skip to main |
skip to sidebar
Det här är Lennart. Han är en lokal kändis i Halmstad som skådespelare och rockare i ortens svar på Rolling Stones, Bawlers Inc. Ni som följer bloggen har träffat honom många gånger tidigare.
Han har för vana att poppa upp i tid och otid.
Denna gången överföll mig med en jättelada med scenkläder i Västra hamnen i Malmö.
Jag blev så till mig i trasorna, att jag helt och hållet missade en stor nöjesnyhet som journalistlegenden, Tony Kaplan (1937-2010), på sin tid, ALLTID knäckte först.
Journalistikens kärna: bli först med en nyhet. (texten fortsätter efter bilden)
I stället radade jag upp medlemmarna i den lokala teatergruppen, Scendraget från Halmstad, efter man hyrt kläder inför sommaren 2012 folklustspel i Halmstad.
Den stora nöjesnyheten, att Ingmar Bergmans berömda ”Fanny och Alexander”, skulle sättas upp till hösten i Malmö såg jag i röran bland alla scenkläder och rekvisita.
Och missade den.
I kväll är det storslagen premiär på Intiman i Malmö. Det har varit mycket, hysch, hysch, inför uppsättningen.
Det är något som jag i sådana här sammanhang aldrig brytt mig om. Raka rör. Alltid vill man vara först med en nyhet.
Nu blev jag bortkollrad av Lennart och Scendraget från Halmstad. För övrigt ett mycket bra och hårdarbetande teaterorganisation.
Knallade rakt in i rekvisitan med dammiga möbler och kläder.
Historik.
I hörnet stod t o m pianot med en lapp på som avslöjade den ytterst hemliga scenuppsättningen i Malmö.
Allt rekvirerat från Stockholms dammiga teaterförråd med scenklang som heter duga.
Varför jag tyckte Lennart med en truck var en hetare nyhet, har alltså sina poänger.
Lennart själv såg mer än nöjd ut.
"Bra truck, det här," sa han utan att blinka
Gubbröra i min skalle.
Jag såg alltså inte den avsevärt större nyheten med, "Fanny och Alexander". Ingmar Bergmans Oscars-belönade film.
Ridå ner.
ÖVRIGT: TV-profilen, Lars-Gunnar Björklund har avlidit 75 år gammal. Jag ska aldrig glömma hans skridskoreferat. Svenska Akademiens ledamot på stol nr sju, Knut Ahnlund, 89 år, har också gått till de sälla jaktmarkerna. Han låg för övrigt i konflikt med Akademien sedan 1996. Må de vila i frid.
I dag var jag och fick behandling av min kraschade rygg hos Laszlo på Ryggcentrum i Lund. När jag efter behandlingen kom ut till receptionen, satt Cecilia och knåpade samman julen. Kunde vara julpyssel med dåliga ryggar. I stället visade det sig vara en bångstyrig stjärna. Cecilia koncentrerade sig, bet sig i läppen och mumlade inga julsånger, precis. Cecilia är uppväxt i Lomma, men numera sambo i Staffanstorp, av alla ställen. ”På måndag när du kommer, Calle, ska stjärnan vara klar”, sa Cecilia och skrattade. Hur som helst får Cecilia se en annan stjärna. Då.
På biblioteket i Lomma hittade jag ingen julstämning alls. Där sliter man så svetten lackar mot jul med en biosändning av operaföreställningen,”Maskeradbalen”. Så här långt har det gått troll i att få allt att fungera. När jag var där slet man med att få upp själva bioduken. Tyvärr kommer publiken att få sitta på vanliga trista stolar. Räkna med att få ont i röven efter 2 timmar och 40 minuter. Min rygg pallar det tyvärr inte alls. ”Besparingar. Därför inga biofåtöljer”, viskade en julvette i mitt öra. Skäms på er, Lomma kommun.
Jag avrundade min uppladdning inför första advent med att titta in till Herr Lidl. Där fann jag några trötta lussekatter. Men vad är nu det här då? Salta tyska kringlor med STORA breda läppar. Inga negerbollar precis, om Herrskapet förstår vad jag menar. Herr Lidl kan komma och få det hett om öronen till jul. Med eller utan Tintin.
Så här såg det ut i Kvällsposten den 26 oktober 1988. Året innan hade jag sålt villan på Briggatan och flyttat ner till Sveriges Venedig, byggröran i Lomma hamn. De väldiga byggplanerna som i dag är en total förvandling av samhället, sjösattes redan i början av 1980-talet av politikerna. Under resans gång har politikerna och tjänstemännen bytts ut både två och tre gånger. Jag består mitt i den ständigt pågående unika om-och utbyggnaden av ett vanligt svenskt samhälle som förvandlas till ett högst ovanligt svenskt samhälle.
En sak har jag lärt mig under resans gång. När du ser att det börjar dyka upp blåa punkter på gräsmattor, gångvägar och annat, står maskinerna och frustar bakom knuten. Det kan i princip byggas vad som helst; allt från äldreboende till garagenedfarter, skolor, bostäder, affärskomplex m m.
På tal om garagenedfarter, så gapar nu ett svart hål till det underjordiska garaget för framtida kunder och boende i det nya Lomma Centrum som växer fram i en rasande fart. Understa bilden föreställer det som ska bli COOP EXTRA. Här har det uppstått en fnurra på byggtråden mellan byggherren Midroc och COOP. Bygget ska står klar för invigning jan/feb 2014. Nej, säger COOP som gärna ser en julhandel här 2013. Hårda förhandlingar bland byggdammet lär pågå.
Den stackars Vårdcentralen har vuxet ur sin gasbinda för länge sedan. Allt fler flyttar till Lomma. Bjärreds patienter flyttades över till orten. Vårdcentralen håller på att sprängas av alla snörvlande personer. Nu diskuteras det att bygga ut den på höjden. Något måste göras. Och det är bråttom. Jag skojade lite och byggde på den nuvarande byggnaden med några våningar-se bilden. Ja, sedan har statyn Grodans utrymme blivit allt mindre. Nu har fruntimret blivit ”gallrad”. Kanske bäst så. Nästa gång kan tänkas att jag skriver om varför media fullständigt skiter i Lomma. Häpnadsväckande. Ingen tar ett rejält grepp om Sveriges mest unika förvandling av ett helt samhälle. Det har pågått i 30 år och lär fortsätta minst 20 år till. Fast så är det det här med slipsen. Seaside Deli ska öppna mitt emot Fiskboden nere i hamnen. Alltid fel butiker som öppnar i Lomma. Vill du köpa dig en slips, får du åka till Burlövs Köpecentrum. Tablå.
I Lomma sprids alla rykten som en budkavle från Vilhelm Mobergs historiska roman, ”Rid i natt”, som kom ut 1941. När så Stefan för knappt två veckor sedan, bokstavligt talat, spikade igen sin kiosk-Lommas sista-började budkavlen gå från hus till koja. Alla möjliga omöjliga rykten började genast genomsyra stugorna i byn. Tips ramlade in även till mig. Nu fick det vara nog. Jag sadlade min häst och red ut i verkligheten, för att leta upp Stefan som drivit sin kiosk med gatukök i 18-20 år. Någon måtta får det allt vara.
Jag fann honom till slut bland brödhyllor och annat smått och gott hos Mårtenssons Livs. Ni kan själva se på bilden hur Stefan kommer kånkande på en massa paket. Knappt hundra meter från sin igenspikade kiosk. ”Där är du”, tjoade jag. ”Ja, här är jag”, svarade Stefan och slit och släp. Så här ligger saken till. Stefan har varken gått i konkurs eller annat. Han har bara tagit en paus med sin kiosk. ”Till nyår öppnar jag igen. Raketförsäljning. Sedan stänger jag kiosken, för att öppna i april fram till hösten 2013. Vad som händer sedan med kiosken står skrivit i stjärnorna. Allt kan hända”, berättar Stefan för mig. Till Mårtenssons Livs har han lagt över sin paketutlämning från Schenker. Det är därför han kånkar omkring med sina paket. Jag red hem igen. Nöjd och belåten. Nu vet vi alla sanningen. Lycka till, Stefan.
Det blev inget Augustipris till Zlatan/Lagercrantz. Priset till årets svenska fackbok gick i stället till Ingrid Carlberg med sin berättelse om Raoul Wallenberg. Det är kanske bäst så. Fast synd inte juryn tog chansen till att göra August internationellt berömd. Grattis till journalistkollegan Ingrid Carlberg. Bra jobbat. Höjer också lite min status. Bra texter som ger oss kvalitetsböcker, får inte underskattas i tider med webbens enorma utbud som sköljer över oss.
Youtube från nattens jättekonsert. Pinfärsk när jag la ut den. Håll till godo. Grattis till de 50 åren, GubbJävlar!
Det är inte ofta man höjer på ögonbrynet. Det gör jag nu. "Gangman Style"-en spattig dans med den sydkoreanske artisten Psy, rusar mot en miljard visningar på Youtube. Siffrorna skjuter i höjden med expressfart. Just nu över 816 000 000 miljoner visningar. Världsrekord på Youtube. Världen är galen. Bli du också galen:
När något är fint, kan det vara en snygg klänningen, bra gjort, en vacker utsikt, en grann kvinna eller ett mål av Zlatan som är vackert. Fast om målet kan man också säga, ”fint som snus”. Fint som snus om en kvinna, är det däremot bara Gubbarna på bänken utanför Systembolaget som säger. Och det är inte direkt fint sagt, om Herrskapet förstår vad jag menar. Fint kan också vara att äga ett fint sätt, tex man fiser och rapar inte vid matbordet eller stoppar kniven i mun. I litteraturens värd är det väldigt fint att få Augustpriset. Det är en form av uppskattning, att man lyckats skriva en bok som är lite finare än många andra böcker som getts ut det senaste året. Nobelpriset i litteratur står naturligtvis över allt annat. Det är så fint att hela världen får reda på det. Inte nog med det. Författaren må vara en skitstövel, men varken klädkoden vid själva utdelningen av priset eller bondskicket vid den storslagna middagen i Blå Hallen, går att runda utan måste vara fint.
Zlatan-boken är för övrigt nominerad till Augustpriset i klassen som årets fackbok. Priset delas ut under måndagen. Även om det inte blir något pris för Zlatan/Lagercrantz, så är det väldigt fint att bara bli nominerad. Boken dras med två stora problem. Det är en kioskvältare. En bok som får Augustipriset har aldrig, varken förr eller senare, varit en kioskvältare. Zlatan-boken har sålt i mellan en halv-till en miljon exemplar. Rekord. I den fina litteraturens prestigefyllda salonger, har det aldrig varit fint att en bok säljer. Tvärtom. Det är rena rama döden. Nästan på ofint. Ett annat graverande handikapp, är en bok som handlar om sport. Även om man i den fina litterära världen målar över med integrationsfärg, så är fotboll lik förbannat sport. Blir fotboll fint på måndag?
Så här såg det ut på bloggen för precis ett år sedan. Jag hade för första gången i mitt liv fått uppleva all den kärlek som en liten vovve kan ge sin husse. Matte som är "bonnadotter", hade som barn massor av djur som gav henne sin omåttliga kärlek, men det hjälper inte alls i saknadens stund. Jag begriper inte att sorgen aldrig släpper sitt grepp om oss? Vi tänker och pratar om vår älskade vovve varje dag. 365 dagar. "Lilla Vovven" fick cancer och gick till de sälla jaktmarkerna. Jag orkar inte skriva mer. Våra ögon tåras. Saknad.
Det var denna veckan som den kom. Julen. Utan att jag var det minsta förberedd på den. Plötsligt stod där två Gubbar i höjden som Hosianna och monterade upp Lunds första julstjärna. Jag suckade. Alla redan? Det var inte länge sedan vi slängde ut granen, doppade i grytan och dränkte barnbarnen med julklappar. Jag stannade till. Tittade på Gubbarna. Fotograferade, vände mig om och gick vidare, nynnande på Hosianna Davids son i höjden. Heller ur den nu går. Jag får hem och träna.
När jag kom hem låg posthögen på köksbordet med nästa överraskning. En bilaga med en bild på något som påminde om ett flyktingläger i Etiopien. Det visade vara Centrumföreningen Lommastråkets annonsbilaga inför julen. Bilden från Julrundan i Lomma förra året. Tänk så fel det kan bli, men ändå så rätt, om Herrskapet förstår vad jag menar. Ni kan själva se bilden här ovanför med de typiska flyktingtälten. Kvinnan längst ner till höger på bilden ser också helt rätt ut. Granarna och lamporna är flyktinghjälp som hamnat fel. Ungefär som traktorhjälpen till afrikanerna på 1970-talet. Det fanns varken bränsle eller kunskap. Traktorerna betraktades som monster. Årets julrunda är i alla fall den 8-9 december. Ja, så dyker vår nya världsstjärna, Noomi Rapace, upp i Rolling Stones nya video, guppandes med sina bröst, vad nu det har med julen att göra.
Sicken vecka.
Det här är Pinocchio. Ni vet grabben som näsan växte på när han ljög. Låt oss nu i stället göra om Pinocchio till Thomas Quick som dömdes för åtta mord, men nu friats för fem av fallen. Resten kommer han också att bli friad från att ha begått. Förmodligen den största rättsskandalen någonsin i svensk rättshistoria. På Thomas Quicks, förlåt, Pinocchios nästipp, balanseras en nöt, utformad till en labyrint. Inne i nöten springer det sju personer med åklagaren Christer van der Kwast i täten. De kommer aldrig att hitta ut, för de är i grunden så lurade att byxorna har åkt ner. Däremot håller Hannes Råstams bok på att klyva nöten.
Titta på den här listan. Samtliga är starkt beroendeframkallande mediciner, lugnande-och sömnmedel. Jag har plockat ut samtliga från Hannes Råstams enormt intressanta bok. Thomas Quick tuggade i sig drivor av dessa under 8-10 år. Han blev läkemedelsberoende. Jag vet vad det innebär, för jag skrev om mina egna problem här på bloggen (skrolla en bit ner). Det var 1986. När man är läkemedelsberoende av bensodiazepiner, är man beredd att gå över lik för att komma över medicinerna. Det behövde aldrig jag, därför jag bodde hemma och höll i gång ett antal läkare med receptutskrivningar. I mängder. Eftersom missbrukaren förvandlas till en skicklig manipulativ människa, stötte jag inte på några som helst problem.
För Thomas Quick var situationen en helt annan. Han satt inlåst på dårhuset i Säter. Eftersom Thomas Quick redan på 1970-talet fått smak på Valium, ett av de första bensodiazepiner i landet, grunnade han över hur han nu skulle komma över dessa tungt vanebildande mediciner. Helt enkelt lura vårdpersonalen och få sig ett behagligt rus. Lätta upp den gallerförsedda dagen.
En dag kom han på den ”Heliga Graalen”. Han började erkänna mord som han inte begått, men läst in sig på. Och se på fan. Han fick i stort sett fri tillgång till dessa narkotikaklassade preparat under alla år. Om någon trilskades spelade han galen. Erkände ett mord till. Skadade aldrig. Vips var där alltid någon framme med en näve godis. Ingen av de inblandade, varken läkare, psykologer, psykiatriker, advokater, beteendevetare, åklagare eller journalister, hade den blekaste aning om hur en läkemedelsmissbrukare tänker och fungerar. De åkte dit och gick i spinn över Sveriges första seriemördare som visade sig vara en Pinocchio med en jättelång näsa med en nöt, balanserades på nästippen, där hela gänget springer omkring och yrar. Skäms rättsvårdande myndigheter. Skäms alla möjliga omöjliga läkare. Skäms alla blåsta journalister. Faktum är, att inte ens Hannes Råstam i sin bok gjort min koppling till varför Thomas Quick började ljuga om alla mord. Nu vet vi varför. Hoppas Hannes, postumt, får Augustpriset på måndag. Fast andra sidan. Boken är inte ens nominerad.
FOTNOT: Thomas Quick heter numera Sture Bergwall.
Jag sitter och tittar på bilden från Kvällsposten för 26 år sedan. Skägget och håret kolsvart. Långt. Jättelångt. En förtida taliban? Nej, det är jag. På bilden har jag ett jätteberg med beroendeframkallande mediciner framför mig. Sömn-och lugnande medel. Jag åt dom alla. Nu när jag sitter här, fylls rummet med Rolling Stones senaste, ”Doom and Gloom” (jämmer och elände). Jag var en läkemedelsmissbrukare. Jämmer och elände. Jag suckar tungt och minns tillbaka. Minns väl hur jag åkte dit på bensodiazepiner och morfin, starkt vanebildande. På den tiden skrev läkarna glatt ut hur mycket som helst, för det var så man gjorde. Bieffekterna tämligen okända. Jag fick medicinerna efter omfattande sjukdomar med svåra smärtor i kombination med ett antal stora operationer. Snart nog behövde jag mer och mer och mer OCH MER. Tills jag var en läkemedelsmissbrukare och blev mästare på att manipulera läkarkåren. En vacker sommardag 1986 beslutade jag i min dimma att, ”Nu fick det vara nog”. Jag slutade tvärt. Och döden stod och väntade på mig.
Först, gör inte om det jag gjorde. Aldrig någonsin, för det är absolut livsfarligt. Ett läkemedelsberoende måste trappas ner långsamt, helst under sjukhusvård. Jag klippte av direkt hemma i sängen. Det blev en resa på tio dagar som höll på skicka mig in i döden. Förfärligt. Enorma kramper, diarréer och uppkastningar. Dygnet runt. I ett kör. Först efter 20 dagar kunde jag sova "nästan" en hel natt. Egentligen är det märkligt att jag överlevde. Läkarna skakade på huvudet. Hemligheten att jag fortfarande lever heter Anna-Lena, min hustru. Utan hennes enorma insats, hade allt varit slut. Tack för att du fortfarande finns vid min sida. Efter ett halvt år, när allt lugnat ner sig och jag återvänt till livet, fortfarande skakig men fri från dessa helvetiska läkemedel, skrev jag om den hemska resan i Kvällsposten-se klippen. Jag lurade döden. Artikeln väckte enormt uppseende. Snart satt jag i TV och berättade om de farliga sömn-och lugnande medel som innehöll bensodiazepiner. Jag bjöds in och höll föredrag, både på läkarkonferenser och sammankomster anordnade av Socialstyrelsen. Jag gav plötsligt läkemedelsberoendet ett ansikte. En väckarklocka i Svea Rike. Nej, jag har aldrig fått något återfall. Jag är ren resten av mitt oändligt spännande liv. Och vid liv. Än så länge.
Orsaken till att jag beslutade skriva om min historia som läkemedelsmissbrukare heter Thomas Quick. Jag har läst Hannes Rådstams fantastiska bok och återkommer till den. Tack vare min bakgrund som ni just läst om, kan jag ge en förklaring till det oförklarliga; Varför en människa sätter i gång och ljuger sig samman till den seriemördare som han verkligen inte är.
Allt i världen är inte undersökande journalistik. Långt i från. Den mesta journalistiken grävs fram i den gråa vardagen; händelsenyheter, reportage om intressanta människoöden, skvaller om kändisar, förfärliga bomber i Gaza, små och stora dagliga skandaler osv. Och så då en rak informativ journalistik, där politiker för ovanlighetens skull får tala till punkt. I Lomma börjar nämligen trista kommunala handlingar att prata, i form av kommunalrådet Anders Berngarn (m) och oppositionsrådet Lisa Bäck (s). Förvandlingen sker i kommunens egen webb-TV. Claes Westinger från Sveriges Radios trafikredaktion, bjuder på en mjuk och mycket informativ information inför fullmäktiges sammanträde den 29 november. Det är inte alls trist, utan en väldigt bra resa inför 2013 man bjuds på. Tyvärr kan man inte dela inslaget. Men jag kan givetvis bjuda på länken till kommunens egen CNN. Klicka HÄR!
Unga människor gör i bland saker och ting som kan fördärva deras liv. När äldre människor gör saker och ting som fördärvar det lilla liv de har kvar, är inte det ett dugg bättre. Det är alltid sorgligt när människor fördärvar sina liv. Har då den unga fotbollsspelaren punkterat sin ytterst lovande karriär? Ja faktiskt, så kan också en saga sluta. Allt är inte Rekordmagasinet och Zlatans TV-spel mål mot England. Har han förgripit sig på en minderårig flicka, då ska han straffas, inget snack om saken. Fast vi har sett det förr. Saker och ting är inte som vi tror att det verkligen är, utan något helt annat. "Enligt kammaråklagare Ulrika Rogland är mannen fortfarande misstänkt för brott och han kommer att åtalas", skriver Expressen. "Han kommer inte att bli åtalad för något våldtäktsbrott. Det har varken förekommit hot eller våld. Om det ens blir något åtal kan det möjligen bli fråga om sexuellt utnyttjande av barn", säger fotbollsspelarens offentlige försvarare Jan-Anders Hybelius till Sydsvenskan. Mannen förnekar brott.
Jag känner stor sorg, för jag tyckte mycket om denna allsvenske fotbollsspelare. Både han men främst flickan får en tung jul. Klubben han lirar för, får ut och leta efter en ny blivande stjärnspelare. Det är så det fungerar i den krassa verkligheten.
The Magic Men! Den ena med efternamnet. Alltid. Den andra med förnamnet. Alltid. Picasso och Zlatan. Det var TV:s kulturkritiker, Dennis Dahlqvist, från Kulturnyheterna som i söndagens Sportspegel drog parallellen. Zlatan v/s Picasso. Zlatans numera världsberömda brassespark, är alltså med rekordfart på väg att erövra den annars så svårflirtade kulturvärlden. Det är fullt begriplig. Världen gapar av förvåning över Zlatans mästerverk. En läcker tavla som kunde snabbskissas fram av, just det, Picasso. Dennis Dahlqvist gjorde alldeles rätt, när han drog parallellen med de två giganterna.
Jag är ingen Picasso expert, men kan en del om mästaren. Det är inte så känt, att Picasso också var en jävel på att teckna. Ingen kunde rita händer och fötter som Picasso. Nej, inte ens Rembrandt. För han kunde inte alls teckna upp händer och fötter. Denna ytterst svåra detalj fick hans konstelever fixa. För att bli bra på att teckna måste du träna kroki, konsten att snabbskissa upp en människokropp. Picasso behärskade denna avancerad teknik till 100 procent. Jag rotade i min Picasso-samling (böcker, tyvärr). Och hittade;
Fotografen Gjon Mili på Life Magazine besökte Picasso 1949 i Frankrike. Han visade några fotografier av en konståkare som satt små lampor på sina skridskor. Picasso tände till. Tog fram en ficklampa och gjorde blixtsnabbt ljusritningar i luften. Gjon Mili fångade mästerverket. Makalöst. Ni kan se bilden på skridskoåkaren här nedanför tillsammans med Zlatans mästerverk. Picasso drar upp verket med ett enda sträck. Man tager sig för pannan. Jag undrar egentligen om konstkritiker Dennis Dahlqvist förstått vad han startade i Sportspegeln.
Dystergök är ett annat ord för Dysterkvist. Dystergök låter lite gladare. Trots allt. Hur som helst, så är det en person med tung sinne som sällan ser någon glädje i tillvaron. En Dysterkvist behöver inte vara en person som är född till att bli en Dystergök hela sitt slitsamma liv. Det går även bra att förvandlas till denna trista person för en kort stund, tex en TV-kväll en vanlig lördag med novemberdis i sinnet.
Det gick alldeles utmärkt att värma upp med helgmålsringningen, för att sedan se Anja Perssson bli vilse i pannkakan när hon tog itu med kakbaket i Gokväll. Direkt på det Sverige och Louise Boije af Gennäs. En lika spännande intervju som att se tapeterna torka på köksväggen. Klockan 20.00 är det så tid för ”prime-time”. Det är då som de stora publikdragarna går loss i TV-rutan. I SVT1 leker Carl-Jan, Annika, Bengt och Per. De blåser i rör, hamrar på leksaker och kråmar sig som de vore idioter. Bolibompa för vuxna. Dystert att skåda. I TV4 sjunger ett antal kändisar varandras låtar. Tillverkar uselt snus, spottar och fräser och så sjunger man en trudelutt igen och fäller en tår. Suck. SVT2 laddar med ”Spöksonaten” som är så dödens tråkig, att August Strindberg borde spärras in för tid och evigheter.
Dysterkvist såg fram mot kvällens räddningsplanka, Robins. Vem dyker inte upp där om inte Gina Dirawi. Hon som pinat oss tittare med sin 21-åriga mognad, redan kvällen innan hos Skavlan. För säkerhets skull bluddrade även Kristian Luuk in i programmet. Han har en soffa hemma hos sig som alla TV-egon kan få vila ut på. Dystrare än så kan inte en TV-kväll bli. Jo, avrundningen med filmen om Carlos, psykopaten som blev en världsberömd terrorist. En välgjort och spännande film, men inget en Dystergök skrattar åt, trots att göken låter glättigare än en trist kvist. En annan gång ska ni få träffa Rolighetsministern. Nej, det är inte Sverigedemokraterna som springer omkring med järnrör på stadens gator och torg. Bättre upp, för de är inte ens varken Dysterkvistar eller Dystergökar. "Idiots", som Alfred E Neuman skulle sagt.
.jpg)
Inlägg
