Lommatanke i motvind-mars landade i februari

 

Mars ser inget kul ut. 

Inte ens i februari. 

Kallas ”Den röda planeten”: torr, stenig, livlös, ogästvänlig med en temperatur som i lördags svängde mellan 18 grader varmt till över 100 minusgrader. 

Nej, då är februari roligare på jorden än mars i februari. 

Visst blir man imponerad av NASA:s Perseverance Rover enorma resa i ett halvår i 20 500 km/tim. Här kan vi snacka om en resa, mina vänner. 

Det är sannerligen inte närmaste vägen till mars, inte ens i februari, om Herrskapet förstår vad jag menar. 

En gång i tiden var jag lidelsefullt intresserad av alla raketer som for upp och ut i rymden. 

Det började med vovven Lajka som Sovjetunionen skickade iväg till en säker död i det okända 1957. 

Vi barn grät. 

Fyra år senare blev Jurij Gagarin den första människan i rymden den 12 april 1961. Tjugotre dagar senare blev Alan Shepard den första amerikanen i rymden. USA slagen på målsnöret. 

Sovjetmedborgaren Gagarin kom också till Malmö och dubbades till hedersbrandman. Alan Shepard kom aldrig till Malmö och slapp bli dubbad till brandman. 

Minns också hur jag med spänning följde John Glenns resa jorden runt i omloppsbanan 1962. Tre varv på fyra timmar, 55 minuter och 23 sekunder. 

För inte tala om månlandningen 1969. 

Världshistoria skrevs. 

Sedan blev det tyst. 

Rymden verkade gått upp i rök till 1980-talet. Då Challenger verkligen gick upp i rök. Besättningen på sju personer dog ögonblickligen i explosionen. 

Sorgligt. 

Tid för nya tårar. 

Efter den smällen tröttnade jag på rymdresor. Det var inte kul längre. 

Därför berörs min Lommatanke ringa av mars i februari. Jag tror jag far till månen i stället. 

Pling-Plong!

 

Månlandningen skruvade samman mina höfter

Det låter naturligtvis alldeles tokigt det här. 
Men håll i er: det är alldeles sant. 
I början av 1980-talet rasade båda mina höfter sönder och samman. Plågsamt värre. Det visade sig att jag var född med missbildade höftkulor. Avlånga i stället för runda. Numera rättar man till detta skönhetsfel omedelbart vid födseln. Det gjorde man inte på 1940-talet. Någon upplysning till föräldrarna gavs inte. 
Senare i livet skulle det här ställa till stora problem för mig. För ca 35 år sedan opererades jag. Jag var för ung för höftproteser. I stället sågades benen av. Mina höfter byggdes om med befintligt material (osteotomi, kallat). 
Allt skruvades samman med vinklar av ämnet titan (även skruvarna). 
En nyhet i operationssammanhang: lättare, enklare och ett oförstörbart ämne. Min ortoped berättade att det togs fram i samband med resan till månen 1969. Kan inte påstå jag kände mig som en månfarare precis. 
Rehabiliteringen lång. Några år-från rullstol till lära mig gå igen. Dessutom oerhörd plågsam. Efter mycket slit, kom jag så i mål. 
Några år senare opererades titanskrotet ut.  
Fick jag? 
Visst fick jag behålla hela rasket av titan. Skruvar och vinklar. En gång till en kostnad av en ny fin bil. Nu endast värdefullt för min egen del. 
En journalist är alltid en journalist. Tanken fanns där. Kanske den dagen kommer när mitt titanskrot kommer till användning? 
Den kom idag. 
50 år efter den historiska månlandningen. 
Numera finns det titan i allt möjligt. 
Även mina glasögonbågar är av titan.
Bra för slippa allergiska reaktioner.
Fast oslagbart är att månlandningen skruvade samman mina höfter.
Tack NASA.
Tänk som det kan sluta.

Vi har landat på Mars-jag blir besviken

Visst är det väl så. 
Vi som växte upp på 1950-talet, matades med filmer, serietidningar och annat om gröna gubbar på Mars. Det gjordes film på film om gröna gubbar från Mars som anföll oss små stackars satar på jorden. 
Vi växte upp med ångest och mardrömmar om dessa gröna gubbar i våra barnkammare. 
Det var sant. 
Tusen gånger om. 
Flytta nu blicken upp till löpsedeln. Det är jag som lagt in de gröna gubbarna i bilden. Jag lämnar över sanningens text åt NASA som inleder med ett klyddigt (skånska) ord: ”Instrumentdistributionskameran (IDC), som befinner sig på robotarmen i NASAs InSight-landaren, tog den här bilden av Mars-ytan den 26 november 2018, samma dag som rymdfarkosten rörde sig på den röda planeten. 
Kamerans genomskinliga dammskydd finns fortfarande i bilden, för att förhindra att partiklar sparkas upp under landning från att sätta sig på kamerans objektiv. 
Den här bilden vidarebefordrades från InSight till jorden via NASAs Odyssey rymdfarkoster, som för närvarande kretsar runt Mars. Krediter: NASA / JPL-Caltech.” 
Så långt NASA, alltså. 
Inte någon grön gubbe i sikte. 
Klart vi som var barn då det fanns gröna gubbar på Mars blir besvikna. Var fan tog gubbjävlarna vägen? 
Fast än finns chansen till upptäckter. 
InSight-landaren är utrustad som Vårdcentralen i Lomma. Denna dammig trista planet ska kartläggas som en gedigen kroppsundersökning av dr Risk på Lommas Vårdcentral. Så än finns det hopp om gröna gubbar. 
Annars får jag väl ringa till Hopalong Cassidy.

Problem på årets första dag: Jag skänkte bort en stjärna

Utan att jag begrep bättre, har jag skaffat mig ett bryderi på årets första dag. Från början lät det som världens finaste present 2016. 
Eftertankens kranka blekhet, har fått mig att grunna över en alls icke så liten fråga: 
Vem äger universum? Finns det någon som äger himlavalets alla oräkneliga stjärnor? I så fall. Vem är det? 
Allt samman började som en kul grej. 
Sent på nyårsaftonen ringde telefonen. Det var en förtjusande dam som önskade ett Gott Nytt År. 
Jag blev så himla (!) glad, att jag skänkte henne en stjärna till höger om Polaris (Polstjärnan). Där borde det finnas en ledig stjärna. 
Damen kvittrade förtjust över den exklusiva gåvan. 
Jag döpte t o m stjärnan till det fornnordiska kvinnonamnet, Boel. Tyckte det passade som hand i handsken. 
Det visade sig att Polstjärnan ingår i stjärnbilden Lilla Björnen. Även kallad Lilla Karlavagnen-se bilden här nedanför. 
Allt således frid och fröjd. Det är inte var dag man kan få skänka bort en stjärna. Nu har det emellertid uppstått ett problem. 
Gjorde jag rätt? 
Kan vem som helst skänka bort en stjärna på himlavalvet? 
Äger NASA alla rättigheter? 
För att få klarhet i frågan, skickade jag över den till altmeister, Ulf R Johansson, som framgångsrikt driver Cassiopeiabloggen-Astronomiska Sällskapet Tycho Brahe. Han om någon borde kunna ge svar på frågan. 
Fram till dess: 
Håll Ut! 
God fortsättning på det nya året.