skip to main |
skip to sidebar
Bert Karlsson.
Alltid denne Bert Karlsson.
Första gången jag hörde talas om honom var för 46-47 år sedan. Det totalt okända dansbandet Schytts trummis mamma berättade för mig, att bandet fått kontakt med en obekant figur i Skara. Mamman städade vår lilla redaktion på Lerums Tidning utanför Göteborg.
”Jag tror han heter Bert Karlsson. Har du hört talas om honom?”
”Nej, det har jag inte. Vad vill han?”
”Bli manager eller vad det heter, för bandet. Vet inte om man kan lita på den här Karlsson”, svarade en orolig mamma till Schytts trummis.
Jag sa lite försiktigt.
"De har väl inget att förlora. Kör på!"
I Skara hade Bert Karlsson bestämt sig för att lämna köttdiskarna i den lokala handeln. Han skulle erövra Sverige med en gammal indian.
Bert fixade också så grabbarna fick spela in. Det blev stora framgångar för Schytts.
Ungefär samtidigt släppte Bert Jigs, ”Hallå du gamle indian”.
Den blev en braksuccé.
Bert Karlsson var på banan.
Snart nog erövrade dansbanden hela Sverige.
Bert Karlsson blev dansbandskungen.
Några år in på 1970-talet när allt börjat rulla på i ett vilt tempo, fick jag träffa Bert i Skara. Människan höll 110 km även i kurvorna. Telefonerna ringde, människor sprang ut och in, någon kom med en macka till Bert.
Jag var mitt i den svenska dansbandsvärldens karusell. Mitt i smeten stod dansbandskungen själv som en general som tog 100 beslut i minuten-en upplevelse att skåda.
Jag fick till slut samman min splittrade intervju, så det räckte till en artikel i GT. Efter det ringde Bert lite då och då. Alltid nya sensationella dansband på gång.
Varför han hoppade in i politiken, begrep jag aldrig.
Såg väl en affärsidé även i det.
Till tidskriften, i veckans Fokus, säger Mikael Ribbenvik, ställföreträdande generaldirektör på Migrationsverket.
”Utan privata seriösa entreprenörer som Bert Karlsson skulle vi inte klara oss”.
Nu är det asylboende som gäller. Bert Karlsson har blivit asylkungen.
Man måste beundra en sådan stark personlighet som Bert Karlsson. Rasande skicklig affärsman är han också. Utom när det gäller gamla badkar, men det ska jag berätta om en annan gång.
Hur orkar människan?
Det går fortfarande 110 km i kurvorna.
Kom och tänka på den här historien, när konstmuseet Louisiana var med i TV-programmet, På Spåret.
I dag är det ingen som bryr sig om f d världsstjärnan i diskus, Ricky Bruch (1946-2011).
Denna minst sagt omstridde idrottsman har stoppas undan längst ner i historiens koffert. Ingen har en aning om att han blev tvåa på 60 m i sin första tävling i just Lomma. Bara en sådan sak.
Jag lärde känna Ricky i en DM-tävling för skolor för ca 53 år sedan.
I kula.
Givetvis vann han med åtskilliga meter. Tack vare sin lysande teknik. Det blev min första och sista kultävling.
Ricky skulle däremot göra en formidabel karriär, både på som utanför diskusringen.
Våra vägar korsades lite då och då. Inget märkvärdigt alls.
Ricky blev allt mer knepig och drog sig tillbaka för aldrig mer ge någon intervju. Många journalister försökte, men stupade på en stängd dörr.
Jag gav mig tusan på att fixa den där omöjliga intervjuven. Ricky bodde 1991 i en lägenhet på Bellevuegården i Malmö.
Jag tog med mig Rickys mamma, Annelies. En hjälpreda så god som någon. Mitt ess i rockärmen, så att säga.
Genast inleddes något av en fars. Under en veckas tid försökte mamman och jag genom förhandlingar genom brevlådeinkastet få honom öppna dörren.
”Nej, jag vill inte träffa någon”, skrek Ricky Bruch till svar genom springan till brevinkastet.Projektet verkade hopplöst. Mamman tyckte inte vi skulle ge upp.
Så där höll vi på.
Dag ut och dag in.
In åkte också några smörgåsar genom brevinkastet.
Så plötsligt gav Ricky upp. Öppnade dörren med tårar rullande ner för kinden. Kramade först mamman sedan mig. Jag klev över tröskeln och var inne i en stökig lägenhet. Berg med videoband.
En tid senare tog jag med mig Ricky i bilen till Helsingör. Stannade till på konstmuseet, Louisiana, åt dansk fläskestek på en mysig kro. Vi trivdes gott tillsammans.
Det blev också en bra story som slogs upp stort i Kvällsposten.
Vi höll kontakten.
Ricky skickade mig sin bok. Ingen litterär sensation, precis. Vi ringde varandra. Ricky alltid sjuk.
Psykiska problem.
Många andra problem.
Ricky fick cancer och dog den 30 maj 2011.
I dag är Sveriges färgstarkaste idrottsprofil glömd, men i mitt hjärta finns han för alltid kvar. FOTNOT. Ricky Bruch har fortfarande det svenska rekordet i diskus med 71,26 m.
Den vita rocken som har makt över liv och död. En läkares utrustning som vi lärt oss respektera.
Under 1920-talet när läkaren dök upp i sjuksalen i sin vita rock, tvingades aldrig så sjuka patienter stå i givakt vid sjuksängen,
Ronden var en gång i tiden lika storslaget som en militärparad i Nordkorea.
Alla bugade och bockade när läkaren, alltid män, dök upp i sin vita rock.
Numera är ronden lite hipp som happ. Den vita rocken dyker i bästa fall upp utan sitt entourage.
Jag saknar faktiskt den storslagna ronden som fick både patienten och den vita rocken att känna sig upphöjda.
Gud Fader själv.
De senaste dagarna har min respekt för läkaren i den vita rocken havererat. Något lite i alla fall.
Vad sägs om följande:
En skolläkare häktas som pedofil.
En annan läkare kidnappar en kvinna. Stänger in henne i en egen tillverkad bunker. För sexlekar.
Kirurgen på Karolinska Universitetssjukhuset, Paolo Macchiarini, opererar in konstgjorda plaststrupar på friska ryska medborgare som dör-se lilla bilden.
Om inte värst av allt, så helt otroligt.
Rektorn på fiiina Karolinska ser inget konstigt i det. Trots överbevisning.Visserligen börjar fiiina rektorn i smårutig kavaj backa. Det skulle ta otaliga turer, känns det som.
Märkligt.
Brotten i samtliga fall mot den omhuldade läkaretiken monumental.
Mina läkare i vita rockar som kan träs upp på ett snart 70-årigt pärlband, har varit fantastiska. Jag har tydligen haft tur.
Utom en gång.
Det var en läkare som uppträdde obeskrivligt otrevligt mot min lilla son för över 20 år sedan. Det var en burdus jävel. Jag anmälde honom till Ansvarsnämnden som kom fram till att läkaren i den vita rocken inte gjort något fel.
För en tid sedan såg jag läkarens dödsannons i en tidning. Jag jublade inte, men log segerviss i mitt stilla sinne.
FOTNOT. En läkare som anmäls till Ansvarsnämnden prickas sällan. Patienten förlorar till 99 procent.
Malmö har redan flaggat för en kommunal skattehöjning med hela 1 krona. Staden behöver bygga 25-30 skolor omedelbart.
Andra sidan vet jag inte vad det innebär, när 60-80 000 flyktingar ska utvisas. Jag har inte någon aning om hur många ”barn” det blir kvar om det blir en åldersgranskning.
Det kommer nya svåra frågetecken varje dag.
För landets kommunerna måste det vara ett helvete.
I Lomma köper kommunen nu raskt in mark och annat för hysa alla ensamkommande flyktingbarn samt flyktingfamiljer.
Gårdagens besked från inrikesministern, Anders Ygeman, gör inte saken tydligare. 45 procent som söker asyl får avslag. De ska utvisas med hjälp av en flygplansflotta.
Det råder minst sagt dimma i Sverige.
Det råder också panik i dimman.
Det spelas poker om framtiden.
Lomma kommun körde ut en 100-lapp. Hur den planerade kommunala budgeten 2016 ska användas till.
En utmärkt illustration.
Problemet är att den kan knäckas fortare än tanken.
Räcker det höja kommunalskatten i Lomma med 40 öre?
Det råder dimma.
Bilden på mig för 30 år sedan är på sitt sätt unik. Ärligt talat. Jag ser mer ut som en vildman än en normal person. Både hår och skägg fick växa vild.
Så här låg det till.
När jag drabbades av en allvarlig sjukdom för över 30 år sedan, tog jag beslutet: jag skulle varken raka eller klippa mig förrän jag blev frisk.
Det skulle visa sig bli en långhårig och skäggig resa, med många tuffa operationer. Långa sjukhusvistelser. Och hår och skägg växte så det knakade.
Kan inte påstå att familjen jublade. Läkarna jublade inte heller. De visste däremot, att här rörde det sig om en person som lät hår och skägg markera en järnhård vilja till överlevnad. Tog helt enkel kraft med hjälp av hår och skägg.
”En unik person”, lät det.
På bilden har ungefär halva min sjuktid gått. Det skulle totalt ta långt över ett år.
Jo, jag såg för jävlig ut.
Idag hade jag blivit tagen för terrorist eller kanske t o m iman. För 30-år sedan var det ingen som ens tänkte tanken.
En dag när allt var över fick hustrun köra ner mig till frissan som på den tiden fanns på bottenvåningen på Lunds Universitetssjukhus.
”Kapa av allt. Bort med skiten”, sa jag.
”Allt”, undrade en förtjusande ung dam och letade efter ett ansikte bland allt hår och skägg. "Du menade, både hår och skägg?"
"Yes my lady"
Så blev det också. En ny person trädde fram.
I dag ser jag mer ut som dirigent från gamla tiders Centraleuropa.
Det får vara gott nog.
Jag vandrar omkring i mitt eget lilla liv.
I dag storhandlade vi. Hustrun packade åsnan full med varor. Det var bara till att rulla vidare med livets nödtorft.
I mitt huvud rullade tankarna också på: Shahrzad Kiavash.
Ni vet den unga tjejen som delade ut priset till U21-landslaget för Årets Prestation vid Idrottsgalan. Jag skrev i min blogg att det egentligen var Shahrzad som borde fått priset. Maken till den prestation som hon gjorde förra året saknar ord.
Efter en blodförgiftning för tre år sedan amputerades båda hennes underbenen. I somras genomförde hon trots det ett triathlon-lopp.
Makalöst.
Obegripligt.
Superpsyke.
För drygt 30 år sedan fick jag själv efter en sjukdom mina båda ben i stort sett avsågade av superortopeden, Rolf Önnerfelt. Sedan byggdes höfterna om med befintligt material som hölls samman av en mindre verkstadsutrustning.
Det blev en jävla kamp tillbaka till livet.
Rullstolsläge för alltid.
Nära var det.
Då gav jag allt mitt krut, ungefär som Shahrzad Kiavash.
Det tog några år innan jag kunde gå igen.
Kvällspostens Kerstin Berlman skrev ett lysande reportage om operationen. Pressfotograf Örjan Gran tog dramatiska bilder.-ett klipp när sågen går genom mitt ben, här nedanför. Men ställa upp i triathlon fanns inte på kartan.
Förstår ni packåsnans tankar bättre nu?
Ibland känns inte livet rättvist.
På Idrottsgalan kändes livet plötsligt mycket orättvist.
På scenen stod, Shahrzad Kiavash, för att dela ut priset till Årets Prestation. Priset gick till U21-landslaget i fotboll.
Den absolut största prestationen stod hon själv för.
För tre år sedan drabbades hon av en blodförgiftning som tog hennes båda underben. I augusti förra året genomförde Shahrzad ett triathlon med två konstgjorda ben.
Det, mina vänner, är en prestation som heter duga.
Shahrzad Kiavash borde gett priset, Årets Prestation, till sig själv. Det såg nästan ut som att pristagaren, landslagsledaren för U21 Håkan Ericson, ville ge priset tillbaka till Shahrzad.
Sedan att Zlatan blev utan något pris är också en plump i protokollet. Det hjälpte inte ens att han blev kongen av Köpenhamn.
Annars var det en stilig genomförd gala. Några mil bättre än Guldbaggegalan.
Om det inte varit för Shahrzad och Zlatan, hade jag gett Poppen ett fång rosor.
Här får ni hela hennes dramatiska berättelse.Shahrzad hemsida.
I kväll, måndag, är det tid igen. Något av galornas GALA. Ja, om man är sportnörd, vill säga. Sveriges främsta idrottare ska prisas.
Idrottsgalan i Globen.
Räkna med MYCKET skidor. André ”Vinterstudion” Pops är kvällens programledare. Vi vet redan hur det blir, men inte hur det slutar, mer än att Sarah Sjöström sopar rent.
Än en gång kommer vi tittare att matas med en seg föreställning. Taskiga tal samt pinsamma skämt. Alla galor i TV verkar ha sin givna mall.
Nu är det så att Sverige är ett galet land. Ni kan inte ens föreställer er hur många galor som under vinterhalvåret rullas ut över landet.
Vad sägs som dessa små rara galna ting:
Arkitekturgalan, Återvinningsgalan, Manifestgalan, Näringslivsgalan, otaliga Radiogalor, för inte tala om Sveriges Bästa Arbetsplats-Galan eller Galan för alla finlandssvenska bloggare, Insamlingsgalor osv osv i all oändlighet.
Finast är naturligtvis Nobelgalan och så alltid Zlatan på Fotbollsgalan i november. Ja, svensken verkar blir skogstokig av glädje över sina galor.
Under sommaren förvandlas galorna till Festivaler.
Då blir det hårdrock, vanlig rock , åldrande rockare, döende rockare, amerikanska bilar, raggare med rollatorer, Håkan Hellström och Dansbandsgalan (!) i Malung som kronan på verket.
I Lomma har vi inga galor alls.
Men Lommadagen/Lommafesten?
Nä, vet ni vad.
Det är inte var dag som man kan hälsa en världsstjärna av Barbra Streisands dignitet välkommen i ens vänkrets.
Det är inte vilken sångfågel som helst.
Barbra Streisand äger en röst som skickar trumhinnorna in i toner av ljuvlig härdsmälta.
Vilken röst den kvinnan har.
Förstå min förvåning när hon plötsligt dök upp hos mig på Facebook. Hur det gått till har jag ingen aaaning om.
Plötsligt bara fanns hon där.
Visserligen var det adresserat till Celine Dion, en annan världsstjärna på sångens område. Det gjorde inte så mycket.
Jag kände mig plötsligt väldigt uppskattad. Baddade in mina kinder med lite extra rakvatten.
En rasande vacker kvinna är det också.
Äger en stark personlig utstrålning som fäster.
Jag ringer i veckan, Barbra.
Socialdemokraterna vaknade upp i morse med baksmälla. Man hade nämligen somnat med Sifos väljarbarometer i vrångstrupen.
Sifos senaste väljarbarometer som släpptes sent under lördagen visade på ett ras för socialdemokraterna.
Tappar 2,8 procentenheter ner till sammanlagt 23,2 procent av väljarkåren.
Lägsta någonsin.
Historiskt.
Skräcksiffror.
Moderaterna på uppgång. Blir största partiet med 25,6 procent.
Räkna med att det råder panik bland topparna inom socialdemokratin. Säkert någon form av krismöte under dagen.
På agendan: stoppa raset!
Statsminister Stefan Löfven (s) måste visa lejonklon för att återfå väljarnas förtroende. Därför tror jag att han kommer att offra sin utrikesminister.
Sparka Margot Wallström.
Nu är Margot en ikon inom socialdemokratin. Det ger automatiskt Stefan Löfven en hel drös med nya fiender inom partiet.
Det kommer att heta att Wallström tar timeout så länge Riksenhetens förundersökning pågår angående lägenhetsaffären med Kommunal.
Ny utrikesminister tippar jag blir försvarsminister Peter Hultqvist som visat sig kunna hantera media med pondus. Han kommer gå in och täcka upp under tiden.
Fast det finns två sidor av saken.
Stefan Löfven tycks inte äga någon lejonklo.
Tippa svensk politik i dag, är som att spela på lotto. Ingen vet egentligen hur kulorna rullar. Mer än att det förhoppningsvis är ordning och reda när de faller på plats.
Visst minns ni den. Tidningen Lyckoslanten med den käcka devisen, ”Envar sin lyckas smed”.
Det är nästan så man får en tår i ögonvrån.
Varje nummer avrundades med Spara och Slösa. Slösa påminner faktiskt en hel del om den avgående ordföranden i Kommunal.
För så här är det.
Vi får gå tillbaka till Sverigedemokraternas järnrör, sedan vi upplevde maken till drev i media. Radio, TV och tidningarna samt webben har packats fulla om och med Margot Wallströms lägenhetsbyk med Kommunal.
Det finns emellertid en tidning som lever sitt eget stilla liv, nämligen Lyckoslanten som fortfarande delas ut gratis i skolorna.
I Lyckoslanten går livet sin egen stilla gång, utan att störas av varken Kommunals ordförande, Annelie Nordström eller Margot Wallström.
Något av en fristad för landets fackföreningar och ledande politiker.
Jag ser bara på inflödet på bloggen under dessa dagar Margot Wallström hängts ut.
Rekordartat.
Det verkar som folk aldrig mättas av historien. Det svenska människosläktet är rasande, sanna mina ord.
Överlever utrikesministern denna formidabla attack som politiker?
Jag börjar bli mycket tveksam.
Jag kan inte heller påstå att statsminister Stefan Löfven precis stöttat upp fullt ut sin lagspelare. Snarare tvärt om.Vilket är förvånande.
Annars kan Margot alltid bli chefredaktör för Lyckoslanten. Det är som jag skrev, en fristat för politiker som körts över av en ångvält.
Men så är också envar sin lyckas smed.
”Di blåe äntligen HIMMA”, är egentligen ingen överdrift. MFF har en nog så viktig del i Lomma samhälle.
Den legendariske MFF-ledaren, Eric Persson, hade under många år sin sommarstuga just i Lomma. Den var t o m målad ljusblå. Låg centralt placerad i Lomma. Väl inbäddad bland fruktträden. Jag kan när som helst, se den framför mig.
Efter att Eric Persson dog 1984, revs tyvärr sommarhuset. Eric älskade nämligen Lomma. Därför kan man nu säga: ÄNTLIGEN!
Så här skriver Lomma kommun på sin hemsida:
"Rutsborgskolan i Bjärred och Pilängskolan i Lomma får Fotbollsakademier med start i höst. Idag tecknades samarbetskontrakt mellan Lomma kommun och Malmö FF."
På bilden här nedanför ser vi några glada herrar.
Fr v: Robert Wenglén, barn- och utb.nämndens ordf., Thomas Kvist, områdeschef Rutsborg, Jan-Olov Kindvall och Per Ågren, MFF, Mathias Persson-Benndoff, områdeschef Pilängskolan och Bo Kristoffersson, förvaltningschef.
Det här är ett samarbete som, Eric Persson, hade gillat.
Jag kan bara säga.
Välkomna hem, MFF!
Precis så har jag känt mig, när detta super intellektuella par framträtt i diverse media.
Oftast, för det mesta, var och en för sig själv. Sällan tillsammans. Endast vid Nobeldansen i så fall.
Avgrundens folk.
Där jag själv hör hemma.
Där de allra flesta av oss räknas in.
Horace har antytt det själv.
Avståndet till det vanliga folket var en avgrund.
Kulturens kungapar. Gifter sig 1989, får barn och så mitt i allt samman kraschar deras äktenskap.
Det blir knappast någon lätt skilsmässa mellan kulturgiganterna.
Bodelningsbråk.
Ebba hugger gärna offentligt en kniv i ryggen på Horace.
Horace har valt att inte kommentera skilsmässan, men i mars släpper han boken, ”Den sista grisen”.
Vad han nu menar med det?
Horace har också tagit små trippande steg ner mot avgrundens folk. Numera visar han gärna upp sig i TV. Sugen på att få sina böcker sålda och tjäna en slant. Något som aldrig intresserat honom förr i tiden.
Äktenskapskrascher kan kosta som sagt var.
En bok som ska gå hem hos den intellektuella eliten i Svenska Akademien, ska helst inte sälja alls. Vi får väl se hur det går för grisen.
Jag följer med stor spänning kampen mellan dessa två begåvade människorna.
Hur ska det sluta?
Tidskriften Fokus som jag fick i dag, gör så gott man kan, för bena upp matchen. Det går så där.
Fast illustrationen från tidskriften här nedanför är kul. Den tål att skrattas åt. Ända ner i avgrunden.
Resväskan som jag aldrig kan släppa. Mina tankar på väskan finns där varje dag.
Jag tog bilden i en av de fasansfulla montrarna i utrotningslägret i Auschwitz. Saker och ting som de dödade judarna lämnade efter sig.
Fasansfullt.
Jag visste inte mer än vad som stod skrivit med krita på väskan. En resväska i den väldiga högen.
Där stod: Petr Eisler, kind, 1942, nummer 6446.
Det var inte mycket att gå på, mer än att resväskan hade tillhört en liten pojke. Mördad av nazisterna i Auschwitz.
Jag ville veta mer om den lilla pojken.
Ge honom ett liv.
Den 27 januari 2010 gjorde jag en efterlysning på bloggen.
Det gav omedelbart resultat.
Några dagar senare kunde jag berätta mer om gossen med resväskan. Jag använde mig av en barnbild på mig själv som illustration. Om det kan man tycka vad man vill. Där kunde storyn ta slut.
Det gjorde den inte.
Den lilla gossens korta liv och hans resväska stannade för alltid kvar i mitt sinne. Jag fortsatte helt enkelt mitt sökande.
Det var som leta efter en nål i en höstack.
Faktiskt.
Tusen gånger hamnade jag fel.
Minst.
Så i går mitt i röran med Kommunal och Margot Wallström fick jag ett betydelsefullt genombrott.
Jag har nu 15-20 dokument att gå igenom. Det kommer ta sin tid. Det mesta står dessutom på tjeckiska. Min tjeckiska har aldrig varit något att skryta med, om Herrskapet förstår vad jag menar.
Fast resväskan fick plötsligt ett ansikte.
Den lilla gossens pappa som hette Erwin. Även han mördad i Auschwitz.
Här på bild-med sonens lilla resväska.
Låt mig förklara något ingen tydligen tänkt på innan utrikesminister Margot Wallström anklagas som mutkolv.
Statsminister Olof Palme blev mördad.
Utrikesminister Anna Lindh blev mördad.
Är det då rimligt, att när Margot Wallström som bor i Värmland och blir ny utrikesminister själv får söka lägenhet i Stockholm? Precis som vem som helst.
Nej, det är inte rimligt alls.
Regeringskansliet i samarbete med polisen/SÄPO borde löst hennes boendefråga.
Det handlar om säkerhet.
Det handlar om livet.
Är Kommunals lägenheter säkrade?
Ingen verkar ha tänkt tanken.
Margot Wallström har kört ett stenhårt race som utrikesminister. Det började hösten 2014. Sverige erkände helt överraskande Palestina som stat.
”Syftet med Sveriges erkännande är att bidra till målet att Israel och Palestina kan leva sida vid sida i fredlig samexistens,” löd utrikesminister Margot Wallströms förklaring. Israelerna jublade inte precis.
Nästa punch från Wallström kom när hon ställde krav på att FN ska utreda anklagelserna om, ”utomrättslig avrättningar”, begångna av israeliska soldater.
Droppen.
Israelerna blev förbannade på riktigt och portade den svenska utrikesministern. En högst ovanlig diplomatisk åtgärd. För inte säga unik.
Sedan var turen kommen till Saudiarabien för en ny smocka.
Margot Wallström anklagade det mäktiga saudierna för att ha medeltida strafflagar och kvinnosyn. Vilket är helt sant.
Margot beskylldes genast på hemmaplan för en amatörmässig diplomati.
Ökenlandet svarade med samma vapen som Israel. Den irriterande damen portades. Tala om att skaffa sig fiender i två mäktiga stater.
Nu var det någon eller några i den politiska maktsfären i Stockholm som tyckte det fick vara nog med Margot Wallström.
Lägenhetsaffären med Kommunal läcktes till media. Ett medieuppbåd av sällan skådat slag drogs igång.
Margot har fortsatt sin tuffa stil.
Förundersökning inledd om mutbrott.
”De är välkomna. Jag har inget att dölja,” lyder hennes iskalla svar.
Tid att återvända till inledningen av mitt inlägg.
Med två svenska ministrar mördade, borde Regeringskansliet tillsammans med polisen/SÄPO löst utrikesministerns boendefråga i Stockholm.
En vanlig bondlurk som jag ser det som en självklarhet. Inte minst med tanke på alla galna terrorattacker.
Allt handlar nämligen om hundraprocentig säkerhet för landets utrikesminister. Det får räcka med att två svenska ministrar har blivit mördade.
Hallå Sverige.
Vakna!
Sossehövdingen, Per-Albin Hansson, byggde det svenska folkhemmet. Så berättar historien det.
I dag har folkhemmet monterats ner.
Bit för bit.
I Lomma driver, Filip Åkerberg, Folketshusföreningen med den äran. Folkets Hus har annars på de flesta platser i landet mött sotdöden.
För inte tala om landets folkliga parker, Folkets Park.
Numera står många klassiska parker och ruttnar bort. Det enda som egentligen finns kvar av det svenska folkhemmet är Folktandvården.
En gång i tiden var det någorlunda billigt att få sig en rotfyllning. I dag har även folkhemmets sista rest ett stenhårt lönsamhetskrav på sig.
Det är dyrt med gaddar.
Ja, för oss som har några piggar kvar, vill säga.
För en enkel person som jag, är det obegripligt, att inte tänderna räknas in i den allmänna sjukvården.
Fast dina tånaglar gör det.
Förklara det för mig.
Om du kan.
När jag kom ut från folkhemmets sista rest med ömmande trut, sprang jag på en kvittrande glad Lisbeth Andersson som t o m spelat barnteater tillsammans med Eva Rydberg. Hon avslöjar mitt i tandhälsan, att revygruppen Pro-vi-va, ska för första gången ut på en skånsk turné.
Jag skrev om deras lyckade julshow i Lomma.
Ett gäng glada friskt (nåja) pensionärer med hyfsade tänder.
Visst är livet bra härligt.
Även utan det svenska folkhemmet som egentligen är ett förgånget politiskt slagord.
Lycka till Pro-vi-va!
Det var den 9 februari 2011 som Uppdrag Granskning med Janne Josefsson i spetsen åkte till Oslo. De visade upp mängden av svenska ungdomar som åkte till Norge, för tjäna snabba pengar på skala bananer åt norrmännen.
Bilderna bet.
Det kändes förnedrande för oss svenska tittare. Mycket värre än bli utklassad i skidspåret. Ungdomarna var emellertid glada. Levde rövare i huvudstaden på sin lediga tid. På pengar man fått genom att skala bananer.
Norrmännen skrattade åt skitjobbet. Skrev en hånfull populär låt om svenskarna, hur de bodde som zigenare och försörjde sig på skala bananer. (texten förtsätter efter bilden)
Men så kom oljekraschen.
Enligt Svenska Dagbladets kurva här ovanför, dök oljan från 140 dollar per fat till 35 dollar per fat i år. Orsaken är en överproduktion i världen.
”Tidigare har Opec justerat sin kvot för att hålla priset uppe. Men 2014 frångick man den linjen,” säger Sofie Quant på den svenska branschorganisationen SPBI till Svenska Dagbladet som en förklaring till nedgången.
Den här dramatiskt nedgången har nu fått den norska kronan falla mot botten.
Detta betyder att mycket som tidigare varit väldigt dyrt i Norge är på väg bli mycket billigare. Inte minst kan detta kronfall i längden, ställa till stora problem för gränshandeln mellan Sverige/Norge. (texten fortsätter efter bilden)
Den norska kronan låg igår 0,96 öre UNDER den svenska kronan.
Värre ändå kan det blir.
Nu när sanktionerna mot Iran lyfts bort, kan iranierna börja pumpa upp stora mängder olja mot den irakiska gränsen.
Produktionen ska sedan i första hand ut på marknaden i Asien.
Ja, ni förstår själva.
Det ser ut att bli etter värre för norrmännen.
Jag ser ingen annan råd än att de får börja skala sina förbannade bananer själva.
FOTNOT. Länder som drabbas av prisfallet på oljan är Norge, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien samt Malaysia. Källor: Svenska Dagbladets, Aftenposten, Fokus, Bloomberg mfl samt egen bananvinkling.
Mössa?
Hårmanen får räcka.
Det var upplagt för presentation av en stor medicinsk världsnyhet hos Skavlan i gårdagens program.
Professorn i nanoteknologi vid Uppsala Universitet, Maria Strömme brann av iver.
Denna ytterst begåvade kvinna bjöd till och med på en videosnutt av en amerikansk patient som varit förlamad från midjan och nedåt. Vi fick se hur den unga kvinnan tog sina första steg.
Allt tack vare den nya nanoteknologin.
Historiska bilder som ger 100 000-tals förlamade människor världen runt nytt hopp.
”Det är så färskt att det inte ens presenterats i några medicinska vetenskapliga skrifter”, berättade Maria Strömme vidare.
Till min förvåning nappade inte Skavlan på världsnyheten. Inga uppföljningsfrågor utan raskt vidare i det stuvade programschemat.
Värst av allt.
Komikern, Anders Jansson, försökte knipa humorpoäng, när Maria Strömme i sin tur försökte förklara nanoteknologins stora betydelse för sjukvården i framtiden. Ja, helt revolutionera den, rent ut av. 70-80-åringar kan blir raska pojkar som 40-åringar.
Fast den medicinska världsnyheten med den förlamade flickan som plötsligt kunde gå. Hur kunde du slarva bort den, Skavlan?
FOTNOT. Bilderna från programmet i SVT.
”Kaffe-kaffetåren, den är bra, kaffe-kaffetåren varje dag, kaffe-kaffetåren rätt ocd slätt-kanske med en gräddeskvätt...”
Nästan alla svenskar i min generation, kan den här klämmiga ingången till en fikastund som BBC missade.
Fast även den yngre generationen har hängt på. Kaffetårsvisan fanns med i soundtracket till filmen, ”Sunes sommar”, så det så.
Nu kanske den t o m börjar nynnas världen över. Ingen som vet. BBC har ett brett genomslag. Annars har ordet fika hängt med så länge jag minns. Även om man förr i tiden mer sa elva-kaffe och tre-kaffe.
På dagis förvandlas fikastunden till mellanmål. Även det faktiskt en form av fika utan kaffetåren.
Kaffetåren kan också lätt förvandlas till en kaffegök eller kaffekask som är samma sak. Lite brännvin i kaffet, alltså.
Ger kaffetåren en extra glans.
En svensk klassiker.
Det får BBC lära ut till världen nästa gång.
Kaffegöken har förresten redan nått Spanien. Där heter kasken, cafè carajillo, om nu någon undrar. Vännen Pär Sturesson, kan tänkas.
FOTNOT: Dragspelaren, Erling Grönstedt (1923-2012) på löpet skrev polkan. Den klämmiga texten av, Tore Lagergren (1907-1995). Varning. Börjar du sjunga kaffetåren, sätter den sig fast resten av dagen.
Bert fixade också så grabbarna fick spela in. Det blev stora framgångar för Schytts. 
.jpg)
Inlägg
