En sommarsaga-jakten efter storvilt i Lommaskogen

Vi sammanstrålade i korsningen Hamnallén/Södra Västkustvägen. På vägen ut mot Bjärred. Före detta pansarsoldaten, Pär Sturesson, på cykel. 
Vi gjorde honnör och patron ur. 
”Hej,” sa Pär.
På väg till sin båt för badutflykt med käraste. 
”Hej,” svarade jag och drog mitt uppdrag: kartläggning av varg och björn i skogslungan mellan Lomma-Bjärred, Haboljungs fure. Utsänd av Länsstyrelsens Räkna Vilt och Brett. 
Den före detta pansarsoldaten Sturesson såg både förvånad och överraskad ut. 
Önskade mig till slut ”lycka till” med kartläggningen. 
Sedan gjorde vi honnör. 
Det hastiga mötet upplöstes. 
Haboljungs fure bjöd denna torsdag på årets sista(?) sommarsol. Naturreservatet korsas av en förnämlig asfalterad gång-och cykelbana. 
En stillsam oas med knotiga roliga tallar som planterades under 1950-talet för binda sanden. Ett ställe för skogsfåglar som större hackspettar, kungsfågel och svartmes. Hämpling förekommer och hornuggla ses regelbundet i reservatet. 
Till däggdjursfaunan i området hör bland annat rådjur, vildsvin och räv. Läser jag till mig i Länsstyrelsens information.
Några björnar eller vargar siktades inte. 
Var heller inte väntade. 
Naturligtvis.
Inga galenpannor, här inte.
Det blev i stället en skön tripp, där jag fick undvika köra ihjäl grodor med min el-skoter. Så före detta pansarsoldaten och Lommabon, Pär Sturesson, kan en annan gång bjuda käresta kaffe med dopp, utan behöva ta med någon kanon.
En fridsam fika på filten.
Långt borta från all valhysteri och krig.
Kändes det som.
Fast ändå så nära.
Se där-en liten sommarsaga från en stillsam oas, där du kan sjunga ”små grodorna” utan någon hör dig. 
Fast en bit bort brusar Södra Västkustvägen. 
En dödsfälla för våra grodor.
Tänk på det. 

Polsk speedwayfest nästa för Owe Thörnqvist?

Löjtnant, Pär Sturesson, som skrev ovanstående inlägg på Facebook, är en fiffig man. Efter det militära ägnar han sitt liv åt mycket. 
Inte minst laga Lommabornas cyklar. 
I Lund är pensionärerna evigt tacksamma för att Pär finns. Det är nämligen han som ser till så Lunds kommuns rullatorer rullar som de ska. 
Pär behöver snart komma hem och se över Foliehattens rullator. Det är alltså inte konstigt att han som Foliehatten haft ett speciellt intresse av att följa Owe Thörnqvist, 88 år i dag, framfart i Melodifestivalen. 
Ja du Pär, Owe gav järnet. 
Såg du med vilken fingerfärdighet han trollade fram munspelet från västfickan? Bara en sådan sak. 
Själv hade Foliehatten garanterat tappat munspelet på scengolvet. Det var en imponerande uppvisning. 
Den internationella juryn var i snålaste laget mot Owe. Endast Polen gav honom poäng, en (1) poäng. 
Den poängen kan betyda en öppning för en polsk folkparksturné i sommar. Varför inte i Bydgoszcz? 
Speedway legendaren, Jacek Gollob (sportchef i stadens storklubb), borde bjuda in Owe Thörnqvist till Polens speedwaymecka. 
Då får Pär och Foliehatten åka dit. 
Vem vill missa när Owe river av, Boogieman Blues, inför ett fullsatt Polonia Stadium i den härliga doften av metanol. 
Det gör vi honnör åt, Pär.

Lommas Krog-saknad av Lommaborna så det gör ont

Lommas krogliv i svaj. Krogar kommer och krogar lägger ner. Det finns en som aldrig glöms bort av de boende. 
Lomma Krog. 
Saknaden är som f d löjtnanten i pansartrupperna, Pär Stureson, säger, enorm, ja, så det nästan gör ont. 
Krogen som slog igen för snart tio år sedan har t o m en egen grupp på Facebook. Jag förstår saknaden. 
Krögaren, Anders Aasa, kom från Pajala och slog upp krogen några år in på 1990-talet: ett eget koncept med strimlad godsägare och dassalock på menyn, tidningssidor i taket och ett sjuhelvetes håll-i gång. 
Hela Lomma började gunga. (texten fortsätter efter bilden)

Till julen 2003 var det ett ös utan dess like med Pedalens pågar i spetsen. 
Pär Sturesson är en av dessa nostalgiker som håller igång minnet från den här tiden. Han har till och med varit i Gällivare och hälsat på Anders Aasa. Där driver Aasa i dag tillsammans med sina bröder, Quality Hotel Lapland. 
”Ja, vi saknar verkligen Lomma Krog. Det var tider det. Full fart. Det är annat än dagens krogliv i Lomma. Finns det för övrigt något sådant, frågar han sig. 
Så var det till slut, det där med kakburken. Det är min mors gamla skamfilade kakburk som Pär fick av mig, för några år sedan. 
Vad har du i kakburken i dag, Pär?

Kaffetåren-så började det

”Kaffe-kaffetåren, den är bra, kaffe-kaffetåren varje dag, kaffe-kaffetåren rätt ocd slätt-kanske med en gräddeskvätt...” 
Nästan alla svenskar i min generation, kan den här klämmiga ingången till en fikastund som BBC missade. 
Fast även den yngre generationen har hängt på. Kaffetårsvisan fanns med i soundtracket till filmen, ”Sunes sommar”, så det så. 
Nu kanske den t o m börjar nynnas världen över. Ingen som vet. BBC har ett brett genomslag. Annars har ordet fika hängt med så länge jag minns. Även om man förr i tiden mer sa elva-kaffe och tre-kaffe. 
På dagis förvandlas fikastunden till mellanmål. Även det faktiskt en form av fika utan kaffetåren. 
Kaffetåren kan också lätt förvandlas till en kaffegök eller kaffekask som är samma sak. Lite brännvin i kaffet, alltså. 
Ger kaffetåren en extra glans. 
En svensk klassiker. 
Det får BBC lära ut till världen nästa gång. 
Kaffegöken har förresten redan nått Spanien. Där heter kasken, cafè carajillo, om nu någon undrar. Vännen Pär Sturesson, kan tänkas. 
FOTNOT: Dragspelaren, Erling Grönstedt (1923-2012) på löpet skrev polkan. Den klämmiga texten av, Tore Lagergren (1907-1995). Varning. Börjar du sjunga kaffetåren, sätter den sig fast resten av dagen.

Löjtnanten som fick mammas kakburk. Fyllde den med kärlek!

Den minnesgoda läsaren, kanske kommer ihåg, när jag i augusti förra året skänkte bort mammas kakburk på bloggen. 
Löjtnant Sturesson från Lomma, kom som en projektil. Gjorde honnör och hämtade kakburken. Det visade sig nämligen att krigaren samlade på retroprylar från förr i tiden. 
Han kramade ömt min mammas något skamfilade kakburk och drog vidare i livet. Jag tog adjö, med en tår i ögat.
Hur gick det sedan för kakburken? 
Fick den ett nytt liv bland bomber och granater? 
Ja, den fick i alla fall ett nytt liv. Fast ett stilla liv. 
Fylldes med havreflan och förvandlades till rena godis burken på löjtnant Sturessons båtbrygga. 
Jag blev glad över bilden. Beviset på ett stilla fredligt liv utmed Höje å. 
Och så skönt det var att skriva om kakburken efter allt sjukt jag vräkt ur mig, den senaste tiden på bloggen. 
Mammas kakburk hamnade i rätta händer. 
Burken fylldes med kärlek. 
Tack Pär Sturesson.