Det glömda valet-NATTSVART!

Det här är valet ingen pratar om; 
valet att välja vem som ska få utföra sotning och brandskyddskontroll i Lomma-och Staffanstorps kommun. 
Helt enkelt valet av sotare. 
För en tid sedan fick jag en folder i brevlådan. Till min förvåning vill min kommun-Lomma-att jag röster på ett av tre alternativa föreslagna sotningsföretag. 
Förutsättning för demokrati är att folk får rösta, men ändå. 
Välja sotare? 
Borde vi inte lita på att våra valda politiker kan fixa det utan vår hjälp. Ärligt talat. 
Hur många av oss 23 000 boende i Lomma kommun är bevandrad i sotningsbranschen? 
Ytterst få. 
Om någon. 
Jag kontaktade brandinspektör Nils Persson på Räddningstjänsten Lomma-Staffanstorp, för att begripa; 
”Kommunen har upphandlat tre sotare, därför att kommunen tror på valfrihet. Taxan är fastslagen av kommunen, samma för alla tre företag,” svarar han mig. 
Inte fan blev jag klokare på det svaret. 
Hur som helst. 
Senast den 30 april ska din val-talong vara inskickad. 
I Sverige råder ordning och reda. 
Demokrati in i minsta sotflinga. Det känns trots allt rätt så skönt.
Här nedanför de tre kandidaterna man kan rösta på. 
Lycka till med valet av sotare.
Knoparmojen, på er. 

Lomma sotas till tonerna av knoparmoj

PLING-PLONG! 
Det är sotaren som anfaller.
Svart som en sotare ute. Rätt stämning.
I USA kommer Tomten genom skorstenen. I Sverige nobbar Tomten denna farofyllda infart bland fläskflott och annat otyg. 
Bostadsrättsföreningen Skrattmåsens lägenheter i Lomma ska sotas, bla min bostad. 
Det är just därför dörrklockan förvandlas till morgonrevelj. 
PLING-PLONG! 
Sotarpling.
 

Väldiga slangar dras in i vår koja. 
Ventiler skruvas av. 
Den ålderdomliga köksfläkten med spår av stekt falukorv 1987, monteras ner. 
Tjocka slangar. 
Smala slangar. 
Sotar-Nils och lärlingen Leon vet precis vad de gör. 
Det brummar svagt när flottet åker all världens väg. 
Jag tänker på Tomten i Amerika som måste klafsa omkring i sörjan. 
Sotar-Nils har varit sotare i 43 år. Han håller upp den klassiska viskan för mig. 
I plast. 
Finns t o m som kätting. Allt efter behov.
Visar sin sotarmössa som han har på huvudet. 
”En kurpis”, betonar han stolt. 
Knoparmoj. 
Sotarspråket. 
Sotar-Nils luktar t om som en sotare ska lukta. 
Av sotflagor. 
Det blir nästan för mycket för mig. Jag som ville bli sotare som liten Gosse. 
Tala om en perfekt morgonstund med sot i mun. 
PLING-PLONG! 
Sotarpling.
FOTNOT. För mig var det självklart att omvandla bilderna till svart-vitt, fattas bara.

Memoarflik: Små barn ska inte gå på begravningar

Den lilla pojken på bilden håller sin pappa i handen. Snart ska gossen, uppleva sitt livs första trauma. 
Bilden måste var från 1950, tror jag..
I Bulltofta utanför Malmö, fanns på den tiden en inhägnad damm som hörde till Bulltofta Vattenverk. Det var populärt bland barnen att krypa under nätstaketet och leka vid dammen: kasta smörgås, plumsa med andra roliga grejor som små barn gillar kasta i vatten.
Det var givetvis förbjudet. Barnen hade inte där att göra. De kunde halka i den cementerade sluttande dammväggen, kana ner och drunkna i dammen.
En tidig vårdag när solen sken gav sig barnen iväg till dammen. Den lilla pojken på bilden valde att stanna hemma och leka sotare. Då fick man sota ner sitt ansikte. Det var roligt. (texten fortsätter efter bilden)
Plötsligt ekade över nejden förfärliga skrik.
"Rolf har ramlat i dammen!"
Den lilla pojken fylldes av skräck som om King Kong dykt upp mitt bland Bulltoftas pittoreska villasamhälle. 
Han såg med sitt sotade ansikte hur vuxna människor sprang som galningar mot dammen. Räddningen kom fram för sent. 
Rolf som var den lilla pojkens bäste lekkamrat. 
Nu var Rolf död. 
Drunknat i dammen.
Död.
Ett nytt ord ta till sig.
Ett kusligt ord och sorgen stor.
Begravning. 
Den lilla pojkens första begravning. 
Det skulle komma flera begravningar i pojkens vuxna liv. Det visste ingen om då.
Om själva dunkningen var ett trauma, var det inget mot upplevelsen av livets första begravning. Det var svårt ta in, att Rolf låg i den där lilla vita kistan med blomsterdekorationer längst fram i kyrkan.
Död.
Borta.
För alltid.
Alldrig träffas mer.
Den bilden har förföljt den lilla pojken i hela hans liv. 
Minnet har lindad en krans av sorg kring hjärtat.
I dag den 12 oktober 2009 är gossen 63 år gammal. 
Det är jag som är pojken som står och håller min pappa i handen.
Av den traumatiserade upplevelsen, har jag lärt mig en sak.
Låt aldrig någonsin små barn gå på begravningar.
Jag skriver detta från mitt hjärta. 
Läste nämligen i Sydsvenskan om en invigning av en lekkyrka i Malmö. Det är meningen att barnen även ska få leka begravning med en begravningskoffert. 
Det är förfärligt.
Låt barnen leka sotare i stället.
Kan ingen människa stoppa ofoget?
Kyrkans folk är inte riktigt kloka.