skip to main |
skip to sidebar
Jag skrev i går-söndag-på bloggen om när jag i en av mina första utflykter i Lomma med min el-scooter mötte Zäpo, en vit schäfer från Gråbo-se det lilla löpet till höger här.
Det blev ett mycket uppskattat inlägg.
Ja, så till den milda grad, att jag på Facebook fick en vänförfrågan från en vit schäfer i Japan!?
Boende i staden Tomakomai (172 000 invånare) på Hokkaido. Inte långt från Sapporo. Där Sven-Åke Lundbäck tog ett OS-guld på 15 km längdskidåkning 1972. För övrigt Sveriges enda OS-guld under detta vinter-OS.
Men en vänförfrågan från 中山信司?
En vit japan?
Vovve?
Förstår ni min yrsel?
Namnet helt obegriplig att förstå och uttala. Till slut kom jag fram till ungefär Shintsukasa Nakayama.
Vad gör man?
Jo, tackar jag till vänförfrågan.
Så nu är jag även vän med en vit schäfer på Facebook.
I Japan!
Av alla ställen.
Visst händer det märkliga saker i livet.
Det är det som gör livet så kul.
Må gott 中山信司.
Vov-vov, från Calle i Lomma, Sverige.
Skrev på bloggen för några dagar sedan jag blivit med en el-scooter. En liten bekväm rackare med en topphastighet av 10 km/tim.
Eftersom farbror doktorn tyckte jag skulle sluta cykla 2014, har jag sedan dess blivit en inbiten stugsittare.
Tack vare el-scootern har livet utanför väggarna åter blivit en del av min vardag.
Jag njuter i fulla drag.
Tyst glider jag omkring i Lomma som en spejare i indianland.
Människor ler och vinkar åt mig.
Jag tutar tillbaka.
En skarp något fjollig signal.
Vissa medborgare ser mig inte alls. Det är som jag vore osynlig.
Så var det med Roland Andersson.
Den tidigare fotbollsstjärnan i Malmö FF och biträdande landslagstränare till Lars Lagerbäck. Han passerade mig utanför Hemköp som jag inte fanns till.
Slicka på glassen viktigare.
På Coop höll jag på krocka med Ingela.
Vi kvittrade förtjust om kärlekslåsen på Varvsbron-se Ingela på löpet till höger. Nja, det gjorde vi väl inte direkt, men ändå.
Ingela är alltid Ingela.
I går (lördag) mötte jag Zäpo (inte Lassie), 4 år, nere vid badet.
En vit schäfer.
Det hade jag aldrig någonsin sett tidigare i mitt ofantligt händelserika liv.
En vit schäfer.
Stort.
Zäpo och jag blev genast de bästa vänner. Matte Gunilla var på besök i Lomma. I vanliga fall driver hon Gunillas Djurtillbehör i Gråbo utanför Göteborg.
När jag berättade att jag arbetat som journalist på ortens tidning, Lerums Tidning 1970, föll vi nästan i varandras armar. Zäpo deltog också med förtjusning i det något udda men överraskande sammanträffandet.
Världen är allt bra liten, när man kommer utanför hemmets väggar.
Jag kramade Zäpo och gled tyst vidare.
I sköldpaddsfart, 2 km/tim.
Visst är livet bra ljuvligt.
TUT!
En riktig supporter är egentligen en trist typ: både döv och blind för motståndarlagets bravader.
Domaren ska helst alltid blåsa åt rätt håll, om Herrskapet förstår vad jag menar. Alla straffar eller frisparkar som motståndarlaget tilldöms är åt helvete fel.
Då skriker sig supportern hes.
Hesheten sitter gärna kvar några dagar.
En supporter sjunger därför illa.
Det handlar om fotboll.
Det märkliga är att supportrarna är lika över hela världen. Talar samma läktarspråk. Över alla gränser.
En riktigt supporter är ingen huligan. Huliganer är det värsta supportern vet. Dessa borde stängas av på livstid från alla fotbollsmatcher.
I det fallet är supportern kompromisslös.
Kraven är nämligen höga.
Skyhöga.
Det är nästan omöjligt tillfredsställa en supporter.
Malmö FF är ett lysande exempel. Leder allsvenskan med nio poäng. Bättre än så kan knappast läget vara, men ändå.
Supportern är missnöjd.
Bara nio poäng.
Det är för dåligt.
Borde varit full pott.
Laget möter i dag GIF Sundsvall på bortaplan.
Vinst.
Självklart.
Annars tar det hus i helsike.
En riktig MFF-supporter tröstas inte det minsta om det svenska damlandslaget i EM slår Holland i dagens kvartsfinal.
Nej, supportern är en odräglig typ.
Jag är själv en av dessa bångstyriga människor, så jag vet.
Brukar trösta mig med om vi supportrar fått styra klubben, hade laget lirat i gärdsgårdsserien. Det är egentligen där hela hemligheten ligger med att vara en glödande supporter. Vi slipper allt ansvar.
Hustrun håller med.
För kvinnor är minst lika mycket glödande supportrar som vi män.
Amen.
Den här bloggen startade jag upp för över nio år sedan. Jag tillhör alltså en av Sveriges mest seglivade bloggare. Under alla dessa år har jag publicerat 3831 blogginlägg (3832) med detta. Min blogg är som en gammal fin lanthandel.
Jag har skrivit om precis allting-från smått till stort. Många av mina inlägg har väckt stor uppmärksamhet. Bloggläsarna har kommit från alla jordklotets världsdelar. Det får jag tacka Google translate för. Blogginläggen går blixsnabbt översätta till 50-60 olika språk-se längst upp till höger.
Google har visat på ca 13 miljoner sidvyer till bloggen. Inte dåligt pinkat.
Inlägget om Dick Bewarps Cowboykåken i går på vippen spränga bloggen i luften av alla besökare.
Inget inlägg sedan starten 2008 har kommit ens i närheten på en och samma dag som det om TV-serien, Cowboykåken. Det handlar om närmare 6000 besökare.
Jo, ni läste rätt-närmare 6000 besökare.
Och det fortsätter rulla in besökare i strid ström till bloggens inlägg om Cowboykåken. Det här enorma intresset vittnar om en sak:
SVT som hårdnackat vägra sända Dicks fantastiska serie om bygget i den jämtländska ödemarken på mänskliga sändningstider.
Inte som nu.
Mitt i natten.
SVT har missbedömt det jättelika intresset för Cowboykåkens tillkomst bland oss tittare. Vi bara älskar Dick och hans unika bygge.
Jag hoppas verkligen SVT tar sitt förnuft till fånga. Cowboyen själv, Dick Bewarp, har blivit allas vår store idol.
Folk vallfärdar till den jämtländska obygden. På plats och ställe vill man se den fantastiska cowboykåken.
Här nedanför bilden på dagsranson i veckan-100 besökare!
Dick har tvingats införa besökstiden 12-14.
Inträdet är gratis.
I gengäld får besökaren gärna ta med sig en present. Det finns endast två ord att säga om sagan som växer fram i Dunderklumpens fotspår som Beppe Wolger skapade i Jämtland.
Jag skickar en svettig cowboykram till Dick.
Skäms SVT.
Ett av de mest märkliga TV-program jag någonsin sett är Cowboykåken.
Dick köper sig en bit mark i obygden i Jämtland.
Helt utan kunskaper vill han bygga en riktig amerikansk cowboykåk.
Dick som har aldrig ens byggt en fågelholk.
Projektet är naturligtvis helt vansinnigt.
Dicks bygge är en form av plocke-pinn modell jävligt stora ”pinnar”. Minst 300 timmerstockar. Varje ”pinne”väger ca 500 kg.
Under ett år. Sträng vinter. Snö och kyla. Barkar Dick stock för stock, för han vet precis hur han vill ha sin cowboykåk.
Allting är precis så vansinnigt som det låter, men vansinnigt roligt.
Dick dansar med sina hundar. Glädjen stor.
Trots allt elände och motgångar.
Dick är en sådan där frisk fläkt som en sjuk kan bli frisk av. Bara se och höra denna glada skit som inte alls ser några problem som inte går lösa.
Helst i 200 knyck.
Filmar gör han själv också. Hårdrockmusiken pumpas hela tiden ut i den jämtländska vildmarken.
Skogen och näckrosorna i sjön rockar.
Grannarna ”goa gubbar” byggda av fjällvindar, hjälper gärna till. Det finns bara ett problem. SVT sänder TV-serien alldeles för sent.
I söndags gick Dick igång med sin cowboykåk kl. 23.45.
Varför i helvete mitt i natten, SVT?
För det här är hur kul som helst.
Både Sommaren med Ernst och arga snickaren kan slänga sig i väggen.
Här nedanför Timmer-Dick på den tiden han var hårdrockare i Los Angeles med bland andra Alice Cooper (Dick med ljust hår).
Kom igen SVT.
Vi vill ha Dick och hans bygge på primetime.
Heja Dick Bewarp!
Det blev faktiskt kärlek vid första ögonkastet: en glänsande Orion Metro-en scooter med topphastigheten 10 km/tim.
Det var en pärla som verkligen fick mig på fall.
Kärlek vid första ögonkastet, banne mig.
Körkomforten mycket behaglig. Gick tyst och fint. Superlätt att manövrera. Batteriet håller i 54 km. Sedan laddas.
Jag har alltså bestämt mig för bli med scooter av bästa sort.
Grejen är den att jag på grund av en svårartad balanssjukdom-sviter efter en cancersjukdom-tvingas hålla mig hemma.
Vid två tillfällen har jag ramlat.
Ambulans.
Senaste var i april 2014. Med knapp nöd överlevde jag.
Jag har sedan dess blivit stugsittare.
Nu ska det bli ändring på det.
Tog mig till Hjälpmedelsteknik i Lomma. Fick all tänkbar service av Jonas och Lisa. Inte påflugna som när man ska köpa en bil. Allt lugnt och fint.
Provkörde den senaste scooter modellen i 8 km/tim.
Kanon.
Den får det bli.
Hem och mätte med hustruns hjälp upp ett lämpligt utrymme som uppställningsplats. Inga som helst problem.
Nu blir det reportageresor i Lomma i den svindlande hastigheten 8 km/tim.
Tjohooo!
Här kommer jag.
Jag fick ett telefonsamtal i går.
”Hallå”, svarade jag försiktigt.
”Hej, jag ringer från Kirgizistan. Från vår underrättelsetjänst HZH12-P18X. Är det Peter Hultqvist?”
”Peter Hultqvist?”
”Japp. Försvarsministern.”
”Försvarsministern?”
”Sluta krångla nu”
”Krångla. Hur då?”
”Maria Ågren, generaldirektören på transportnånting sa Hultqvist träffades på detta nummer.”
”Maria Ågren? Generaldirektören?”
”Anders Ygeman bad mig ringa Maria Ågren som gav mig detta nummer till Peter...seså, raska på."
”Peter Hultqvist. Hörde jag rätt? Vill tala ni med honom?”
”Ja, för helvete. Vad är det för jävla tomte jag pratar med?”
”Tomte?”
”Ja, TOMTE. En sådan där satans helvetes skit med skägg.”
”...ursäkta, tomten är säker på du måste ha ringt fel.”
”Ringt fel?! Så i helvetet heller. Det går omöjligt ringa fel när vi får uppgifter från Maria Ågren. Att det ska vara så svårt fatta.”
”Vänta nu lite. Du ringer från Kirgizistan?”
”Ja, är det något konstigt med det? Vi har mycket berg.”
”Eheee...nä...berg...kanske bättre du ringer till Stefan Löfven direkt i stället. Måste gå smidigare.”
”Stefan Löfven?”
”Ja, landets statsminister.”
”Nej för fan. Det här är hemligt. Avslöja inget för honom att jag sökt Hultqvist eller Ygeman. Aldrig någonsin. Hör du det. Jag har aldrig ringt dig. Du vet inte ens att jag finns till. Jag har aldrig ringt dig. Fattat.”
”Men infrastrukturminister Anna Johansson då?”
”Klick”
Jag Guillou har tydligen tillsammans med hustrun varit på en semestertripp till Mallorca, eller Mallis som vi svenskar kallar håll-i-gång ön.
Det är på sitt vis märkvärdigt då Guillou bojkottat ön i ett halvt århundraden. Visst det var på alla sätt en trevlig upplevelse.
Om det inte varit för den där förskräckliga typen Berra Olsson i Sven Melanders tappning. Ni minns fyllot från Lasse Åbergs film, Sällskapsresan.
Den mest sedda svenska film någonsin.
Jan Guillou skriver i sin kolumn i helgens Aftonblandet:
”1980, kom det där nästan lika avskräckande med Sven Melander. Eller rättare sagt hans förfärliga rollgestalt ”Berra Olsson” i Lasse Åbergs film ”Sällskapsresan”. Även i ett numera demokratiskt Spanien är Berra Olsson en mardröm som granne på planet eller på stranden eller än värre på krogen. I all synnerhet om Berra Olsson uppträder i flock.”
Jan Guillou sopar alltså till Sven Melander. I alla fall Melanders rolltolkning av ett svenskt fyllo anno 1980 som även finns på plats i dagens enorma turistflod på Mallorca, förlåt, Mallis. Inte enbart politiken hindrade alltså Jan G från att åka till Mallorca.
Mest av allt hatar han Berra Olsson som Sven Melander gav ett ansikte åt för all framtid.
Allt sedan Stefan Löfven blev landets statsminister 2014, har han predikat ordning och reda. Om och om igen.
”Det måste det vara. Ordning och reda”, har han sagt otaliga gånger.
Nu visar det sig att han har noll koll på sina departement.
Trots att industriminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist känt till Transportstyrelsens IT-läcka i nästan ett år, har Löfven svävat i det blå.
Noll koll.
I stället hänvisar han till infrastrukturminister Anna Johansson som inte själv fick någon information om att hennes generaldirektör Maria Ågren på Transportstyrelsen utreddes för brottsmisstanke.
Alltsammans låter som en saga.
Det är högst egendomligt att varken Ygeman eller Hultqvist sagt ett pip varken till Anna Johansson eller deras högste chef, statsminister Stefan Löfven.
Mannen som vill ha ordning och reda.
Tappade tråden.
Det går bara tolka detta på ett vis.
Stefan Löfven har oreda på sina departement.
Vi lever i ett Kalle Anka land.
Undrar just om det är bättre ordning och reda i Ankeborg?
Efter DN:s avslöjade om ”affären” den 6 juli i år rullades skandalen ut över Svea Rike. Svenska Dagbladet har skrivit över 30 artiklar om röran.
Bara som ett exempel.
Minister efter minister blivit indragna.
Beskyllningar haglar.
”Haveri”, säger statsministern.
”Blåögda”, svarar Kerstin Holm, utmärkt reporter i SVT.
”Kalle Anka land” fyller jag på med och tillverkar ett Kalle Anka körkort.
För det handlar också om körkortens personuppgifter som hamnat i oönskade händer i länder som Tjeckien med flera.
Jag får också ta till Piff och Puff:s eviga kamp med sina nötter.
Här finns ett helt bord med nötter som ska knäppas.
I slutändan kan regeringen falla.
Hänger vi vanlig medborgare med i karusellen?
Nej, knappast.
I eftermiddag håller Stefan
Löfven ett pressmöte. För blanda bort korten radar han upp vid sin sida Jonas Bjelfvenstam, generaldirektör Transportstyrelsen, Anders Thornberg, generaldirektör Säkerhetspolisen och Micael Bydén, överbefälhavare Försvarsmakten. Infrastrukturminister Anna Johansson kan offras för rädda regeringen.
Nötknäpparen Lomma jobbar sig röd.
Det finns alldeles för många nötter inblandade i härvan. Piff och Puff har ett helvete och Kalle Anka fått ett körkort.
Bara i Sverige, kära vänner, bara i Sverige.
Svenska fyraåringar rör på sig alldeles för lite. Allra minst rör de på sig på helgerna när de är med sina föräldrar. Det här visar en färsk studie vid Karolinska institutet i Stockholm. Den nyheten tuggade SVT under hela gårdagen.
En svensk fyraåring som har hela livet att röra sig på, rör sig alltså knappast alls som fyraåring. Mina egna barn och barnbarn sprang genom livet tills de nådde tonåren. Sedan blev det tvärstopp.
Sofflocket nästa.
På sofflocket stannade vi gott och väl länge.
En och annan började springa och gymma bort den väntande döden.
Jag vände på steken.
Svenska 70-åringar rör sig alldeles för lite.
Allra minst rör de sig på helgerna när de är med sina föräldrar.
Det sista är inte alls konstigt (1).
Gravvård.
För det är där som 70-åringens föräldrar numera finns.
Själv är vi mest intresserade av diskutera utseende.
”När jag var barn, såg en 70-åring ut som en död stubbe i skogen. I dag är vi med på ett helt annat vis. Se bara på Jane Fonda som fyller 80 år i december”.
Sedan har vi det där med att 70-åringar rör sig alldeles för lite.
Det är inte alls konstigt (2).
I regel är många 70-åringar ett stillastående apotek. Den som rör sig för mycket och för hastigt, riskerar yrsel av medicinladdningen, tappa balansen och falla.
I värsta fall bryta lårbenshalsen.
Det är därför många 70-åringar föredrar bli ett stillastående apotek. Det blir därmed också så mycket svårare leva upp till de nordiska rekommendationerna.
Barn och unga ska nämligen röra på sig minst 60 minuter varje dag och då bli lite andfådda. Fast inte det sista.
Andfådd.
En 70-åring blir faktiskt andfådd utan att röra sig alls. Det vet jag mer än väl. För jag är själv en 70-åring som läkemedelsbolagen borde skicka en födelsedagsblomma till. Andra sidan är väl det för mycket begärt.
FOTNOT (1). Grattis, Leif Georg, som fyller 70 år i dag.
FOTNOT (2). Den stora bildillustrationen på löpsedeln är hämtad från hjälpmedelsföretaget Varsams katalog 2008.
Ni som följer bloggen kan knappast undgått min förtjusning av Rekordmagasinet modell ä som i äldre.
I dag spelar MFF-Jönköping Södra IF. Vad passar då bättre än plocka fram Rekordmagasinet från 1949 med Södras dåtida storstjärna, ”Timpa” Simonsson (1919-1992). Han har bruk i skorna som det står på tidningens paradsida.
”Timpa” var faktiskt murare, men hade löd i dojan eller murbruk som sagt var. Nostalgi XL stämmer.
”Timpa” hade nr 51 i skostorlek.
Inget att leka med när ”Timpa” lossade kanonen så murbruket skvätte.
Fast den 26 maj 1949 hade ”Timpa” tydligen glömt allt murbruk hemma i Jönköping. På klassisk fotbollsmark i Malmö, Idrottsplatsen, ett inkast från Malmö Stadsteater, slog MFF Södra med 12-0.
Rekord än i denna dag.
I dag vill vi gärna se en repris på den MFF-bragden. ”Di Blåe” måste tvätta bort allt elände efter kraschen mot FK Vardar. Vad vore lämpligare än ge oss alla stukade supportrar en repris från 1949. För snart 70-år sedan.
Drömma kan man alltid.
Två restaurangbilder från den grekiska övärlden.
Den understa från Kos som drabbats av jordbävningen med en död svensk samt hundratals skadade.
Just nu, vill säga.
Den översta restaurangbilden är från Lixoúri i den joniska övärlden i Grekland. Långt från det drabbade jordbävningsområdet.
Det var den bilden som fick mig och min hustru att andas ut. Där satt nämligen vår grannfamilj och åt utan märka det minsta av jordbävningen.
Det är sådant man känner tacksamhet över.
På kartan här ovanför har jag markerat ett kryss på det drabbade området. Googles röda ballong markerar Lixoúri.
Där satt alltså vår grannfamilj i trygghet och förlustade sig med god grekisk mat. Medan helvetet bröt ut på andra sidan den grekiska övärlden, så att säga.
”Vi märkte ingenting. I dag seglar vi vidare”, lät de meddela en orolig omvärld.
Det gör inte saken bättre att ”vår” familj också hamnade mitt i tsunamin i Thailand 2004. Även den gången gick det bra.
Mathilda seglar vidare.
Var rädd om er.
De senaste åren har all ork och kraft sinat från min vackra kropp.
För inte alls länge sedan var det lustfyllt klippa häckar och buskar.
Det fanns en poäng med den klippkonsten. Resultatet syntes genast. Täppan såg vårdad ut.
Och så berömmet från förbipasserande medborgare och grannfrun Boel:
”Oj, så fint. Nu kan man rakt av se hur du ser ut. Bättre än jag trodde.”
Jag sträckte alltid lite extra på mig.
Svamlade om erfarenhet av de djupa skogarna i norra Uppland. Vad nu dessa trollskogar hade med saken att göra.
I år.
Och förra året.
Samt några år till har jag fått vika ner mig.
Slutklippt.
Alldeles för mycket kortslutning i Rockbäck.
In rider i stället Storsonen med en stridshäst från medeltiden. Med elegans värd en riddare svingas häcksaxen.
Jag kunde stillsamt dra mig under parasollen och läsa om Karl XII drabanter.
Paradisbusken som tidigare var full av blomster, till stor glädje för humlor och bin. Jodå, jag skrev även om denna stund av lycka på bloggen.
Paradisbusken vårdas nämligen ömt.
Tills Storsonen kom farande på en frustande stridshäst.
”Klippas och fönas”, skrek han blodröd av upphetsning.
”Japp,” vrålade jag tillbaka.
Switch och swoops, så var det i gång.
Storsonen gick loss på Paradiset som den värste Djingis Kahn.
Ni som hängt med hit i texten är värd all beundran. För ni har precis läst om något som egentligen är just ingenting.
Jo, konsten klippa och föna en Paradisbuske.
Det blev i alla fall någonting om ingenting.
Fick i dag på förmiddagen denna lappen i brevlådan.
Det är allt för många skojare som far omkring och kör under falsk flagg om välgörande ändamål.
I lappen står det om en klädinsamling-se löpet.
Hjärtknipande är loggan med två händer som håller om ett hjärta.
Det ringde genast en klocka modell stor.
Jag googlade genast företaget, Save the world ltd. Det visade sig vara en ytterst tveksam klädinsamling som dansat runt i svensk tidningar de senaste åren med varningsflagg. Förra året skrev Sunday Times om det bluffande insamlingsföretag i Skottland, skriver Sydsvenskan om insamlingen i maj i år.
Lapparna den gången hamnade också i brevlådor i Bjärred och i Lund. Ägare till företaget som hör hemma i Skottland, är två polacker i 40-års åldern.
Någon seriös välgörenhetsorganisation är inte företaget kopplat till, skriver också Göteborg Direkt. Något 90-konto finns inte.
SÅ.
Behåll dina gamla kläder i en säck.
I din garderob.
Det här är egentligen en text till alla er (jo, ni finns) som har noll intresse av sport och fotboll framför allt.
Ni alla andra (jo, ni är många fler) som har laget i ert hjärta, vet precis vilket helvete vi supportrar genomlider, så här några timmar före avspark inför en viktig fotbollsmatch. Det tär på en stackars sate.
Vi vänder och vrider på laguppställningen. Skäller en stund på tränaren i nattens vargtimme. Provar namn efter namn.
Byter.
Ändrar laguppställningen tusen gånger.
Svettas.
Ångest.
Allt annat i världen är ointressant.
Det är LAGET som gäller.
Inte ens Donald Trumps galna twittrande kan rubba den saken.
Ringer till kompis Leif Georg. En annan fenomenal supporter till klubben (MFF). Vi vänder och vrider ännu några varv tills mobilen kvider.
Nu är vi två som svettas.
Skönt.
Det är kvällens match (kl. 18.00) mot FK Vardar borta i Makedonien som gäller. MFF måste göra mål, för vinna tillställningen. Kval mot många sköna miljoner i Champion League ligger i potten.
Viktigare än andra världskriget.
Viktigare än Stefan Löfven.
Viktigare än kaffepriset.
Blir hettan för svår?
Kollar vädret på Balkan.
Nej, bör gå vägen. Visserligen 28 grader. Nästa vecka är det närmare 40 grader varmt i Makedonien.
Vilken jävla tur matchen spelas denna veckan.
Håller Markus Rosenberg efter sin skada?
Markus Rosenberg.
Det är vår Gud på den risiga planen som består av mycket ogräs.
Frågorna otaliga. Staplas som vedklabbar i huvudet.
Nej, just nu är det ett glödhett helvete att vara supporter.
Till dig som har noll intresse av sportens stressiga värld som kan förvandla en supporter till en darrande geléklump: vet hut!
I kväll spelar Sveriges damlandslag i fotboll sin första match i EM mot Tyskland.
Det blir svårt.
I likhet med det tyska herrlandslaget, är även det tyska damlandslaget i fotboll ett spöke för Sverige.
Visst ska det bli roligt titta på matchen.
Fattas bara annat.
Även om, ja, ni förstår själva.
SVT går i vanlig ordning bananas över EM-turneringen. Den frustrerade sportreaktionen som normalt får jobba med smulor ska luftas. Irriterade sinnen stillas, med vad som bli över från de rikas bord-läs TV4, C More och Viasat som har alla de övriga riktigt stora publikfriande rättigheterna i sportens värld.
Så är det varje gång damlandslaget är med i en stor turnering.
SVT går bananas.
Efteråt visar det sig publikmässigt inte betyda ett skvatt i den inhemska damfotbollen. Trots ett fint OS-silver senaste i Rio, har storklubbarna i Stockholm ett publiksnitt på årets sex hemmamatcher i damallsvenskan: Djurgården 383, Hammarby 815 (derbyt mot Djurgården drog 2137, vilket drar upp snittet) och AIK i elitettan 230 åskådare.
Det är naturligtvis katastrofala siffror.
För det är naturligtvis så att Stockholm måste vakna. OM damfotbollen i Sverige publikmässigt ska få ett genombrott.
Trots allt utgår det mesta från landets huvudstad. Då hjälper det föga att SVT i vanlig ordning går bananas.
Efter EM bryr sig knappast någon om damfotboll i landets huvudstad. Få andra i övriga landet.
Jag håller tummarna för Pia och hennes gäng i kväll.
Det behövs många tummar om det ska gå vägen.
Tog en semestertripp med bilen bland Lommas välansade villakvarter. Ett ovanligt utflyktsmål för en semestertripp. Andra väljer Österlen, Blekinge eller High Chaparall i Småland. Jag valde Lomma.
Inte långt att köra.
Ingen trafik att tala om.
Tomt på folk som en fridsamt högmässa i kyrkan.
Det fanns endast ett riskmoment.
Min lilla vita bil riskerades hängas ut på Stasi-hemsidan Lommakoll på Facebook som varnande inbrottsbil. Ibland får man spela högt.
Jag fastnade för två villaträdgårdar.
Först den med smyckesträdet-se löpsedeln.
Husägaren packat in ett äppelträd(?) med tusentals smycken. Rent av sensationellt. Sveriges maffigaste om inte den enda smyckesträdet.
Trädet packat som ett smyckeskrin.
Makalöst.
Jag stannade till.
Det krävdes bildbevis. Ingen skulle annars tro mig.
Några tvärgator längre bort, dök nästa överraskning upp. En villaträdgård som fått växa vilt. Aldrig någonsin blivit ansad.
I den gröna röran kan man ana en halvt däckad torkvinda sticka fram. Jag har aldrig sett någon liknande i hela mitt liv.
Jodå, det bodde folk i kåken.
Utan gröna fingrar.
Kanske ändå.
Gröna fingrar.
Vet inte hur man ska bedöma en sådan vildvuxen trädgård.
Jag körde sakta hemåt, ca två kilometer. Lätt skakad över min lilla sensationella semesterutflykt i Lomma.
Billig tur.
Knappt dragit någon bensin alls.
I byn har vi nu ett nappträd, kärlekslås på Varvsbron, en äkta djungelträdgård samt en villatomt med ett äkta smyckesträd.
Det där sista går inte av för hackor.
Det måste ha varit en av de tyngre minorna som MFF gått på trots ett oavgjort resultat. Det normala är känslan av, ”trots allt blev det en poäng”.
Mot Sirius hemma på Swedbank Stadion kändes slutresultatet 3-3 som en förlust. Det med all rätt.
Malmö FF spelade skjortan av Uppsalalaget under i stort sett hela matchen. Visade upp ett piggt och tekniskt spel som fick spelarna i Sirius att förvandlas till ett juniorlag. Faktum var att de stod mest och beundrade MFF-lirarnas konster.
Ändå lyckades man göra tre mål på MFF, vilket är obegripligt.
Rakip låg bakom två av baklängesmålen efter bolltapp.
I nyförvärvet Sarfo från just Sirius, har Malmöpubliken fått en ny kelgris. Dessutom gjorde han ett av MFF:s mål i debuten.
Kinsley Sarfo äger en mjuk läcker rörelse som ytterst få fotbollsspelare ens kommer nära.
Jon Inge Bergets två mål saknar betydelse i sammanhanget, när man ändå ”förlorar” med 3-3. Det som inte fick inträffa inträffade.
Trots tre gånger så många målchanser än Sirius, ca 21-7.
Tungt-var ordet för dagen.
Som journalist har man gett sig ut på en och annan udda resa. En gång gav jag mig av i all hast mot Frankrike.
Jag hade fått igenom ett reportageuppslag om en ung svensk nunna som vigt sitt liv till ett strängt klosterliv i landet.
Kunde bli bra och intressant läsning.
Om jag nu fick tag i nunnan.
Vill säga.
Det borde också vara rätt nunna. Det skulle se ut om jag kom hem med fel nunna.
På den tiden fanns varken Google eller Internet.
Det blev till hasta iväg till Frankrike.
Kasta sig ut för stupet utan skyddsnät.
Jakten efter en svensk nunna skulle visa sig bli lika svår som finna en nunna i helvetet. Mitt franska ordförråd var inget skriva hem om. Det var magert. För inte säga obefintligt. Min engelskan var inte mycket till hjälp.
Under 1970-talet talade varken fransoser eller fransyskor engelska. Ett svårt handikapp redan i starten.
Varje liten by jag tvingades köra igenom höll jag utkik efter en kristen helgedom. För det mesta stirrade en förvånad munk på mig.
”Suédoise-nun, hasplade jag ur mig.
Så där höll jag på.
Dag ut och dag in.
När kvällen kom tog jag in på ett litet pittoreskt hotell med kyrkan mitt i byn.
Till slut fick jag napp.
Fann den unga svenska nunnan som valt det kompromisslösa klosterlivet på sitt vandring genom livet. Jag bjöds på te och franska skorpor i den välskötta klosterträdgården.
På hemresan stannade jag till för avkoppling i Paris. Det var jag värd, tyckte jag allt. Valde äta middag på restaurangen i Eiffeltornet. Nu när jag ändå var där.
Aldrig kunde jag drömma om att 40 år senare skulle Frankrikes president, Emmanuel Macron samt USA:s president, Donald Trump, också äta på restaurangen i Eiffeltornet.
Undrar om de också åt banana split som dessert?
Den var god.
Detta på tal om nunnor.
Hur det gått för den svenska nunnan sedan dess, har jag ingen aning om.
Någon som vet?
FOTNOT. Bilden av nunnan på löpsedeln är en illustration.
Om inte Vardar-spelarna maskat så förfärligt i andra halvlek.
Om Rosenberg och Safari inte varit skadade.
Om Brorsson inte haft hål mellan benen när FK Vardar gjorde 1-0.
Om Brorsson fått nickat mera. Han nickade in kvitteringen (1-1) med SKRUVAD SKALLE.
Gör om det, den som kan.
Om Cibicki inte hamnat i måltorka efter matchen mot Elfsborg borta den 8 maj. Sedan dess råder Cibicki mörker.
Om MFF-spelarnas skott mot motståndarens mål sänkts fyra meter (minst).
Om norrmannen Eikrem haft kondis för 90 minuter.
Om det inte funnits ribbor och stolpar.
Om bollfan inte gått stolpe eller ribba ut.
Alltid.
När det ska vara tvärtom.
Om inte OM funnits, hade MFF vunnit över FK Vardar.
Här står jag och bollar med några miljoner. Bakgrunden är ett reportage jag gjorde för Kvällsposten för 35 år sedan.
För sakens skull öppnade SE-banken i Malmö sitt stora och omsorgsfullt larmade kassavalv. Staplade upp miljonerna på ett litet skrangligt bord framför mig. Jag har varken förr eller senare sett så mycket pengar på en och samma gång. Kände mig för en kort stund som Joakim von Anka.
Nog om det reportaget.
Nu till den maffiga bilden.
Om du multiplicerar miljonhögen du ser på bilden här ovanför 100 gånger, får du ca 450 miljoner kronor. Det är på ett ungefär vad klubben spelade hem senaste det begav sig i Champion League.
Då blev det ett lyckat dramatiskt kval och sedan mindre lyckat gruppspel mot några av världens bästa klubblag.
Plåstret på såret ser du alltså på bilden plus 100 gånger större.
Förstå att kvällens CL-kval mot FK Vardar från Makedonien inför ett fullsatt Swedbank Stadion, är betydligt mer än 22 man som jagar efter en och samma boll.
Lyckas man lika bra som förra gången. Ja, då kan klubben kamma hem en 100 gånger så stor pengahög som på bilden och lägga i sin redan välfyllda kassakistan.
Fast då gäller det inte snubbla i kväll.
Marschen mot miljonhögen kan börjar.
Riktigt så illa är det väl inte ställt med nyhetsjakten i Lomma. Fast näst intill. Andra sidan kan vad som helst dölja ett par tappade byxor som exempelvis 12 kg oxfilé. Sådant har faktiskt hänt.
Nej, den journalist som ska bedriva nyhetsjakt i Lomma måste vara självgående. Om det inte finns något tips att gå på. Kanske något guldkorn fiskats upp i en kommunal handling. Lomma är en händelsefattig kommun.
När blåljus med sirener dyker upp, är det ofta en ambulans som ska hämta någon som insjuknat i hemmet. Några riktigt tunga nyheter som mord och spektakulära rån är tack och lov en bristvara i byn.
Det senaste mordet inträffade i förra året. En kvinna tog livet av sin make. Kvinnan dömdes till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
I november 1991 skakades Lomma om mer rejält. Bettina, 9 år, blev strypt och våldtagen. Mördad och dumpad i en container.
Lommaborna var med rätta förtvivlade och förbannade. Då fanns inte de sociala medierna, där man kunde spotta ur sig sin glödande vrede.
Nej, i Lomma går tiden sin gilla gång. Så är kommunen också en av de mer fredliga i landet. Brotten är faktiskt ringa, i jämförelse med många andra kommuner.
I måndags skrev Sydsvenskan om en grannfejd i Lomma. En person hade skruvat ur huvudsäkringen för en annan granne. Kylen och frysen pajade.
När det är baddagar på i Lomma, blir folk av med plånböcker och mobiler när de är i och badar. Slarv, naturligtvis.
Kommunhövdingen, Anders Berngarn, kan sova lugnt om nätterna. Det enda han behöver oro sig över är att saxen som han klipper invigningsbanden med ska vara slö.
Själv blev jag förvånad, när jag googlade nyheter Lomma. Jag fann en hel sida med mina egna löpsedlar från bloggen.
Det är något av trolleri trollera trolleralla, över den bedriften.
Jag lovar.
.jpg)
Inlägg
