara till att nypa till, svälja blod klunkvis (upplevdes så) och skyndsamt ta sig hem till Lomma. 
Nu var det här inte första gången, medicineringen med waran ställt till det.
Tidigare har jag varit hemma och haft mina hjälpmedel. Någon gång har de inte räckt till, utan då blivit transport till akuten.
Nedan har jag klippt ut från Vårdguiden. Kan vara bra att ha om du får näsblod i sommar. Nej, jag ska inte se MFF-Häcken på plats i kväll. Vågar inte. Ser den på TV. 
Även om blodbadet är stoppat, så är det psykologiskt betingat. 
Jag måste få distans. 

Anna knäckte gåtan-fick liv i gravstenen!

Det är här Anna. Hon är arkivarie och pysslar om Lomma kommuns spännande arkiv. 
Anna är som ni ser glad i dag. Det är jag också. Övermåttan glad. 
För några dagar sedan efterlyste jag på bloggen uppgifter om sjuksköterskan Sofia Olsson som avled i december 1934. 
Det märkliga med Sofias död, är att Lomma kommun tackar henne för ett uppoffrande och plikttroget arbete. På gravstenen! 
Snacka om Lomma egen Florence Nightingale. Ovanlig vördnad från en kommun. 
För att få riktig fräs på spårningen av denna märkliga kvinnas livsöde, kopplade jag in Anna på kommunens arkiv. Det visar sig nämligen att Sofia Olssons historia är helt oskriven. Tills nu och bara här på bloggen.
 

Snart hade Anna grävt fram både det ena och det andra. 
Man kan säga att Sofia Olssons gravsten började tala till oss. 
Här ovanför kan ni läsa om Sofias lön i augusti 1918. Hon tjänade 150 riksdaler i månaden. I dagens penningvärde blir det 2857 kronor. 
Jämförelsevis kan nämnas att en kvinnlig kontorsarbetare, vanligt jobb på den tiden, tjänade 182 kr i månaden. 
Det var alltså inte så fett redan då, att hjälpa sjuka människor.
 

Till slut så hittade Anna i kommunalnämndens handlingar från 1934 och 1935, beviset för att Sjuksköterskan Anna Olsson testamenterade hela sin kvarlåtenskap till Lomma kommun. Förvaltas av fattigvårdsstyrelsen. 
Kommunen lät sälja hennes fastighet och lösöret på en offentlig auktion i gymnastiksalen i Vinstorps västra skola, lördagen den 22 juni kl 2 em, som det står skrivit. Året är 1935. 
I samma skola har för övrigt mina barn lärt sig läsa och skriva. 
I röda rappet knäckte Anna också:
”Sofia Olssons pensionsfond, som den 1/1 1935 utgör Kr. 12550,45 å särskild sparkassebok innestående i Lomma sparbank bibehåller under namn av Lomma Kommuns Pensionsfond." Det vill säga 370 161 kronor i dagens penningvärde. Sjuksköterskan Sofia Olsson var alltså med dåtidens mått mätt en rik person. 
Spännande fortsättning följer. 
Heja Anna!
 

Waranmatchen

Veteranmatcher är en vanlig företeelse sommartid. Däremot är en waranmatch något alldeles unikt. 
När Malmö FF-Elfsborg möttes i går på Swedbank Stadion, bröt jag fördämningen med att skriva en blodig historia. 
Stormatchen på planen blev min egen waranmatch på läktaren. En ruggig upplevelse mitt i publikhavet. Så här gick det till.
Matchen hade pågått ett par minuter, när jag kände något vattnigt som rann ur vänster näsborre. Torkade försiktigt med handflatan och såg det var blod. 
Sedan. Kom. Det. Blodet. 
Som en öppen kran. 
Mina bänkgrannar kom med papperstussar som snabbt fylldes med blod. Läget var, minst sagt, krisartat. Stora blodiga droppar landade på betong golvet. Det var ett läge, där man lätt kunde förblöda. 
Nu gällde det ta sig hem, så fort som möjligt. 
För hemma hade jag en viss form av hjälpmedel i form av blodstoppade vadd, is m m. 
Vännen Tobias rusade till toaletten och rev åt sig en halv rulle toapapper. 
Vaktpersonal ville kalla på sjukvårdare. 
Polisen som först trodde jag var en nerblodad huligan mötte upp utanför arenan. 
Jag sa: 
”En waranblödning. Måste hem snabbt.” 
Polisen klappade faktiskt om mig av medkänsla. 
Fint.
 

Waran. 
Detta blodförtunnande läkemedel som jag tuggat i mig i drivor sedan 2004, tar livet av några 100 svenskar varje år. 
Ett kärl spricker lätt som en plätt. Bara så där. Helt plötsligt. Inga förvarningar alls.
Har man otur typ en hjärnblödning, kan mycket väl föreställningen släckas ner. 
Jag har haft tur. 
Jag har bara fått knallrött, öga, hiskeliga blåmärken (bilden här ovanför) och fasansfulla näsblödningar som mellan varven skickat mig till akuten. 
Hustrun som var med på matchen körde mig hem. Det blev en färd som påminde om Steve MacQueens i filmen Bullitt. 
Hustrun-denna pärla-dränkte mig till slut med is och nässprej och blodstoppande vadd. Blodbadet från näsan stoppades upp.  
Lyckliga jag.
Jag gick segrande ur waranmatchen och MFF slog Elfsborg med 2-1. Allt slutade således på bästa sätt.
Det lär dröja innan jag vågar sätta mig i ett publikhav igen.

Midnattssol över Dundrets våffelstuga

Klockan är 00.15 i natt. 
På toppen av berömda Dundret utanför Gällivare, står familjen Johansson från Västergötland. De får uppleva ett magiskt ögonblick. 
Midnattssol över våffelstugan. 
Jodå, våffelstugan håller öppet. Den som vill, kan få njuta av nygräddad våffla med hjortronsylt i midnattssolens sken. 
Bilden längst ner. 
Gällivare centrum en halvtimme senare. Tomt på folk, men midnattssolen som öppnar upp natten till dag. 
Ljuset, Gott Folk, ljuset som aldrig släcker ner så här års. Jag har själv upplevt det. 
En egendomlig upplevelse som fyller en med glädje. Det är livet som hälsar på.
Tack familjen Johansson för bilderna. 
Kör försiktigt.

Efterlysning: Vem var sjuksköterskan Sofia Olsson i Lomma?

Jag har varit på Lomma kyrkogård i midsommar och satt blåklint på min mammas grav. 
En bit bort vandrade jag i sakta mak förbi gravstenen på bilden: 
Sjuksköterskan Sofia Olsson, född den 24.9 1864 och död den 5.12. 1934. 
Sofia blev alltså 70 år gammal. Några andra ledtrådar fanns inte. 
Graven omgärdad med grus och buxbomshäck. Inga midsommarblomster. Ingenting. Gravstenen av marmor. Skitig. Hårt naggad av tidens tand. 
Sjuksköterskan Sofia Olsson är helt bortglömd. 
Inget ovanligt öde för gamla gravar på en kyrkogård. 
Men plötsligt väcktes min nyfikenhet av texten längst ner på gravstenen:

”Lomma kommuns tacksamhet, för ett uppoffrande och plikttroget arbete.” 
Ni kan läsa det själva på gravstenen. Jag fastnade. 
Lomma kommun tackar alltså en av sina medborgare. Sofia Olsson får ett värmande tack på sin egen gravsten av Lomma kommun? 
En alldeles unikt åtgärd. 
Inte ens Lommas starke man, kommunhövdingen och storpampen Knut Ahlberg (1913-1990) som ligger begravd några meter bort, har fått kommunens tack på sin gravsten. 
Det måste alltså varit något alldeles speciellt med sjuksköterskan Sofia Olsson. 
Vet du något om Lomma egen Florence Nightingale? 
Hör av dig till mig: callerockback@rocketmail.com 
Jag brinner av iver. 
Vem var kvinnan Sofia Olsson i Lomma? Hon har absolut genomfört ett stordåd som medmänniska. 
Frågan är bara vad?

Norge bäst på släppa väder-slog Sverige knockout!

Det finns en dag på året som vädret är viktigare, än alla andra dagar på hela året, nämligen den heliga kon midsommarafton. 
Alla, precis alla, pratar väder. 
Det är den dagen och bara den dagen som svensken till vilket pris som helst SKA vistas utomhus i sommarljuset. 
Jag har i år upplevt midsommarafton nr 66 i mitt liv. Det har vädermässigt genom åren, minst sagt, varit en blandad kompott. 
Allt från kyla, regn, åska, gassande sol till tjock tröja/vinterjacka fram på kvällskvisten. 
I år satt jag utomhus i sval sommarskjorta och kortbrallor. Midsommarnatten bjöd Lomma på nästan tropisk värme. 
Det var ju inte så här det skulle bli. 
SMHI dundrade hela veckan om åska och helvetets jävlar väder. För att riktigt trycka ner svensken i skorna gick man också ut med en klass 1 varning. 
Allvarliga TV-meteorologer hotade dystert med helvetets jävla väder med kraftig åska och störtregn på midsommaraftonens morgonprogram. 
Jag jämförde under hela dagen SMHI mot norska vädertjänsten YR. 
Gissa vem blev bäst på släppa väder? 
Jo, norrmännen. De lovade sol och värme. Och fick rätt med en förkrossande överlägsenhet. Även i denna udda gren slår alltså norrmännen oss. Det är inget roligt att kunna konstatera detta faktum. 
Hallå, SMHI! 
Hur kunde ni ha så in i baljan fel? 
Någon jävla ordning får det allt vara bland molntapparna.
Det är 2013 och inte 1913. 

Midsommarvädret yr i paraplyet

För tio dagar sedan publicerade jag den här hemsnickrade löpsedeln på bloggen. En spådom över vädret i dag som faktiskt slog in. 
Men frågan är hur vädret egentligen slår mot majstången, sillen, nubben och jordgubbarna. Titta på bilden här nedanför. 
Inte ens våra mäktigaste väderinrättningar vet hur det blir med regn och sol i dag, i alla fall är läget oklart över Lomma. Både svenska SMHI och norska YR, är mer än lovligt yra i paraplyet. 
Hur som helst.
Planera för både regn och åska och sol och små grodor som trivs bäst i vattenpussar. 
Vem får rätt?
SMHI eller YR?
Jag önskar alla mina bloggläsare en trevlig midsommar. 
Vi syns på andra sidan majstången.
 

En sexa Skåne knäckte jordgubbarna

Inte ens 10 mm regnvatten. Det är inte mycket mer än en sexa Skåne till matjesfileén. 
Mer än dessa ynkliga droppar behövdes inte, för att knäcka midsommarens jordgubbar. 
”Det där regnet som kom i går och i natt, var en olycka för jordgubbarna”, berättar handlaren Lars Mårtensson i Lomma, för mig. 
Han jagar nu gubbar för brinnande livet. 
Det vill säga de som överlevde nattens regn. 
Nu kommer Lars att fixa det. 
Ingen har nämligen sådana kontakter med skånska jordgubbsodlare som Lars, så det så.
 

För det vet väl alla, att en svensk jordgubbe vill svensken ha på midsommarafton. Det spelar liksom ingen roll att belgiska jordgubbar också smakar jordgubbar. 
Sedan spelar det också in, att jordgubbsodlarna hellre skickar de få skånska gubbarna som finns upp till övriga Sverige. 
”Bättre betalt partivis”, suckar Lars Mårtensson. 
Nu får vi bli lite midsommar glada. 
Vår lilla odling med täppepotäter har gett resultat. 
Trots meterhög blast, ingen blomningen har vi skördat SOPKORGSPOTÄTER! 
Det ni, t o m större än ärtor. 
Ja, jävlar i min lilla potäterlåda-se där så glada vi blev igen. 

Här kan du fira midsommar i Lomma. 
Klicka HÄR!

Anders Borgs midsommarfirande-en mardröm

Midsommar kan firas på olika sätt. Är man då landets finansminister, kan man glömma små grodorna, matjes, nubbe och jordgubbar. Och majstången. 
Ekofinrådets möte den 21 juni (midsommarafton), går inte av för hackor. Eller vad säg om följande lite plock i dagordning: 
Bidrag till Europeiska rådets möte 27-28 juni 2013 - Europeiska terminen 2013.
Genomförande av stabilitets- och tillväxtpakten. Rapport från kommissionen och EIB till Europeiska rådet (ev.). Finansiellt stöd till Irland och Portugal (ev.). Medelfristiga budgetmål och operationalisering av investeringsklausulen i stabilitets- och tillväxtpakten. ECB/kommissionens konvergensrapporter och utvidgning av euroområdet. Uppföljning av Europeiska rådet i maj - klimat/energifrågor (ev.). Uppförandekoden (företagsbeskattning) (ev.). Ekofinrådets rapport om skattefrågor till Europeiska rådet (ev.). Finansministrarnas rapport om skattefrågor inom ramen för europluspakten Mervärdesskattebedrägeri: Mekanism för snabba insatser - Förfarande för omvänd betalningsskyldighet (ev.). Automatiskt informationsutbyte på skatteområdet (ev.). Förslag till EU:s årsbudget för 2014 (ev.). Reviderade regler för finansiella instrument (MiFID/MiFIR). Återhämtning och rekonstruktion av banker (BRRD). Övriga frågor - Information från ordförandeskapet.
Allt hämtat från Regeringens hemsida.
Trevlig midsommar, Anders Borg.
 

Kung Snaps-och Carolas stämband

Fyrtal i snapsar. 
En oslagbar pokerhand i midsommar. 
Två svenska nubbar och två danska, ”En lille en”. 
Kung Matjes vill helst sköljas ner med några supar. Det där kan och vet alla svenskar. 
Kom inte tjafsande med vin till Kung Matjes. Det är värre än att svära i kyrkan. 
Nej, några rejäla supar vill allt svensken ha till sillen. 
Mina midsommarfavoriter ser ni på bilden. Väl kylda. 
Pissljummet brännvin fick jag nog av i Sovjetunionen för drygt 30 år sedan. 
Sedan gick min fortsatte planering helt snett. Carola drabbades av det här:
 

Numera är jag en försiktig general. Jag har ett trick som jag brukar ta till. 
Min skrangliga hälsa tål inte vad som helst och hur mycket som helst. 
I stället för ett snapsglas som platsar 5 cl, har jag ett mindre som endast mäktar med 2 cl. 
På så vis kan jag ta TVÅ snapsar och vara med och sjunga roliga snapsvisor. Jo, jag biter av. Tro det eller ej, men det går. 
Jag är alltså icke utanför gemenskapen. 
Det är nu jag fick problem. 
Jag tog bilden här ovanför, skickade den till min fasta dator för bloggbehandling. 
Trodde jag. 
Jag pickade helt enkelt fel. 
I stället åkte bilden med snapsglasen och majstången till vår älskade sångfågel, Carola. 
Där satt jag som ett fån. 
Snabbt in på hennes hemsida. 
Där har Carola lagt ut sina stämband efter en undersökning. Visserligen kräktes hon, men allt slutade lyckligt.  Inga fel på lärkans stämband. Pust. 
Bara hon inte nu får nya kräkreflexer när mina snapsglas dyker upp. 
Ursäkta, Carola.
Trevlig midsommar på dig.

Kung Matjes-på väg!

Det återstår endast tre dagar till midsommarafton. Med andra ord är det hög tid att reta upp smaklökarna. Låta snålvattnet rinna. 
Därför har jag i dag köpt en burk matjes-fileér på några kilo. Från Klädesholmen utanför Tjörn i Bohuslän. Det är just den jag gillar allra bäst. 
I stor burk. 
Viktigt, nämligen bäst. 
I stor burk. 
Håller till den 11 april 2014. 
Vädret blir som det blir. Jordgubbarna blir säkert rekorddyra, men Kung Matjes är alltid ett säkert midsommarkort. 
Precis som julskinkan-fast på sommaren med sju sorters blommor under huvudkudden. 

Väldigt många av dessa namnstarka öar i Bohuslän, har jag ett speciellt förhållande till. 
Under många år på 1970-talet var detta mitt journalistiska revir. Jag for som en skottspole mellan öarna i den Bohuslänska skärgården. 
Det blev till den totala förälskelsen. 
Därför Kung Matjes från Klädesholmen. Inget slår sältan av det marina livet i dessa fileér. 
Fast det är som med julskinkan. Inte minsta sillrumpa före midsommarafton. 
Basta. 
Jag nöjer mig med att titta kärleksfullt på den väldiga burken. Kung Matjes är på väg in i våra liv. 
Strålande tider! 
Härliga tider!

Axel

I dag hade jag tänkt skriva om rakhyvelns spännande utveckling som snart nog matchar mobiltelefonen. Av en ren händelse upptäckte jag att Axel hade namnsdag. 
Jag har alltså namnsdag den 16 juni. En dag jag alltid brukar glömma bort, för jag bär nämligen det fina dopnamnet Carl-Axel. 
Inte med K utan med C. Väldigt viktigt. Känns mer som ViktigPetter.
Hur blev det då enbart Calle kvar? 
Redan när jag var barn kallade alla mig för Calle. När jag blev stor och blev journalist, skrev jag först under mitt dopnamn.
 

En vacker sommardag 1971, sa min kollega, Christer Tovesson (bilden), redigerare på Arbetet i Göteborg: 
”Carl-Axel Rockbäck är långt som ett ösregn. Skriv Calle i stället. Det säger alla ändå. Calle Rockbäck. Slagkraftigare och kortare”. 
Så fick det bli. 
Än i denna dag. 
Tack Christer, en hyvens man och god kollega. 
Efter 40 år har vi åter börjat umgås. 
På Facebook. 
I stället blev det så att jag glömde helt bort Axel. 
Därför firar jag Axel med inledningen av Esaias Tegnér (1782-1846) dikt, ”Axel”. 
Grattis! Alla Axlar. 
"Den gamla tiden är mig kär, 
den gamla karolinska tiden, 
ty glad han var som samvetsfriden 
och modig såsom segren är". 

FOTNOT: Diktaren skrev faktiskt segren, så det så.

Alice Babs talar ut från "GRAVEN"!

 
Själv sökte jag Alice Babs i ett ärende för några år sedan. Efter mycket om och men, hamnade jag till slut hos dottern Titti: 
"Mamma är sjuk och tar inte mot några samtal", löd hennes besked redan då. 
"Ursäkta, men hälsa din mamma. Hoppas hon kryar på sig", svarade jag. 
"Tack. Ja, det ska jag göra", sa Titti till mig. 
Jag hade alltså ingen aning om att ålderdomen satt sina klor i Alice Babs, nationens egen lilla sånglärka. 
Nu vet jag bättre. 
Alice Babs egen berättelse från "graven", är skakande. En oändlig familjetragedi. 
Lyssna och tänk noga efter själv. 
Här är också länken till bloggen med Alice Babs överklagande. 

Klicka HÄR! Och HÄR talar dottern, Titti, ut på Svenskt Demenscentrum om mammans demenssjukdom. Allting är inte så enkelt som man tror. Och hör. Och ser.

Sjötäppans seniorboende i Nacka kommun

Fyllefest i radion!

Det var på den tiden Sveriges Radio var en helig ko. Det var finare än fint att jobba med radio. Helst borde du ha en tjusig akademisk bildning i bagaget och språkligt tala fiiint. 
Men så kom Lokalradion 1977. 
Alla givna mallar raserades. 
Så fick lyssnarna mig som programledare. 
Det blev ett jävla liv. 
Jo, det är jag som sitter på bilden med ugglor till glasögon. Moderiktigt för 35 år sedan. 
På den tiden rasade debatten. Visst kunde man ta sig några snapsar och köra bil. 
Det var hög tid att testa den magiska gränsen som på den tiden var 0,5 promille. 
Hur många snapsar kunde man verkligen ta? 
Jag kallade in en testpanel, för att supa i direktsändning. Polis fanns på plats för att sköta en sprillans ny alkometer, i stället för den, minst sagt, osäkra ballongen folk fått blåsa i.(texten fortsätter efter bilden)

”Bordet i radiostudion stod framdukat när vi kom. Menyn synnerligen enkel: starköl, vin och brännvin”, skriver Expressens reporter, Tomas Rubin. 
Poängen (1) var att bevisa att alkohol och bilkörning inte hör ihop. Poängen (2) låt bli kröken när du ska köra bil. 
Det blev ett småmysigt program med blandad god musik. Min testpanel lagom runda under fötterna. 
Nästa dag kom löpsedlarna: 
”FYLLEFEST I RADION”! 
Det var då det blev ett jävla liv. 
Jag hade slaktat den heliga kossan Sveriges Radio. 
Höga fiiina chefer från Stockholm kom farande, svårt upprörda. 
Rödbrusiga. 
Fast allt lugnade ner sig tämligen omgående. Programmet hade varit informativt och bra. Ett viktigt inlägg i debatten om alkohol och bilkörning. 
För det visade sig, att det alls inte gick och köra bil med några snapsar innanför västen. 
Så gick det till, när det skrevs radiohistoria för 35 år sedan. 
En annan gång ska jag berätta om järngänget på radion som också var med och skrev radiohistoria. 
En historia som i dag är helt bortglömd. De fristående lokalradiostationerna slaktades nämligen med tiden. 
Vi fick reklamradio i stället. 
Amen.