skip to main |
skip to sidebar
Så var det klart.
Idag fick jag bekräftat nyheten.
Det blir lågpriskedjan Willys Hemma som tar över Hemköps lokaler i centrala Lomma. Räkna med priskrig.
Coop ligger endast ett kast med liten boll bort över Centrumtorget. Lommaborna har tisslat om att de är i dyraste laget.
Nu får Coop upp till bevis.
Det blir en tuff utmaning.
Johanna Eurén, på Willys pressavdelning, bekräftar för mig:
”Det stämmer, det blir en Willys Hemma-butik i lokalen där Hemköp huserar idag. Det blev nyligen klart så vi kan inte vara mer specifika än att vi öppnar under Willys Hemma-flagg under hösten 2020. Alla tillsvidareanställda medarbetare i Hemköp får erbjudande om fortsatt anställning på Willys.”
En intressant nyhet för alla Lommabor.
Till hösten blir det alltså till att byta ut skylten i Lomma.
Sydsvenskan steppar upp med ett reportage om basket-och Malmötjejen, Paulina Hersler, som haft en framgångsrik säsong i Slovenien.
Mitt i allt, tog det slut.
Coronan sköt basketsäsongen i sank.
Profilen och basketfantasten, Max Wiman, skriver ett fylligt reportage om Paulina som återvänt hem till Malmö.
Paradsidan.
Absolut inget fel i det.
Det är klart läsvärt.
Normalt hade SM slutspelet i hockey eller handboll sopat bort Paulina.
Allt inställt.
Uppskjutet.
Ingen vet egentligen hur länge det där förbannade viruset ska hålla oss i sitt grepp. Sportjournalistiken drabbas svårt.
Jag vet, för jag har själv jobbat en hel del med sportjournalistik som lever och andas på just levande sport: föhandsartiklar, matchanalyser och referat samt, inte minst, efterhandsartiklar. Allt detta är borta.
Lägg till alla spekulationsskriverier om EM i fotboll och OS i Japan. Det är inget kul på landets sportredaktioner längre.
Det blir magert.
Flyhänta sportreportrar får spader i coronaträsket. Får nöja sig leva med och på konstgjord andning, vilket inte är så jävla kul i längden.
Respiratorjournalistik i sportens värld.
På nästa sportsida i dagens Sydis, stöttas utbudet upp med ett reportage om backen, Carl-Johan Lerby, i Malmö Redhawks.
Han ska pröva lyckan i NHL som coronan också skjutit i sank. Hur Carl-Johans äventyr ska sluta vet idag ingen.
Jag misstänker att sportjournalister kommer att omplaceras till centralredaktionerna. Sydsvenskan har idag sex(?) sidor sport som inte inträffade under helgen. Normalt skulle utbudet få sportsidorna att glöda.
Hopkok glöder inte.
Nu blir det konstgjord andning över hela rasket.
Stackars sportjournalister.
Coronaviruset är ett helvete på jorden, sanna mina ord.
Nej, det gick inte för sig alls.
Folk är trötta in till döden på det där förbannade viruset. Vill helst slippa se skiten som ett påskägg.
Inte ens som choklad fungerade det för Lommaborna.
Det blev mest tummen ner.
Det var i torsdags som jag publicerade coronapåskägget på bloggen. Skapat av den världsberömda chokladmakaren och konditorn, fransmannen Jean-François Pré. Jag lade ut det på Facebook.
Hetast blev inlägget på Lomma-Nytt.
Nej, inte en chans.
Sågning.
Jag ställde också en fråga till vår egen bagare i byn, Per Ståhl, på Lomma Hembageri. Blir det något coronapåskägg, kanske i marsipan?
Hans svar glasklart:
”Hej Calle, det blir inga Corona skapelser på bageriet. Däremot kommer vi fylla butiken med traditionella påskbakverk.”
Det var väl skönt det.
Lomma Hembageri kan man alltid lita på.
Vi nöjer oss allt med vanliga påskägg, så det så.
Mina tankar far omkring i en tombola som vägrar stanna.
Det är jag inte ensam om.
Det där förbannade viruset, har oss i sitt dödliga grepp. Hela världen, verkar det som. Från hög till låg.
Ingen kommer undan.
Inte ens militären går fria.
Ett litet osynligt virus kan knäcka krigsmakterna.
Wikipedia skriver: Ett typiskt virus är ungefär 100 gånger mindre än en bakterie. De flesta studerade virus har en diameter mellan 10 och 300 nanometer.
Bilden här ovanför är det amerikanska hangarfartyget USS Theodore Roosevelt, med 5000 mans besättning. Härom dagen avslöjade CNN nyheten att hangarfartyget som ligger i en flottbas i Guam i Stilla Havet, har konstaterat 25 fall av viruset ombord. Kära vänner, det kan mycket väl bara vara början.
Det handlar också om världens militärutgifter till en sammanlagd kostnad på närmare 18 000 miljarder kronor. Detta enligt Stockholms internationella fredsforskningsinstitut Sipri, när man släppte siffrorna för 2018.
En svindlande siffra som mycket väl kan vara större idag.
Till vad nytta?
Inte ett dugg när ett litet osynligt dödligt virus slår till. Då hjälper aldrig så många hemska vapen som vapenindustrin producerat genom åren.
Det blir platt fall.
Militären ligger dessutom extra risigt till.
Soldaterna bor tätt tillsammans. Det handlar om många miljoner män och kvinnor. För inte tala om hur trångt 5000 besättningsmän på det aktuella drabbade hangarfartyget har det. Så där tänker jag och låter tombolan snurra på.
I fjärrans dis ser jag de enorma militärparaderna i Moskva och Peking. Till vad nytta mot ett litet förbannat virus som ingen såg komma.
Även den dödliga vapenindustrin skjuts i sank.
Det är trots allt en tanke jag kan stå ut med.
En välsignelse:
”Gud give oss i natt sin frid och sin nåd när morgonen gryr.
Amen.”
Glass-Ola gör tummen upp för sin hobby. Sportfiskaren i all sin glans med egen köpt fiskebåt, Nina.
Simrishamn byttes ut mot hemmahamnen Lomma.
”Det är en garnbåt. Byggd på 1950-talet,” berättar Ola stolt för mig.
Något ska man göra på sin fritid.
Numera en form av coronahobby.
Själv samlade jag en gång i tiden på historiska tidningar, stenar från diverse exotiska platser jag besökt, fula turistprylar samt tusen andra onödiga saker.
En hobby så god som någon.
Jag har aldrig gått fullt ut/in för min hobby.
Det har däremot Ola gjort.
En egen liten fiskebåt är naturligtvis drömmen, för alla sportfiske entusiaster. Så nu blir det torsk på längden och tvären tillsammans med familjen hemma i Lommaköket. Ola är nämligen torsk på torsken.
Av den varan finns det gott om i Öresund.
Glass-Ola blev alltså Fisk-Ola, men enbart som hobby. Det är som framgångsrik glassgubbe vi lärt känna Ola, här på bloggen.
De två senaste somrarna har varit guld för glassgubbarna i Lomma. Stressigt värre, men ack så givande.
Strålande sol och badbaljan Lomma full med glada badare som svalkat av sig med glass i drivor.
”Jag räknar med att öppna upp min Hamnkiosk nere vid Centrumbadet i slutet av maj,” fortsätter Ola och vi båda hoppas på, att det där förbannade viruset, är ett minne blott. Någon gång måste det ta slut.
Hur Ola orkar begriper jag inte. Normalt jobbar han nattskiftet (22.00-06.00) som tekniker på Pågens bageri inne i Malmö.
Fast nu kan han koppla av med att vittja sina nät.
Sin hobby finns det alltid plats för.
Heja Ola!
Först blev dasspapper och Coronaöl viralt på nätet.
Nu är det tid för nästa variant.
Här ovanför ser vi världens första coronapåskägg.
Det är inte vem som helst som skapat dessa påskägg i choklad. Nej, det är konditorn den världsberömda chokladmakaren, fransmannen Jean-François Pré.
Påsken kommer i år med långfredagen den 10 april.
Blir du sugen på ett coronapåskägg?
Nej, tänkte väl det.
Fast allt är numera så vansinnigt, så varför inte.
Risken med, Jean-François Pré, coronaägg, är att de växer till en obehaglig gröt i truten. Undrar om Per Ståhl på Lomma Hembageri vågar ge sig på en sådan här skapelse? Jag får fråga Per.
Möjligen skriver han en kommentar.
På något vis, tycker jag det trots allt är roligare än dasspapper och mexikanskt öl. Virus i choklad som det går att tugga på.
Ja, jag säger då det.
Coronapåskägg på er!
Lite humor i dessa dystra tider skadar inte.
Läser i bladet om rika ryssar som hamstrar respiratorer för några hundratusen riksdaler stycket.
Den ryska sjukvården är inget man liter på i coronatider. Därför en egen respirator till hemmet.
Jag har skrivit det tidigare: världen är fan i mig galen.
Totalt galen i coronatider.
Läser också att lastbilar med respiratorer har levererats till sjukvården i Skåne. Det låter betryggande.
Jag får däremot mardrömmar av bara ordet respirator.
Våren 1956 vårdades jag på Epidemiska sjukhuset i Malmö som det hette på den tiden. I mitt unga liv drabbades jag av hjärnhinneinflammation och var svårt sjuk. Mitt liv hängde på den skör tråd.
Jag en liten gosse låg isolerad i eget rum men en dörrglipa in till ett angränsande sjukrum. Varför begriper jag inte, än i denna dag.
I detta sjukrum vårdades en vuxen man för polio.
Han låg i respirator.
Om inte alldeles ny uppfinning, så i alla fall en nymodighet.
Ljudet från respiratorn glömmer jag aldrig: ett kusligt högt tungt ljud som först lät som en inandning som sedan följdes av en tung utandning med ökad ljudnivå. Jag var dödssjuk och fruktansvärt livrädd.
”Bry dig inte om det,” sa sjuksköterskan med sin lilla hätta på huvudet till mig och log. Jo, jag brydde mig.
För livet ut, tydligen.
Ett kusligt ljud som än idag kan ge mig mardrömmar. Pratar aldrig om det. Bär det inom som ett oläkt sår.
Var femte timme dygnet runt fick jag penicillinsprutor. Även det en tämlig nymodighet inom sjukvården.
Det räddade mitt liv.
Oerhört tacksam för det.
Hur det gick för mannen i respirator vet jag inte.
En dag var allt tyst.
Mannen borta.
Själv kunde jag åter spela fotboll sommaren efteråt 1957. Jag skulle fylla 11 år och livet lekte åter.
Visst en solskenshistoria.
Om det inte varit för den där förbannade respiratorn.
Nej, den såg vi inte komma.
Vi är bortskämda med att röra oss fritt, umgås med vem vi vill, krama barn och barnbarn. Helt enkelt bestämma över våra liv själva.
Plötsligt är det bom stopp.
Nej, som sagt var, den såg vi inte alls komma.
När Storsonen med familj hälsade på farmor och farfar senast, skärmade Täppans staket av alla kontaktytor. Farmor höll sina beordrade meter över rabatten. Farfar avvaktade med säkerhetsmarginal. Stod och skrek:
”Hur mår ni?”
”Bra,” skrek familjen tillbaka.
"Puss," på er."
"Puss-puss, tillbaka."
Bara så kort. Inget kul alls, men ack så nödvändigt.
Tog bilden här ovanför från altanen. Coronaumgänge salighetens år 2020 i mars månad. Förbannade virus.
Tankarna far.
Hur länge ska detta pågå?
Hur blir det med kommande födelsedagar och storhelger?
Ingen vet mer än att ännu så länge har vi inte sett toppen av eländet. Påsken, familjehelgen, verkar körd.
Storsonen föreslog att vi kan äta påskmaten tillsammans via Skype och Facetime. Idén gångbar, men hur jävla kul är nu det?
Farfar ser också att han skulle kunna spela schack online med barnbarnen. Schack i all ära. Inget barnbarnen jublar åt, men garanterat virusfritt, så vidare inte datorn åker på virus och drar sin sista suck.
Det skulle bara var det också.
”Gud har mig med bittra galla
Spisat, ty han war mig wred.” Psalm nr 254 ur 1695 års svenska psalmbok.
Roligare än så här blir det inte.
Amen.
Det är precis så vi ska agera idag. Helst slippa se varandra, för slippa drabbas av det där förbannade viruset.
Förstå att jag tvärnitade med min el-skoter, när så skylten dök upp:
”HEJ! HOPPAS ATT VI SLIPPER SES.”
En skylt, så att säga, rätt i tiden.
Gul som solen, är den också.
Nu skulle det visa sig, att det inte var riktigt så.
Skylten satt nämligen på Sjöräddningssällskapts lilla trevliga röda hus, alldeles bortom Lommabuktens Seglarklubbs domäner.
Nu förstår alla, vad skylten egentligen vill säga oss medborgare. Det är inget roligt om sjöräddningen måste rädda dig i havet.
Jag har alltså försökt skriva om en rolig skylt i mindre roliga tider.
Döpte den också till coronaskylten.
Ack, ja.
Det gick väl så där.
Humor känns bittert i dessa tider.
Hur som helst.
Den gula skylten här nedanför på bilden.
Roligare än så blir det inte.
OBS! Texten följer efter bildsviten.
Det kändes som en befrielse.
När 10 000-tals människor i Sverige blir permitterade, stretar Lommafiskarna på. Sköna bilder när Sjollen lagt till med sin fångst vid kajen, straxt utanför Fiskboden i Lomma. Visst kändes det som en befrielse mitt i allt elände med det förbannade viruset. Dessutom är torskfisket alldeles utmärkt i Öresund.
För inte tala om de friska vindarna som piskar Lommafiskarna i ansiktet. Coronan har det tufft. Den blåser åt helvetet.
Sjollen MÖ 35 lämnade kajen vid halv fem tiden på lördagsmorgonen. Först åtta timmar senare, var det så tid att landa den sköna fångsten i Lomma hamn.
Jag stod ensam på kajen och följde skådespelet. Är det något jag skulle kunna tänka mig vara idag, är det just fiskare i Lomma.
Ja, det hade allt varit en befrielse, och fått ta ett nappatag med det förbannade viruset ute på ett vindpinat Öresund. Banne mig är det i dessa bekymmersamma tider på landbacken, ett friskt och sunt yrke.
Något i det svenska samhället som är normalt, i alla fall.
Så här långt vill säga.
Heja Lommafiskarna!
Ishockeyn har sitt slutspelsskägg. Kommer naturligtvis från NHL. Fast Björn Borg var först som enskild idrottsman med odla skägg.
Poängen är att det betyder otur att raka sig.
Kraften sitter naturligtvis i männens skägg (sic).
Minns mustaschkampen i november eller som man säger, movember.
Idag verkar det som om vi behöver all tur i världen för slippa ifrån coronaviruset. Därför började jag i veckan odla skägg.
Ett äkta coronaskägg.
Jag vet personligen, att skägg kan ge styrka och kraft i svåra livssituationer. Mer om det en annan dag.
Mina tankar var att lägga ut mitt coronaskägg på Bloggen, Instagram och Facebook. Möjligen kunde coronaskägget blivit en viral företeelse på nätet bland männen. En kul grej, mitt i all bedrövelse.
När jag vaknade i morse insåg jag vad jag kunde starta upp.
Det kändes för mycket.
Någon annan får ta över och bli först i världen med ett coronaskägg.
Först i världen?
Det har jag inte tänkt på.
Hjälp, vad har jag gjort?
Ren som en bebis i facet.
Snacka om självmål.
Jag fräste omkring under gårdagen, med min el-skoter i topphastigheten 10 km/tim, nere vid havet, sjön som de äldre Lommaborna säger.
Det var en strålande dag med klarblå himmel och värmande vårsol. Till min överraskning var det övervägande äldre medborgare som i sakta mak promenerade: vissa med rullatorer andra med käpp.
Andra åldringar satt och njöt med avstånd till varandra på parkbänkarna. Ingen pratade utan satt tysta.
Såg faktiskt rätt kul ut.
De var med eftertryck som jag, gamla människor.
Alltså 40-tallister eller äldre.
Ingen brydde sig om socialminister, Lena Hallengren, som uppmanat äldre stanna hemma-se vinjettbilden.
I stället blev det en tyst olydig protest mot coronavirusets förbannelse. (texten fortsätter efter bilden)
Annat är det i Frankrike.
Vännen, Johnny Stamming, skriver på Facebook:
”Utegångsförbudet i Frankrike följs inte av alla. Men nu kostar det 300 euro i böter och från imorgon (idag, min anm.) är det också förbjudet att vara på stranden på Rivieran. Och TV hjälper till. I deras signatur står det "Stanna hemma ".
Se bilden här ovanför.
Själv fräste jag vidare till Lomma kyrkogård, för se till min mammas grav. Där fanns endast jag och hustrun som levande människor.
Säkert kort, med andra ord.
På vägen till kyrkogården, var det däremot förvånansvärt många äldre som var ute och promenerade i den sköna vårsolens glans.
Även Sveriges statsminister, Stefan Löfven, gick ut i gårdagens TV och uppmanade alla över 70 år att stanna hemma.
Vi vill inte höra.
Varför tar inte äldre in uppmaningen?
Ja, säg det.
FOTNOT. Nej, jag tog inga bilder på de äldre olydiga Lommaborna. Jag respekterade deras integritet.
Sedan mer än 10 år tillbaka har Lommafesten, sista helgen i maj blivit en stor folkfest. Hela Lomma och mer därtill brukar vara på benen: festligt, folkligt, öltält, artistuppträdande samt ett sjudande folkliv.
Den ideella föreningen, Lomma Event, står bakom arrangemanget och har genom åren gjort ett kanonjobb.
När nu allt annat stryps som Allsvenskan, EM i fotboll, bioföreställningar, artister får ställa in turnéer med mera publika arrangemang, för det där förbannade viruset, kör Lommafesten på med gasen i botten.
”Ja, det gör vi. Vi kör på. Jobbar vidare med projektet som att det bli av,” säger Peter Lundén, projektledare för Lommafesten och tillägger.
”Sedan får vi se om kommunen eller polisen drar in vårt tillstånd. Till dess kör vi på. Något annat finns inte”
Med andra ord.
Lommafesten vägrar knäckas av det där förbannade viruset som fått övriga världen att gå i stå.
I Lomma vilar minsann inga ledsamheter.
Ja, hur länge det nu varar.
Den som visste det kan hämta hem ett Nobelpris.
Vi kan alltid hoppas på bättre tider.
Det är i alla fall skönt med positiva människor.
Vi får hålla tummarna för Lommafesten 2020.
Håll-i-gång!
FOTNOT: bilderna får tidigare års firande.
Översta bilden, här ovanför, visar som det brukar se ut i Lomma under härliga sommardagar. Människor trängs på stranden. Lögar sig i vattnet.
Det är så vi är vana att ha det.
Hur blir det nu?
Vi är snart där.
Mindre än två månader. Det är inget ovanligt med ljuvligt badväder redan i maj i badbaljan Lomma.
Håller det förbannade viruset sitt grepp om oss då med?
Ingen som vet.
Inte ens alla tusen experter.
I värsta fall kommer det se ut som på bild två här ovanför: dyster himmel och tom strand. Måtte allt vara normalt när sommaren brakar över oss. (texten fortsätter efter bilden)
För inte tala om de mäktiga glassköerna.
Det må vara en aldrig så gosig sommardag med längtan efter glass. Corona kan släcka ner köerna efter glass.
Ingen är ute.
Om det vill sig riktigt illa, vill säga.
Jag ryser när jag tänker på utvecklingen den närmaste tiden. Finland har t o m inför undantagstillstånd.
Världen är fan i mig galen.
Vem ska plocka jordgubbarna till midsommar?
Lommafesten i slutet av maj kommer få ställas in. Ingen sitter på de renoverade bänkarna, nere vid Lomma Centrums badplats (Hamnhusen).
Frågorna staplas som lufttorkning av virke på brädgården.
Tankarna virvlar som vildhästarna i Montana.
Skolstängning på G.
Nu är jag som MAD:s, Alfred E Neuman.
Dyster.
Förlåt mig.
Suck!
Så här tillbringar jag mina dagar i karantän/isolering. Ett stilla liv hemmets ombonade miljö. Ungefär som jag levt de senaste 15 åren.
Skriver ett och annat blogginlägg.
Ett utmärkt sätt hålla kontakt med omvärlden.
Varje eftermiddag, nåväl, tar jag min el-skoter och möter Öresunds friska vindar. Det rensar upp min hjärna.
Ganska enkelt för min del.
Jag bor endast några hundra meter från havet eller sjön som gamla Lommabor uttrycker det, exempelvis Karin Lyberg(s), f d kommunalråd i byn.
Så här års får jag och hustrun vara ensamma med Öresunds svagt saltstänkta vindar. Annat är det sommartid med alla badgäster.
Tempot mot coronaviruset skruvades upp avsevärt i början av veckan. Då kom nya rekommendationer.
Vi som är över 70 år uppmanades stanna hemma. Strypa de sociala kontakterna, samt inte vistas på offentliga platser.
För min egen del inga problem alls.
Redan satt mig i karantän/isolering.
Jag kvalar in med råge i riskgruppen: har åldern inne, hjärtproblem, astma samt en rad andra stökiga sjukdomar.
Multisjuk skriver läkarna i min journal. Normala fall belastar vi sjukvården svårt. Nu kan det bli etter värre om vi inte lyder direktiven.
Vården riskerar klappa samman. Vi står nämligen också för merparten av coronas dödstatistik.
Själv tar jag varningsropen på största allvar.
Lyder som en väldresserad hund.
Tvättar mina händer, så jag börjar bli narig.
Okey då.
Fuskar en och annan gång, när jag bränner över Lomma centrum med el-skotern i 10 km/tim. Nu hoppas jag på som alla andra, att den här skiten blåser bort. Varför inte med vindbyarna från Öresund?
Igår ringde grannfrun Boel. Undrade om vi behövde hjälp med att handla. Det finns människor i kristider med sagolika hjärtan.
Jag får en tår i ögat över Boels värme.
Tack för att du finns.
I dag möttes besökare till Lomma Vårdcentral av avspärrningsband. Den som söker för förkylning, halsont, feber eller andra oroande tecken stoppas, och får gå in på Vårdcentralens baksida. En sköterska fungerar som spärrvakt.
De sökande slussas sedan in i ett speciellt infektionsrum som ställts i ordning. Allt för att kunna fånga in de Lommabor som smittats av coronavirus-covid 19.
Så här var läget i Sverige klockan 14:35: sex döda 1059 bekräftade fall.
Vårdcentralens verksamhetschef i Lomma, Sirkku Dahlberg, är av förklarliga skäl upptagen av möten och har inte varit anträffbar för en kommentar.
Jag kan inte påstå, att jag känner den engelska drottningen. Det vore allt att ta i. Däremot skulle jag inte tackat nej till en kopp te med den nobla kungligheten.
Viss erfarenhet av de fina salongerna har jag trots allt. Drottning Silvia bjöd mig nämligen en gång i tiden på just te. Vi fick en trevlig pratstund.
Det närmaste jag kommit det engelska hovet, är en provtur med drottning Elisabeths Rolls-Royce från 1952. Det är verkligen inte det sämsta.
Nu var den till salu hos en bilhandlare i Göteborg.
Jag skrev ett reportage i Arbetet om bilturen för snart 50 år sedan.
Mitt bestående minne är att det i baksätet fanns uttag för hög hatt. Från det guldskimrande barskåpet kunde jag också läska mig med en god cognac, "Renault Carte Noir", i Sverige populärt kallad, "Svart Renault".
Fast detta är en helt annan historia.
Hur som helst kom drottning Elisabeth rusande i natt över min balkong. Jagad av min gode vän Lennart från Vellinge.
Jag handlade som blixten. Körde fram balkongens bord, så drottningen stöp i all sin glans. En smäll kunde tydligen höras.
”Hur gick det”, skriade Lennart hustru Lena som helt överraskande dök upp. Hon är också min kusin.
”Vad gör du”, skrek min hustru yrvaket vid min sida.
”Jag fällde drottning Elisabeth”, svarade jag förvånad men klarvaken.
”Jaså”, mumlade hustrun, vände på sig och somnade om.
Allt visade sig vara en dröm. Utom då reaktionen från hustrun. Bordet var mitt nattduksbord.
Smällen kom från väckarklockan som for i golvet.
Efter det märkliga dramat med drottning Elisabeth, låg jag vaken. Upplevde allt som sanning som man kan uppleva sina drömmar.
Efter en stund gick jag upp och skrev texten som du precis har läst. Jag var så illa tvungen.
Kände ett starkt behov tömma huvudet på den märkliga drömmen. Sedan försökte jag somna om.
Det gick dåligt. För att säga knappt alls.
Väckarklockan höll, i alla fall.
Fortfarande undrar jag över, varför Lennart jagade den engelska drottningen?
FOTNOT: Coronaviruset är portad från denna text.
I går-lördag-hade Sydsvenskan en trist information, men ack så nödvändig. En unik radda röda lappar över sporten i TV lyste oss i ögonen.
Inställda matcher i både fotboll, hockey samt IndyCar.
I dag-söndag-hade Sydis helt plockat bort tablån för dagens sport i TV.
Kändes väldigt tomt.
Normalt sett har TV ett enormt helgutbud för oss sportnördar.
Visserligen hade Sydis missat sätta röda lappar över två kvartsfinalmatcher i Svenska cupen i fotboll.
Det visste vi ändå.
I dag skulle MFF möta AIK hemma i cupen. Inställt, inställt.
Hur det blir med allsvenskan, vet ingen just nu när jag skriver detta. Kan mycket möjligt komma ett besked senare i dag.
Heller i morgon, troligtvis i veckan.
Den som lever får se.
Plötsligt har vi sportnördar fått hur mycket egen tid över som helst. Tid över för familjespel. Hustrun och jag funderar på ta fram kortleken.
Lära oss lira Chicago.
Varför inte?
Hur klubbarna ska överleva ett avbrott på flera månader utan intäkter, är en dyster tanke. Detta förbannade virus.
Måtte det stanna upp med en jävla fart.
Här är noteringen över världen kl. 11:45 i dag (Johns Hopkins University).
Fy för den lede.
.jpg)
Inlägg
