Sju sekunder av ett friskt liv

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                     

Det är ett stök med mitt lilla hjärta. Det slår som fan själv. Flimmer och fladder. Normalt har det fungerat med elkonvertering. 

Plattor placeras på din kropp. Massiva elstötar skjuts in i din kropp. Tack och lov är du nersövd. Med narkosmedlet propofol. Samma medel som Michael Jackson tog en överdos av och dog. Du är med andra ord helt borta från omvärldens stök och bök. Du känner absolut ingenting. Du befinner dig i sagornas värld under själva behandlingen. 

När du vaknar upp, tickar åter ditt hjärta som det ska. I bästa fall. 

Du känner dig lättad och glad. 

Segerviss. 

I veckan fungerade inte metoden på Universitetssjukhuset i Lund. 

Det gick åt helvetet. 

Det höll i sju sekunder av ett friskt liv. Mera sömnmedel och ny attack av tunga elstötar. 

Samma visa. 

Sju sekunder. 

Inte mer eller mindre. 

Sju sekunder. 

Det är inte mycket att leva på. Låter som dramaserien på Netflix, Seven Seconds. 

Väntar nu på besked från min hjärtläkare. Vad blir nästa steg? Själv mår jag pyton. 

Vi dansar i otakt. 

Jag och mitt lilla hjärta.

Sju sekunder. 

Förra gången sprängdes också mitt armbandsur. Pallade inte ens en sekund. 

Ack ja, finns det ens någon urmakare kvar?

 

När hjärtat hoppar som fan själv-blir livet inte som man tänkt sig

Bilden här ovanför är från i morse. Jag har kört rakt in till receptionen på Vårdcentralen i Lomma. 
Orsaken inget att leka med. 
Tämligen allvarligt. 
För tala klarspråk.
Jag misstänker jag åkt på ännu ett flimmer av mina otaliga hjärtflimmer. Trött som en hel karolinermarsch. Farlig yrsel efter någon meters gång. 
Det var väl inte så jag tänkt mig dagen. 
Toppad med firande av vår 49-åriga bröllopsdag (aluminiumbröllop) och allt. Jag som också tänkt skriva om vad våra partier vill göra med Region Skåne i framtiden. 
Förhoppningsvis en intressant valanalys. 
Så blev det inte. 
Kollade blodtrycket och pulsen när jag vaknade. Det var rena rama Hawaii-hockeyn. Ringde Vårdcentralen och satte upp mig på deras återuppringningslista. 
Snart kontakt. 
”Kom ner så sköterskan får ta ett EKG på dig.” 
Därför bilden på löpsedeln med min el-skoter. 
Hjärtflimret bekräftades. Min hjärtläkare i Lund kommer kopplas in. Fast jag är under tuff medicinering sedan 14 år tillbaka, så det ska säkert lösa sig till det bästa. 
I stället får vi njuta av en gammal risig diabild av oss två ungdomar. Bilden från sommaren 1969 i Strömstad. 
Tänk vilken het kärlek.
Underbart minne.
Om ett år firar vi guldbröllop. 
Då ska jag fan i mig inte ha något hjärtflimmer.

Ett tufft läge i livet

Exakt som Jan Långben på bilden här ovanför, har jag känt mig en längre tid. Trött och hängig som ett kollapsat troll. 
Jag har också tre hjärtan som snurrar runt mig. 
Precis som Jan Långben har.
Två av lycka. 
Det tredje hjärtat: yrsel, omplåstrad och på kryckor. 
Far som ett expresståg genom min kropp. 
Ingen ordning och reda. 
Varken på blodtryck eller puls: hjärtflimmer. 
Ingen fara (förhoppningsvis) jag har tuffa mediciner som brukar rätta till hjärtat. Fast innan dess tar flimret nästan livet av mig. 
Men...bara nästan. 
A hard day´s night, som Beatles sjöng en gång i tiden. 
Med andra ord ett tufft läge i livet. 
Nu till de bästa hjärtan som är två. 
I går publicerade jag en memoarflik på bloggen (hundratals besökare). Berättade om mina vänner jag lärde känna för snart 48 år sedan. 
Det var väldigt bra kamrater. 
Journalister. 
Duktiga yrkesmän. 
De ena dog tragiskt nog 2011. 
Då skriver dottern till mig på Facebook. 
”Jag läser ofta din blogg, Calle, men kommenterar inte så ofta. Saknar också samtalen med pappa. Tack för att du minns.” 
Den andre vännen finns på ett demensboende. 
Alzheimer. 
Tungt besked. 
En stund senare skriver även hans dotter till mig. 
”Så spännande att få läsa en målande inblick i min fars ungdom och er vänskap som han talade så varmt om. Tack.” 
Dessa vuxna kvinnor skickar även över var sitt friskt hjärta till mig. Det är precis vad jag behöver just nu. 
Får snyta mig. 
Det gör män när vi får en tår i ögat. 
Nu gäller det bara om Janne Andersson ska överleva VM-kvalet mot Italien i kväll. Man kan få hjärtflimmer för mindre.
Jag går och lägger mig.
Tack för att ni alla finns.