Coronasport: Konstgjord andning i sportjournalistiken

Sydsvenskan steppar upp med ett reportage om basket-och Malmötjejen, Paulina Hersler, som haft en framgångsrik säsong i Slovenien. 
Mitt i allt, tog det slut.
Coronan sköt basketsäsongen i sank. 
Profilen och basketfantasten, Max Wiman, skriver ett fylligt reportage om Paulina som återvänt hem till Malmö.
Paradsidan.
Absolut inget fel i det. 
Det är klart läsvärt. 
Normalt hade SM slutspelet i hockey eller handboll sopat bort Paulina. 
Allt inställt. 
Uppskjutet. 
Ingen vet egentligen hur länge det där förbannade viruset ska hålla oss i sitt grepp. Sportjournalistiken drabbas svårt. 
Jag vet, för jag har själv jobbat en hel del med sportjournalistik som lever och andas på just levande sport: föhandsartiklar, matchanalyser och referat samt, inte minst, efterhandsartiklar. Allt detta är borta. 
Lägg till alla spekulationsskriverier om EM i fotboll och OS i Japan. Det är inget kul på landets sportredaktioner längre. 
Det blir magert.
Flyhänta sportreportrar får spader i coronaträsket. Får nöja sig leva med och på konstgjord andning, vilket inte är så jävla kul i längden.
Respiratorjournalistik i sportens värld.
På nästa sportsida i dagens Sydis, stöttas utbudet upp med ett reportage om backen, Carl-Johan Lerby, i Malmö Redhawks. 
Han ska pröva lyckan i NHL som coronan också skjutit i sank. Hur Carl-Johans äventyr ska sluta vet idag ingen. 
Jag misstänker att sportjournalister kommer att omplaceras till centralredaktionerna. Sydsvenskan har idag sex(?) sidor sport som inte inträffade under helgen. Normalt skulle utbudet få sportsidorna att glöda. 
Hopkok glöder inte.
Nu blir det konstgjord andning över hela rasket. 
Stackars sportjournalister. 
Coronaviruset är ett helvete på jorden, sanna mina ord.

Ingen Zlatan till VM-sportjournalistikens haveri

Vi har den senaste veckan bevittnat något av sportjournalistikens haveri. Det har inte gått en dag utan vi mötts av rubriker som, Zlatan till VM. 
Vi tjatas sönder och samman. 
För att göra dramaturgen mer spännande har även Svenska Fotbollförbundet dragits in i smeten. 
Först säger Zlatan, att de ringer varje dag. 
Sedan bekräftar generalsekreteraren, Håkan Sjöstrand, att han minsann har kontakter med Zlatan. 
Ringer och frågar hur han mår. 
Gullar.
Landslagsbossen själv, Janne Andersson, är ovetande om kontakten. Ser ut som han landat på månen., när han får höra talas om det. 
Alltså inte vunnit högsta vinsten. 
Snarare tvärt om. 
Alla sportjournalister av rang bör ha klart för sig att de berättar sagor om Zlatan till VM. Han måste först komma till rätta med familjen i Loa Angeles. 
Sedan har vi igen aning om hur pass mycket skadan har påverkat 37-åringen i sitt kommande lir på planen. 
Ändå tjatar sportjournalisterna våra hjärnor ut led om Zlatan till VM. Janne Andersson måste vara spyfärdig på skiten. 
Han har fått in en bra harmoni i landslagstruppen. Vill helst av allt inte höra talas om någon Zlatan. 
Ändå matas han med frågan gång efter annan. 
Varje dag som göken tittar ut.
Vi bevittnar sportjournalistikens haveri. 
Hoppas jag har fel i min snabbanalys. 
Eller vi som minns vad mästertipparen, Putte Kock, alltid sa:

Sportjournalistik: Hillary Clinton vinner över Donald Trump

I ena ringhörnan en söt flicka (nåja). I den andra en mindre söt jultomte (jadå). 
Matchen gäller världens tuffaste och mäktigaste jobb: Presidents of the United States of America. 
Jag har under min levnad upplevt 12 amerikanska presidenter. Från Harry S Truman (1945-1953) till Barack Obama (2008-2016). 
Harry ”atombomben” Truman minns jag inte. Tur är väl det. Dwight Eisenhowers (1953-1961) boning i Gettysburg, har jag besökt. 
Grunnar fortfarande över den halva toarullen som satt kvar i behållaren på toaletten. Generalen och presidenten dog trots allt 1969. 
Den förste valkampen som väckte mitt intresse var Kennedy/Nixon 1960. Sedan dess har jag följt varje presidentval i USA. 
Aldrig tidigare har jag upplevt ett sådant ramaskri som mellan Clinton v/s Trump. Inte minst de svenska medierna satsar som det vore olympiska spel. 
Det har faktiskt blivit rena rama sportjournalistiken med sina överdrifter över hela linjen: tidningarna,  webben, radio och TV. 
Nu har vi också fått Aftonbladet TV3. 
Rolig kvällstidning i TV-soffan. 
Det är liksom ingen hejd på utbudet. 
Fullt ös. 
Den seriösa politiska journalistiken har offrats på altaret. Galenskapen i USA ger oss sportdragningar med löddriga spekulationer och djärva vinklingar. 
Till USA har det skickats ett batteri med svenska journalister. Alltså precis som under ett OS eller ett VM. 
Allt ska täckas. 
Varje amerikan ska intervjuas i TV. 
Varje stålbit från nedlagda amerikanska stålverk granskas. 
Delstaterna manglas: swing states och blå väggen som Hillary har greppat och Donald ska krossa. 
I TV5 åker Filip och Fredrik till USA. Gör en amerikansk variant av kass humor, ”Uti Bögda”. Vi skrattar i TV-soffan.
Vad göra? 
FBI-chefen sparkas ena dagen. 
Kanske en annan dag. 
Opinionsmätningar blir till loppor i pälsen. 
Det börjar faktiskt bli mycket nu. 
För mycket. 
Vem vinner då? 
Hillary Clinton.  
Clintons triumf över Trump. 
Visst, så blir det. Amerika får sin första kvinnliga president. 
Tack vare ett par himmelsblåa ögon.