skip to main |
skip to sidebar
Robotjournalistik.
Först tänkte jag;
”Sicket trams. Det funkar väl aldrig.”
Sedan tänkte jag en gång till;
”Spännande. En utveckling av journalistiken.”
I nästa sekund grävde (betyder i dag googla) jag vidare som den icke robot-journalist som jag inte är.
Då förstod jag;
”Visst är det möjligt.”
Robotjournalistiken är naturligtvis redan utvecklad i USA. Los Angeles Times robot heter tex Quakebot. En form av digital journalism.
Redan i dag kan roboten, citerar från sajten MEDIAMÄNNISKA;
leta upp och samla fakta från olika källor. Värdera källors trovärdighet, det vill säga värdera webbsidor beroende på vilka som länkar dit.Välja vinkel. Faktagranska. Skriva texter, med hjälp av förberedda formuleringar. Gissa om det är ett hett nyhetsläge. Publicera sig automatiskt på en nyhetssajt eller twittra själv. Agera nyhetsuppläsare.
Först ut i Sverige med robotjournalistik blir en av Sveriges största mediekoncerner, Mittmedia. En dag ser du kanske en robot knalla omkring på min blogg.
Fan vet.
En sak vet jag i alla fall.
Vårtalet i Lomma kommer att hållas av min son Johan och ingen robot. (Johan på den lilla bilden till höger-ej robot, som sagt var)
Valborgsmässofirandet i Lomma:
Kl. 20.00 Fackeltåg från Pilängskolan.
Kl.
20.30 Valborgselden tänds, stranden vid Dansrotundan.
Vårtal av Johan Rockbäck.
Musik av Kulturskolans blåsorkester.
Sång av Lomma Kyrkokör.
Se där-robotfritt.
Hur länge till?
Det är precis vad jag känner i dag.
Oro och rädsla.
Tätt samman packad till skräck.
Skräckfilm, fast på riktigt.
Vad jag än försöker tänka på; hjärnas tankar fylls upp av mina egna lungor. Absolut inget annat får plats.
För en tid sedan testades min lungfunktion.
”Dina lungor är usla, endast 52 procent funkar,” sa min läkare.
Det är nu min oro sätter fart.
Hjärnan maler tankar som kvarnen maler mjöl som sprids till fruktan i dag, då lungorna ska röntgas.
Det är en av de mer behändig röntgenvarianter. Totalt smärtfri samt snabbt överstökad.
Det kan inte hjälpas.
Tankarna är där hela tiden.
Ingen kol.
Testad.
Lungcancer?
Värsta tänkbara.
Rökare?
Nej.
Fast har man för 17 år sedan gått igenom en omfattande operation för njurcancer, så finns tankarna där som mjölnarens mjöl som sprider sig för vinden.
Söker tröst med hjälp av den glade sjömannen Karl-Alfred som käkar spenat och blir starkare än en oxe. Det kan behövas.
Fram till nästa vecka sitter jag fast i en kniptång. Först då kommer läkaren att meddela resultatet.
Till dess nynnar jag vidare på:
”Här kommer Karl-Alfred boy, oj, oj...
FOTNOT. Det kändes befriande och få skriva av sig oron. Tack-för att du orkade läsa texten.
I går skrev jag om jordgubbsyoghurt som färgades jordgubbsröd (nåja) med hjälp av rödbetor. Det var väl inget man väntat sig.
I dag trängde jag ner i en bipacksedel som alltid följer med pillren vi hämtar ut på Apoteket. Det skall man egentligen se upp med.
För att gardera sig skriver läkemedelsbolagen ner precis ALLT du kan drabbas av. Man kan bli sjuk för mindre.
Min bipacksedel hämtar jag från en tuff hjärtmedicin jag tar. Det krävs sjukhusvård när denna medicin sätts in på en patient. Inga sockerpiller precis utan stenhårda bandage.
Jag fastnade i mitt lätt yra tillstånd för följande:
Körförmåga och användning av maskiner;
”Du är själv ansvarig för att bedöma om du är i kondition att framföra motorfordon eller utföra riskfyllda arbeten”.
Min hjärtmedicin kan alltså ge både yrsel och synstörningar, samt, verkar det som, otaliga andra ruggiga effekter.
Jag har aldrig någonsin varken kört bil eller använt mig av maskiner på grund av dessa bieffekter. Det är knappt jag orkar rulla fram med rollatorn.
Undrar lite försiktigt hur många som kör bil ändå?
Det är något som inte stämmer här.
Något som är allvarligt fel.
Fred Flinta håller med mig.
Avslöjar och avslöjar. Snopen blev jag, i alla fall.
Den tyska matkedjan, Lidl, med närmare 10 000 butiker runt om i världen, säljer en jordgubbsyoghurt som jag gillar.
Den är verkligen krämig och får tungan att snurra några extra varv i pur lycka.
Smakar jordgubbar.
Ser också flagor av gubbar i yoghurten.
I dag var det en sådan dag, när jag fick för mig att läsa på innehållsförteckningen. Det brukar jag inte göra. Risken är att man förlorar all aptit.
Eftersom i dag var en sådan dag som dagligen inte finns, läste jag och bromsade vid; rödbetsjuicekoncentrat.
Färgen, Gott Folk, färgen var inte från några jordgubbar utan rödbetor?!
Fy fan, så snopen jag blev.
Sedan stod det arom.
Jaha, där rök alltså den äkta smaken av jordgubbar, men rödbetor.
Ja, vad gör man?
Sväljer och känner sig blåst.
TUT-TUT!
När en katastrof inträffar hundratals mil ute i världen, tar vi åt oss hemskheterna.
Hoppas jag. Jag gör det, i alla fall.
Vi ojar oss en stund. Förfasar oss över bilderna, sedan går livet vidare.
När det rullade in rapporter om en jordbävning i Nepal, blev min reaktion annorlunda. Den senaste siffran jag hörde var ca 2000 döda och den stiger hela tiden (skrivs söndagen den 26 april).
”Rolle af Trollhättan-bloggens egen äventyrare”, tänkte jag, mitt i detta oändliga lidande. Jordbävningen kom plötsligt flera steg närmare mig.
Rolle är väl hemma i Trollhättan?
Jag slog en signal.
Jo, han var hemma.
Det var i höstas han körde omkring med en motorcykel i Nepal. Inte nog med det. Rolle fräste fram exakt på den plats där själva epicenter för dagen jordbävningen finns.
Det känns ruskigt att bara tänka tanken.
"Håller med", svarar Rolle mig.
Jordbävningen stod plötsligt i vår hall.
Rolles tankar var däremot helt upptagna av BAS som arrangerar dessa motorcykelutflykter som ingår i en del av finansieringen, för sin verksamhet i detta fattiga land.
"BAS verkar som samhällsbyggare i Nepal och hjälper behövande nepaleser att uppfylla sina mest grundläggande behov såsom vård och utbildning", läser jag på deras hemsida.
Nu funderat Rolle på och flyga till Kathmandu och hjälpa BAS. Deras hus har skadats svårt. Alla sjuka, barn och gamla, har fått sova utomhus i natt. Läget om döda och skadade ovisst. Nöden är obegripligt stor.
Jordbävningen ca 600 mil bort har flyttat in i Lomma.
Här får du länken till BAS hemsida.
Marie Serneholt kunde dansa.
Ingemar Stenmark försökte dansa, men är en levande legend.
Det avgjorde.
Läs mer om tävlingen som bara är på skoj i inlägget här nedanför. Ingemar dansade verkligen hem alla vargar.
Grattis, får man väl säga.
Trots allt.
Låt mig förklara.
Ärligt talat så har utförskungen, Ingemar Stenmark, stolpat sig fram till finalen i kvällens Let's Dance.
Innerst inne gör många tittare tummen ner; vi skrattar och kråmar oss och hånar och kan rakt inte begripa varför människan ställer upp i detta populära TV-program med miljoner tittare. Det är liksom för mycket av det goda.
Vi förvandlas till ylande vargar i TV-soffan. Sliter gärna skidlegenden i stycken.
Sedan, helt plötsligt, när det är tid ringa och rösta. Ja, då röstar många vargar överraskande på Ingemar Stenmark.
Därför dansar han i finalen i kväll.
Det är inget snack om saken; Marie Serneholt är en ljuvlig uppenbarelse på dansgolvet-en gräddbulle för ögat (inte bara det manliga ögat).
Jag ser gärna att hon vinner.
I kväll får vi se henne i en jive till Beatleslåten, ”Can't buy me love”. Ingemar Stenmark svarar upp med en samba, ”Diamonds are a girl's best friend” som Marilyn Monroe gjorde till sitt paradnummer.
Det borde vara spel mot ett mål för Marie Sernholt.
MEN! som dansdomaren Tony brukar säga.
När vargarna morrat färdigt hemma i TV-soffan, kommer man likt förbannat ringa och rösta på skidkungen. För i Sverige ääälskar vi detta mummeldjur från de vita vidderna.
Ingemar Stenmark gör en Kevin Costner.
Let's Dance!
FOTNOT. Själv väljer jag se Falkenbergs FF-Malmö FF. Let's Dance bandas.
Jag kan inte släppa Robin Olsens skräckfyllda match mot Hammarby i måndags.
Man kunde se med blotta ögat, att det inte alls var samma MFF-keeper som vanligt.
Tre(?) gånger fick lagets läkare Pär Herbertsson rusa in på planen med sitt stetoskop för att lyssna på målvaktens hjärta som rusade.
Inte helt ofarligt.
Allt som har med hjärtats funktion måste tas på största allvar. (texten forts. efter bilden)
Ett skenande hjärta kan lika så väl slå över till förmaksflimmer.
Fråga mig.
Jag är elkonverterad för hjärtflimmer åtta gånger sedan 2004. Senast den 2 april i år fick jag två stötar; först en på 200 volt, sedan ytterligare en stöt på mäktiga 360 volt.
Det är så att säga min bransch.
Därför är det för mig fullständig obegripligt att Robin inte plockades av planen.
”Det är läkaren som bestämmer”, försvarade sig tränaren, Åge Haraide med.
En spelare får tex aldrig avgöra ett sådant beslut. De är så adrenalinfyllda att de är beredda att spela sig själva in i döden om det skulle behövas.
Efter matchen erkände också Robin att han var yr i bollen under hela matchen.
Nej, det är helt obegripligt att han fick fortsätta matchen.
På fredag möter Malmö FF Falkenberg på bortaplan. Eftersom alla prover som togs i tisdag var normala, står säkert Robin åter mellan stolparna.
MFF-läkaren har blåst rent sitt stetoskop.
FOTNOT. Bilden med hjärtat och stetoskopet har jag lagt in.
Det här är valet ingen pratar om;
valet att välja vem som ska få utföra sotning och brandskyddskontroll i Lomma-och Staffanstorps kommun.
Helt enkelt valet av sotare.
För en tid sedan fick jag en folder i brevlådan. Till min förvåning vill min kommun-Lomma-att jag röster på ett av tre alternativa föreslagna sotningsföretag.
Förutsättning för demokrati är att folk får rösta, men ändå.
Välja sotare?
Borde vi inte lita på att våra valda politiker kan fixa det utan vår hjälp. Ärligt talat.
Hur många av oss 23 000 boende i Lomma kommun är bevandrad i sotningsbranschen?
Ytterst få.
Om någon.
Jag kontaktade brandinspektör Nils Persson på Räddningstjänsten Lomma-Staffanstorp, för att begripa;
”Kommunen har upphandlat tre sotare, därför att kommunen tror på valfrihet.
Taxan är fastslagen av kommunen, samma för alla tre företag,” svarar han mig.
Inte fan blev jag klokare på det svaret.
Hur som helst.
Senast den 30 april ska din val-talong vara inskickad.
I Sverige råder ordning och reda.
Demokrati in i minsta sotflinga. Det känns trots allt rätt så skönt.
Här nedanför de tre kandidaterna man kan rösta på.
Lycka till med valet av sotare.
Knoparmojen, på er.
Ännu en betraktelser från mina små rundor, för att stärka de havererade lungorna.
Avdelning lokaljournalistiken som försvann;
Bänken.
Knappt 50 meter från min bostad i Lomma hamn, finns en liten bänk. Det är inget märkvärdigt alls med den bänken.
En i allra högsta grad vanlig bänk, gjord av trä.
Grönaktig har bänken blivit av de salta vindarna från Öresund som brakar in över Lomma. (texten fortsätter efter bilden)
Det är alltså en helt vanlig bänk, men ändå ovanlig.
Jag har snart bott här i 28 år.
Aldrig någonsin har jag sett någon sitta på bänken. Den står där tom och öde, trots en massa människor som bor här.
Tack vare min ringa hastighet vid promenaden med rollatorn upptäckte jag felet.
Banne mig om inte...
Grävande journalistik i det lilla, lilla. (texten fortsätter efter bilden)
Så jag gick och satte mig på bänken.
Det var jag och tre fågelskitar.
En stabil bänk. I furu?
Problemet är att den står bak-och-fram.
Titta på bilden här ovanför, bakom min vita kalufs.
Bakom ryggen på mig en gång-och cykelväg som åt höger går ner till Höje å och alla vackra förankrade segelbåtar.
Det är där på denna lilla väg som människorna man vill titta på knallar vidare i livet. Ganska säkert också, att man känner någon för ett stilla trevligt samtal.
Men nej, kontakten omöjlig. Dessutom riskerar man bli skjuten i ryggen som västernhjälten, Wild Bill Hickok, i Deadwood 1876.
En stackars sate får stilla sin nyfikna blick på en förrådsdörr.
Lomma bak och fram.
På riktigt.
Suck.
Det skulle dröja tills andra halvlek skulle börja. Sedan kunde inte Hammarbys fans hålla sig längre.
Bengalerna tändes.
Röken fyllde arenan och TV-apparaterna. Bilden här ovanför är min TV-ruta.
Spelarna gick upp i rök.
Bilden gick samma väg.
Både publiken på Stadion och hemma i TV-soffan buade ut sabotaget. Tack och lov klarnade livet snart igen. Matchen kom i gång.
MFF vann matchen rättvist med 3-1. MFF:s supportrar tog hem kampen på läktaren. Inga bengaler tändes från det blåa hållet.
Inte nog med det.
Tifot som visades upp före matchen storslaget; namnen på alla Malmös stadsdelar visades upp. Jag hittade t o m Ellstorp, där jag växte upp-den röda pilen som jag lagt in.
Bra jobbat, pågar.
Vinst över Hammarby. Både på planen och läktaren.
Det känns som en klackspark.
FOTNOT. Bilden från Stadion, skickade Storsonen som var på plats, rakt hem till mig i TV-soffan. Denna underbara teknik som endast fanns i sagornas värld för 20 år sedan.
Det är något speciellt med den här vardagliga bilden på löpsedeln.
Den sura citronen på cykelns pakethållare talar till betraktaren. Fångar ögats hornhinna som förvandlar surt till något sött.
Jag tänker genast på två saker;
i kväll möts Malmö FF-Hammarby inför 20 000 åskådare. Det är en högriskmatch. Hammarbys rikliga supporterskara har fått endast 1000 biljetter. Nu har man uppmanat till invasion.
Tänker genast på alla bengaler och rökbomber som kommer brisera. Aftonstjärnan dränks av vidrig grön rök (Hammarbys supportrar) och risk för ljusblå dimma (MFF:s supportrar). Det är minst sagt surt som citronen.
Ännu surare är det att människor mig närstående stannar hemma, på grund av röken och all stök.
Surare än så kan inte en allsvensk fotbollsmatch bli.
Den andra sidan av saken är bilden på Lommabon Hillevis cykel med citronen.
Bilden förvandlar den sura citronen till den sötaste i hela världen.
Kan vi inte se det som ett gott omen inför kvällens match på Swedbank Stadion?
I så fall borde vi tacka Hillevi.
FOTNOT. Själv följer jag matchen från TV-soffan. Jag är ännu inte inte spelklar.
Kan konstatera att det åter är tid för en ny sväng om läppförstoring.
Det är mest damerna som ägnar sig åt denna försköning. Mellan varven går det åt helvete. Läpparna blir groteska.
Bortglömda i denna hantering är alltid bonnläppen som saknar all glans av glamour.
Sorgligt.
Mobbing.
Om bonnläppen varit en tiggerska, hade det varit annat ljud i skällan.
”Det är väl klart som korvspad att även de kvinnliga tiggarna ska få en läppförstoring. Kommunernas skönhetsråd betalar”, hade alla till vänster gapat om.
Bonnläppen på löpet är mina mindre sköna läppar som behöver ett lyft inför framtiden.
Det är inget ovanlig att skönhetssalonger ger kvinnliga bloggare gratis eller kraftigt rabatterade behandlingar.
Allt för att de ska marknadsföra deras produkter och ingrepp.
Under alla mina år som bloggare, har jag aldrig någonsin fått ett sådant erbjudande. Vi bonnläppar mobbas av skönhetsmaffian.
Andra sidan av saken; visst är jag nyfiken på hur man skulle gå till väga, för att flytta mustaschen upp i näshålan.
Nej, om man skulle ut och köra lite skit.
FOTNOT. Snabb kommentar från Thorbjörn Falk på Facebook; "Jag kan ge dig en fläskläpp - gratis!"
Jodå, jag fann min arkeolog till mina dassiga gitarrer som jag skrev om för några dagar sedan.
Han heter Alexander. Driver Gitarraffären vid Falsterbogatan i Malmö. När han inte pysslar med stränginstrument läser han arkeologi i Lund, så det så.
Kunde då Alexander renovera mina gitarrer?
”Den här är det inte lönt att lägga pengar på, t o m halsen är sned på den”, säger Alexander, vrider och vänder på Jesusknäpparen.
”Den är från 1944. Stålsträngarna är kvar sedan dess”, fortsätter han och jag förstår att Jesusknäpparen korsfästes denna förmiddag med grannen, Malmös Folkets Park som närmsta vittne.
(läs vidare efter bilden här nedanför)
Lägereldsgitarren då?
Min andra Levinare i spansk modell.
Den har varit med om ett och annat i vår gemensamma resa genom livet. Jag och min gitarr deltog t o m i VIS-SM för snart 50 år sedan.
Många minnen.
Väldigt många glada aftnar vid lägerelden.
Trånande blickar från unga oskuldsfulla brudar.
Ja, ja...bara minnen.
I dag är gitarren nästan risigare än vad jag är själv.
Alexander slet av bunttejpen som höll samman alla sprickor, suckade och fann t o m ett hål i guran.
Skotthål? Ja,man skulle nästan på tro det.
”Det här är en fin gitarr. En helt annan klass än den där usla Jesusknäpparen. Jag ger mig gärna på och renoverar den. Det kan det vara värt", förklarar Alexander.
Och så fick det bli.
Titta på bilden här nedanför.
Gitarren till vänster skräp. Gitarren till höger väntar på nya spännande aftnar vid lägerelden. Vi får först se hur renoveringen går. Sedan, ja, kanske knäpper jag i gång igen.
Enligt en väl beprövad mätskala; klipp rosorna när björkarna har musöron.
Så i dag lallade jag ut med min rollator för dra in vårens friska luft i mina lungor som går på sock.
Och, inte minst, kolla in björkarna nere vid Höje å.
Till min förskräckelse kan jag konstatera att björkarna har i natt eller i går eller så, passerat musöron och börjat slå ut.
ALARM LOMMA: ut och klipp ner era rosor.
Svårare än så var det inte att tillverka lite mysig hemvävd lokaljournalistik av den ädlare sorten; det lilla som berör oss alla utanför våra dörrar.
Det är en form av journalistik som numera inte längre får plats i en slamrande larmade värld. Ja, denna lilla form av lokaljournalistik är så gott som helt utdöd.
Jag rullade hem igen. Lycklig över att kunna andas gott en stund.
Helt obekymrat över att den trassliga försvarsuppgörelsen som verkar vara i hamn-10 miljarder. Just nu en stor het svensk nyhet.
I stället för krut och dunder.
Tänk så många rosor man skulle kunna få för dom pengarna?
Ett ovanligt stillsamt instrument; den lilla Levin-gitarren som erövrade Frälsningsarmén under några årtionde första hälften av 1900-talet.
Alla på ”frälsis” knäppte på en Levin-gitarr. Där av namnet; Jesusknäpparen.
På löpet är det min son Johan som letat fram min mormors Jesusknäppare från anno dazumal. Fast ska sanningen fram är den i uselt skick; minst en spricka, stenhårda stålsträngar som aldrig bytts ut och stallet på vift.
För en tid sedan såg jag en intressant dokumentär på TV om gitarrtillverkaren Levin som gick i konkurs 1982.
(texten fortsätter efter bilden här nedanför)
Jag fick en tår i ögat. Det var inte bara mormors Jesusknäppare som säckat samman.
Min egen ”Levin-gura” med nylonsträngar som jag fick 1959 eller så, var i ännu sämre skick.
Totalt sönderspelad. Har fått lappat samman den.
Jag lirade mycket gitarr fram till början av 1980-talet. Sedan tvärt slut.
Fråga mig inte varför.
Om jag nu på väg in i ålderdomen skulle ta upp spelandet igen?
Man kanske t o m behöver en någorlunda fräsch Jesusknäppare i färden upp till vår Herre Skapare.
För att få ordning på gitarrerna krävs det en gitarrernas arkeolog. Så jag bestämde mig för att ge mig ut i världen och leta upp denna sällsynta instrumentmakare.
Vi får se hur det går.
Knäpp på er.
FOTNOT. Inte ens Google klarade av att förklara vad Jesusknäpparen var/är för något. Nu vet ni.
Sverige är ett fantastiskt välorganiserat land. I alla fall är det så i Lomma kommun.
Drabbas du av en olycka eller en svår sjukdom som gör dig sjukhusbunden under en tid, arbetar kommunens änglar i det tysta.
När du så till slut får återvända hem med en sjuktransport, är det ett batteri av kvinnliga och manliga (?!) änglar som väntar på dig.
Hemsjukvården har rullat i gång.
Det är då du får göra bekantskap med diverse bra handikapphjälpmedel. Det är här stolen kommer in i handlingen.
Duschstolen.
Ett monster till stol.
De gamla lätta hanterliga byttes ut efter hand redan 2008. In kom ett tryggt monster. Går inte att välta. Går knappt att rubba. Säkerheten number one. Skönt det.
(fortsättning efter bilden här nedanför)
En annan dag är du någorlunda på G. Monsterstolen behövs ej längre.
Då kommer Bengt hem till dig.
Bengt är en av kommunens vaktmästare med massor av empati i bagaget. Han är dessutom sjukvårdsutbildad och socialdemokrat.
Jo, det är han på bilden med fanan från ett 1-maj demonstrationståg i Lomma. Jag tog bilden 2013.
Då kände jag inte alls Bengt.
Nu kämpar han med stolen i min hall. Den ska återlämnas.
”Ja, det är en tung rackare”, säger Bengt och så skrattar vi så där gott som bara två nyblivna vänner kan göra.
Ut kom stolen till slut.
Tack och adjö.
Det var trevligt att få lära känna dig, Bengt.
Lycka till den 1-maj.
Först ut i Sverige med robotjournalistik blir en av Sveriges största mediekoncerner, Mittmedia. En dag ser du kanske en robot knalla omkring på min blogg. 
.jpg)
Inlägg
