skip to main |
skip to sidebar
När jag växte upp, fick jag lära mig allt om finskt sisu inom idrotten: att aldrig ge upp, utan pressa sin kropp till the bitter end.
Nu när jag blivit mer än vuxen, har jag fått lära mig svenskt sisu. Biter lika bra som vilken sisu som helst.
Stina Nilsson, 25 år, körde skiten ur den norska stjärnan, Therese Johaug, på den sista stafettsträckan. Norskan närmade sig, gick förbi Stina en kort stund. Då slog Stina Nilsson till. Satte in en jätterökare och utklassade Johaug på själva upploppet.
Sverige med Ebba, Frida, Kalla och Stina tog hem stafettguldet, efter en formidabel uppvisning.
Svensk sisu när den är som bäst. Trodde jag tills Stina Nilsson efter loppet sa sina numera bevingade ord:
”Jag dör hellre, än blir tvåa.”
Där kom den-svensk sisu.
När kroppen är tömd. Finns inte mer att ge, då ÖKAR Stina trycket på Therese Johaug, med krafter som egentligen inte finns. Jo, i hennes egna ord om hellre döden än bli tvåa. Tanken gav henne kraft nog att vinna.
Vår Herre fanns nog med på ett hörn.
Någon har sagt.
"Skidåkare är inte riktigt kloka."
I alla glädje, får vi inte glömma Charlotte Kallas tredje sträcka som grundlade, den här efterlängtade guldmedaljen i Skid-VM.
Snacka om nagelbitare.
TV-soffan behöver ingen skidvalla den närmaste tiden.
FOTNOT. Reportage i Kvällsposten den 26 maj 1959. Text Carl-Gustav Weman, bilder Bror "Blixten" Hansson
Ett trasigt tidningsklipp, kan säga så mycket. Om man lyckas lappa samman det någorlunda, vill säga.
Det här klippet från Kvällsposten den 26 maj 1959, berättar en märkligt bygghistoria i Lomma- Stora Famnenvillan.
Det var så att Lennart Hyland hade ett av sina första lekprogram i TV. Stora Famnen. Landskronatösen, Siv Malmkvist, som då var okänd för den stora allmänheten, fungerade som Hylands studiovärdinna.
Den stora inslaget var att ett antal orter i landet fick en vecka på sig och bygga en fristående villa. Den skulle sedan gå på auktion. Pengarna gick till välbehövande som det hette. Lomma tog sig an uppgiften.
Kallade in Lommaprofilen, Knut Ekdahl (dog 2015 94 år gammal) som verkmästare (vid den röda pilen här nedanför). Hantverkarna (27 stycken) handplockades: murare, målare, elektriker, snickare, grovarbetare och trädgårdsarbetare. Det hamrades och spikades både natt och dag. Villan blev klar.
Även gräsmattan!
Rekordbygge.
Lennart Hyland jublade och Sivan kvittrade.
Stora Famnenvillan såldes sedan för ca 50 000 kronor. Efter det har TV-villan bytt ägare flera gånger.
Fast numera får man allt lägga upp några miljoner för härligheten.
Nu till min fråga?
Känner ni igen ”gubbarna” som genomförde bragden?
Bilden här nedanför, kan möjligen bli till lite hjälp. Gnid geniknölarna. Kanske till och med är du släkt med någon?
FOTNOT. Reserverar mig för eventuella fel. Tidningsklippet inte i allra bästa skick.
Påven Franciskus har fått det ovanligt hett om öronen. Inte nog med de ständigt avslöjande pedofilskandalerna inom katolska kyrkan.
Nu har påven också för första gången erkänt sexuella övergrepp mot nunnor inom den katolska kyrkan.
Det är ingen hejd på det kåta prästerskapet inom världens största trossamfund. Jag kan tänka mig många sömnlösa nätter inom Vatikanstaten i Rom.
Hur komma till rätta med något som lär pågått sedan 1200-talet?
Jag har skissat på ett förslag.
Två dörrar ut ur eländet: antingen väljer prästen dörren till vänster och blir kastrerad. Inget kul alternativ.
Känns som de flesta hoppar över den möjligheten.
Den som väljer dörren till höger, hamnar däremot på en fransk bordell modell 1890-talet. Den strålande franske konstnären, Henri de Toulouse-Lautrec, har gett dessa bordeller must och färg.
Själv blev han så till sig, att han bodde på en bordell i hemlighet. Vilket var förbjudet för män på den tiden.
Här skulle det katolska prästerskapet få rumla av sig i all stillhet. Tömma sin prästerliga sädespung.
Nunnorna skulle gå i frid. Få odla sina kryddor och slippa bli våldtagna före morgonbönen klockan 06.00.
Frid på jorden.
Amen.
Första gången jag hörde talas om längdskidåkning för damer var 1956, vinter-OS i Cortina. Lärde mig minnas Ljubov Kozyreva, Sovjetunionen som tog guld på 10 km snabbare än multiplikationstabellen i skolan.
För inte tala om Sveriges stolthet på damsidan, Sonja Edström, som tog brons i samma lopp. Numera heter mina idoler, Ebba, Stina, Maja, Frida, Ida, Charlotte och Hanna. Våra damer klart bättre än herrarna.
Vi har fått fram en intressant bredd i damskidåkningen. Det är väldigt roligt. Ebba, Stina, Maja, Frida, Ida, Charlotte och Hanna låter som om de växte upp i Bullerbyn. Svenska namn rakt igenom.
Ingen som heter Zayda, Thwayya eller Taruh. Det kommer säkert i framtiden. Mig gör det inget.
Bara de knäcker norskorna som Maja och Stina gjorde i dag. Majas spurt gick inte av för hackor. Måste ha lärt sig den i Bullerbyn.
Det finns stunder här i livet, då jag blir som ett litet nyfiket barn (för många stunder, enligt hustrun).
Så är det med Melodifestivalen.
Bidragen.
Hur funkar de deltagande låtarna?
Artisterna?
Vilken är bäst?
Sämst?
För få svar på mina frågor, måste jag vänta hela lördagen lång. Det klarar jag inte av. Måste bara få veta.
Det får bli nyckelhålet, med 30 sekunder av varje låt och artist på SVT Play. Det ger naturligtvis långt från hela bilden.
För mig räcker det länge och väl.
Så här är min lista:
Ann-Louise Hanson med Kärleken finns kvar. Jo, min kärlek finns kvar efter låten. Till Ann-Louise som bär sin ålder som jag.
Med heder.
Bishara-On My One. Barnröst.
Arvingarna-I Do. Går vidare. Fina röster. Bra låt.
Lisa Ajax-Torn. Kvar i Idol. Borde stanna där.
Anton Hagman-Känner dig. Jag känner inte honom.
Pagan Fury-Stormbringer. Kvällens fågelskrämma.
Vinnare.
John Lundvik.
Svårare än så var det inte.
Det är bra med nyckelhål.
Nu kan jag gå på bio i stället.
Såg den här efterlysningen på Facebook. Enbart för danssugna killar. Kvinnor göra sig icke besvär.
Kärringarna går alltså bort.
Läser vidare och inser snabbt att även gubbarna går samma väg. Ja, så vida man inte vill belasta sjukvården med brutna armar och ben.
Varför ska allting vara så krångligt numera.
Varför inte en stilla vals?
Nej, här ska dansas breakdance med supercoola Nicklas. Gissar det är supercoola Nicklas på bilden.
Läser vidare och konstaterar att det är för barn. Det var då för väl, så inte jag rycktes med och blev en supercool snubbe som fått danscharmören och kompisen Rolf bli avundsjuk. Det hade varit något det.
Fått Rockbäck gå loss i en breakdance, så hela havet stormat.
I alla fall på akuten i Lund.
Ser också att Let`s Dance snart går loss i TV 4. Startfältet klart. Årets clown blir tydligen, Fredrik ”Fab Freddie” Svensson.
Ni som minns honom från Melodifestivalen som pausnummer, vill gärna glömma människan i röda rappet.
Nej, heja supercoola Nicklas.
Dans i Lomma som rastar rastlösa småttingar är fan så mycket bättre. Jag tror jag sätter på en låt med Lasse Stefanz.
Nu är jag hemma igen.
Förlåt en yngling.
Onsdagens Uppdrag Granskning med Swedbank på de anklagades bänk, för penningtvätt åt ryska oligarker, får mig komma tänka på en berömt sång från Hasse & Tages revy, Lådan 1968.
”Vad i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?
Gör de kanske nåt som allmänheten inte borde se?
Sitter dom och stoppar pengar i sin egen portmonnä?
Vad i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?”
Låten med texten blev något av en landsplåga på sin tid. På den tiden stängde bankerna nämligen klockan tre på eftermiddagarna. Vanligt arbetande folk, hade svårt, för inte säga omöjligt, hinna till sin bank.
Därav Hasse & Tages lustiga text.
När man idag läser texten, kan man inte annat än tycka att lustigkurrarna hamnat rätt-50 år senare.
Inte alls dåligt.
Nästan för bra för vara sant. Det tycker i alla fall väldigt många av oss som var med på den här tiden.
Utom då de som styr och ställer med Swedbank idag.
VD:n själv, Birgitte Bonnesen, grundade sin bankkarriär som ansvarig för handel och vandel med de baltiska länderna.
40 miljarder (!) ryska gangsterpengar strömmade in.
Swedbanks tvättmaskiner tycks gått på högvarv.
Var god skölj.
Fortsättning följer med nya tvättråd.
Vi som var med under1980-talet glömmer aldrig Indiana Jones, i Harrison Fords skepnad. Indiana Jones klädd i en fedorahatt, vitgrå arméskjorta, skinnjacka och kakifärgade byxor. Hans favoritvapen är oxpiska och revolver.
Jakten på den heliga graalen blev en omtumlande spännande filmupplevelse. Begrep egentligen aldrig vitsen med den heliga graalen. Däremot tror jag mig funnit influensavaccinets heliga graal.
Grunnat väldigt mycket, över varför jag och hustrun fick en omgång influensa, trots vaccinationen (vi är inte igenom det ännu).
Skrev till Folkhälsomyndigheten.
Jag ville veta.
Skit fick jag.
Inget svar alls.
Skam den som ger sig.
Drog på mig Indiana Jones tuffa utrustning.
Jakten på den heliga graalen kunde börja.
Grävde ner mig i Folkhälsomyndighetens gedigna webbsidor. Korsade fram genom den ena livsfarliga sjukdomen efter den andra.
Tillslut fick jag napp.
Jag fann den heliga graalen.
Jag citerar direkt från myndighetens skrift:
”Äldre och patienter med vissa sjukdomar som försvagar immunsystemet kan också svara sämre på vaccinet. De skyddas därför ofta inte helt mot influensasjukdom genom vaccination, men sjukdomen kan bli lindrigare.”
Det där lät som en godtagbar förklaring.
Jag fyller 73 år och hustrun blir 70 år senare i år. Så visst platsar vi där.
Och vidare:
”Effekten av influensavaccin avtar successivt. Om man smittas flera månader efter det att man vaccinerades kan effekten ha avtagit, speciellt vid dålig matchning med säsongens virus. Det är en anledning till att man behöver vaccinera sig varje år.”
Vi vaccinerades i oktober. Fyra månader senare fick vi en omgång influensa. Effekten av sprutan alltså avtagit.
Klart besked.
Jag kan ta av mig fedorahatten. Dricka kalken ur botten från den heliga graalen. Svårare än så var det alltså inte.
Ursäkta.
Jag måste snyta mig.
Idag-tisdag-är det exakt en vecka sedan, jag satt i neurologens väntrum på Universitetssjukhuset i Lund. Väntade på komma in till min doktor. Med mig var också hustrun som moralisk stötta samt extra öra.
Inget konstigt med det.
Det är skönt vara två.
Nej, det konstiga var att väntrummet var fullt med folk som väntade på sin tur. I regel är det tämligen tomt.
En meter framför oss, satt ett äldre par, väntandes på sin tur. Plötsligt nös kvinnan. Inte en utan två gånger.
Kraftfulla nysningar.
Rakt ut i den tomma luften som fylldes med virusbakterier som landade på mig och hustrun. Det fanns ingen annanstans ta vägen.
”Det var som fan,” tänkte vi båda tyst för oss själva. Tröstade oss med att vi fick vaccinationssprutan mot influensan i oktober.
Man är väl svensk och ville inte ställa till med en scen.
Natten till fredag vaknade jag upp och var på väg bli sjuk.
Tydlig tecken. Influensa på G.
Värre skulle det blir.
De följande dagarna stod jag verkligen på näsan. Även hustrun stormade samman i årets influensa. Vi kunde briljera med hela paketet: feber, hosta, snuva i litervis, frossa, ja , hela skiten.
Där har ni förklaringen till, varför det inte blivit något på bloggen. Herr Bloggare har varit och är helt utslagen. Skriver detta under stor vånda.
Vänliga människor har hört av sig och berättat samma sak. Trots influensasprutan i höstas, har folk åkt på skiten.
En man som vågade sig in till oss för kolla elen i bostadsrättsföreningens tjänst, berättade att han fick influensan.
Andra sidan hade han inte fått någon spruta.
Det hade däremot hans fru.
Och hon blev än värre sjuk än el-mannen i fråga.
Jag har skrivit ett mail till Folkhälsomyndigheten och undrat om det var vatten i den där jävla sprutan.
Något svar har jag ännu inte fått.
Något har absolut gått fel med 2018-års vaccination mot influensan, sanna mina ord.Bilden här nedanför till vänster, är från när jag fick 2018-års influensasprutan på Lomma Vårdcentral. Den lovades vara mycket bredare och säkrare än 2017-års fiaskospruta.
Snick-snack-skitsnack!
Ni kvinnor vet hur det är. Det finns inga som det är så synd om som förkylda män: när vi hostar skriker vi som stuckna grisar, fräser snabbt upp ett sexpack toapapper, spottar gulingar i pottan, pip i bröstet, svettas och är som en död sill i sängen.
Vi väntar hela tiden på lite ömhet, från den väna hustrun som i bästa fall kommer stormande med honungsvatten. Eller en varm toddy.
En gång i tiden läste jag en löpsedel, om att män blir tio gånger mer förkylda än kvinnor. Det stämmer inte. Vi blir 100 gånger mer förkylda än kvinnor som äger ett stoiskt tålamod, att stå ut med en förkylning.
De skriker inte som stuckna grisar i hostan, spottar absolut inte, fräser lite försynt i en pappersnäsduk, samtidigt som de vrider om näsan i en tömningsfas, svettas-men skyller på vallningar.
Och en kvinna står upp för sin förkylning. Även med pip i bröstet. All heder åt den tapperheten.
I nattens mörka timmar kom så min förkylning med astmatisk luftrörskatarr. Fan vad synd det är om mig.
Inget, absolut ingenting, irriterar en man som en sketen förkylning. Jag hade tänkt skriva om MFF:s storslagna insats mot Chelsea.
Det blev inget.
För mycket pip, skrikig hosta, dasspapper och fan och hans moster.
Men värst av allt.
Mitt ena barnbarn fyller 6 år i dag. Farfar får ställa in. Vill inte bli en vandrande smittohärd. Fy fan vad det är synd om oss män.
För stunden i alla fall.
Jörn Donners beska krönika fann jag i tidskriften Fokus. Redan rubriken om fotbollen som rutten och stor, säger vart det barkar hän.
”Ingenting i den internationella idrottsvärlden är så nedlusad av korruption, förljugenhet och storhetsvansinne som fotbollen.”
Så där går vår finske motorsåg på.
Det osar svavel om krönikan.
Samtidigt passar Donner som bor i Finland på att betona: ”Ingenting inom idrotten är så fascinerande som fotboll.”
Människan älskar alltså fotboll, men tar gärna fram storsläggan, för visa på sportens avarter: den internationella klubbfotbollen på högsta nivå är nedlusad med pengar. Ett tydligt tecken på det, är Chelsea som MFF möter i kvällens Europa League-match.
Londonklubben omsätter över 5 miljarder medan MFF något över 200 miljoner. Småsmulor i sammanhanget.
Jag har förstått att den ryske oligarken, Roman Abramovitj, pumpar in mycket av alla dessa kulor.
Jörn Donner talar klarspråk.
”Det är pengar som ryssar stulit från sina hemländer.”
Det får stå för Donner. Fast håll med om att det är skönt få höra. En uppriktighet som får en supporter att tänka ett varv till.
Det är alltså ett stjärnspäckat lag som Malmö FF ställs inför. Klubbens nye manager, Maurizio Sarri, har haft stora svårigheter, få samman alla stjärnorna till ett fungerande lagbygge. Den senaste förlusten med 6-0 mot Manchester City, vänder man inte på i röda rappet. Då hjälper inte ens alla miljarder.
Något som vår hjälte, Markus Rosenberg, också betonat.
Därför håller jag på 2-0 till de ”blåe”.
För jag håller med Jörn Donners avslut på sin krönika: fotbollen är en underbar sport, att spela, beskåda och beundra.
Så rätt så.
Visserligen är det vänliga veckan, men i Lomma är vi glada och nöjda över få bo i kommunen. Mer glada och nöjda än alla andra boende, i hundratals kommuner som ingår i Statistiska Centralbyråns medborgarundersökning 2018.
Lomma kommun slår fast på sin hemsida, att kommunen är i topp att leva och bo på (i menar man väl).
Allt är så att säga frid och fröjd. Alla är så glada och nöjda över livet i kommunen, att vi slår nästan på knut på oss av glädje.
Det ligger en hel del sanning i det.
Brottsligheten låg.
Servicen fin.
Närheten till kvalificerad sjukvård oslagbar. Två Universitetssjukhus (Lund-Malmö) inom en radie av lite över milen.
Restauranglivet frodas.
I alla fall dagtid.
Krögarna kunde varit gladare kvällstid.
Skolorna hörde en gång i tiden till landets bästa. Ännu håller de hög standard. Så det är bara till att kämpa på med glädjen.
Vissa dagar är jag själv surmulen.
Då tittar jag ut.
Genast kvittrar grannarna glada och förhoppningsfulla tillrop.
Jag ler igen.
Glad som ett barn.
Glöm inte somrarna.
Då är Lomma oslagbar med sitt sjudande badliv. I somras var vi så glada över solen, att alla förvandlades till glada pepparkakor.
För inte tala om glatta livet, glad galosch, glad lax och glad som en lärka.
Kan det bli bättre?
I dag tog Sydsvenskans papperstidningen revansch: dels en nyhetsartikel samt ett debattinlägg från supportergrupperingen, Framtidsgruppen.
Det är alltså som det brukar vara, när det blåser kring Malmö FF. Klubbens historiska väggar sluter sig till en väloljad enhet.
Nåde den som talar illa om klubben. Eric Persson ande svävar fritt över verksamheten. Jan Wifstrands tuffa inlägg, om sågningen av Anders Pålsson som ny ordförande efter den hastigt avlidna, Håkan Jeppsson, tog hus i helvete.
Anders Pålsson själv ser det som en smutskastning. Anser det är viktigt att det finns en föreningsdemokrati som fungerar.
Jörgen Anderson i Framtidsgruppen skriver: ”Nu enar vi medlemmar oss och ger Anders Pålsson fullt stöd.”
Frågan är om Jan Wifstrand har mer krut att ge.
Möjligen.
Jag vet inte.
På MFF:s hemsida ger, Tobias Christoffersson, en nyanserad och välformulerat bild av Anders Pålsson. En oförarglig och informativ läsning.
Kul.
Men lång ifrån dagfärskt.
Av bara farten hittade jag, hur som helst en bild på Anders Pålsson som aktiv fotbollsspelare i Malmö FF. MFF:aren 1974. Juniorlag II. Anders Pålsson vid pilen. Tobias Christofferssons artikel hittar du HÄR.
Med andra ord, är det full fart framåt.
Nu ska Chelsea få sig en riktig omgång på torsdag.
2-0!
Det var med en viss förväntan, jag i morse bläddrade upp dagens papperstidning av Sydsvenskan.
Igår skrev Jan Wifstrand ett glödhett debattinlägg i tidningen, om den föreslagna ordföranden i MFF, efter den bortgångne Håkan Jeppsson.
Wifstrand menade bland annat att valet av, Anders Pålsson, var riggat. Det var ord och inga visor. Jag reagerade omedelbart och skrev ett blogginlägg.
Under eftermiddagen följde sedan Expressen/Kvällsposten, Fotboll direkt, Aftonbladet och Fotbollskanalen upp Wifstrands tuffa debattinlägg i Sydsvenskan. Det blev alltså ett enormt genomslag som vi långt ifrån sett slutet på.
Förstå min iver i morse, över hur Sydsvenskans sportredaktion skulle tackla Jan Wifstrands bröstvärmare i deras egen tidning. Självklart räknade jag med en nyhetsartikel. Det blev tom-peng-pung.
Ingenting.
Krönikören Max Wiman ägnade hela sin krönika åt Chelseas haveri mot Manchester City. Förlust med 6-0.
Visst, jag förstår.
MFF möter Chelsea hemma på torsdag.
Men ändå.
Jag måste som gammal journalist reagera. Naturligtvis borde man haft en nyhetsartikel om Jan Wifstrands debattinlägg.
Det funkar aldrig att tassa runt.
Det var bättre på Åke Stolts tid. Fast ännu har inte Åkes penna tystnat. Läs vad han skriver i IdrottensAffärer om ordförandestriden i MFF.
Klockan 13.01 idag, lade Sydsvenskan ut en uppföljande artikel på webbtidningen. Då var det så dags.
Fredagen den 7 december 2018, kom det överraskande beskedet att föreningens ordförande, Håkan Jeppsson 57 år, gått till de sälla jaktmarkerna.
Dödsfallet kom hastigt. Tog alla så att säga på sängen-från klubbens inre cirkel till den stora supporterskaran.
Håkan lär ha varit en frisk människa som plötsligt föll död. Sedan dess har det inte yppats det minsta om dödsorsaken. Vilket är ytterst ovanligt.
MFF:s valberedning satte full fart med en gång. Precis som i en diktatur plockade man snart fram som tf ordförande, Anders Pålsson. Även som tänkt efterträdare till Jeppsson. Föreningens snabba agerande hyllades, av både supportrar och sportjournalister.
För min egen del blev jag förvånad.
Vem var Anders Pålsson?
Någon tid tänka över saken fanns inte. Allt var klappat och klart på rekordtid. Nu återstod endast den officiella utnämningen vid årsmötet den 1 mars 2019.
En som tänkte över saken var klubbmedlem 28820, Jan Wifstrand. En gång i tiden chefredaktör för både Sydsvenskan och DN.
I dag publicerades Wifstrands väl genomarbetade artikel i Sydsvenskan. Och han skräder inte orden. Rubriken dynamit:
”Valet av ordförande till MFF tycks vara riggat. Valberedningen tar nu en bekväm väg, hukar sig för nära påtryckningar. Här är åtta bättre kandidater.”
Ord och inga visor och så räknar han upp sina åtta kandidater, namn för namn. En överraskande outsider är Malmös kommunalråd, Katrin Stjernfeldt Jammeh (s). När det gäller föreslagna, Anders Pålssom, fimpas han längs med fotknölarna.
Risken är nu stor, att MFF vispar bort Wifstrands heta röda kort. Det kan mycket väl komma låta så här:
”Inga kommentarer. Vi har matchen mot Chelsea på torsdag, att tänka på.”
Här kan ni läsa artikeln.
Det var Jan Malmsjö som sa det själv:
”Vad fan ska en gubbjävel som jag göra i tävlingen?”
Jo, leva livet in på mållinjen.
Låten heter också mycket riktigt, Leva livet.
Jag kan inte annat än bli imponerad.
Jan M fyller 87 år i maj. Därmed är han nästan lika gammal som Owe Thörnqvist var i tävlingen 2017.
Glöm inte att han gick till final med sin, Boogieman Blues, varm korv och hela paketet. En riktig korvkupp.
Då var det drag under galoscherna.
Jag har tjuvlyssnat på Malmsjö med sin låt. Han har varken varma korvar, lir på munspel eller annat fyr för sig. Jan Malmsjö sjunger om att leva livet så stillsamt som möjligt. Rakt upp och ner.
Däremot gjorde han en annan kupp, dagarna innan Melodifestivalen. Drog på sig en MFF t-shirt från guldåret 2004. En och annan MFF-supporter kommer säkert lägga sin röst som tack.
Det räcker inte.
Låten är helt enkelt för svag (hoppas jag har fel). Fast gubbjäveln gör så gott han kan, av det klena materialet.
All heder åt Jan Malmsjö.
Det har blivit väldigt mycket löpsedlar de senaste åren, om grön vinter i Lomma. Det är tradigt.
Ett tungt skånskt ord som numera sällan användes, för något som är tråkigt, alltså tradigt. Dessa ständigt återkommande snöfria vintrar, har inget med klimatet att göra. Bäst jag betonar det på skarpen, annars snor klimatmaffian gröna vintrar.
Skyller på att isbjörnarna dör ut på grund av hettan som kommer från Lomma (6 plusgrader idag). SVT rapporterar att Himalaya smälter. Korna ska få en propp i röven. Korkfabrikanterna gnuggar händerna. Bara i Indien och Brasilien finns närmare en halv miljard kor.
Mobbningen av klimatförnekare ökar. Dessa flyr till ett kalhygge som en gång i tiden var en regnskog. Klimatmaffian bjuder på en roddbåt.
Jag vet inte varför just Lomma alltid drabbas av gröna vintrar.
Situationen är lika i Malmö.
Där växte jag upp under 1950-talet.
För det mesta gröna vintrar.
Utom då 1955 som dränkte Malmöborna med snö. Nej, det är allt en tradig repris: gröna vintrar.
Stackars barn.
Åka pulka är inte att tänka på.
Jo, om man gillar lera.
Låt oss ta det från början.
För snart två veckor sedan, slog jag i mitt vänstra skenben. På natten slog en äggstor bula upp under svåra smärtor. Priset en äldre man/kvinna kan få betala med skrangliga påkar. Det är så det förhåller sig.
Under efterföljande förmiddag bar det raka vägen ner till Lomma Vårdcentral. Doktorn kliade sig i huvudet. Nu ställd inför två avgörande åtgärder: antingen knäcka den äggstora bulan eller låta kroppen själv ta hand om den.
Skära är inte alltid den bästa lösningen. Läkaren valde alltså det andra alternativet. Låta kroppen själv ta hand om bulan.
Benet lindades med en Coban linda. Normalt ska mitt underben vara ca 32 centimeter. Nu med ägget var det betydligt större.
Det har sedan dess blivit en återkommande resa, för omläggning och mätning av bulan hos Vårdcentralens duktiga sköterskor.
Första veckan hände ingenting med ”ägget”. Det var endast en jävla smärta. Sedan sattes en penicillinkur in.
Då bet det.
Millimeter för millimeter.
Åt rätt håll.
I måndags 34,6 och i dag formidabla 33,5. Jag har väl sällan blivit så glad för några millimetrar.
HURRA!
Jag vill inte ens tänka på om den här resan gått åt fel håll.
Usch, då.
Kommer automatisk tänka på Hasse Alfredsons film, Ägget är löst. Ni minns då Gösta Ekman bodde bland näckrosorna i en sjö. En filmklassisk scen.
Mitt äggmysterium verkar faktiskt också vara löst.
TJOHOO!
Jag var 9 år gammal i januari 1956. För första gången i mitt unga liv, blev jag medveten om att det fanns något som hette vinter-OS. Vinterspelen gick i italienska Cortina och blev min ögonöppnare för vintersport.
Jag fick två nya idoler: svensken, Sixten Jernberg och utförsåkaren, Toni Sailor, från Österrike.
Sixten Jernberg får vi ta en annan gång, eftersom Alpina VM nu pågår i Åre. Toni Sailor sopade rent i alpbackarna i Cortina och tog hem 3 OS-guld.
På kuppen blev han något av världsstjärna, fick filmroller och kallades, Den svarta blixten. Han var för 63 år sedan helt överlägsen i sin sport. Jag såg honom som en sagofigur. Numera tittar jag lite extra på Tonis utrustning mot dagens fartfantomer som påminner om rymdfarare-se löpet.
Toni hade i stort sett ingenting. Inte ens en mössa, alla gånger. Pinnarna i backen var mer störar av trä-rätta mig om jag har fel-som gjorde ont.
Jag vet.
Det var en annan tid.
Men ändå.
Jag älskar jämförelsen. Nostalgi av bästa sort.
Toni Sailor dog 2009. Han blev 73 år gammal. Lika gammal som jag blir i år. Skillnaden är att jag aldrig vunnit ett OS-guld.
Trist men sant.
Frågan är vilket som är värst: Vladimir Vladimirovitj Putin eller slå i skenbenet, om än aldrig så litet.
I kvällens dokumentär, Putins vittnen i SVT, klär den ukrainske filmaren, Vitaly Mansky, av Putin in på bara skenbenet.
Och det gör ont.
Hela hans mänskliga organisation inför valet 2000, har gått över till oppositionen eller är döda. Ja, förutom då knähunden, Medvedev.
Dokumentären släpptes redan igår på SVT Play.
Jag högg direkt. För skapa lindring åt mitt svårt värkande skenben som jag skadade för drygt en vecka sedan.
De duktiga sköterskorna på Lomma Vårdcentral, lägger nu om benet ett par gånger i veckan. Läkaren vill inte skära. Kroppen ska själv ta hand om skadan, vilket kan vara helt rätt. Däremot behöver inte Putin någon omvårdnad av sitt skenben. Något hans medhjälpare inför det ryska valet år 2000, är i stort behov av.
Efter valet, vill säga.
I dokumentären avslöjar Boris Jeltsin, hur han handplockat Putin som sin efterträdare. Något han kommer ångra.
Putin startar direkt med att återinföra Sovjetunionens klassiska nationalsång. ”Rödaktig”, konstaterar Jeltsin surmulet.
Tips från coachen: se dokumentären, så tar jag hand om mitt förbannade skenben.
Här sitter jag tillsammans med Arja Saijonmaa, för gott och väl 30 år sedan.
Vi sammanstrålade på Hotell Bristol i Oslo, efter hennes sena show i den norska huvudstaden. ”Kaffe”, frågade jag.
”Champagne”, svarade sångdivan.
Så fick det bli.
Arja knappt ens tagen efter urladdningen på scenen. Vi skulle samtala om svartsjuka för en reportageserie jag höll på med.
I stället blev det mest om Arjas framtid. Inte mycket alls om karlarna i hennes liv. Mer än att hon var grymt svartsjuk.
En rosenrasande finska, är minst lika hetlevrad som en topptunnor rasande brasilianska. Jag minns att vi skrattade gott åt liknelsen. Det blev till en trevlig samvaro under ett par timmar. När jag nu såg Arja Saijonmaa i Melodifestivalen sjunga om de fyra årstiderna, träffade hennes klimatinlägg helt fel.
Arja blev sist.
Lilla Greta-hon med skolstrejkerna-borde kommit in på slutet för räddat hennes framträdande.
Efteråt var Arja den där rosenrasande finskan.
”Jag är död”, sa hon bittert till Aftonbladet och menade att hon inte finns med på de sociala medierna. Något hon hatar, men får nu tänka om.
Det är nog för sent Arja Saijonmaa.
Du blir 75 år i år.
Jag blir 73 år.
Då hjälper inte ens champagne.
Vi får tacka livet, som gett oss så mycket.
Mer än så blir det inte.
.jpg)
Inlägg
