skip to main |
skip to sidebar
Det var så här vi MFF-supportrar kunde se ut för 40 år sedan.
Kepsen med hög skult.
Sladdrigt tyg.
Verkar sydd för hand.
Såg mer ut som en murarmössa.
Halsduken mjuk och skön. Sydd i Sandviken. Företaget borta sedan länge. Inte så hårt material som dagens supporterhalsdukar som är tillverkade i något land i Asien.
Till det en vanlig ljusblå skjorta.
Matchtröjor bars endast av laget på planen.
Det är kepsen jag fastnat för.
Fann fyndet djupt inne i garderoben. Något för trång 40 år senare. Antingen har mitt huvudet blivit större, eller så har kepsen krympt.
Förmodligen när det begav sig, köpt till min son.
Numera är hela jag retro i rustningen.
Tänk som det kan gå.
Fast kepsen.
Det gick och ta guld i en murarmössa också.
Banne mig om den inte luktar Bosse Larsson.
En säck med 25 kg salt, är inte något man bollar med hur som helst. Inte ens som snöröjare i Lomma och heter Lasse.
Hur man än vänder och vrider på tidens gång, så är det 1 oktober på måndag. Vi närmar oss vintern. Även om det ännu är med små, små steg.
Vintern går att undvika. Om du väljer flytta till ett varmare land. Det kan också ha sina aviga sidor.
Av en händelse sprang jag på Lommas saltaste man igår.
”När kommer vintern, Lasse,” tjoade jag.
”15 till 20 november,”svarade Lasse som den naturligaste sak i världen
Under många vintrarna har han plogat snö och saltat våra gång-och cykelvägar. Från tidiga morgnar till sena kvällar. Lasse-om någon-borde alltså veta.
För att riktigt stryka under sitt påstående om den annalkande vintern, visade han upp förrådet med saltsäckar.
De ligger där och ruvar. Känns på något vis hotfulla. Väntar bara på få släppas loss. Inget vi direkt ser fram mot.
Ett annat år uteblev nästan vintern med snö och kyla helt. Då bad jag Lasse ringa upp Kung Bore själv. Det blev ett klassiskt inslag på bloggen.
Nu väntar vi med spänning på om Lasse får rätt i år. Vintern med snö och kyla kommer altså den 15-20 november.
Den som lever får se.
Fram till dess, får vi nöja oss med salt på morgonägget.
Annica Widmark har varit kultursamordnare i Lomma kommun i närmare sex år.
Hon lämnar efter sig de populära dansveckorna som arrangerats de senaste somrarna i Lomma, alldeles vid kanten av Öresund. Samt många andra mindre kulturhändelser i kommunen.
När så planerna drogs igång för en Kulturfest lördagen den 20 oktober, fick hon nytt jobb som enhetschef på Kulturgården i Höör. Hon jobbar redan med att anställa en dramapedagog alternativ danspedagog till sin nya verksamhet i Höörs kommun.
Lommas kultur-och fritidschef, Michael Tsiparis, fick plötsligt en jobbpost på halsen. Han gick ut hårt i Sydsvenskan om att Kulturfesten den 20 oktober ska locka 5000 besökare. Det gäller sikta högt.
”Absolut är Annica viktig! Ingen fara för evenemangen 2018 men inför 2019 måste vi se över arrangemangen. Ambitionen är att allt ska fortsätta med samma styrka och kraft eftersom Annica ska ersättas. Annons ligger ute,” förklarar en segerviss, Michael Tsiparis, för mig, utan darra på manschetterna.
Annica Widmark tonar ner sitt avsked som kultursamordnare i kommunen.
”Ingen fara, jag är kvar till den 24 november, så jag hinner vara med på kulturfesten,” säger hon lugnande till mig.
Det där med 5000 besökare fastnar i min hjärna.
Publikrekordet för ett arrangemang i Lomma är en fotbollsmatch mellan Nike-IFK Malmö i juni 1965. Det kom hela 6426 åskådare.
Det kan, Michael Tsiparis, mycket riktigt bara drömma om. Snarare handlar det i bästa fall om ca 500 personer.
Fast slå hårt, Michael.
Jag håller på dig.
Det kan behövas ett honnör från din sida.
Igår-onsdag-skrev jag om min barnbok, ”Gossen som fick vad han ville”. Det blev en känslomässig resa som skruvades in i rekordsommaren 2018. Nog så, kan tyckas. Resan med gossen som fick vad han ville, skulle inte ta slut där.
Jag tror knappt jag öppnat boken sedan Ungernrevolten mot de blodiga kommunisterna i november 1956.
När jag i september 2018 satte mig och bläddrade i boken, ramlade det ut en hemlighet: stanniolpapper från godis som legat i all sköns press i minst 62 till 65 år.
Stanniol är en tunnvalsad plåt av tenn som idag nästan helt ersatts av aluminiumfolie, läser jag i Wikipedia.
Det får var hur det vill med den saken.
Vi sade alltid stanniolpapper.
Då öppnades minnets kammare som den vackraste sommaräng du kan tänka dig. När jag var en liten rar gosse samlade vi barn på stanniolpapper.
(jo, vi kallade det för det)
För att bli så vackra som möjligt, fick omslagspappret ligga i press.
Bäst var en bok.
Därför låg detta obetalbara minnesgods fortfarande kvar i boken om gossen som fick vad han ville.
Du som var med på den tiden, minns säkert vårt samlande. Jag får snyta mig, för tårarna rinner.
Hulkar och slutar här.
En vårdag i mitten av 1950-talet kämpade jag med döden på infektionskliniken i Malmö. Endast 9 år gammal åkt på en synnerligen allvarlig sjukdom.
Hjärnhinneinflammation.
Utgången oviss.
Slutade oftast med döden på den tiden.
Då kom min moster Lilly och gav mig boken:
”Gossen som fick vad han ville”
Fick aldrig nog titta på elefanten, tigern, hästen och alla djuren. Identifierade mig med den ljushåriga lilla gossen på bokomslaget.
Kramade boken med hjärtats alla pulsslag. Bestämde mig i mitt eländiga tillstånd bli den där lila gossen som fick vad han ville:
jag ville ha mitt liv tillbaka. Överleva den hemska sjukdomen.
Så blev det också.
Tidigt i våras kramade jag åter boken med hjärtats alla pulsslag. Önskade mig en oslagbar sommar.
Vintern kall och bedrövlig. Jobbiga utflykter med el-skotern. Man sitter helt still. Orörlig. Förvandlas snabbt till en iskub i frysen. Det är inte som cykla eller promenera. Ingen ånga från mänsklig kropp finns att fånga.
Bara kyla.
Därför hoppades jag på årets sommar. Tror inte på skrock. Kramade ändå min bok om gossen som fick vad han ville.
Ni vet hur det slutade.
Det blev en sommar som aldrig ville ta slut.
Jag rörde mig med min el-skoter bland badande glada människor i Lomma. For vidare ut i samhället.
Njöt i tunna sommarkläder.
Alltid härlig sommarvärme.
Månad efter månad.
Mycket såg jag med egna ögon.
Andra tipsade mig.
Bloggen fylldes med närmare 100 blogginlägg. Om allt mellan himmel och jord. Jag skrev sommaren på mitt eget vis.
Sommaren 2018 skämde verkligen bort mig.
Jag tittar på det lilla ljushåriga gossen på bokomslaget.
Visst är det jag.
Minns du något du fick i födelsepresent när du fyllde 10 år? Du fyllde ändå ditt livs första milstolpe, men minnet bleknat bort.
I alla fall är det så i mitt fall. Det beror naturligtvis på att jag levt alldeles för länge sedan jag fyllde min första milstolpe, 10 år gammal.
Vissa speciella presenter sitter där emellertid för alltid.
Inte många.
Kanske bara en pryl. Om ens det.
Jag fick min första riktiga fotboll, när jag fyllde 8 år. Läder med snörning och blära. Det glömmer jag aldrig. Sov fram till jul med bollen i sängen.
Annars är det rätt tomt på minnesfronten med födelsedagspresenter. Såg därför Samuels födelsedag som en utmaning.
Därför letade jag upp den största slickepinnen som världen, i alla fall Lomma, skådat. Den vägde några kilo och kostade sina modiga hundralappar.
Allt för att barnbarnet Samuel aldrig någonsin skulle glömma bort när han fyllde 10 år. Det tog faktiskt sin tid innan han fattade att det gick och slicka på jätteklubban som smakade tutti-frutti.
Satt och tänkte på det när riksdagens nye talman, Andreas Norlèn, klubbade bort Stefan Löfven i förmiddags-tisdag-som Sveriges statsminister.
Samuel 10 år har faktiskt en mycket större klubba än den Andreas Norlèn 45 år svingade i plenisalen.
En något vriden koppling, kan tyckas, men så är både jag och Samuel barn. När man fyllt 70 år börjar man om från början igen.
Så det så.
Spar en slick till farfar, Samuel.
Stefan Löfven får slicka vidare på stubbar som Jimmie Åkessons tillverkat.
Hå-hå, ja, ja..
Jag valde följa talmansvalet i riksdagen under förmiddagen. Det var lika spännande som titta på målarfärg som torkar på väggen.
Det måste vara näst intill en omöjlig prövning för en politisk reporter. Hur skapa spänning kring något som redan på förhand är avgjort?
I och med att Sverigedemokraterna i helgen trumpetade ut att man stöder Alliansens förslag till nya talman, Andreas Norlén, var saken redan biff.
Klappat och klart, så att säga.
Ändå pumpades valet upp till något högst osannolikt bland den politiska makteliten. Sverige darrade av alla nödvinklingar.
Jag tänkte på hur enkelt våra sportjournalister har det. OS, VM , EM eller en allsvensk fotbollsmatch är inte avgjord på förhand.
Då är det tusen gånger enklare skapa fram en omåttlig spänning. För inte tala om så mycket roligare det är.
Nej, talmansvalet ingen rysare på något sätt och vis. Matchen redan slut innan den ens börjat. Måste vara magsårsframkallande för alla politiska journalister. Spekulationerna ville aldrig ta slut.
Trist som den där målarfärgen.
Jag fastnade för riksdagens papperskorg.
Valurnan med riksdagsmännens slutna röstsedlar. En färggrann sak-se löpet samt lilla bilden till höger-som mer påminde om en donation från Miljöpartiet.
Inte omöjligt att Gustav Fridolin varit framme. Slår ett slag för ett rent oklart motiv.
Hur matchen till talman slutade blev som det var från allra första början.
Blått vann med Andreas Norlén (M).
Rött med motkandidaten Åsa Lindemstam (S) fick nöja sig bli första vice talman.
Blått sträckte på sig.
Rött sjönk samman.
Fast bäst var papperskorgen.
Så är kineserna på krigsstigen igen.
Mot Sverige.
För andra gången på en vecka.
Det började med några kinesiska turister som slängdes ut från ett hotell i Stockholm. Den kinesiska ambassadören i Stockholm rasade.
Den historien känner vi alla till.
Fanns ingen humor i det, faktiskt. Om nu inte ambassadören utan att begripa det själv, gjorde humor av det.
Däremot gjorde satirprogrammet Svenska Nyheter med Jesper Rönndahl som programledare sig roliga över det inträffade.
Jag såg det.
Skrattade gott. Det var hur kul som helst.
Det tyckte inte den humorlöse ambassadören som åter gick i taket. Kräver genast en ursäkt från SVT.
Humor är inte kinesernas starka sida.
Jag har rest runt i Kina. Måste hålla med den kinesiske ambassadören: humor är hårdvara i Kina.
Faktiskt svårt att hitta.
Kinesisk opera är inget att skratta åt. En show i Shanghai skrattade kineserna åt, så de vek sig. Vi västerlänningar satt tysta. Humorn obegripligt barnslig.
Nej, humorn fann jag på min 60-års dag.
På en restaurang.
En äkta kinesisk restaurang. För jag var i Kina. Ingen amerikaniserad kinakrog som vi har i varje gathörn i Sverige. Nu var det äkta vara som gällde.
När köket fick reda på att jag fyllde 60 år, rullades en vagn in med en jätteorm inlagd i sprit-se bild här nedanför.
Gamla människor möter stor respekt i Kina. Fyller man då 60 år har man, enligt kineserna, taxat in som åldring.
Då ska det drickas ormsupar i snapsglas som påminde om små äggkoppar. En ormsup skänker nämligen en åldring ett evigt liv.
Nu är jag 72 år. Så ännu så länge stämmer det.
Bilden här nedanför, är på vagnen som rullades in med ormen och hela köret.
Bilden längst ner.
Även hustrun som lider av ormfobi drog i sig en sup som var pissljummen och smakade apa. Fast det var en rolig och udda upplevelse.
Mer humor än så, blir det inte Kina.
Skål!
När stormen Knud drog in på allvar över Lomma igår kväll-fredag-flaggade jag under dagen för en storm i ett vattenglas. Det blev mer än en tummetott.
Knud visade inte Espresso House nere vid Höje å minsta respekt. Sugen på en kopp kaffe var definitivt inte Knud.
I stället for Knud fram som en galen dansk fotbollshuligan med kaffeställets utemöbler och trädliknande prydnadsväxter.
Huller-om-buller.
Ren tur att ingen kom till skada.
Min granne, Boel, fångade på ett lysande sätt Knuds framfart på bild. Jag har märkt att Boel har öga för bilden. Så när hon gick ut med lilla vovven-se lilla bilden till höger, bad jag henne kolla in om Knud var förbannad på riktigt.
Möjligen nöjd med få storma i ett vattenglas.
Givetvis levererade Boel som en tränad pressfotograf.
Huller-om-buller-bilder.
Före midsommar råkade Espresso House ut för en brand. Nu gjorde Knud kaffeved-nåja-av deras stora uteplats.
Bra jobbat, Boel.
Du har ögat för bilden.
Trots alla mobilkameror, är det få som äger just ett sådant viktigt fotoöga. Det har Boel, men så är hon också min granne.
Fattas bara annat.
Hon levererade Knud på bild.
FOTNOT. Kan också intyga, att Knud kör hårt idag också. Verkar vara en avkomma till Gorm den gamle...
SMHI larmar och står i.
Vilket man gör alldeles rätt i.
Årets första höststorm är på väg in över Västkusten. Även Skåne ska få sin beskärda del av regn och stormbyar.
Hur det slutar, vet vi inte förrän ikväll. Ovädret kommer från Danmark och har då mycket riktigt döps till Knud.
Danskare än så, kan inte årets första höststorm heta.
Jag tog med mig ett glas vatten ner till Öresund, för möta upp Knud. Där fanns varken Knud eller några stormbyar.
Jag stirrade ut mot vattnet och skrek för full hals:
”KNUD, var är du?”
Nu hör det ofta till saken, att när SMHI larmar och står i, brukar Lomma oftast få en storm i ett vattenglas.
Sällan mer än så.
Vi får se hur det ”bidde” i morgon.
Spännande Knud-rapport följer.
Hur som helst.
Håll i hatten!
Den eviga sommaren är här.
Det kan tyckas så om de senaste dagarna.
Årets rekordsommar fortsätter skvätta över med värme, sol och inte bad. I veckan släckte nämligen årets badsommar ner Lomma.
I månader har glada pepparkaksbruna människor trängts om utrymmet på Lomma Beach och Lomma hamn.
Det har varit ett stillsamt trivsamt liv.
Glassgubbarna har haft strålande tider. Aldrig någonsin har det sålts så mycket glass i byn som sommaren 2018.
Nu är det slut.
Trots en värmande sol.
Hyfsat badvatten med ca 18-19 grader är stränderna tomma på folk. Alla väntar på hösten som lär komma till helgen med de första stormbyarna.
Det känns en saknad av en sommar som varit så fantastisk. Jag kan inte längre säga att mina barndoms somrar för 60 år sedan var så mycket bättre.
Visst var det fina somrar, både 1955 och getingsommaren 1959, men inte i närheten av årets sommar.
Minns badparkeringen i Lomma hamn.
Det har varit strid på kniven om varje liten parkeringsruta. Från tidig morgon till sena kvällen. Idag tomt-se bild här nedanför.
Nu får vi ladda för gåsamiddagar och blöta löv på backen.
Mer finns inte att tillägga.
Höst på er, alla glada.
Ibland är världen upp och ner, känns det som.
Inget fungerar varken för Stefan Löfven, Jan Björklund eller en ständigt kissnödig moderatledare. Tänk på det nästa gång ni ser Ulf Kristersson i bild.
Han skaver sig fram med hela kroppen. Även om han står still med hela kroppen.
Ofta verkar världen upp och ner.
Även utan en kissnödig Kristersson i bild.
Nu till en häftig övergång.
Bhutan är ett litet bergigt kungadöme i östa delen av Himalaya. Inklämd mellan Kina i norr och Indien i söder.
Landet är nedlusat med heliga religiösa platser som pagoder och annat mystiskt. Det är också ett av världens mest stängda land och blir därför på något vis alltid upp och ner.
Turism är inte dagens melodi, om man säger som då.
Döm om min förvåning, när jag här om dagen fick ett vykort från detta stängda land. Avsändare bloggens egen världsäventyrare, Rolle af Trollhättan som snöat in på heliga och religiösa platser som pagoder och annat mystiskt.
Bhutans kung, Jigme Khesar Namgyel Wangchuk, skickade en hälsning. Rolle af Trollhättan fick också klartecken använda sig själv som frimärke till en kostnad av 4 kronor och 14 öre i svenska pengar.
Det är utan tvekan det mest märkvärdiga vykort min familj någonsin fått. Hälsa och tacka, Jigme Khesar Namgyel Wangchuk, kungen själv, Rolle.
Ja, detta på tal om att världen mellan varven känns som upp och ner. Nu blev det på riktigt, som Löfven brukar säga och tittar på Ulf Kristersson.
Bloggen har de senaste dagarna drabbats av mässfall. Jag har inte varit kapabel skapa blogginlägg.
Vilket känns trist.
För inte säga högst ovanligt.
Rent av unikt.
Faktiskt.
Orsaken är den här.
Min hälsa har svajat i mastens topp: astmatisk bronkit samt hjärtflimmer.
Den ansträngda svenska sjukvården har däremot förskonats. Trots givet ambulansläge. Kampen är utspelats på hemmaplan.
I mitt hem.
Några läkare har konsulterats via mobiltelefonen. En nödvändighet i stridens hetta för inte helt duka under.
Senast det blev mässfall på bloggen var den 18 januari 2015. Då hamnade jag på akuten med feber sprutande ur öronen.
Men ha tålamod.
Jag är snart tillbaka i gott slag.
Det måste vara på riktigt som Löfven säger.
Det har han alldeles rätt i.
Hej, vill gärna berätta om en dag som blev bak och fram.
Det var aldrig tänkt att bli, så som det nu blev, men ibland blir saker och ting just precis bak och fram.
Jag har klockan 16.34 fredag eftermiddag, gått upp ur sängen, för i morse vaknade jag aldrig. Orsaken enkel.
Jag somnade aldrig.
Hade nämligen haft ett riktigt tufft anfall av astma natten lång.
Jag hostar fortfarande. Tyvärr går det inte sova, när det känns som du andas genom ett sugrör. Med pip.
Någon gång slog oss tanken ringa 112 efter en ambulans.
Hustrun gjorde en storslagen insats. Ni vet en sådan man får en guldklocka för efter 25 år. Utan hustrun.
Ingen Rockbäck.
I alla fall.
I morse gick jag upp och skrev en bloggtext om regeringsröran. Illustrerade den med något som kan vara världens största pussel.
Hela 42 000 bitar!
Stoppade in Löfven som får en pling från Sverigedemokraterna. En detalj som fyller sin funktion.
Jag fick till och med ta till TVÅ löpsedlar, för få plats med detta jättelika pussel-se löpsedeln, här ovanför.
Jo, jag behöll bilden som en illustration till mitt pipande bröst som var just 42 000 pip. Löfven fick också hänga med.
Allt för humorns skull.
Slopade däremot texten.
Gick sedan och lade mig och somnade. Vaknade alltså klockan 16. 34. Gick upp och skrev denna text istället.
Det kändes mycket ärligare.
Äkta vara.
Astmaattacken med pipet, lever ett avsevärt stillsammare liv. Vi får se hur natten fungerar, nu när jag vänt bak och fram på hela mitt liv.
I alla för stunden.
Här nedanför kan ni se hur löpet hade sett ut, om det varit normalt. Det hade inte funkat. Bara halva pusslet.
Därför blev allting som det blev, när det egentligen skulle blivit så mycket bättre. En tillfällig kortslutning.
FOTNOT. Har naturligtvis alla möjliga varianter av astmamediciner hemma. Det hjälper föga, när hela havet stormar. Borde kanske ringt efter en ambulans.
Här nedanför följer ett litet axplock om en fantastisk sommar. För mig som bloggare har det varit en ovanligt fin svensk sommar. Jag har blandat både skratt och allvar. Formen har tydligen varit god. (texten fortsätter efter bilden)
MAJ:
Sommaren kom till Lomma den 5 maj.
Mitt barnbarn konfirmerades.
Vi kunde sitta utomhus under parasollerna och äta.
”Vilken tur vi har med vädret,” sa vi glatt, utan att veta att solen först skulle gå ner fyra månader senare.
Svenska jordgubbar fanns att köpa redan den 28 maj.
Något av rekord.
Värmen höll på knäcka oss som var skröpliga. Vi fick stanna inne. (texten forsätter efter bilden)
JUNI:
Badlivet i Lomma blomstrade som aldrig förr. För mycket för en äldre kvinna som drunknade. Omständigheterna talar för at hon drabbats av en sjukdom.
Värmen tuff för Vårdcentralen.
Ingen luftkonditionering.
Själv följde jag fotbolls-VM. Satte en femtiolapp på 3-0 till Sverige-Mexiko. Vann närmare 1500 riksdaler. (texten fortsätter efter bilden)
JULI:
Medan badlivet fortsatte blomstra i Lomma, passade jag på fira min blogg som fyllde 10 år. Kan inte fatta att jag lyckats hålla liv i bloggen i hela 10 år.
Bra jobbat, om jag får säga det själv.
Det blev också ett riktigt sommaräventyr i ett av Lommas fina naturreservat. Sedan kom den stora smällen för hemvården i kommunen.
Jag avslöjade att grannar fick ta hand om döende patienter i livets slutskede. Det blev ett hallå utan dess like.
Kändes skönt få avrunda med de fantastiska dansveckorna, en bit bort från min bostad. (texten fortsätter efter bilden)
AUGUSTI:
Värmen fortsatte hålla Lommaborna i ett strypgrepp.
Dag som natt.
Jag testade steka ägg på rampen in till min bostad.
Det gick inget vidare.
Blev mest äggröra.
Sydsvenskan hälsade på.
Orsaken var att bloggen fyllt 10 år. Stolt som en tupp, blev jag.
Sovkudden åkte in i frysen, för svalka av Rockbäcks oroliga nattsömn i hettan. Många skrattade gott. Jag med.
Sedan kom valet.
Våra tänder drunknade bland alla miljoner till allt och inget. Våra tänder som hör till kroppen blev utan.
Nu igen.
Därmed slut på en bloggresa som kunde gjorts mycket längre. Nu rustar vi för höst och vinter. Även på bloggen.
Visserligen gör ordföranden, Jimmy Ringström, tummen upp för Sverigedemokraterna i Lomma.
Frågan är om det räcker.
Spåren av de tidigare insatserna från Sverigedemokraterna i det kommunalpolitiska livet i Lomma förskräcker.
Efter valet 2010 fick partiet två mandat i fullmäktige. Stolarna stod tomma under hela valperioden. Det kostade oss skattebetalare 82 579 kronor.
Lommas dyraste stolar.
Till ingen nytta.
Trots detta fick partiet ytterligare ett mandat i kommunfullmäktige i valet 2014. Jag illustrerade det på bloggen med tre tomma hattar.
Inte någon gång har partiets företrädare varit upp i talarstolen. Några motioner har man inte lämnat in.
Sverigedemokraterna i Lomma har fått 28 035 skattekronor i kommunalt partistöd för 2015 (6675 kronor i grundstöd och 21 360 kronor i mandatbundet stöd). Det är endast ett år det. Uppgifter jag fått från Lomma kommun, skrev jag i ett tidigare blogginlägg.
För den obefintliga insatsen i det kommunalpolitiska livet, belönade valmanskåren i Lomma i årets val partiet med fem nya mandat i fullmäktige.
Partiet har också helt nya kvastar under ledning av Jimmy Ringström. Fem nya stolar och ingen som har någon erfarenhet av det politiska livet.
Tänk när hundratals kilo med kommunala handlingar på dötråkig byråkratisvenska, börjar rasa in?
Det blir tuffa papper ta sig igenom. Torrare än Saharaöknen. Jag vet. För i mitt oändligt spännande journalistliv, har jag tuggat mig igenom 10 000-tals hopplösa trötta handlingar som aldrig vill ta slut.
”Det blir givetvis en utmaning, men det måste gå det med, säger en förhoppningsfull, Jimmy Ringström, till mig.
Den som lever får se.
Undrar just över hur löpsedeln ser ut till valet 2022?
Jag har varit en del av den svenska sjukvården sedan 1950. Då var jag ett litet barn. Låg inlagd för scharlakansfeber på Halmstads sjukhus.
Isolerad.
Fick inte ens träffa mamma eller pappa. Det var så det gick till för snart 70 år sedan. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna som Liberalernas partiledare, Jan Björklund, säger.
Mina sjukdomar har stått som spön (förlåt Björklund) i backen. Flera dödligt allvarliga sjukdomar.
Otaliga operationer.
Stort som smått.
Mängder av läkare har passerat revy.
Vissa bättre än andra. Några slutat som stjärnor inom läkarvetenskapen. Rockbäcks sviktande hälsa en utmärkt träningsrunda mot större uppgifter i USA. Andra gått i pension eller själv avlidet, när de gett järnet för hålla Rockbäck vid liv.
Hur som helst.
Det är nu det blir bekymmersamt.
På en specialistklinik ”ärver” en annan läkarkollega dina irrfärder inom den svenska sjukvården.
Redan vid det första mötet, märker du att den nya läkaren är dåligt påläst i ditt fall. Det är nu din utbildning av nykomlingen startar. Detta är av yttersta vikt, för det handlar syvende och sist om ditt eget liv.
En ny läkare med fräscha ögon, kan plötslig få för sig du ska ta hans favoritmediciner. Trots att det du redan har plockat i dig funkat jättebra de senaste 20 åren.
Fallgroparna otaliga.
För tillfället har jag ett hjärtflimmer som ställer till mycket oreda för mig. Väntar på en el-konvertering. Det blir den tionde sedan 2004. Brukar fungera alldeles utmärkt. Då har jag fått ett problem på halsen som egentligen kanske inte är något problem alls, utan endast jag som är nojig.
Min hjärtläkare sedan 2004 är utbytt.
När vi träffades var han en mycket begåvad ung man. Snart nog både professor samt en internationell auktoritet på hjärtats mysterium. Jag var alltså under den absolut bästa tänkbara läkarvård.
Ställde till och med upp för honom i undervisningen av läkarstudenter. Berättade under muntration, att ett förmaksflimmer också kan uppföra sig som ett barnprogram i TV, Bo-li-bom-pa.
Nu har min duktige hjärtläkare fått nya spännande uppdrag i USA. Därför träder en annan läkare in på banan.
Jag blir omedelbart nervös.
Jag vet.
Det blir till börja om från allra första början igen med journalanteckningar, medicinlistor och förhoppningsvis tusen andra viktiga frågor som alla läkare inte är det minsta intresserade av. Det är jag. För det gäller mitt liv.
Varför berättar jag då allt detta?
Tänkte det kunde vara bra att veta.
Insider information.
Svensk sjukvård är inte bara köer eller väntetider på akuten. Svensk sjukvård är så mycket mer.
Slutar jag inte nu, är det på väg bli en bok i psykoterapi.
Därför stopp.
.jpg)
Inlägg
