Sverige ska få 100-tals Lomma-Herman

En gång i tiden kallades de för ortsmeddelare, radskrivare och till slut lokalredaktörer. Då oftast med fast lön och anställning på en tidning. 
Den personliga utrustningen var nyfikenhet, lusten att berätta, samt med tiden ett oslagbart kontaktnät på orten. En s k nyhetsnäsa var aldrig fel. 
Ortsmeddelaren eller radskrivaren tjänade några öre per rad som han eller hon fick in i tidningen. 
I Lomma hette han, Herman Ahlstrand (1877-1958) och var skomakare. 
Herman rapporterade till Arbetet under 40 år (1910-1950), om stort och smått i Lomma. 
Numera har tidningarna avskaffat sina lokalredaktioner. Den klassiska lokalredaktören, ortsmeddelaren eller radskrivaren finns inte längre. 
Ett minne blott, sedan flera år. 
De har ersatts av folkets röst på Facebook som skriver om katter och vita mystiska skåpbilar. Det är alltså mycket som numera faller mellan stolarna. 
Därför ser Medieutredningen, att landet Sverige ska tapetseras med moderna Herman-rapportörer, kallad ”byakorrar”. Till detta satsas 250 000 kronor som arvode (Kristianstadsbladet).
De tidningar som finns kvar, ska alltså i framtiden bygga sin lokala bevakning med hjälp av s k "byakorrar".
Tanken är också att söka dessa ”byakorrar” bland ortens föreningar. Något jag anser vara helt befängt. 
Jag var för 40 år sedan med om att testa något vi kallade Föreningsradio. Det blev skit av det. Fick läggas ner.
Gamla tiders journalister som Herman i Lomma, hade det i blodet. Till slut skrev skomakarmästare Herman om allting, samtidigt som han pliggade Lommabornas skor. 
Något av det värsta han upplevt som tidningsrapportör inträffade en lördagskväll i augusti 1950. 
Ett 100-tal berusade ungdomar stormade Folkets Hus arrestlokal i Lomma. Bilden här nedanför med sönderslagen arrestdörr talar sitt tydliga språk. 
Det var alltså inte mycket bättre för 66 år sedan, sanna mina ord. Landets nya Herman-rapportörer kan verkligen få det hett om öronen. 
Jag undrar om Mediautredningen vet vad man talar om.
Tror inte det.