skip to main |
skip to sidebar
När jag skulle fylla 70 år i somras fick jag ständigt frågan, hur jag skulle fira min stora dag. Frågan kom till och med från en tidigare dubbel svensk mästare på 110 meter häck. Nyfikenheten stor med rätta.
”Jag ska ha barnkalas. Rida på en sådan där trähäst som snurrar livet ut runt, runt i en barnkarusell”
Löd mitt svar inför en snopen publik.
Så blev det också.
Jag tog med mig hela familjen Rockbäck toppat med mina fem barnbarn till karusellernas paradis, BonBon Land i Danmark.
Där fick jag min trähäst.
Där fick jag njuta av hur familjen toppat med fem barnbarn rasade ut i vild glädje som bara barn kan skapa.
Där fick jag också mitt beställda barnkalas som arrangerades av BonBon Land: det blev hamburgare, pepsi, presenter, ballonger, konfetti, barnskratt och glada sånger.
Snacka om 70-års fest.
Från oss alla till er alla-ETT GOTT NYTT ÅR!
Science fiction?
Nej, inte alls.
Nästa år är det fullt möjligt, att världens första huvudtransplantation kommer genomföras.
Operatören finns redan. Den italienske neurokirurgen, Sergio Canavero, som är beredd kapa av ryssen Valery Spiridonov, 31 år, huvud.
Ryssens huvud ska sedan sys fast på en frisk kropp. Plockad från en hjärndöd person, men i övrigt en helt fungerande kropp med pulserande hjärta och blodomlopp.
Valery Spiridonov lever i dag med en döende kropp. Hans kropp är på väg tvina bort. Döden väntar. Sjukdomen heter Werdnig-Hoffman, spinal muskelatrofi: allt svårare andas, svälja, ja allt. Mannen är alltså bortom all räddning.
Utom huvudet då, vill säga. Den minst sagt unika operationen är planerad genomföras senast i december 2017.
Alltså samma månad som den sydamerikanske hjärtkirurgen, Christiaan Bernard (1922-2001) genomförde den första transplantationen av ett hjärta för 50 år sedan, 1967. Vilket på sin tid var en världssensation. Patienten överlevde i 19 dagar. Kirurgen Bernhard blev världsberömd på kuppen.
Huvudtransplantationen kan för övrigt också komma att genomföras mycket tidigare än planerat under 2017.
Riskerna med en huvudtransplantation är gigantiska. Nästan ofattbart stora. Kirurgen Sergio Canavero jämförs redan med dr. Frankenstein.
Alla djurförsök med apor, råttor och hundar, har blivit mindre lyckade. En apskalle som fick ny underkropp bet sig själv innan den dog.
Det är bara den italienske neurokirurgen och den ryske försökskaninen som verkar säkra på sin sak.
Framgång.
Tja, den som lever får se. Om det galna projektet någonsin blir av 2017?
Uppgifterna om den märkliga transplantationen är hämtade från Daily Mail, CBS News, Mirror, Futuru Timleline.net, Evening Standard med flera publikationer. Både på nätet och papperstidningarna. Det är alltså inga troll som varit farten.
Bilden här nedanför är läkaren, Sergio Canavero. med en testdocka.
Det finns knappast något svenskare än knäckebröd med kaviar på.
Hur många är vi inte som packat ner knäckebröd och en kaviartub på vår utlandsresa? Nu vet vi att kungen gör precis som vi.
En knäckemacka med Kalles kan smaka himmelskt på ett japanskt hotellrum i Tokya. Det var så det smakade under ett kungligt statsbesök i Japan förra året.
Han berättade det själv i onsdagens kungaprogram i SVT.
Hårt bröd med kaviar har äntligen fått ett ansikte.
Helt rätt.
Det är nämligen kungligt gott.
Det har faktiskt varit en hel del att titta på i TV under julen. TV-soffan har gått varm.
Efter Kalle Anka, Karl Bertil Jonssons julafton mjukat upp soffan intogs rummet av Petra Mede som klädde av sig själsligt i, Min sanning.
Sedan slog Hollywood klorna i mig med en dokumentär om filmikonen, Ingrid Bergman. Ett vänligt porträtt om en genomusel mamma.
En svensk filmstjärna på riktigt som spelat mot alla de stora i dåtidens Hollywood: Humphrey Bogart, Gary Cooper, Clark Gable, Cary Grant osv.
TV-soffan smalt.
Jag med.
Snart skulle bomben slå ner.
Star Wars stjärnan Carrie Fisher, 60, hade avlidit i en hjärtinfarkt.
Världsnyhet.
Det hjälpte inte.
Jag ställde frågan: vem?
Tänkte jag, för jag kan inget om dessa pipande robotar, till mina söners förskräckelse. Jag läste på och fascinerades av hennes livsöde som på sitt sätt var ett äventyr med droger och stora framgångar, inte minst som författarinna.
Carrie Fisher var också ett äkta barn av Hollywood. Bara en sådan sak.
Hennes föräldrar var inga mindre än Debbie Reynolds, 84, (dog natten till torsdag, extra inlägg), samt sångaren Eddie Fisher, död 2009.
Det skakade liv i TV-soffan.
Minns Debbie som den sockersöta bruden i mitt filmstjärnepaketet.
Minns smörsångaren Eddie Fisher.
Kvinnotjusaren som i äktenskapet med Debbie Reynolds plötsligt började hångla med Elisabeth Taylor.
Skandal givetvis.
Hollywood skilsmässa av bästa sort. Nytt pampigt bröllop-det är trots allt Hollywood- med änkan Elisabeth Taylor.
Hennes tredje make, Michael Todd, störtade nämligen med sitt plan.
Eddie sjöng färdigt för Elisbeth Taylor 1964.
Richard Burton kom in i bilden.
Då jävlar.
Fast det är en helt annan historia.
Det var på den tiden alla reportrar i Hollywood frossade i skandaler.
Härliga tider.
Hoppsan!
Carrie Fisher?
Lärde mig att hon var prinsessan Leia i Star Wars-filmerna.
Även gamla hundar kan lära sig sitta.
Bilden här nedanför är smörsångaren med sina troféer.
RÖTT KORT TILL FAR!
Jag hade knappt hunnit lägga ut texten, när larmet gick.
Lillsonen som blir 40 år i februari tog genast far i öret.
"Du har felstavat Leia. Fasansfullt. Rött kort!"
Jag snabbade mig rätta.
Leila blev åter Leia.
Pust och stön, men nära var jag allt.
Nära jag slaktat en helig ko.
Sedan 1960 har Kalle Anka och hans vänner önskat oss en god jul i TV. Jag ljuger om jag skriver, att jag sett HELA Kalles jular under alla dessa år.
Utan tvekan är det i alla fall enormt många. Det var länge sedan jag tappade räkningen.
De senaste åren har jag emellertid upptäckt en smygande förändring.
Vuxenvärlden skakar av upphetsning när klockan närmar sig 15.00 på julaftonen. Allt är noga inräknat och planerat på sekunden.
Barnen som är födde under 2000-talet stirrar förundrat över vårt beteende. De förstår då rakt ingenting. Bortskämda som de är med tecknade filmer på längden och tvären året runt i TV.
Det hjälper inte.
Vi sitter där vi sitter.
Vi vuxna.
Damer som herrar.
Enligt preliminära siffror från mätföretaget MMS var det 3,7 miljoner som tittade på programmet under julaftonen.
Förklara det för mig den som kan.
Kalle Anka och hans vänner årets mest sedda program.
Uppdrag Granskning med Janne Josefsson i spetsen borde gräva fram hemligheten i Ankeborg.
Det började julen 1969 med en tyst fråga.
Vad är det sötaste man kan ge sin nyvunna kärlek till hustrun?
Jo, en marsipangris.
Självklart.
Glasklart.
Så fick det bli.
Jakten på en marsipangris som julklapp startade.
Det blev en kort jakt.
På den tiden drällde det av fina konditorier eller hembagerier som de ofta kallades för. Snart var marsipangrisen infångad. Väl förpackad med julklappspapper och allt. Så där har det pågått i 47 årliga jular.
Det har blivit många roliga varianter på marsipangrisar till hustrun.
En gång hade grisen marsipanat sig.
Det blev också en massa små marsipankultingar på köpet.
Hustruns förväntan varje julafton har gått och ta på. Marsipangrisen blev alltid den enda julgrisen i landet som överlevde julen.
I år slog jag till med ett unikt uppslag från sonen Johan (jo, hela familjen är indragen i projektet).
Bagare Per i Lomma fick uppdraget: kan du fixa en ljusblå marsipangris till hustrun som är en stor MFF-supporter?
Lomma Hembageri med bagare Per i spetsen levererade mycket riktigt en ljusblå MFF-gris. Hustrun anande inget. Alla tippade på sina tår, tyst det rådde i huset.
Till slut kom tomten med paketet.
Den ljusblåa MFF-grisen fick alla att jubla-se där vilken härligt julafton.
”Den kan jag aldrig äta upp,” sa en lätt rörd hustru.
”Nöff-nöff,” sa grisen i all sin marsipan.
Allt sedan tidernas begynnelse med värmekudden, TV, har juldagen en speciell plats i mitt hjärta.
SVT har sedan början av 1960-talet laddat sin tablå på juldagen med en massa spännande tittgodis.
Mest och bäst var den statliga TV-kanalen under 1970-och 80-talet. Sedan stökade TV3 och TV4 till det. För inte tala om 2000-talet med femtioelvatusen kanaler med väldigt mycket TV-skit.
Under detta massiva tryck, har SVT gungat till betänkligt. Det har blivit mycket TV0 som de andra femioelvatusen kanalerna bjuder på.
När jag så skärskådar dagens TV-program, fastnar jag för följande juldagen anno 2016.
SVT1 bjuder upp med tre raketer på raken.
Min favorit Sven-Bertil Taube 20.00, Fröken Frimans Krig 21.00 som är ett måste, samt storfilmen Philomena 22.00 som jag inte sett, men måste se.
SVT2 laddar med Min Sanning med Petra Mede som krockar med Sven-Bertil 20.00 i ettan. För en timme senare köra ut en fantastisk dokumentär om Amy Winehouse som jag sett och verkligen kan rekommendera.
TV4 ser till att vi får en trippelkrock kl. 20.00 med Kungahuset. Undrar just hur Ebba Kleberg von Sydow gör med att drottning Silvia har firat julen på Karolinska sjukhuset? Det råder nämligen tipp-tapp-tyst i slottet om hur sjuk vår drottning egentligen är.
Jag tror jag får banda som vi sa en gång i tiden.
”Spela in heter det, far,” skriker någon från köksregionen.
Det blir nog bra med det. Fullt upp har jag i alla fall i kväll.
Tänk så trist folk måste ha haft det innan TV fanns.
Jag minns den tiden också.
Ångradion var ingen höjdare på juldagen. Högtravande präster som sjöng psalmer.
Det är bättre i dag.
Mycket bättre.
Det var en gråmulen morgon-julafton-med snö i luften.
Det var en julafton med mycket snö i Lomma.
Vi glömmer lätt.
Det var julaftonen 2010.
Då byttes dopp i grytan ut mot dopp i isvatten. Smällkalla vintern med två minus i badvattnet.
Jag hade bestämt träff med ett gäng glada Lommatjejer som skulle bada vid den lilla bryggan, Lomma Hamn.
Själv var jag väl påpälsad på landbacken med fem minusgrader.
Vågade brudarna?
Ja det gjorde dessa amazoner.
En efter en hoppade de i plurret-se översta bilden på löpsedeln. Understa bilden är hur det ser ut på samma badplats julaftonen i dag, år 2016: sex plusgrader i luften och snö-och isfritt i badvattnet.
En annan tid.
Ett annat liv.
Jag bjuder på lite bilder från julbadet 2010.
Cyklarna drog tjejerna genom snövallarna. Kläderna hängas på hojarna. Måste vara torra efter badet.
Burrr...så kallt det var.
Översta bilden här nedanför är julaftonen 2016.
Sedan år 2010.
GOD JUL!
Lomma ligger i framkanten före många av landets kommuner.
Det är vi stolta över.
Folket vänliga.
Arbetsamma.
Ett par tusen driver egna små företag.
Arbetslösheten nästan obefintlig.
Brottsligheten knappt mätbar.
Lomma-ett litet paradis vid guldkusten utanför larmande Malmö. Lomma ligger däremot i bakkanten när det gäller handla julklappar. Både till barn och vuxna.
Detta har vi att välja på: Mårtenssons Livs, Hemköp, Coop, ICA Supermarket (Lomma-Bjärred), Fiskboden med goda sillburkar att ge bort, mäklare, banker, ännu fler mäklare, frisörer, fotvård, Systembolag samt någon bosättningsaffär. Bäst är Hans-Inges ABC Järn & Färg. Där kan det gå fynda allt från lampor, spik till kastruller.
Köpa en leksak till barnen i Lomma, är ett fortsatt helvete på jorden. Finns bara skräp i de uppräknade livsmedelsbutikerna.
Ja, det var allt.
Jo, strumpor kan du i bästa fall köpa i någon av livsmedelsbutikerna.
Till barnen.
Nu förstår ni varför Lommaborna flyr till de stora köpcentrum och lämnar byn åt sitt öde. Framtiden?
Ja, den ser inte mycket bättre ut.
Det blir säkert fler mäklare och banker.
Skor på fötterna får vi fortsätta köra någon mil för att handla.
Bjällerklang, bjällerklang...Södergatan fram...
Det tog sin tid innan jag fattade vidden av attentatet i Berlin. Inte så konstigt. Jag hade för några år sedan varit på samma julmarknad vid Gedächtniskirche i Berlin: en skenande långtradare tog 12 människoliv samt skadade 48, många med svåra skador.
En galnings verk.
På min löpsedel ser ni överst bilden av långtradaren. Bilden i mitten krossade marknadsstånd. En vält julgran med stjärnan i topp. Bilden längst ner på löpsedeln tog jag vid mitt besök. Allt var då inbäddat i julefrid.
Där ser ni också en rad med hela marknadsstånd samt julgranarna står ståtliga med stjärnan i topp. I bakgrunden delar av Gedächtniskirche som då fick sina krigsskador renoverade för 40 miljoner.
Området har nämligen tidigare drabbats av terror.
Bombterror 1943.
Under andra världskriget bombade de allierade Gedächtniskirche i Berlin till en ruin samt kvarteren runt omkring till smulor.
Hur många som dog den gången, är det ingen som vet.
Det gäller vara på rätt plats i rätt tid. Det förstår jag mer än väl nu. Jag har för vana att vara det.
Ännu så länge.
Det händer mycket i vår omvärld.
Nu senast en ambassadör som blev skjuten i Ankara.
Långtradaren som plöjde in i en julmarknad i Berlin med många dödade och svårt skadade.
Ruggiga saker.
I det dagliga myller av nyheter som väller över oss, poppar det också upp ett och annat guldkorn. Dessa, ack så viktiga nyheter, får numera inte ens en notis.
Min gamle kollega på Kvällsposten, Ulf R Johansson, äger en bredd som journalist som ytterst få förunnas.
Ja, jag vill påstå att den varianten av journalister inte längre skapas. Trots multijournalister, Google, sociala medier samt tusen saker till att gräva i lyder dagens kall: alla ska bli en ny Janne Josefsson.
Det blir mest skit av det.
Då sitter Ulf R Johansson som jag och knåpar i stillhet med sin blogg-Cassiopeiabloggen. Det handlar om rymden, Gott Folk. Denna oändliga tillvaro.
Ingen kan skriva om detta mysterium som Ulf R. Han är Svensk Mästare på det. Mitt i julruschen avslöjar han att den danske astronomen, Tycho Brahes (1546-1601), kvarlever som grävdes upp 2010 innehåller guld.
Jag har väl aldrig hört på maken.
Är vi Gubbar som hankar oss fram med våra medicinburkar, i själva verket vandrande guldgruvor?
Ja, mina söner blir i vart fall glada över beskedet.
God Jul, Ulf R Johansson.
FOTNOT. Här kan du läsa mer om guldfyndet.
Det är inte så att vår världsstjärna i fotboll kommer springa omkring och tomta hemma hos folk. Nej, det är årets tomtesäck som kommer fyllas med Zlatans A-Z.
Det finns inte mindre än 113 produkter att välja på. Lägg också till parfymerna som säljer som smör.
Kalsonger, kepsar, t-shirt, hoodie och mycket annat handlar det om miljonbelopp till tomten själv.
I trängseln vid Zlatans damparfym sprang jag på en dam i övre medelåldern.
”Gillar du Zlatan?”
Frågade jag och log.
”Nej, han är en arrogant jävel.”
Fick jag något överraskande till svar.
”Tacka vet jag speedway. Vår stjärna Tomasz Gollob hemma i Polen skänker mycket pengar till fattiga. Det gör inte Zlatan. Usch”.
Damen tryckte ner sin polska gas genom hela kurvan.
Där stod jag som ett fån.
Fick fly till närmaste leksaksaffär för landa på fötterna.
Det fick bli en Bootsie.
Årets julklapp till alla småtjejer.
Bootsie är en katt som vilken katt som helst. Busig och kan säga mjaaa. Dyr är den också. Nästan som en norsk skogskatt.
Bäst av allt.
Bootsie är allergifri.
Sedan åkte jag hem. Julhandeln kan knäcka vem som helst.
I morgon ska jag ut och leta efter revbensspjäll.
För snart ett år sedan var, Kimberley Motley, gäst hos Skavlan.
Ni minns hennes säkert. Den vackra amerikanska advokaten som stred mot de manligt dominerade domstolarna i Afghanistan.
För en utomstående verkar det vara ett självmordsuppdrag. Mordhot och livvakter hörde också till dagordning. Märkligt nog lyckades hon allt som oftast i sin kamp i denna mansdominerade värld. En riktigt tuff brud. Dessutom fräsch som i lyxförpackning.
Väldigt imponerande var vi alla i våra slitna TV-soffor.
Afghanistan överlevde hon.
Värre var det med Kuba.
Fidel Castro dog.
Kimberley Motley åkte till Kuba för att slå ett slag för de mänskliga rättigheterna. Engagerad som hon är i fallet med den inburade och torterade graffiti konstnären, Danilo Maldonado Machado, känd som El Sexto.
En gång målade han ordet Fidel på en grönmålad levande gris. Bara en sådan sak.
Det som funkat i ruggiga Afghanistan, fungerade inte alls på Kuba.
Vår hjältinna hade knapp mer än landet i Havanna, Kuba, innan hon greps av den kubanska polisen. Tre hårda förhör väntade.
Till slut fick hon två alternativ: antingen omedelbart flyga tillbaka till USA, eller kastas i en vidrig fängelsehåla.
Kimberley insåg att mänskliga rättigheter på Kuba, funkade inte ens med en död Fidel Castro. Hon tog planet hem till Miami, USA.
Kuba är ljusår från mänskliga rättigheter.
Bli inte förvånad om hon dyker upp hos Skavlan igen. Vi kan alltid hoppas.
Här nedanför sitter hon på planet hem till USA.
Varför har inte våra svenska tidningar skrivit en rad om detta?
Ja, säg det.
OBS!
Efter jag publicerade detta, har Kimberley Motley hört av sig till mig. Hon uppskattade mycket vad jag skrev om henne.
Till julen för exakt två år sedan skrev jag så här på bloggen:
”Jag har farit runt och spanat efter vädret i jul.
Tyvärr alla små och stora (jag) barn.
I Lomma blir det i alla fall en grön jul. Någon snö på dessa sydliga breddgrader finns icke i sikte.
Däremot regn.
Tomten måste sätta däck på släden.
"I'm dreaming of a white Christmas", kan vi bara sjunga och drömma om.
Trist men sant.”
I år samma visa: en grön jul.
På pricken som för två år sedan.
Behöver endast lägga till en sak, men ack så viktig. Premier League i England kör på för fullt med både jul-och nyårsfotboll.
Det betyder att Zlatan räddar julen.
Utan tomtemössa.
Alltid något.
Det är inte en liten handsåg, Amineh Kakabaveh, tar till. Nej, det är en rejäl motorsåg Amineh plockar fram.
Maken till sågning får man leta efter.
Efter att tidskriften, Fokus, har korat hennes till Årets svensk 2016, säger hon i segerintervjun med tidningen.
Jag citerar ordagrant:
”Vad gäller riksdagen, har jag aldrig förut mött så mycket dubbelspel, härskartekniker, osynliggörande, maktspel och karriärism någonstans tidigare, trots att jag har levt i diktaturer. Rena stalinismen.”
Det här, Gott Folk, är ord och inga visor.
I princip sågar hon samtliga riksdagsledamöter (349) utom då sig själv. Hon sitter i riksdagen för Vänsterpartiet sedan 2008. Nu ryker alla 20 vänsterkamrater samma väg.
Det här kommer det att bli liv om, säkert som amen i kyrkan.
Jag måste applådera denna modiga kvinna.
Amineh är tuff, så har hon också varit krigare hos peshmergagerillan.
Om sitt fantastiska äventyrliga-och livsfarliga-liv berättar hon om i boken,”Amineh, inte större än en Kalasjnikov”.
Jag har läst boken.
Jag förstår mer än gärna att hon är en irriterande nagel i ögat, inte enbart för vänsterpartisterna i riksdagen. Nej, för hela gänget som sitter där.
Rena stalinismen!
Snacka om sågning.
Motorsågsmassakern.
Heja Amineh!
Jag vaknade upp klockan tio minuter över fem i morse. Förstod inte riktigt att jag låg i min säng. Var fortfarande kvar i drömmen: mötet med Zlatan på Mårtenssons Livs, ICA-butiken i Lomma.
Jag var dyblöt av svett som efter ett hårt träningspass. Övermåttan lycklig på riktigt. Jag av alla små människor hade fått en intervju med den Store som Mats Olsson i Expressen kallar Zlatan för.
Totalt ofattbart.
En gnista inombords lyste upp rummets mörker. Vilket blogginlägg jag skulle skriva. Jag borde ögonblickligen berätta om mitt unika möte i natt för hustrun: mötet med Zlatan på Mårtenssons Livs, ICA-butiken i Lomma.
Hustrun ligger på höger sida om mig. Jag hör tydligt hennes tunga andning. Hon sover djupt. Själv började jag vakna upp som om jag sov fortfarande. Det känns som jag fortfarande är kvar i mötet.
Exakt. Kan ta på det.
Trots vakenheten.
Glädjen.
Nästan överlycklig.
Sakta går det upp för mig.
Tankar.
I have a dream.
Hur kunde vårt möte bara vara en dröm?
Allting var på riktigt?
Det gick att ta drömmen med ut i rummets morgonmörker. Ni förstår.
Besvikelsen.
I stället för somna om, trevade jag mig upp i morgonens sega nattmörker som inte släpper förrän klockan 08.32, denna dag.
Jag hade bestämt mig för att omedelbart skriva ner mitt möte med Zlatan Ibrahimovic hos Mårtensssons Livs, ICA-butiken i Lomma.
”Det var så här. Jag strosade runt i butiken för ströhandla. Inget märkvärdigt alls. Plötsligt dyker handlaren Lars upp bland montrarna. Han ler mot mig och berättar att Zlatan varit inne och köpt en påse med frallor. Grejen är den, att Zlatan efter betalat för bullarna glömde kvar påsen vid kassan. Nu undrade handlaren om jag kunde kontakta Zlatan och berätta om de kvarglömda bullarna. Jag svarade att det blir svårt.
Zlatan är inte den man kan ringa upp på mobilen hur som helst.
Nämligen inte alls.
Här känns plötsligt drömmen förvirrande.
Plötsligt dyker den Store upp i butiken med sitt berömda breda leende. Jag står nu med bullpåsen i min hand. Räcker Zlatan påsen: det var den du gömde. Tack, får jag till svar och så skrattar vi gott.
Tänk vad några kvarglömda frallor kan lätta upp stämningen?
Jag presenterar mig. Mina frågor börjar hagla över den Store. Mobilkameran knäpper bilder. Det handlar mycket om söndagens match mot Crystal Palace. Zlatan avgör i 88:de minuten. Ser Progba få bollen. Zlatan rycker åt sig en lucka till vänster. Progba slår en smörpassning. Crystel Palace försvarare är som stenstoder. Så snabb Zlatan är, hinner jag tänka, innan Zlatan från ett omöjligt läge skjuter förbi den utrusande målvakten som skurit av minsta skottvinkel. Bollen i mål.
Nästa drömsekvens.
Jag har följt med Zlatan ner till Höje å. Våran egen Mississippiflod. Zlatan har kommit till Lomma med en liten båt modell eka. Nu drar han loss den. Vinkar åt mig. Simmar (?) en bit ut i Höje å, samtidigt som han skjuter på båten. Kliver dyblöt ombord. Vi vinkar åt varandra. Jag har allt dokumenterat i bilder. Skyndar mig hem. Lycklig som en tupp.
Grannfrun, Boel, jobbar på Securitas. Nu sitter hon på ett fik. Bevakar två banditer. Jag skryter lite om mitt möte med Zlatan.”
Det är ungefär här som jag vaknar upp från drömmen. Dyblöt som jag simmat i Höje å. Det var allt tur jag gick upp och skrev ner den. Drömmar glöms bort lika fort som ett knäpp med fingrarna.
Det är nästan på jag fortfarande tror på att mitt möte med Zlatan är sant.
Drömmar bygger luftslott.
Jag väckte aldrig hustrun.
Den här historien började egentligen för flera år sedan med klåda i huvudsvålen.
Genom åren provade jag olika schampo vid hårtvätt. Till slut blev jag så omsorgsfull, att även en miljöpartist blivit grön av avund.
Inget hjälpte.
Ärligt talat brydde jag mig inte så mycket utan kliade på. Så farligt upplevde jag det inte.
I mars i år accelererade plötsligt klådan. Den spred sig allt mer från topp till tå, om Herrskapet förstår vad jag menar.
Med en klåda som tusen myggbett remitterade mig dr Risk på Vårdcentralen i Lomma till Hudkliniken i Malmö. Där togs ett vävnadsprov (biopsi) av dr Luu.
En dag i början av augusti ringde dr Luu mig och berättade att jag fått eksem av en kopierad medicin.
Jag skulle genast inleda en behandling med ultraviolett ljus, en s k supergrill. Alltså samma ljus som Malmös dricksvatten ska behandlas med.
Tre gånger i veckan grillades jag.
Först i november efter 36 effektiva behandlingar var jag färdig.
Eksemet borta på kroppen. Den förbannade huvudsvålen som skyddar min ömtåliga hjärna kliade fortfarande.
I går var jag på återbesök på Hudkliniken i Malmö. Nu fick jag träffa dr Fatima. Hon checkade av min digra medicinlista. Slog fast:
”Du tar ACE-hämmare för högt blodtryck, Renitec och Enalapril”.
Det kunde jag inte neka till.
Har tuggat i mig detta sedan 24 år tillbaka.
”Det kan ta mer än tio år innan den ger sig till känna som eksem. Prata med din blodtrycksläkare. Medicinen måste bytas ut.”
Dr Fatima log förtjusande.
Jag tänkte på huvudsvålen som började klia för många år sedan.
Där satt den.
När jag kom hem ringde jag så dr Anna-Lena (nej, inte min hustru) på Njurmedicinen i Lund. Medicinen plockades genast bort. Ersattes med en kraftigt högre dos av en annan sort blodtrycksmedicin jag redan tar en liten dos av.
Vi får se hur den här resan slutar.
Deckaruppgiften känns inte riktigt klar.
En risk är att blodtrycket far i taket och jag med den.
Bäst i resan har varit supergrillen. En bit av Kanarieöarna fastnade över hela herr Rockbäck. Ja, ni förstår vad jag menar.
Charmigt brun.
Något kul får man väl ha.
En gång i tiden kallades de för ortsmeddelare, radskrivare och till slut lokalredaktörer. Då oftast med fast lön och anställning på en tidning.
Den personliga utrustningen var nyfikenhet, lusten att berätta, samt med tiden ett oslagbart kontaktnät på orten. En s k nyhetsnäsa var aldrig fel.
Ortsmeddelaren eller radskrivaren tjänade några öre per rad som han eller hon fick in i tidningen.
I Lomma hette han, Herman Ahlstrand (1877-1958) och var skomakare.
Herman rapporterade till Arbetet under 40 år (1910-1950), om stort och smått i Lomma.
Numera har tidningarna avskaffat sina lokalredaktioner. Den klassiska lokalredaktören, ortsmeddelaren eller radskrivaren finns inte längre.
Ett minne blott, sedan flera år.
De har ersatts av folkets röst på Facebook som skriver om katter och vita mystiska skåpbilar. Det är alltså mycket som numera faller mellan stolarna.
Därför ser Medieutredningen, att landet Sverige ska tapetseras med moderna Herman-rapportörer, kallad ”byakorrar”. Till detta satsas 250 000 kronor som arvode (Kristianstadsbladet).
De tidningar som finns kvar, ska alltså i framtiden bygga sin lokala bevakning med hjälp av s k "byakorrar".
Tanken är också att söka dessa ”byakorrar” bland ortens föreningar. Något jag anser vara helt befängt.
Jag var för 40 år sedan med om att testa något vi kallade Föreningsradio. Det blev skit av det. Fick läggas ner.
Gamla tiders journalister som Herman i Lomma, hade det i blodet. Till slut skrev skomakarmästare Herman om allting, samtidigt som han pliggade Lommabornas skor.
Något av det värsta han upplevt som tidningsrapportör inträffade en lördagskväll i augusti 1950.
Ett 100-tal berusade ungdomar stormade Folkets Hus arrestlokal i Lomma. Bilden här nedanför med sönderslagen arrestdörr talar sitt tydliga språk.
Det var alltså inte mycket bättre för 66 år sedan, sanna mina ord. Landets nya Herman-rapportörer kan verkligen få det hett om öronen.
Jag undrar om Mediautredningen vet vad man talar om.
Tror inte det.
Nobelfesten i Blå hallen 2016.
På bilden har jag lagt in Marcus Wallenberg till vänster om Mikael Wiehe samt Jacob Wallenberg till höger. Plockad från SVT:s maratonsändning.
Storkapitalet mot den svenska förgrundsfiguren inom protestmusiken mot just kapitalet. På samma kalas.
Det är en historisk bild med många bottnar.
En fullständigt omöjlig bild under det krassa 1970-talet. Då höll Mikael Wiehe de vänsterinriktade slagorden högt i sitt progressiva musikskapande.
En lyxmiddag tillsammans helt otänkbart.
Gärna då en revolution som grädde på moset.
Familjen Wallenberg kämpade mot vilda strejker samt ett tragiskt dödsfall. En familjemedlem, Marc Wallenberg, 47 år, som skulle ta över, valde att skjuta sig i stället.
Mikael Wiehe skördade sin framgång med ett fantastiskt musikskapande samt (vackra) vassa texter.
Åren går.
Väldigt många år går.
Då får Bob Dylan plötsligt Nobelpriset i litteratur.
Protestsångaren Wiehe får hyra sig en frack.
Jag tror självaste Karl Marx hade jublat åt vad han fått se: en protestsångare från rödvinsvänstern frotterar sig med den absoluta överklassen.
Nobelfesten.
Sveriges i särklass största fest.
Kvinnor rasslar med juveler.
Män klädda som julgranar med alla ordnar och band.
Det finns säkert flera reaktioner på bilden: antingen vänsterfolk som retar sig se Mikael Wiehe i frack och stärkkrage, eller så retar sig de konservativa högerfolket åt att kapitalets störste fiender får vistas i samma lokal som noblessen.
Det finns också en annan sida av saken.
Nämligen i en demokrati kan nästan, men bara nästan, alla få chansen att få vara tillsammans i det fina rummet med det fina folket.
Räkna med att Mikael Wiehe kommer skriva en spännande låt (Svensktoppen nästa), om den unika upplevelsen.
Det är nämligen sådan han är, Mikael Wiehe.
Skriver bra låtar om sitt liv.
Vi har fått se en katt bland hermelinerna.
På riktigt (paw rihk-titt).
FOTNOT: Mikael Wiehe blev inbjuden därför han översatt Nobelpristagaren, Bob Dylans, texter.
.jpg)
Inlägg
