Drama på hjärtintensiven: Jag överlevde-det gjorde inte min klocka

 

Till höger på bilden, har jag lagt in bilden på mitt armbandsur. Ni kan se hur visarna samlats till en rar liten hög längst upp till höger. 

Jag överlevde elkonverteringen som blev tre(!) kraftiga elstötar. Det gjorde inte klockan. El-smällarna på sammanlagt 1040 blev för mycket. 

Visarna tackade för sig. 

Tack och lov tickar i alla fall mitt hjärta däremot åter rätt igen. Skit i klockan som var med på armleden under hela behandlingen. 

Glömde helt enkelt ta av den. 

Det var tolfte gången jag gick igenom proceduren, så jag är en rutinerad flimmerpatient. Personalen på hjärtintensiven i Lund ljuvliga. 

Den kvinnliga narkosläkaren sövde mig som en liten baby. En annan kvinnlig läkare satte plattorna på mig. Fylldes med ettrig ström. 

Efter två misslyckade försök väcktes jag. 

Var jag med på ett tredje försök? 

”Kör,” svamlade jag. 

Sövdes igen och där tror jag klockan gick åt helvetet, men inte mitt hjärta som åter tickade rätt. 

En dag på hjärtintensiven kan bli hur spännande som helst. Nu förstår ni varför det varit tomt på bloggen de senaste dagarna. Min havererade klocka har jag sparat som en souvenir. Livets tid rullar vidare.

 

Stoppade i mig 20 bananer i medicinskt syfte

 

Idag är det måndag. 

Eftersom det är måndag hela veckan, kan jag berätta om torsdagen i förra veckan. Det handlar alltså om torsdagsbananer hela veckan. 

Jag fick i mig 20 stycken i röda rappet. I medicinskt syfte för inför en grav hjärtåkomma. 

Så här gick det till. 

Jag vacklade svårt sjuk in på Ankomstavdelningen på det stora sjukhuset i Lund. Mitt hjärta tickade Gud som haver. Och lite till. 

Hjärtflimmer kallas det också för. 

Nu skulle det rättas. 

Några hundra volt skjuts in i kroppen. Då sövs man först ner av en narkosläkare. Innan dess tas prover. 

Det visade sig att mitt kaliumvärde var så lågt att läkaren skrynklade ögonbrynen av bekymmer. 

”Du har för lågt värde för vi ska våga behandla dig,” sa han och tog ny sats: 

”Vi rättar till det. Här får du fyra tabletter kalium. Det innehåller kalium som äta 20 bananer.” 

Jag sköljde ner mina 20 bananer med hjälp av lite vatten. Sedan var jag redo för match med mitt hjärta som insats. Det gick vägen. 

Hjärtat tickar åter rätt. 

Jag återvände till bananrepubliken Sverige med ett leende. Eftersom det är måndag hela veckan blev det en bra torsdag i förra veckan. 

Det var elfte gånger jag fick en elkonvertering som det heter. Fast första gången jag behövde stoppa i mig 20 bananer. Bilden här nedanför är en illustration till hur det går till. 

Foto: Geir Otto Johansen

 

Greta fångade mitt pappahjärta

Jag skriver detta rakt ut, från mitt lilla hjärta som drabbats av ett nytt hjärtflimmer. Allting far upp och ner, än hit och än dit, pulsen, blodtrycket och fan och hans moster. Det är också vid sådana här tröttande tillfällen som man ser världen tydligare än många andra. Så är det bara. Inte  mycket att orda om.
Egentligen.
Jag ser Greta Thunberg som om hon vore min bleka tärda dotter. 
Det gör ont. 
Mycket ont. 
Visserligen har hennes mamma trumpetat ut i en bok, TV, radio, tidningarna och på webben om sin sjuka dotters trippeldiagnos. 
Rubbet, med andra ord. 
Jag borde alltså inte bry mig, för mamman verkar gå i god för sin sköra och numera världsberömda dotter. 
Då oroar jag mig plötsligt för mammans psykiska hälsa också. Även om sin hälsa har mamman skroderat vitt och brett om. 
Diagnos, diagnos.
I nuläget orkar mitt illa tickande hjärta, endast förbarma mig över dottern Gretas situation. Ni har säkert själva sett bilderna på Greta från Davos: en liten skör människa som fångar mitt pappahjärta i en språngmarsch mot himlens öppna port. 
Jag känner plötsligt ett starkt behov, av att skydda henne som jag skyddar mina egna barn och barnbarn. 
De är nämligen mina.

Vi vill tackar livet-SKÅL!

Så var man åter någorlunda renoverad. 
En 73 år gammal bil har som ni vet sina brister. 
Är det inte det ena, så är det det andra. 
Någon klok sa en gång till mig, att bilens hjärta sitter i batteriet. Funkar inte det, står du där med lång näsa. 
Urladdad och förvånad. Det kanske inte är topplocket som gått eller något annat spännande i den obegripliga motorn. 
En hjärtläkare sa en annan gång till mig, att människans hjärta är som bilens motor. 1946-års modell? Ja, ni förstår själva. 
Nu har mitt gamla hjärta fått en 50 000-mila (minst) service. Motorn i min 1946-års modell putsats och fejats. 
Inga delar behövdes bytas ut eller sättas in. Det gamla får duga. Rulla några okända mil till. Fast nu glänsande fin som ett nybonat parkettgolv. 
Efter det slog man i mig ett par hundra ilskna volt, så min motor tickade rätt som en uraffär i Schweiz. 
Då gick ett lagom omskakande larm: njursvikt. 
Äger ens kropp endast en njure-den andre rök i cancer 1998-kan läget bli prekärt. Lite hokus-pokus med diverse mediciner och krisen blåstes av. 
Därför skålar jag och hustrun för livet som faktiskt är mer än Stefan Löfven och Donald Trump.
Putell på er, grefvar och baroner. 

Veckodagbok: Full fart med att leva-utanför bloggen

Det är inte ofta det inträffar. Nästan aldrig, men så plötsligt blir bloggen tom på daglig rapportering om livets förgänglighet. 
Orsaken äger en förklaring, för något som är tomt ger genast upphov till spekulationer: Rockbäck på rymmen eller Rockbäck har lagt bloggen på hyllan. Trött och sliten efter över 4500 blogginlägg i mer än 11 år. 
Orsaken är helt enkelt sjukdomar. 
I början på veckan sköts mitt hjärta på plats, så nu tickar åter Rockbäck rätt igen. Tack Hjärtat i Lund. 
Lunds Universitetssjukhus har alltså fullt upp med Rockbäck. Njurmedicinen grunnar över min njursvikt. 
Allvarligt nog, när den andra njuren rök i cancer för 20 år sedan. Aldrig bra när den kvarvarande njuren börjar jävlas. 
Mitt i allt detta slocknade ryggen och nacken i ostämda smärtattacker. Det ingår nämligen också i det stora hela. 
Det blev sjuktransport-se översta bilden här nedanför-till mitt ess, Josefin Larsson-se nedersta bilden från Kiropraktorkliniken Laurin i Limhamn. 
Josefin kan mina åkommor sedan år tillbaka. 
Banne mig om hon inte trollar med sina händer. 
Nu förstår ni säkert varför Rockbäck varit osynlig på bloggen den senaste tiden. Jag har med andra ord haft fullt upp med att leva. Livet rinner ut i den stora tröttheten, men skam den som ger sig. 
Inte blev man gladare av en inbjudan den 9 november från Skånes Journalistseniorer. En guidad busstur till Malmös mångkulturella begravningsplatser. 
Jovisst, det är alldeles sant.
Som sagt var.
Skam den som ger sig. 

Mässfall

Bloggen har de senaste dagarna drabbats av mässfall. Jag har inte varit kapabel skapa blogginlägg. 
Vilket känns trist. 
För inte säga högst ovanligt. 
Rent av unikt. 
Faktiskt. 
Orsaken är den här. 
Min hälsa har svajat i mastens topp: astmatisk bronkit samt hjärtflimmer. 
Den ansträngda svenska sjukvården har däremot förskonats. Trots givet ambulansläge. Kampen är utspelats på hemmaplan. 
I mitt hem. 
Några läkare har konsulterats via mobiltelefonen. En nödvändighet i stridens hetta för inte helt duka under. 
Senast det blev mässfall på bloggen var den 18 januari 2015. Då hamnade jag på akuten med feber sprutande ur öronen. 
Men ha tålamod. 
Jag är snart tillbaka i gott slag. 
Det måste vara på riktigt som Löfven säger. 
Det har han alldeles rätt i.

När hjärtat hoppar som fan själv-blir livet inte som man tänkt sig

Bilden här ovanför är från i morse. Jag har kört rakt in till receptionen på Vårdcentralen i Lomma. 
Orsaken inget att leka med. 
Tämligen allvarligt. 
För tala klarspråk.
Jag misstänker jag åkt på ännu ett flimmer av mina otaliga hjärtflimmer. Trött som en hel karolinermarsch. Farlig yrsel efter någon meters gång. 
Det var väl inte så jag tänkt mig dagen. 
Toppad med firande av vår 49-åriga bröllopsdag (aluminiumbröllop) och allt. Jag som också tänkt skriva om vad våra partier vill göra med Region Skåne i framtiden. 
Förhoppningsvis en intressant valanalys. 
Så blev det inte. 
Kollade blodtrycket och pulsen när jag vaknade. Det var rena rama Hawaii-hockeyn. Ringde Vårdcentralen och satte upp mig på deras återuppringningslista. 
Snart kontakt. 
”Kom ner så sköterskan får ta ett EKG på dig.” 
Därför bilden på löpsedeln med min el-skoter. 
Hjärtflimret bekräftades. Min hjärtläkare i Lund kommer kopplas in. Fast jag är under tuff medicinering sedan 14 år tillbaka, så det ska säkert lösa sig till det bästa. 
I stället får vi njuta av en gammal risig diabild av oss två ungdomar. Bilden från sommaren 1969 i Strömstad. 
Tänk vilken het kärlek.
Underbart minne.
Om ett år firar vi guldbröllop. 
Då ska jag fan i mig inte ha något hjärtflimmer.

Lill-Babs är död-så minns jag henne

Barbro ”Lill-Babs” Svensson flyttade in i mitt liv 1959. Det var året hon fick sitt genombrott med låten, ”Är du kär i mej ännu Klas-Göran”. 
Skivan köptes genast in till mitt hem. 
Min mormor salig av lycka. 
Jag en ung pojkspoling ansåg Elvis mosade Klas-Göran. För inte tala om klassikern, ”Läppstift på din krage”, som också fanns med på ett spår. 
 Med åren skulle pojkspolingen bli vuxen och få träffa Lill-Babs många gånger. Första gången var i början av 1970-talet. 
Hon bjöd mig på kaffe. 
Visade upp en vänlighet som golvade mig helt. Bara en sådan sak som att bli bjuden på kaffe av hela Sveriges egen Lill-Babs. 
Det skulle bli mera.
Mycket mera.
Hon ställde alltid upp på alla mina tokigheter som slutade med löpsedlar. Lill-Babs var helt ofördärvad av all stjärnglans. Det var verkligen den vanliga enkla tjejen man mötte. Hon borde varit hjärtligt trött på alla journalister, men nej. Inte Lill-Babs från Järvsö som alltid bjöd på sitt hela register. 
En annan gång skulle hon till och med få mig att banta. Hon skickade fax på fax (Internet fanns inte) med bantningsrecept. Hon verkligen kämpade mot alla kalorier jag stoppade i mig. Tyvärr till ingen nytta. 
I slutet av 1980-talet gjorde jag en släktforskning. Lill-Babs var med på noterna. Vi hade ständig kontakt. Hon följde forskningsarbetet med stort intresse. 
När jag berättade för henne att hon var släkt med ledamoten i Svenska Akademien, Lars Forssell samt demonregissören, Ingmar Bergman, skrek Lill-Babs rakt ut av förvåning och glädje. 
Jag sammanförde henne med Lars Forssell i hans hem i Stockholm. Det blev till ett härligt möte att minnas för livet. 
Jag försökte med Ingmar Bergman. 
Ringde honom. 
”Ja, hallå”, svarade demonen barskt. 
Jag presenterade mig och sa att han var släkt med Lill-Babs. 
”Fan, det var det jävligaste”. 
Pang på med luren. 
Det blev också ett minne för livet som vi båda skrattade gott åt. 
Nu har Barbro ”Lill Babs” Svensson gått till de sälla jaktmarkerna, 80 år, gammal. Dödsbeskedet kom under tisdagsförmiddagen.
Det var inte bara hjärtflimmer, utan även cancer.
Tack för att jag fick lära känna dig. 
Du finns alltid kvar i mitt minne som en extra blomma.
Så fin du var. 
Både på som utanför scenen. 

Memoarflik: Hjärtflimmer blev till Familjen Flimmer

Tiden sliter ut det mesta och det bästa. Fast för Dr Kurberg och Familjen Flimmer tycks tiden stått stilla. 
Allt samman började 2004. 
Jag fick mitt första hjärtflimmer som botades med några hundra volt (elkonvertering). Det höll en allt för kort stund. 
Sedan var det tid igen. 
Mellan åren 2004-2008 blev jag eldkonverterad inte mindre än sju gånger. Det var naturligtvis en stökig period, med en hjärtsjuk orolig patient i kombination med en enorm trötthet. Något måste göras åt min mentala hälsa. 
Därför hittade jag på, Dr Kurberg och Familjen Flimmer. 
Det blev min premiärblogg på Spray. En tokrolig blogg som helt klart inspirerats av tidningen MAD:s alla galenskaper. 
Jag eldkonverterades gång efter annan. I stället för gräva ner mig, förvandlades galenskapen till underhållning på min blogg, Dr Kurberg. 
En gång i tiden hette det, ”Sjuk humor. 
Min son Johan skapade också en hemsida med den galne doktorn och hans familj.  Det är jag glad för i dag. 
Plötsligt lade Spray ner sitt bloggverktyg. Min blogg med alla kreativa galna uppslag gick upp i rök. 
Det gjorde nästan också mitt hjärtflimmer. 
En trollerimedicin sattes in. 
Efter 2008 har jag endast blivit eldkonverterad två gånger-den senaste i går, måndag. Det gick bra. Rockbäck tickar rätt igen. 
Tack och lov lyckades Johan rädda några inlägg på hemsidan till eftervärlden. Den lever numera ett stilla liv för evigt på Internet. 
Klicka HÄR om du vill ta del av galenskapen-humor utan skyddsväst. 
Nej, jag skäms inte. 
Dr Kurberg och Familjen Flimmer hjälpte mig överleva röran med alla hjärtflimmer. Tack!

Första advent-julspaning!

Det är inte lönt du försöker smita från julen. Den slingrar sig runt dig. Fastnar till slut som ett tomtebloss i halsen. 
Premiär för startskottet är vanligen första advent. Då tänds julens första levande ljus. Julspaning är alltid lovande vid denna tid. 
Det är så mycket att fundera över. Det är så mycket som ska hinnas med. Det är så mycket med ”måsten”. 
Inte att förglömma julklappar-den ständiga huvudvärken. I sista minuten springer du där som en skållad råtta och jagar dina klappar. 
Redan i veckan som kommer börjar programledarna på morgonen-TV, terrorisera sitt väderfolk om julvädret. 
”Blir det någon snö till jul?” 
Och svaret kommer pressat: 
”Snart kommer julens första långtidsprognos.” 
Senast vi hade en riktig vit jul i Lomma var 2010. 
Jodå, jag har bildbevis på det.  
Vi Lommabor är något av specialister på gröna jular. Borde nästan ta patent på gröna jular. Vad nu det skulle tjäna till.
Första advent är också dagen då tomtefar och tomtemor börjar krypa fram från en bananlåda på vinden eller i förrådet. 
Något yra i skallen efter legat huller-om-buller i elva månader. 
Själv ska jag i morgon-måndag-genomgå en julrenovering på Hjärtavdelningen, Lunds Universitetssjukhus.
Det ska säkert gå bra. 
Vi hörs. 
Pling-Plong!

Färsk memoarflik: I dag for mitt hjärta ut i rymden

För 60 år sedan sköt Sovjetunionen upp världens första satellit i rymden. En Sputnik som gick ett okänt öde till mötes. 
Det är så jag upplever mitt eget hjärta. Far omkring utan kontroll. Jag blir trött så jag ser stjärnor som de ryska rymdforskarna 1957. 
Den 15 november togs ett EKG på Lomma Vårdcentral. Jag hade åter fått hjärtflimmer. Blodtrycket och pulsen dansade rumba. 
Sedan väntade jag på motdraget från den svenska sjukvården. Jag brukar få tid om en s k elkonvertering för att få hjärtat att ticka rätt igen. 
Och Rockbäck på fötter. 
Jag väntade och väntade.
Normalt går det med en väldig fart. Nu tyst. 
I dag bestämde jag mig för ta tag i saken. Det var då som mitt hjärta förvandlades till en sputnik och for ut i rymden på en okänd resa. 
Vilken röra. 
Jag ringde hit. 
Jag ringde dit. 
Jag ringde upp. 
Jag ringde ner. 
Pratade med Karin, Elsa, Martin, Svea, Ragnhild, Sven-Bertil, Thorild, Lisa-Mari, Kurt och Knut. 
Ja, rymden är stor. 
Till slut målgång.  En kan alltid hoppas.
Skickade helt enkelt ett mail. 
Väntar få kontaktad med min hjärtläkare som är en stjärna på hjärtflimmer, men så är han också ryss. 
Hipp! 
Hopp! 
Sputnik!

Ett tufft läge i livet

Exakt som Jan Långben på bilden här ovanför, har jag känt mig en längre tid. Trött och hängig som ett kollapsat troll. 
Jag har också tre hjärtan som snurrar runt mig. 
Precis som Jan Långben har.
Två av lycka. 
Det tredje hjärtat: yrsel, omplåstrad och på kryckor. 
Far som ett expresståg genom min kropp. 
Ingen ordning och reda. 
Varken på blodtryck eller puls: hjärtflimmer. 
Ingen fara (förhoppningsvis) jag har tuffa mediciner som brukar rätta till hjärtat. Fast innan dess tar flimret nästan livet av mig. 
Men...bara nästan. 
A hard day´s night, som Beatles sjöng en gång i tiden. 
Med andra ord ett tufft läge i livet. 
Nu till de bästa hjärtan som är två. 
I går publicerade jag en memoarflik på bloggen (hundratals besökare). Berättade om mina vänner jag lärde känna för snart 48 år sedan. 
Det var väldigt bra kamrater. 
Journalister. 
Duktiga yrkesmän. 
De ena dog tragiskt nog 2011. 
Då skriver dottern till mig på Facebook. 
”Jag läser ofta din blogg, Calle, men kommenterar inte så ofta. Saknar också samtalen med pappa. Tack för att du minns.” 
Den andre vännen finns på ett demensboende. 
Alzheimer. 
Tungt besked. 
En stund senare skriver även hans dotter till mig. 
”Så spännande att få läsa en målande inblick i min fars ungdom och er vänskap som han talade så varmt om. Tack.” 
Dessa vuxna kvinnor skickar även över var sitt friskt hjärta till mig. Det är precis vad jag behöver just nu. 
Får snyta mig. 
Det gör män när vi får en tår i ögat. 
Nu gäller det bara om Janne Andersson ska överleva VM-kvalet mot Italien i kväll. Man kan få hjärtflimmer för mindre.
Jag går och lägger mig.
Tack för att ni alla finns. 

Jag har köpt mig en mobil EKG-apparat

Folk köper så mycket. 
Folk skaffar sig både det ena och det andra. 
Folk resor, hit och dit.
Jag köper ingenting.
Jag skaffar mig ingenting. 
Jag åker ingenstans.
Nu blir det ändring på det. 
Jag har köpt en mobil EKG-apparat för 2698 spänn. Den är på väg hem med postryttaren. 
Har man blivit el-konverterad åtta gånger för hjärtflimmer, är man klart i riskzonen för en stroke. Jag måste skaffa ett tätt försvar.
Normalt tar man EKG på sjukhuset eller vårdcentralen. Mycket slangar och skit. Nu kan jag ta mitt eget EKG med en liten behändig apparat. 
Hemma. 
Sittande på pinnstolen i köket.
Fräckt som tusan.

Svar får man direkt i manicken. 
Sedan kan jag med ett USB-minne köra in svaret i datorn. Kolla på grafen-se nedanför-som är rena rama grekiskan och det som är så komplicerat. 
Då kan jag maila in grafen till min hjärtläkare på Universitetssjukhuset i Lund som är en fena på göra det obegripliga begripligt. 
Vad säger då min hjärtläkare om mitt tilltag? 
Jag vet inte. 
Han är på semester. 
Rapport följer. 
Frågan är om jag gör som folk gör mest: bränner pengar. 
FOTNOT. Det finns också numera en mobiltelefon som tar ens EKG. Grejen är den, att jag behöver ingen ny mobiltelefon.

Redhawks till SHL-900 000 besökare till BLOGGEN!

Vilken dag. 
Först var jag under eftermiddagen på Universitetssjukhuset i Lund och fick några hundra volt genom kroppen (elkonverterades), för mitt hjärtflimmer. 
Det gick alldeles utmärkt. 
Fick en brännskada,alternativ allergisk reaktion på huden över där själva hjärtat sitter, samt efter den andra plattan ett hyfsat brett fält även på ryggen. Påminner om en handflata.
Det är sådant en hjälte får ta. 
Det bästa är att mitt hjärta åter tickar rätt igen.  
Härligt!
Sedan mitt i den dramatiska kvalmatchen till SHL mellan Leksand IF-Malmö Redhawks slog min blogg ett makalöst rekord. Passerade 900 000 besökare. 
900 000!
Nu går vi mot miljonen med pukor och trumpeter.
1 000 000 besökare!
Tänk er det. Jag fattar det inte själv.
JIPPI! 
Ja, så vann Malmö till slut den avgörande matchen med 4-2. Därmed är man efter åtta tunga år i allsvenskan klara för spel i SHL. 
I morgon-läs långfredagen-kommer Kvällsposten med hockeylegenden, journalisten Alf Karlsson (grattis på 65-års dagen, så här i efterhand), i spetsen, att slå på alla trummor som tidningen kan hitta. Nu kör vi eller; 
VI KÖR PÅ!
(Man kan få hjärtflimmer för mindre) 
FOTNOT. Inte nog med det. Malmölaget Pantern blev också i kväll klara för spel i hockeyallsvenskan. Det är en bragd. 

Kriser och kransar-årets första bloggmånad avslutad

Kriser och kransar är ett banbrytande mästerverk av Birger Sjöberg. 
Diktsamlingen påminner något om min första månad anno 2015. 
Januari månad blev klart mycket tuffare än vad jag tänkt mig; en helvetisk seg inflammation i luftrören, halsen och öronen. Lägg därtill astma. I stort sett under hela årets första månad har det känts som jag andats genom ett sugrör. Dessutom nästan döv på båda öronen. En allt för hög feber har också bearbetat min arma kropp. På toppen av allt detta. Hjärtflimmer. Bara det räcker normalt för att sänka Rockbäck.
Dr Olsson på Vårdcentralen i Lomma har jobbat så svetten lackar. Nu håller en under dunder kur penicillin på att rätta upp min trasiga kropp. 
Hur jag i detta eländiga tillstånd, har lyckats producera 32 (med detta) inlägg under månaden på bloggen, är en gåta. 
 I bland har tårarna runnit ymnigt av sjukdomen. 
Jag har knappt sett vad jag skrivit. 
 ”Det får gå ändå. Fan, inte knäckas”, har jag tänkt och tragglat vidare. 
En gång har det blivit mässfall på bloggen. Kriser och kransar den 18 januari. 
Värst har trots allt varit att jag inte orkat träffa min familj. Barnbarnen ska slippa se farfar, gång efter annan, som en spillra av ett människoliv. 
Bäst av allt; hustrun! 
Utan Anna-Lenas insats hade det blivit kransar på riktigt. 
 Nu ser jag fram emot februari. 
Därför låter jag mina barnbarn, Jonathan och Samuel, lämna över från januari till februari på löpsedeln. 
Framtiden är vår.

Empty Room

När vackra Sanna Nielsen sjöng om Empty Room, handlade balladen om sorg, saknad och olycklig kärlek. 
När jag drabbades av det tomma rummet, handlade det varken om det ena eller det andra. Det blev inte ens en ballad, utan endast ett Empty Room. 
Kort och gott ingenting. 
Jag åkte på en trippel sjukdom; 
en vanlig sketen förkylning som i sin tur gav mig en inflammatorisk astmatisk bronkit med febertoppar över 39 graders hetta som i sin tur utlöste mitt hjärtflimmer. 
Det är som andas genom ett sugrör. 
Djävulens påfund. 
Full insats av en tuff hjärtmedicin som gjorde resten. Sänka den lilla spillra av en människa som fanns kvar. 
Rockbäck förvandlades till ett Empty Room, utan sång av Sanna Nielsen. 
Jag orkade inte ens tala med omvärlden. 
Bloggen gick i stå. 
Kampen har pågått i tio dagar. 
Läkare har besökts akut. 
Läkare som ringt mig nästan på varje dag. 
Hjälp med andningen. Hjälp med vad som helst. 
Hjälplös. 
Hosta. 
Slem upp över öronen. Segt som ett kar med tuggummiblandning. 
Då sprack också en tand. 
Hustrun gav järnet, så även hon var på väg trilla in i röran. Till slut låg även hon där i mitt tomma rum. 
Vi tittade på varandra och log; vi har varit med om hårda saker förr. 
Då såg vi ett ljus i rummet. 
Det var livets ljus. 
Vandringen tillbaka har börjat. Inte alls någon rusning, utan i stilla mak. 
Det blir nog bättre i nästa vecka.

Varning för en vanlig sketen förkylning

Personen på bilden har egentligen inget alls med mitt snuviga tillstånd att göra. Fast ändå hör jag samman med Folkhälsomyndighetens säkerhetslaboratorium. 
En vanlig förkylning är hur som helst en rejäl smittobomb. Problemet är att folk inte fattat att så är fallet. 
Många går med sin dunderförkylning till jobbet ändå. Den där festen ställs inte in osv. 
Kom ihåg: alla i din omgivningen utses för stor fara att bli smittade. 

”En förkylning är mycket smittsam, framför allt under de första sjukdomsdagarna, och sprids som en luftburen smitta till exempel vid hosta och nysning. En förkylning kan också smitta genom direktkontakt, till exempel via händerna”, skriver vår senaste myndighet sedan årsskiftet på sin hemsida. 
En vanlig sketen förkylning kan fästa på olika vis. För min egen del börjar det ofta med en luftvägsinfektion som i sin tur leder till en jobbig hosta. 
Infektionen kan i sin tur utlösa ett hjärtflimmer. Vilket allt som oftast inträffar, med allt vad det för med sig. 
Sedan kommer ännu mera hosta och snuva och eländes elände, för man är ju en man. Toppad med hjärtflimmer.
Om du drabbas av en vanlig sketen förkylning, så stanna hemma. 
Lås in dig! 
Det rådet gäller för övrigt alla kvinnor också. 
Tack!

FOTNOT. Bilderna är hämtade från Folkhälsomyndigheten och tagna av Karl-Erik Sundqvist.

TV-serien Breaking Bad botade mitt hjärtflimmer?

Botade och botade, är väl att ta i, men den prisade TV-serien, Breaking Bad, fick mig åter på banan. För så här låg landet till i morse. 
När jag reste mig upp efter frukosten snurrade världen ordentligt. Med stor möda tog jag mig in till sängen. Ingen ork kvar i kroppen. 
Punkterad. 
Jag förstod med en gång, vad det handlade om. Har upplevt krisläget många gånger. 
Hjärtflimmer. 
Koll av blodtryck och puls. Rockbäck en total katastrof. Värdena helt galna. 
Snabbt satte jag in full dos av min hjärtmedicin. 
Tambocor. 
Trollerimedlet som får mitt lilla hjärta att åter ticka rätt, fast det tar sina timmar. 
Jag  tog också  till, Breaking Bad. 
En makalös TV-serie. Om ni inte sett den-SE DEN! 
Där låg jag och såg på avsnitt efter avsnitt. Kände i takt med att kemisten, Walter White, kokade sin soppa som förvandlades till dyrbara kristaller, hur min egen medicin sakta men säkert arbetade på att knäcka mitt flimmer. 
Breaking Bad fick mig också att tänka på annat. Vilket inte är oväsentligt. En hjärtsjuk blir lätt fixerad vid sina inte alls ofarliga problem.
Jag mår nämligen mycket bättre nu. Fast det var efter ha sett på MFF-Djurgården, SM-finalen från slutet av 1980-talet. MFF blev Mästare efter skåpat ut Djurgården med 7-3. Stort.
NÅGRA TIMMAR SENARE; 
mina värden stabila. Om än för hög vilopuls och för lågt blodtryck. Fast värdena fladdrar inte. Ett gott tecken. 
Får sätta dit ett ? i rubriken. 
Såja, nu var det gjort. 
Fortsatt behandling under torsdagen med Tambocor, Emconcor, waran, blodtryckssänkande läkemedel och Breaking Bad mfl klassiska fotbollsmatcher.