skip to main |
skip to sidebar
Det är liksom ingen vits med försöka sälja glass, när regnet strilar ner. Glass-Ola har genom åren blivit lika väderkänslig som SMHI.
Minsta omslag i vädret, från sol till regn, ger omedelbart en effekt. Glassförsäljningen med en tom badplats tvärdör.
Sommaren i Lomma den 31 juli 2019 tog alltså en välbehövlig paus. I stället för glass och bad, jagar folk nya kalsonger eller kollar in höstens mode på närmaste köpcentrum. Därför förvandlades populära Centrumbadet i byn till en öde plats.
Tomt på folk.
Och Glass-Ola med sitt gulliga glasstånd hermetiskt tillslutet. I alla fall när jag passerade idag. Då var det något helt annat för ett år sedan.
Sommaren 2018 oslagbar: solkurvor stoppade tågen, boskapen nödslaktas, skogsbränder, bil-och badkaos i Lomma, gamla avled i hettan och glassförsäljningen i topp. Dansveckorna rullade också på i ökenhettan.
I bilden från dagens tomma Centrumbad i Lomma här nedanför, har jag lagt in löpet och rubriken för ett år sedan.
Andra sidan.
I år får vi andas ut mellan värmeslagen.
Det fick vi inte sommaren 2018.
Därför sätter jag årets sommar framför förra året. Då var det för jävla hett. Månad efter månad.
Det är faktiskt rätt skönt när sommaren tar en paus.
FOTNOT. Dansveckorna fortsätter till och med till den 3 augusti. Avslutas med en fartfylld danskompott kl. 18.00-23.00
Ja, så är det.
Lomma är bryggseglarnas paradis.
Varför ska man segla ut i den hårt trafikerade farleden Öresund, när man i godan ro kan njuta av en seglats som bryggseglare i Lomma hamn? Nära till sköna bad och all tänkbar service. Farkosten förvandlas till en trivsam badhytt.
Jag har full förståelse för det.
Någon skärgård att kryssa mellan ljuvliga små öar finns inte. Enbart öppet vatten. Så visst är det många gånger bättre och njuta cigarrs aroma, i den fridsamma Lomma hamn. Hamnkaptenen, Lars Jörnvi, bekräftar för mig.
”I dag tisdag ligger här 850 båtar och 500 står på kö. Många bryggseglare. Ja, fungerar också som badhytter, ” säger, Lars Jörnvi , och ser glad ut.
Jag skulle gärna vara bryggseglare i Lomma.
Det ser mysigt ut.
Om jag rullar bloggen ett år tillbaka i tiden, ser jag en avgörande skillnad för Lommas del: värmen som aldrig gav upp.
Jag fyllde bloggen med galna tips för klara av livet med den eviga solen. Det var ingen måtta på galenskapen.
Minns jag placerade min kudde i frysen, innan sängen kallade. Minns jag stekte ägg på rampen in till min bostad. Minns dansveckorna med Lommabor som slog en bugg i ökenhettan. Alla överlevde.
Regnet med åska som brukar komma efter en värmeperiod i Svea Rike, lös med sin frånvaro. Istället rasade skogsbränder.
Klimatfolket bidade sin tid.
Då kom hon i Rapport.
Lite svagt och osäkert sa Miljöpartiets språkrör, Isabella Lövin, att man kanske-möjligen-kan skylla på klimatförändringen.
Det var som dra ur en propp.
Klimatförändringen erövrade landet.
Drog fram som en stormvind.
Efter Lövins trevande i Rapport visste precis alla orsaken till rekordvärmen sommaren 2018. Därför blev jag inte allt för ledsen, när det regnade och åska till frukosten i morse. I veckan som kommer lovas mer regn och åska.
Rätt kul få testa sin gistna paraply.
Singin´ in the Rain, som Gene Kelly sjunger i den fantastiska musikalfilmen från 1952.
På löpsedelns bild längst ner, vilar Ella från Stockholm ut på bänken i solens sken. Förutom Alis jordgubbsförsäljare en bit bort, är Ella helt ensam på Centrumtorget i Lomma. Om Ella vrider huvudet en aning till vänster, stirrar hon in i ett tomt Lomma Hembageri, själva navet på torget med en fika på uteserveringen som inte finns längre.
Allt öde, dött och trist.
Bagaren själv, Per Ståhl, har stängt för semester och farit till sydligare breddgrader. Det må han vara värd.
Det märkligare är vad Pers klassiska bageri betyder för Centrumtorget i Lomma. Det är som kroppens hjärta.
En sak är då säkert.
Per Ståhl får aldrig gå i pension (han närmar sig, hualigen). Lomma Hembageri är en institution i byn.
Viktigt för ett torg som är själva ordet för dysterhet.
När jag sedan på väg hem passerar förbi Espresso House vid Höje å, med Lommas bästa läge, blir min dysterhet monumental.
Inte en människa.
Alla är och badar.
Andra sidan.
Hade man kunnat svalka av sig ned en sval öl eller ett glas kallt vitt vin, hade läget säkert varit ett annat.
Espresso House säljer nämligen endast kaffeblask.
Ingen är sugen på det i hettan.
Jag vet att många Lommabor retar sig på det.
Lomma Hembageri öppnar åter den 4 augusti.
Alltid något.
Välkommen hem, Per.
FOTNOT. Ella i solen väntade på sin pojkvän-en påg från Lomma. Hon gav klartecken till bildpubliceringen.
Tack, Ella.
Stönar du över värmen i Lomma som vill koka oss levande? Det har varit värre, mycket, mycket värre.
Den 11 juli klockan 13.00 2010 slog min termometer i absoluta topp med 50 grader i solen. Mer klarade inte termometern av. I så fall hade den väl sprängts i bitar. Det kan alltså mycket väl varit ännu varmare än 50 grader.
Jag glömmer det aldrig.
Givetvis skrev jag om det på bloggen.
Runt omkring mig stönade Lommaborna och såg fram mot vintern. Badkaos rådde. Till och med utanför vår Täppa sökte folk svalka under lönnarna.
Det märkliga var att ingen talade om klimatförändringarna som boven i dramat. Klimat-Greta lekte med dockor i solens sken. Gudrun Schyman eldade upp pengar på Gotland. Denna heta dag i Lomma blev också Spanien världsmästare i fotboll i Sydafrika. Påskön fick total solförmörkelse.
Vem brydde sig?
Lommaborna talade endast om den svåra hettan.
Inget är nytt i vår herres hage.
När vintern så äntligen kom, satte jag mig i Täppan och läste en morgontidning som frös. Alltid något.
Vårt minne är kort.
Allt för kort.
Hur kul är då detta. Du tar din morgondusch. Sätter in dina öronproppar, för slippa få vatten i öronen. Du har så gjort de senaste 20 åren. Utan det minsta missöde. Ren och skär rutinsak. Efter duschen plockar du ut de båda propparna.
Trodd du, ja.
Till din förskräckelse följer endast en av propparna med ut. Den andra har släppt från fästet-se bilden på löpet-och fastnat inne i dit öra.
Du är absolut döv på ditt ena öra.
”HELVETET”, skrek jag för full hals.
Detta hade aldrig inträffat förr. Hustrun kommer ångande med en pincett. Går inte. Proppen sitter djupt inne i örat.
Detta inträffade i måndags morse. Akuthjälp behövdes. En viss panik sprider sig. Det är så man upplever en överraskande obehagliga upplevelser.
Ringde Vårdcentralen i Lomma. Några timmar senare sitter jag i en undersökningsstol. Läkaren som inte vill vara med på bild, sprider ett visst bekymmer. ”Det är inte säkert det går. I så fall akuten i Lund som har bredare utrustning”, säger läkaren och börjar fiska i mitt öra efter plastproppen.
PLOPP och ute.
Det tog 10 sekunder.
Lika lång tid som en bra tid på ett 100 meters lopp.
Jag strålade av lycka.
Läkaren strålade också av lycka.
Ett vardagsdrama i Lomma som faktiskt slutade i ett lyckorus.
Det är sådant vi gillar.
Det låter naturligtvis alldeles tokigt det här.
Men håll i er: det är alldeles sant.
I början av 1980-talet rasade båda mina höfter sönder och samman. Plågsamt värre. Det visade sig att jag var född med missbildade höftkulor. Avlånga i stället för runda. Numera rättar man till detta skönhetsfel omedelbart vid födseln. Det gjorde man inte på 1940-talet. Någon upplysning till föräldrarna gavs inte.
Senare i livet skulle det här ställa till stora problem för mig. För ca 35 år sedan opererades jag. Jag var för ung för höftproteser. I stället sågades benen av. Mina höfter byggdes om med befintligt material (osteotomi, kallat).
Allt skruvades samman med vinklar av ämnet titan (även skruvarna).
En nyhet i operationssammanhang: lättare, enklare och ett oförstörbart ämne. Min ortoped berättade att det togs fram i samband med resan till månen 1969. Kan inte påstå jag kände mig som en månfarare precis.
Rehabiliteringen lång. Några år-från rullstol till lära mig gå igen. Dessutom oerhörd plågsam. Efter mycket slit, kom jag så i mål.
Några år senare opererades titanskrotet ut.
Fick jag?
Visst fick jag behålla hela rasket av titan. Skruvar och vinklar. En gång till en kostnad av en ny fin bil. Nu endast värdefullt för min egen del.
En journalist är alltid en journalist. Tanken fanns där. Kanske den dagen kommer när mitt titanskrot kommer till användning?
Den kom idag.
50 år efter den historiska månlandningen.
Numera finns det titan i allt möjligt.
Även mina glasögonbågar är av titan.
Bra för slippa allergiska reaktioner.
Fast oslagbart är att månlandningen skruvade samman mina höfter.
Tack NASA.
Tänk som det kan sluta.
Månlandningen den 20 juli 1969, upplevde jag i Strömstad. Jobbade där som en ung (22 år) turistchef för Ångbåtskontorets Resetjänst. Nästan på lika spännande som när Neil Armstrong (1930-2012) tog mänsklighetens första steg på månen.
Det skrevs världshistoria.
Jag följde allt på ångradion med Arne Thorén och det lilla som nu TV kunde förmedla. Bilderna suddiga, men ack så spännande. Det var makalöst stort. Knallade in till tobaksaffären nere vid hamnen. Bad ägaren lägga undan Expressens löpsedel av den unika händelsen. Köpte den för en billig peng med ram och allt. Direkt från tobakshandlarens gathörn. En god investering för framtiden, tänkte jag.
Av bara farten snabbproducerades ett minnesalbum med äkta bilder från NASA. Stereobilder tagna av astronauterna. Stereokikare (skräp-dåtidens teknik). En LP-skiva med originalinspelningar från NASA.
Arne Thorén slog samman hela paketet.
Det här var guldkornet i framtiden.
Givetvis köpte jag ett sådant minnesalbum.
Ännu en god investering inför framtiden. Fast större än Expressens löpsedel, tänkte jag vidare. Hur gick det då med mina drömmar om en förmögenhet på den historiska månlandningen? Lite sköna tudenlappar?
Nu 50 år senare kollade jag marknaden. Mitt minnesalbum-se här nedanför-kammade noll. Inte värt ens ett korvöre.
LP-skivan kan jag inte ens lyssna på. Skivspelaren försvann för många år sedan.
Bättre upp för Expressens löpsedel som hänger på vår gästtoalett (kompromiss med hustrun). Det ligger just nu ett bud på Tradera på 550 kronor.
Inte min.
Den är inte till salu.
Översta bilden på löpet.
En kylig vinterdag i november 2010 pekar Pernilla ut genom staketet på det som varit Centrumtorget i Lomma. De sista resterna revs på morgonen samma dag. Centrumtorget ett minne blott.
Allt borta.
Även Carlssons Hårmode som drevs av Pernilla och hennes pappa.
”Jag minns bilden än i dag. Det var en märklig känsla,” säger Pernilla till mig om bilden som publicerades på bloggen.
Idag huserar Pernilla på Seglargatan i det nybyggda Centrumtorget. Rakt över den lilla gågatan upptäcker vi ett härligt moget hallon i Coop:s skyltfönster. Det var ungefär där som Pernilla och hennes pappa en gång i tiden friserade och klippte Lommaborna. Det fick bli bilden.
Pernillas gamla salong blev till ett hallon.
Bilden passar bra så här i hallontider.
Här nedanför kan ni resa med blicken, hur det en gång såg ut och gick till. Avrundar med hur det ser ut idag den 18 juli 2019, nio år senare.
På sitt vis en kort historisk resa med Pernilla.
Vem gillar inte hallon?
Sedan 1997 har den outslitliga, Gunvor Nyberg, hållit i gång Lommas pensionärer. Målsättningen har varit ett längre och friskare liv, för var och en som kämpar med ålderdomens knepiga liv.
Vintertid är det Pilängsbadet inomhus som gäller. Sommartid är det böljande blå som skänker kraft och glädje åt ålderdomens vara eller icke vara.
Vattengympa är bra för alla delar av kroppen. Lommabon, Gunvor Nyberg, är värd all beröm. Inte nog med det.
Under 1980-talet fanns hon även med på ett hörn och lärde mina söner simma, något de var måttligt intresserad av.
Varje onsdag under juli är det alltså pensionärsgympa vid Centrumbadet som gäller. Som inte det skulle vara nog, träffade jag på Centrumtorget i Lomma en grannflicka för mer än 25 år sedan.
Det blev ett härligt möte.
Minnen.
Numera är Madeleine en vuxen kvinna med egna barn och kulturutvecklare på Gotland. Det fick bli en selfie.
Så visst händer det roliga saker i Lomma.
Det hör numera till, att alla bättre bemedlade artister ska få egen etikett på ett rödvin för sisådär 100-lappen på systemet.
Vissa säljer som smör.
Andra har det betydligt trögare i portgången.
Själv är jag väldigt misstänksam mot dessa s k kändisviner: ett lysande sätt få slut på lager med billigt vin som normalt inte ens är värt 50-lappen.
Dåliga viner helt enkelt.
Den som bröt marken i Sverige för 12 år sedan var ett rött vin med Elvis Presley på etiketten. The King sålde mycket riktigt som smör.
Och mer därtill.
Elvis öppnade dammluckan för våra svenska kändisar. Här fann pengar att tjäna både för Systembolaget och kändisen.
Allt fler fick egen vinetikett med stadig inkomst som följd. Självklart hoppade allas vår Leif GW Persson på tåget.
Pengar att tjäna.
GW missar sällan ett tillfälle få skrävla om sina förträffliga vinkunskaper. Det var därför med stor förväntan jag provade GW:s röda för 109 spänn.
Den förväntan sänktes snabbt.
Det var det vanliga.
Ett lagom surt 50-kronors vin som förvandlas med professorns text, till toner av mogna frukter som skapar en behaglig balans.
Det blev tummen ner, fast först fick pavan skruvas upp.
Bara en sådan sak.
En riktig flaska vin ska ha kork.
Basta!
Var var VAR?
Ja, det är frågan.
Om allsvenskan hade haft det omdiskuterade domarsystemet VAR, hade Malmö FF vunnit matchen mot Djurgårdens IF med 1-0.
Nu kvitterade djurgårdaren, Mohamed Buya Turay, när han sprang offside. Efter alla konstens regler borde målet dömts bort. Varken matchens domare eller linjedomaren hängde riktigt med i svängarna. Därför dömdes Turays mål som helt korrekt, vilket alltså TV-bilderna visade sig vara helt fel.
För övrigt var det inte första gången Turay sprang offside, men då blev han helt korrekt avblåst. Även ofta med små marginaler.
Jag har som TV-tittare blivit bortskämd med VAR-systemet under Dam-VM i fotboll. Ett fantastiskt hjälpmedel för domarkåren.
De slipper hudflängas av både publiken, TV-tittarna samt expertkommentatorerna. För vi har med TV-sändningens hjälp en form av VAR hemma i TV-soffan.
Av bara farten kunde vi också konstatera att, Haris Radetinac, borde fått rött kort. Hans stämpling av MFF:s Traustason var riktigt ”rälig” som vi säger i Skåne. Domaren Kristoffer Karlsson som för övrigt var bra, fick två allvarligt grova plumpar i protokollet. Synd om honom.
Med VAR-systemet hade han lämnat planen fläckfri.
Var var VAR, som sagt var.
Det var sent i går eftermiddag som larmet kom. Bomb hittad på badstrand i Lomma. Polis och bombgruppen på plats. Hundratals meter stängdes av. Bomben som visade sig vara en granat som flytet i land sprängdes.
Förmodligen en rest från andra världskriget.
Allvarligt nog.
Lommaborna tog det med stoiskt lugn. Släckte den egna oron med glass. Jag körde hem och tänkte på granaten som jag hånglat med.
Min svärfar som var bonde, fann en dag efter kriget en granat i en av sina åkrar. Blindgångare. Ingen fara.
Han tog hem granaten som en souvenir. Där stod den så vackert som en prydnad, år ut och år in.
En dag dök jag upp på friarstråt som ledde fram till bröllop med bonnatösen. Ofta sov jag över i rummet med granaten.
Vände upp och ner på den. Nyfiken som jag är.
Åren gick.
En dag lämnade svärmor och svärfar det jordiska livet. Hemmet delades upp. Sonen som var kyrkoherde tog över granaten som en souvenir i prästbostället. Sedan kom prästbarnen som använde granaten som en leksak i den stora trädgården.
Åren flöt på. En dag skulle prästgården säljas.
Det var då som granaten hittades.
Bomblarm gick.
Full utryckningen med bombvagn, militär och allt. Lokaltidningen skrev. TV visade rörliga bilder.
Bombgruppen forslade bort granaten under alla tänkbara försiktigheter och sprängde den. Den visade sig vara skarpladdad.
Jag tänkte på min livsfarliga sovkamrat.
Barnen-nu vuxna-på sin spännande leksak.
Tänk som det kan sluta med en bomb på stranden i Lomma. Jag tror jag får ta mig en glass. Klippet från Bohuslänningen, här nedanför. Klicka på bilden. Texten blir då större.
Det här är Moa och Kristina, själva navet i de populära Dansveckorna i Lomma-från den 14 juli till och med den 3 augusti.
Det blir fjärde året på raken som kommunens föreningsliv bjuder upp till dans , så svetten lackar. Vem minns inte förra sommarens stekheta dagar med otaliga dansupplevelser i tre veckor.
Hur människor orkade i hettan, begriper jag inte.
En viktig funktion i det hela har Moa som är kultur och fritidsstrateg, samt Kristina som är Lommas kommun evenemangsstrateg.
”Vädret får gärna bli som idag. En perfekt svensk sommardag,” säger de om onsdagens ”lagom” svenska sommar.
Nu ska alltså dansbanan på plats, vid Amfiteatern vid Strandängarna i Lomma. Reservplats vid regn är Dansrotundan med tak över huvudet.
Fast än så länge går allt som en dans.
Vi tänker bort regnet.
Ge oss en ”lagom” svensk sommar.
Utan regn.
"Vi håller tummarna för det,” slutar teamet, Moa och Kristina, och så skrattar vi, så där gott. Visst finns det saker och ting som gör en glad en helt vanlig onsdag i juli 2019. Jag får hem och vaxa dojorna.
Pling-Plong!
Det här är Josefin Larsson. Hon har den tunga uppgiften hålla igång Rockbäck. De senaste åtta åren, har Josefin krigat med min havererade kropp. Utan hennes insats, hade det gått åt helvete.
Fram till idag, har jag hållit igång min blogg i 4015 dagar (11 år, med start den 8 juli 2008). Det har blivit allt som allt hela 4495 publicerades inlägg.
Inte dåligt alls.
Tvärtom.
Omänskligt.
Slå den siffran den som kan.
Varje inlägg har jag skickat ut från mitt hjärta till Lommas befolkning och, ja, hela världen. Minst sagt.
Människor från varje hörn av jordklotet har varit inne och läst min blogg. Tack vare min translate, på höger sida, kan bloggen på någon mikrosekund översättas till ett 70-tal språk. Massor av nyheter har avslöjats under alla dessa år och dagar. Mycket trams och skoj, blandat med gravallvarliga berättelser.
Det har varit en resa som jag aldrig kunde drömma om vid starten för 11 år sedan. Jag har i stort sett publicerat mig varje dag under dessa åren. Även om allvarliga sjukdomar slagit ner mig i knäppkängorna, har jag rest mig upp i rök och damm och skrivit samt formulerat den ena löpsedeln efter den andra.
Ibland har det blivit bra.
Ibland mindre bra.
Ibland direkt dåligt.
Jag bjuder på det.
Det är den här blandningen som varit charmen med min blogg.
Allt kan inträffa.
Och har inträffat.
Hur ser då framtiden ut?
Jag gasar ner tempot: dels har jag tunga sjukdomarna att dras med, dels har jag min ålder emot mig.
Vi får se hur det blir i framtiden. Jag tar dagarna som de kommer.
En sak är då säkert.
Allt mitt bloggande, har hållit ålderskrämpor som alzheimer och annat otyg borta. Calle Rockbäcks Blogg har tack vare er, alla läsare, varit mina bästa läkare någonsin. För inte tala om Josefins livsviktiga insats som superkiropraktiker.
Vi hörs i framtiden.
Hoppas jag.
Fram till dess: håll i hatten!
Ettore Weber heter tigertränaren på bilden från ett cirkusframträdande. Han var erkänt skicklig med de vilda djuren.
Det hjälpte föga.
I veckan dödades han under ett träningspass med sina tigrar. De väldiga kattdjuren gick plötsligt till attack och dödade sin tränare.
Det får mig genast och tänka på en av mina två söner.
När han växte upp under 1980-talet, kom han en dag och sa till mig: ”Pappa, jag vill bli lejontämjare.”
Vad svarar en pappa på det?
”Tja, jo, jag ska se vad jag kan göra åt saken.”
Jag pratade helt enkelt med min chefredaktör på Kvällsposten, Ulf Mörling (avled 2018, 84 år gammal).
Han var internationellt också en etablerad trollkonstnär. Mycket skicklig och trevlig som människa.
Ulf hade uppträtt på diverse cirkusar i världen. Kanske kunde han tipsa om hur man utbildade sig till lejontämjare.
Ulf Mörling blev förvånad över frågan.
Den hade han aldrig fått.
”Vad jag vet finns det ingen skola som utbildar lejontämjare. Jag råder dig ta kontakt med en tysk cirkus,” svarade han till slut och räknade upp en massa tyska cirkusnamn. Vi stannade resan där.
En ansvarsfull pappa kan naturligtvis inte låta sitt barn tämja lejon eller varför inte tigrar. Idag skrattar vi åt det, sonen och jag.
En kul grej.
Fast skrattet fastnade i halsgropen när Ettore Weber blev dödad av sina tigrar. Tänk så tokig världen kan vara.
Hallå, är Sydsvenskans reklamblaska som delats ut gratis till hushållen i en rad skånska kommuner.
Varje kommun får en egen vinjett som Lomma-Bjärred och så vidare. Det lokala materialet bakas ofta samman med de övriga kommunerna.
Resultatet blir därför ofta rörigt. Det redaktionella materialet, lider av drunkningsdöden bland alla annonser som tidningen egentligen enbart är till för. Veckans nummer slog emellertid till med ett misstag som inte alls är bra.
Reklamblaskan listar de skånska badplatserna-se här nedanför-och glömmer bort populära Lomma Beach samt Centrumbadet i Lomma.
Långa bryggan i Bjärred kommer med, för ett kvällsdopp.
Inte annars.
Det är allt.
Trots Lomma vid den senaste värmeböljan invaderades av 10 000-tals badsugna. Så frågan lyser starkt: hur kunde den lilla redaktionen som säkert får slita, missa Lomma Beach och Centrumbadet?
Det är en dagens gåta för alla Lommabor.
Hallå-Hallå, som sagt var.
Tid att vakna.
Över mitt huvud flygs det dagligen och stundligen över hela världen. Flightradar24 har blivit min favoritapp.
Jag tar helt enkelt tempen på hur mycket flygskam det finns i världen. Svar: ingenting. Klimatmoppen, Greta Thunberg, verkar vara rätt så ensam om sin flygbojkott. Inte ens statsminister, Stefan Löfven, hänger med Greta. Han väljer alltid regeringsplanet istället för tåg, när han ska ner till Bryssel och EU.
Jag tittar upp i skyn från min utsiktspost i Täppan, granne med Öresund. Det växlar från vita sträck till Airbus som dyker upp bland molnen.
På andra sidan sundet nordens största flygplats, Kastrup. Jävlar vad det landar och lyfter plan där.
Du milde min tid.
Ofta köbildning in över Löddeköpinge, norr om Lomma.
Flygskam?
Sicket trams.
Bara Sverige har flygskam. Inget annat land i världen. Det är sanning.
Flygskatt har vi också.
Sossarna som är världsmästare på hitta skattefällor, gnuggar händerna-oms kom 1960 och moms kom 1969.
Sanningen är också, att just nu pågår utbyggnader och planerade sådana, på samtliga de fyra nordiska storflygplatserna.
Här nedanför en berömd bild från Flightradar24. Allt gult är plan över världen. Flygskam? Rent ut sagt. Ett jävla trams.
.jpg)
Inlägg
