skip to main |
skip to sidebar
Solkurvor stoppar tågen.
Djuren får nödslaktas.
Bönderna skördar mest smått skräp.
Det är ingen hejd på vad den unika sommaren 2018, kan ställa till med. Fast i Lomma snurrar Dansveckorna vidare på Amfiteatern vid Strandängarna.
Inget kan stoppa folk från att dansa i solen. Arrangörerna bakom projektet står föreningar i Lomma samt då Lomma kommun.
Årets Dansveckor har fått en jackpott rent vädermässigt. Vädret har fått spader.
I går kväll tog jag mig dit. En kort bit från mitt hem. Allt för kolla in Dans i sommarkvällen med just dansbandet Ingvar Fasth’s orkester.
Det var 30 grader i skuggan.
Över dansbanan flödade solen som en brännande manet.
Ni förstår själva.
Det var som dansa i ökenhetta.
”Första gången jag får spela i ett spa,” som en av musikerna påpassligt fick till det. Gitarrsträngar glödde.
Medelåldern kan sägas mycket mer övre än under, om Herrskapet förstår vad jag menar. Det var foxtrot, vals på mors vis, bugg och mycket annat.
"Svettigt? Det kan Rockbäck räkna med."
Jag måste få säga.
Jag blev väldigt imponerad av Lommaborna.
Hur orkade människorna?
Dans är till för sprida glädje. Det var så jag kände när jag tog mig hem till min kokheta vrå i livet. Medborgarna hade verkligen roligt.
Påminde faktiskt en hel del om en kväll i Folket Park för 50-60 år sedan. Folket var i stort sett det samma som på den tiden.
Och inte minst viktigt: alla överlevde ökenhettan.
Tack för det.
Om jag dansade själv?
Nä, då hade det fått ringas 112.
Man ska inte löva för mycket.
En sak är då säkert.
Min bild här ovanför utefter Centrumgatan i Lomma säger faktisk mer än tusen ord. Löven har fallit. Mitt i högsommaren.
Och jag har inte lövad för mycket.
Ni kan själva se det på bilden.
En s k lövexpert förklarade i Rapport i veckan som gick orsaken. De gröna starkare löven, hämtar kraft från de svagare gröna löven som faller döda ner till marken.
Aldrig mer ska de bli gröna.
Nu pissar och skiter hundarna på de redan bruna löven.
Växtriket är som själva livet: den starkaste överlever.
Löva mig i alla att det blir höst, när det ska bli höst.
I dag blev jag också träffad av tre regndroppar.
Lövad matta, var det som sagt var.
Rekordtidig i Lomma.
Var annars?
I dag-söndag-under förmiddagen innan blåslampan kommit igång, vågade jag mig ut.
Fick faktiskt andas någorlunda frisk luft i den västliga vinden med sälta från Öresund. Känna av det levande livet.
Något egentligt ärende hade jag inte. Mer än komma ut från min självvalda isolering från värmen utomhus.
Min hälsa är så att säga inte direkt på topp.
Det gäller vara rädd om sig.
Säg den ungdom som varar, tänkte jag, och stirrade in i ett par rejält svullna fötter i charmigt slitna seglarskor.
Lyfte blicken.
Och där på bryggan, en bit från sin båt stod Lommas kommunhövding, Anders Berngarn och hade semester.
”Hej Calle. Vågar du dig ut i dag,” sa Lommas kommunalråd.
”Dina fötter,” svarade jag.
”På väg bli som elefantens. Svullna. Spränger snart skorna.”
”Jag vet. Borde ha stödstrumpor, men det går inte i denna värmen.”
”Jag har. (se bild här nedanför). Det måste man ha. Visst jobbigt, men det är bara bita samman. Risken är annars stor för proppar, åderbråck och annan skit. Då är stödstrumpor ett bra skydd.”
”Jag får bättra mig där. Jag har provat. För varma ha på i detta väder.”
Vi avrundade mötet med att lufta mina skriverier om det havererade vårdbolaget. Grannar får vårda personer i livets slutskede. Bryter sekretess m m.
”Jag har läst vad du skrivit. För jävligt. Så får det absolut inte gå till. Det måste bli ändring på det. Vi moderater vill ha som i förskolan en kommunansvarig på varje enhet.”
Anders Berngarn lindar sällan in orden.
Med andra ord. En överrock som säkerställer åldringsvården i kommunen. Socialdemokraterna vill i sin tur att kommunen helt tar över ansvaret.
Vilket han inte tror en sekund på.
Sedan återvänder vi till stödstrumpor och Anders tjocka fötter. Den makalösa värmen bränner inte enbart skog, utan även alltså Berngarns fötter.
På det får vi slutet.
En kommunalpolitisk brännpunkt inför höstens val, blir som vi kan förstå, äldreomsorgen i Lomma.
Tänk vad ett par stödstrumpor kan ställa till det.
De senast dagarna har jag bokstavligen talat suttit fast i hallen med min el-skoter. Kvicksilvret rusar i topp. Sjukvården larmar och står i: äldre och sjuka ska hålla sig inne, sitta med fötterna i kallt vatten, ta en sval dusch, dricka som en elefant.
Jag har gjort allt det där.
Utom fötterna i kallt vatten.
Funkar inte när man också måste ha kompressionsstrumpor i hettan. Många av oss äldre tvingas nämligen bära dessa varma strumpor.
Rena tortyren.
Annars blir benen och fötterna stora som, just det, elefanter.
Ute pendlar det mellan 30-40 grader.
Inne 28-30 grader.
Natt som dag.
Svenska hus är byggda för sträng kyla.
Därför blir väggarna heta som byns smedja.
Är du i riskgruppen vilket jag är som multisjuk, vet jag att lampan kan slockna. Därför har jag stannat inne.
Fastnat i hallen med min el-skoter.
Bäst så.
Rädd om mitt liv.
Sommaren bjuder mig också på torra ögon. En annan ålderskrämpa, men nog så besvärlig. Gör mig trött som en häst (rena djurparken).
Bloggen borde få vila i all stillhet.
Hur jag fixade till skandalen med vårdbolaget i Lomma, är egentligen en gåta. Jag borde inte orkat med ett sådant tungt race.
Nej, jag får kyla ner mig.
Hustrun-vem annars-fann en liten märklig tingest i frysen. Minne från när barnen var små. Nu ligger far med ett fruset äpple på huvudet.
Ja, jag säger då det.
Efter alla mina skriverier om Lommas havererade äldrevård, känns det skönt får landa i Lommas glasshav.
För några veckor sedan skrev jag om glassboomen i Lomma. Aldrig tidigare har det konsumerats så mycket glass som denna sommaren. Glassaffärerna går alltså mer än strålande.
”I dag är vi 23 personer. Nu behöver jag anställa fyra till. Vår glasstillverkning går på högvarv. Det är samtidigt väldigt bra att glassfesten skapar nya jobb i Lomma,” säger Anders Walterström som driver Glassfabriken i hamnen.
Utan att blinka räknar han med att glassfesten kommer hålla i sig. ”Augusti och september också”, fortsätter han.
För dagen finns inga tecken i luften på något annat. Meteorologerna på SMHI ser nästan uppgivna ut.
Bara sol, så långt ögat når.
Och då ännu mer glass, för kyla ner medborgarna.
Hamnkiosken, en liten glasspärla en bit från mitt hem, slår numera inte igen butiken förrän efter 22-tiden på kvällen.
Badlivet pågår nämligen i stort sett dygnet runt. Extremhettan en märklig upplevelse. Hamnkiosken har AC i kuren.
”Dygnet runt. Annars hade ingen kunnat jobba där. För inte tala om glassen,” säger Ola Åkesson och pustar ut.
Pustar ut gör jag också.
Tror jag tar mig en kall dusch.
(bild på Olas Hamnkiosk här nedanför)
Mitt avslöjande om att grannar vårdar döende patienter i livets slutskede i Lomma, ledde till bestörtning bland Lommaborna.
Här kommer ett nytt avslöjande om Attendopersonalens agerande angående den avlidna personen. För övrigt en omtyckt Lommaprofil.
Jag har kommit över två mail från ett par i Lomma. Andra grannar.
Det ena mailet till Attendos verksamhetschef.
Inget svar, naturligtvis.
Jag har maskat över de berörda personerna. Klicka på bilden. Den blir större då. (texten fortsätter efter bilden)
Paret sitter på sin balkong och njuter av en underbar sommarkväll. Deras balkong ligger mitt emot den döende grannens lägenhet.
En hemtjänstanställd (Attendo) kommer ut från lägenheten. Ställer sig snett nedanför deras balkong. Tar upp en mobiltelefon. Berättar högt och tydligt, så det kan höras vida omkring, att ”nu har (maskat namn) somnat in”.
Paret på balkongen blir chockade. Dödsfallet slängs rakt i deras ansikten. En person de kände mycket väl.
Varför ringer inte vårdpersonalen från lägenheten, utan går ut, talar högt och tydligt, så alla kan höra det?
Straxt efteråt anländer en chefsperson från Attendo. Hon gick inte ens in till den avlidna patienten som ligger i sin lägenhet.
I stället slår hon sig ner på en stol i den lilla täppan utanför lägenheten. Tar upp sin mobiltelefon. Ringer för meddela att hon försökt fått tag i begravningsentreprenören. Högt och tydlig fortsätter hon berätta i samma höga ton, att en läkare är på väg för att dödförklara (maskat namn).
Hon berättar vidare att två personer var inne hos (maskat namn) och gjorde den avlidne i ordning.
Paret på balkongen hör allt högt och tydligt. Deras fagra sommarkväll slås i bitar. Chockerande.
Nästa mail från paret, ställs till Marie Nykvist, medicinsk ansvarig sjuksköterska i Lomma kommun. Hon svarar så här: (texten fortsätter efter bilden)
”Jag har mottagit ett brev från er med synpunkter på sekretess gällande hemtjänst prat i telefon. Jag beklagar verkligen.”
Hemtjänstens högljudda prat i mobiltelefonen. Inte nog med att de, högt och tydligt, meddelas med personens namn, att vederbörande har avlidit.
Den avlidnes namn sägs också, högt och tydligt, så alla kan höra det, i mobilsamtal nummer två.
Detta är ett allvarligt brott mot sekretesslagen.
Inte en gång utan två gånger.
Attendo spräckte sekretessen i Lomma.
Det är ett bedrövligt hanterat, efter vårdtagare lämnat vårt jordiska liv. Lomma kommun borde polisanmäla vårdbolaget Attendo för brott mot sekretesslagen.
Jag förstod att det skulle bli ett väldigt ballyhoo efter mitt avslöjande om grannar som vårdar döende i Lomma.
Därför började jag dagen stillsamt. Vattnade pelargonerna på min mammas grav på Lommas kyrkogård. Nödvändigt i sommarens heta strupgrepp.
När jag ändå hade vägarna förbi vårdföretagets Attendos lokaler vid Slättängsgatan i Lomma, knackade jag på den låsta dörren. En vänlig dam i 30-års åldern släppte in mig.
Det visade sig vara vårdbolagets verksamhetschef själv, i hög person. Jag frågade varför hon inte svarar på brev från grannar som tvingas vårda döende i livets slutsked.
En uppgift som är Attendos, men som vårdbolaget bevisligen inte klarar av. Den vänliga damens ansiktsdrag stramades åt.
Nej, det kunde hon inte alls kommentera.
Tom på åsikter om haveriet som hon var direkt ansvarig för. Hänvisade mig i stället till koncernens presschef.
Dessutom ville hon vara helt anonym.
En namnlös verksamhetschef för Attendo i Lomma.
Samtidigt rasade medborgarna på Facebook över vårdbolaget. Mitt blogginlägg fick sociala medier att brinna i sommarhettan.
En som var snabbt ute var Sofia Forsgren Böhmer (m), ordförande i Socialnämnden i Lomma Kommun.
Hon rasade.
Jag fick till slut själv kontakt med Sofia, politisk ansvarig. Hon fortsatte rasa över vårdbolaget som ständig och jämt hamnar i hetluften.
Av fel orsaker.
”Det är förfärligt. Jag saknar ord. Mållös. Jag har satt i gång hela förvaltningen på ärendet,” sa hon och lät högst trovärdig.
Senare under eftermiddagen kom ett svar från Attendos kommunikationschef, Stefan Svanström.
Först hänvisade han till sekretessen.
Sedan fick jag en romanlång utläggning som mest prisade vårdbolaget Attendo. I det läget kände jag mig rörig.
Till slut hörde en begravningsbyrå (!) av sig.
Jag började förstå varför det krävs två för dansa tango. I Lomma vill inte vårdbolaget Attendo dansa alls.
Sedan drack jag en kopp kaffe. Åt en mandelkubb och gömde mig inomhus för solen. Hoppades få dö innan Attendo satte klorna i mig. Jag fyller ändå 72 år den 11 augusti. Tackar för i dag med en liten dagbok.
Om du bor i Lomma kommun och har lyckans ost, att få bli mycket gammal, kan du dragit en nitlott din sista tid här i livet. Till det krävs att du blivit så gammal att vänner och släkt, gått till de sälla jaktmarkerna långt före dig. Har du då aldrig haft en familj eller familjemedlemmar som avlidit, blir du en lyckans ost om du har grannar med empati som ställer upp för dig. Dag som natt.
Kommunens palliativa vård som ska skötas av Attendo har nämligen havererat. I Sverige är företaget den ledande leverantören av vård och omsorgstjänster till äldre och funktionshindrade (Wikipedia).
Jag sitter nämligen med två brev till till Attendos verksamhetschef i Lomma från en Lommabo som är just en granne med stor empati för sina medmänniskor.
Det första brevet är från den 13 juli i år.
”Tisdagen den 10 juli blev min granne mycket dålig. Långa andningsuppehåll, bland annat. Han åt och drack inte på två dygn. På onsdagen kom en ung pojke för att sitta vak. Han hade aldrig gjort det tidigare. Visste inte hur han skulle bete sig och hade aldrig sett en döende människa. Till mig sa han att han var rädd och osäker och att han inte fått någon information om vad han skulle göra.”
Lommabon och grannen fortsätter sin berättelse och radar upp fasansfulla detaljer om hur Attendo missköter en döende människa.
Något svar från verksamhetschefen kommer aldrig.
Nästa brev till Attendos verksamhetschef är från den 20 juli.
Nu har den åldrige vårdtagaren avlidit.
Grannen skriver:
”Jag är mycket trött och ledsen. Jag har suttit hos honom i ca 20 timmar, när vak skulle varit hos honom. Att lämna en döende människa ensam är förfärligt. Själv känner jag mig oerhört trött och ledsen. Dels på grund av att se en granne möta döden, men främst på grund av hur uruselt det fungerar i den palliativa vården.”
Något svar från verksamhetschefen kom inte denna gången heller.
Det är en förfärlig men nödvändig läsning. Grannens två brev är beviset för hur grovt den moderatstyrda kommunen misslyckats med äldreomsorgen.
Det är inte annat än en jättelik skandal.
FOTNOT 1. Socialstyrelsen har gett ut ett nationellt kunskapsstöd för god palliativ vård i livets slutskede.
FOTNOT 2. Det är jag som maskat över namnen i de både brevens första sidor, här nedanför.
Nedersta bilden här ovanför ser idylliskt ut. Den är från helgen. Den översta bilden från samma plats den 4 mars 2009, är något helt annat.
Dammarna vid Havsblick i Lomma luktade apa för snart 10 år sedan. Stanken vidrig från det stillastående vattnet i dammarna.
De boende klagade.
Kommunen beslutade om dammrensning.
Ett tungt och skitigt jobb i stanken.
Nu kan jag konstatera, att samma vidriga lukt börjar stiga upp från dammarna. Vid 22-tiden i går kväll kom också en luktstöt in genom vårt öppna fönster. Ja, jag bor sedan 1987 en bit bort från de konstgjorda dammarna.
Jag har så att säga, följt hela resan. Från ax till limpa som gång efter annan visat sig bli ett dåligt bak.
Redan i slutet av 1990-talet rensades dammarna för första gången. Då i mindre skala. Vattnet på den tiden släpptes in direkt orenat från Höje å. Det resulterade att dammarna slammade totalt igen.
Ett nytt slutet system installerades.
Dessutom planterades in karpar. Fisken skulle fungera som renhållningsarbetare. De mäktade inte med uppgiften.
I mars 2008 var det så tid igen. Ny och massivare dammrensning. Dessutom satsades det på en säkrare reningsmetod.
Då fick karparna för lite syre och dog fram på sommaren 2009. Ännu en gång ett nytt tänk. Nya karpar planterades in.
Ytterligare tio år senare, alltså i år 2018, börjar samma stank stig upp från dammarna. Jag känner så väl igen lukten. Snart tid för ny dammrensning.
Här följer en unik bildkavalkad från rensningen 2009 som avrundas med en bild från den gångna helgen. Den ser idylliskt ut, men det börjar åter lukta apa, sanna mina ord. Dammrensning nästa steg?
FOTNOT. Det är jag själv som tagit bilderna. Dammröran har alltså inte ett dugg med den s k klimatförändringen att göra. Även om Miljöpartiet känner ett sug.
Enid Blytons Fem-böcker öppnade litteraturens underbara värld för mig när jag var barn. Jag fick inte nog av hunden Tim, barnen George, Dick, Julian och Annas äventyr.
Det gick t o m så långt, att jag skrev en egen scenisk uppsättning som spelades upp av oss barn i Wickmans vedbod. Fem öre i inträde för barn och tio öre för vuxna.
Därför tog jag med mig mina två barnbarn till Lommas senaste naturreservat, Öresundsparken.
Vi skulle göra som de de berömda fem: leta efter en hemlig skatt.
Öresundsparken har alla ingredienser, för ett barnäventyr med fantasin i behåll. Inte nog med spännande fladdermöss. Där finns också en fallfärdig fiskehodda som jag skrivit om tidigare på bloggen.
Den skulle givetvis undersökas.
Vi smög oss fram på indianers vis.
Kikade in genom springor-översta bilden här nedanför.
En mobilkamera trängdes in.
Bilden togs (andra bilden).
Bara omåttligt med skräp.
Just sådan där skräp som skapar spänning i barnasinnet.
Till slut kom vi in i den fallfärdig byggnaden.
Spänningen olidlig.
Skulle vi finna vad vi sökte: den hemliga skatten.
Jonathan tittade på mig.
Jag nickade.
Så drog han ut en låda.
Jonathan skrek.
Samuel skrek.
Jag skrek.
Vi hade hittat skatten.
En dödskalle!
Nu blev vi precis så rädda som barn blir för en dödskalle. Vuxna med, för den delen.
Panik.
Det blev rusning ut till friheten-sista bilden.
Där tog sagan slut.
Spännande fortsättning fortsätter en annan gång.
Om vi orkar.
Det är faktiskt jobbigt för en 70-åring och bli barn igen.
FOTNOT. Vi fann också en kvarglömd boll i Öresundsparken. Kan återfås genom beskrivning.
Det har regnat i Lomma i veckan. Denna torkans sommar som inte är som andra somrar, blir några regndroppar en nyhet. Min förtjusande grannfru, Boel, har samlat veckans skvättar i sin regnmätare.
”15 millimeter har vi fått,” förkunnar Boel högtidligt för mig.
Vi står nästan givakt inför dessa millimeter med regn. För när ”Hela Sverige brinner” som Aftonbladet skriver, är det något extra fint med 15 millimeter regn.
Nu står vi inför två problem.
Hur länge är det sedan regnet föll över Lomma?
Boel vänder och vrider på sina tankar om regn. Lite dugg räknar vi inte med. Till slut kommer vi fram till att Lomma måste haft 80 dagars torka innan regnet föll i veckan.
En eftermiddag i veckan som gått, klippte vår Herre till med hela 5 millimeter.
Bara en sådan sak.
Vårt andra problem var hur vi skulle illustrera innehållet i Boels regnmätare (15 mm) för dig som läser bloggen.
Då slog det mig.
Det råder något av krigsläge med alla skogsbränder i Svea Rike. Jag tog helt enkelt fram min fars snapsglas från andra världskriget.
Stiliga saker.
Takt i ton.
Ska det vara, så ska det vara.
Riktigt goa snapsglas.
Mätte upp innehållet i regnmängden. Det blev inte ens två fyror i glasen. Far drack alltid renat i glasen. Nu blev det två supar vatten.
Jag tror jag får gå över och bjuda Boel på en sup. Det är hon värd.
Skål, borgare och bönder!
Ibland blir livet inte riktigt som man tänkt sig.
Det kan bli bättre.
För Franco Khachi blev det mycket bättre.
För min egen del som fick hans story om flykten från döden, blev torsdagen också mycket bättre.
Min el-skoter skulle få service på Hjälpmedelsteknik i Lomma av Franco. Det blev alltså mer än så.
Franco kom från Iran som flykting till Sverige 1987, 20 år gammal. Han orkade inte med allt dödande i det oerhört blodiga kriget mellan Iran-Irak.
En miljon iranier dödades. Människor användes som minröjare. Bara för sprängas i luften. Oerhörda grymheter. Barn offrades på slagfältet. Gas. Ja, allt som kunde döda. Kriget pågick mellan 1980-1988.
För slippa dödas i kriget valde Franco fly för sitt liv. Under tre månader gick han nattetid över berg och dal. Målet var komma fram till Turkiet.
Vandrade under kulregn på nätterna och låg gömd på dagen. En desertör skulle bara infångas. Döden fanns där varje sekund.
”Det var fasansfullt. Ibland har jag lekt med tanken skriva en bok om allt man var tvungen gå igenom,” berättar Franco för mig.
Tog sig igenom gjorde han.
Hamnade efter stor dramatik till slut i Turkiet. Utan varken pass eller pengar. Resan ut i det okända fortsatte.
”Jag hade ingen aning om var jag skulle hamna”, fortsätter han.
Det blev Sverige.
Ett för honom helt okänt land.
Numera pratar han flytande svenska. Är en fena på hjälpmedelsteknik. Server min el-skoter efter alla konstens regler.
Har världen som arbetsplats. Senast var han i Japan.
”Ett fantastiskt land,” säger Franco och ser lite drömmande ut.
Franco Khachi har lyckats och jag blir så glad.
En liten berättelse om en stor människa.
Ibland blir dagen inte riktigt som man tänkt sig.
Den blir bättre.
Det fick bli en selfie av oss båda på det.
Och min elmaskin blänkte som ny.
Ni vet hur det är. Antingen ni är man eller kvinna. Du har lämnat bilen för den årliga 1000-mila servicen. Du vet att det i värsta fall kostar dig, lika mycket som en tripp till Mallorca. Det blir till knapra skorpor en tid.
Jag köpte min el-skoter för snart ett år sedan på Hjälpmedelsteknik i Lomma. Den har gett mig ett nytt liv.
Efter fyra års isolering i hemmet, kom jag ut i samhället. Fick möta människor: kramar, slängkyssar och-inte minst-glada tillrop.
Plötsligt bläddrades själva livet upp för mig.
När jag glider omkring med min el-skoter i byn, älskar jag varje sekund. Visst, jag laddar min maskin varje natt med el.
Sedan är det bara till att köra.
Lätt som en plätt.
Med sin topphastighet 10 km/tim, räknas den in som gånghjälpmedel. Det räcker mer än väl för mig.
Nu är det tid för den där servicen.
”Antingen blåser vi rent kolet eller blir det ett nytt kol. Det är allt,” säger bossen för Hjälpmedelsteknik, Jonas Christensson till mig-se bild här nedanför.
Det känns som en droppe i havet.
Jämförelsevis med bilen.
Kan omöjlig kosta lika mycket som en resa till Mallorca.
Fast vem vet?
Ni har ju sett hur det gått för Miljöpartiet, sedan Gustav Fridolin stod och jonglerade med en kolbit i TV.
Efter det har livet inte blivit lätt som en plätt för Miljöpartiet.
Surt, sa räven.
.jpg)
Inlägg
