Slut i butiken men inte i rutan: VM-bollen alla vill ha

Det var så, att jag tänkte köpa mig en VM-fotboll. Ni vet den där kulan med ett ormliknande föremål som färgglatt slingrar sig kring bollen. 
Nej, det är inte så, att jag har tänkt göra någon form av comeback. Inte ens i ett pensionärslag i Lomma. 
En gång i tiden var jag rätt så teknisk av mig. Något av Messis känsla (nåja) i högerdojan. Numera påminner mina ben mer om orörliga trästubbar i ett skogsparti. 
Kunde varit kul och få studsa med VM-bollen. 
Upp och ner. 
Enbart så, inget annat, om du nu trodde det.

Jag började jakten på nätet. Hamnade omedelbart bland en massa lättklädda damer-Brazil, Brazil, Brazil. 
Alla skönheterna med den efterlängtade VM-bollen i central position, om Herrskapet förstår vad jag menar. 
 ”Det är allt tur, att inte Gudrun Schyman är intresserad av liret. För då hade det blivit ett jävla liv i Almedalen”, tänkte en rodnande jag och ringde runt till våra välkända sportbutiker. Det visade sig var helt tomt på VM-bollar. 
Slut i butiken. 
10 000-tals bollar har redan rullat ut över Svea Rike. Det fanns endast några originalbollar för över 1000-lappen kvar. 
Den kändes för mycket, att endast ha att studsa med. 
Upp och ner. 
Storsäljaren visade sig vara en replica för 299 riksdaler. Ett lagom pris att få studsa med. Den verkade t o m vara slut i hela landet. 
Jag ringde nämligen även till butiker i Stockholm och Göteborg. 
Tömda hyllor.
Jag får väl roa mig med att studsa med en tennisboll. Det är Gud bevars Wimbledon. Då visar det sig att dessa små rara ting ligger i torktumlaren. 
Ack ja, aldrig får man vara glad.

Här har du mer kul. 
Utan boll:

Änglarna runt hörnet-visst finns dom!

Lisa Nilsson sjöng om himlen runt hörnet. Jag har änglar runt hörnet. 
Jag har tidigare skrivit om änglarna inom hemsjukvården i Lomma. 
Det skulle visa sig att jag är född under en lycklig stjärna med många änglar. 
På bilden här ovanför, ser ni två andra änglar, Ingrid och Christel, på ortopedens avd 11 i Lund. 
Mina änglar har inte bara räddat mitt liv, utan också räddat mitt högra ben. 
Jag är mina änglar tacksam in i evigheten.

Nu kan det sägas. 
Efter olyckan den 3 april då jag föll olyckligt raklång i asfalten, med allvarliga dödliga skador som följd, trodde jag föreställningen var över. 
Ridå för livet. 
Så allvarligt kan det faktiskt sluta, när man ska parkera sin bil i garaget. 
Det blev flera veckors sjukhusvistelse, kirurgens akutvårdsavdelning samt den mesta tiden på ortopeden. Det var där som Ingrid och Christel dök upp för första gången. 
För att rädda benet utrustades jag med en vakuumpump som krävde otaliga omläggningar. Flera gånger i veckan. 
Jag for som en skottspole mellan hemmet i Lomma och sjukhuset i Lund. Alltid Ingrid eller Christel som tog hand om mig på ett ytterst professionellt och behagfullt sätt. 
I går lördag kom framgången. Christel satte dit ett fjolligt litet plåster på min knäskål. 
Nu har jag kvar en liten minipump på lårskadan som var 18 cm djup. Det återstår endast någon millimeter innan även den är läkt. 
Tala om änglar.

Jag avrundar med en liten naggande god NYHET. 
Innan för själva entrén till det stora sjukhusblocket i Lund, har man satt upp en rullande informationstavla över bussavgångarna från lasarettet. 
Det var då på tiden. 
Ha en skön dag.

Fotbolls-VM: När Costa Rica fick spader

 
I dag är vi framme vid åttondelsfinalerna i fotbolls-VM. Kvällen öppnar starkt med Brasilien-Chile kl 18.00. 
Nu är det upp till bevis. 
Har brassarna fler i laget än fantastiska Neymar? 
Chile blir en tuff motståndare. Räkna med ett publiktryck utöver det vanliga. 
Colombia-Uruguay kl. 22.00. 
Tror faktiskt stenhårt på Colombia. Vilken speed! 
Uruguay måste nog ta fram ett av deras mera kända vapen: slåttermaskinen. Tänderna är som bekant avstängda.

På söndag möter så Costa Rica-Grekland. 
Jag har ett speciellt förhållande till Costa Rica. 
När jag var barn, genomförde jag och kompis Bengt Månsson 1959 ett komplett VM med kval och allt. 
Vi hade utvecklat/hittat på ett fotbollsspel med en vanlig kortlek. Spader var mål. Klädda kort och esset var press och gav extra kort. 
Efter evigheters evighet var vi framme vid finalen som Costa Rica tog hem med 2-1. Tyvärr minns jag inte vilka motståndarna var. 
Costa Rica blev alltså världsmästare. 
Vi blev besvikna. 
Vem hade hört talas om Costa Rica 1959? 
Jo, Bengt Månsson och jag. 
Tänk om historien upprepar sig?

Calle Rockbäcks blogg utsatt för krasch

Ni vet hur det var en gång i tiden. Det värsta som kunde drabba den förtappade, var byte av skrivmaskinens färgband. Kladdigt nog. 
Inget mer fanns. Bortsett från bilens förgasare då, vill säga. 
I dag svämmas vi över med all tänkbar teknik. När då datorn slocknar, är paniken total. Ögonblickligen. 
För allt SKA bara fungera. 
Det hände mig kvällen före midsommarafton. Datorn slocknade. 
Jag kom inte ut på nätet! 
”HJÄLP”, skrek jag så högt att det slog lock för grannarnas öron.

Mina söner ryckte ut som de vore läkare utan gränser i Kongo. Det blev till ett misslyckat trolleri. 
Modemet slut, lät den dystra ordinationen. 
Ring din bredbandsleverantör. 
Gjorde så. Nytt modem skickades. 
Midsommaren flög sin kos med en död dator. 
I tisdags dök försändelsen upp. 
Det stod Calle på lappen. 
Posten (Hemköp i Lomma) nobbade. Det stod mitt dopnamn Carl-Axel på legget. 
”Jamen, det är min man”, försökte hustrun eftersom jag är skraltig.
”Kan så vara, men nu är det inte han” 
Hem igen. 
Ring, ring, bredbandsleverantören, vänta, ring, ring och vi rättar till det. Hämtas ut i går, men nej. Hustrun hade tårar i ögonen.
"Ingen tror på att du är du", kved hon.
Nytt ring, ring och fram och tillbaka och än hit och än dit. Jag längtade tillbaka till färgbandstiden. Kunde även tänka mig bilens förgasare.
Till slut fick jag mitt nya modem. Skönt. 
Nu kan jag dra i gång bloggen igen. Fast först ska jag rensa torsk som Gabriel, barnbarnet, dragit upp i Öresund. 
Torsk på tekniken. 
Det är jag det.

En lyckans dag: ”Jag har läkt samman”

Det är inte alltid man dra en djup suck av lättnad, så det känns ner i tårna. Det kunde jag i dag.
Under sex veckor har jag släpat omkring på en vakuumpump. En effektiv metod för snabbläka mina djupa skador på mitt högra knä samt insidan av låret. 
Det var allvarliga skador som jag fick i samband med min olycka den 3 april. Under den här tiden, natt som dag, har jag har upplevt mig fäst vid en boja. 
Det har faktiskt varit ett helvete. 
Försök själv sova med en pump som sängkamrat.

En gång fick t o m Andrea rycka ut från hemsjukvården och befria mig från de inlagda svamparna i såret-se den ena svampen i hennes hand. 
Pumpen hade fått spader och pep som en galning.  Det blev till att släcka ner. Andrea gjorde ett gott jobb med Rockbäck. Vi skrattade t o m åt eländet.
I dag kom emellertid befrielsen efter sex tunga veckor. Läkningsprocessen har gått fantastiskt bra. 
När jag i dag var på ortopeden för omläggning, bytte man plötsligt ut pumpen mot en behändig liten Pico. En mini-mini pump som jag t o m får plats med i bröstfickan. 
Underbart. 
Vilken befrielse. 
Jag slipper rullatorn för att hänga pumpen på. Sladdar och annat otyg.  Fram med kryckkäpparna. 
Visst har livet sina ljusa sidor. 
För övrigt.
Trevlig midsommar.

Spänningen stiger. Blir det några Täppepotäter till midsommar?

Ni vet hur det är. En midsommar utan svenska nypotatis, är ingen midsommar. 
Då hjälper föga varken snapsen, sillen eller jordgubben. 
Nej, nypotäter ska det vara. Svenska!
Helst från egen odling. Det är nämligen då som himlen öppnar sig till varje tugga. 
Förra årets skörd i Täppan var väl inget att skriva hem om. Smått men gott. 
I år gick det emellertid snett väldigt tidigt. (texten fortsätter efter bilden)

Redan den 3 april ramlade jag rak lång i asfalten. Det blev till att packas in i ambulansen-se bilden (originalbild, påpasslig plåtat av sonen). 
Midsommarpotäter var det jag minst tänkte på. 
Det blev sjukhusvård långt in i majmånad. 
I stället kallades potätexperten och min svägerska, Gun-Britt, in under fanorna. 
Det räcker att Gun-Britt traskar omkring i öknen och det börjar blomma omkring människan. Detta på tal om gröna fingrar OCH tår. 
Sällan har väl Täppan skakats av en sådan omvårdnad. 
Gun-Britt klippte rosor och buskar. Avrundade med satte potatisen i den mättade jorden i de gamla potatislådorna från 1950-talet.
Hur det sluta? 
Ja, det får vi se.
Gun-Britt kommer ner och skördar. 
Håll alla tummar och tår.

Skäms Rumänien!

De finns snart på minsta lilla plätt i Sverige. 
Tiggarna från Rumänien. 
I Lomma började det med en dragspelare som spelade hellre än bra. Den rumänska romen (jag pratade med honom) satt några somrar utanför Apoteket och pinade de anställda med usel dragspelsmusik. 
Mannen var något av en förtrupp. För denna sommar dök de mer renodlade tiggarna upp. Utan dragspel.

Den här unga tiggerskan hade t o m letat sig bort från själva centrala Lomma. 
Intill själva utgången från Mårtenssons Livs, hade hon klämt in sig med sin tiggarburk. 
Jag satt i bilen en lång stund och studerade Lommabornas givmildhet. Den var lika med 0 kronor. 
Rumänien som land borde skämmas. Svenska myndigheter har försökt komma till rätta med tiggeriet, men de styrande i Rumänien bryr sig inte. 
Landets premiärminister, Victor Ponta, skiter fullständigt i att landets fattighjon sprider sig som löss över de europeiska länderna. 
Skäms Rumänien! 
Fast det har ni väl inte vett till.

Utrikeskorren krossar kommunismen

En överkörning av kommunismen av sällan skådat slag. Utrikeskorrespondenten Kjell Albin Abrahamson rattar den väldiga maskinen i sin nya bok, ”Låt mig få städa klart” (Hjalmarson & Högbergs förlag). 
Det är en uppgörelse med kommunismen i Sverige som täpper till truten på landets rödrockar. 
Kjell Albin genomför en storstädning som får mig att gapskratta åt allt gullande med kommunisterna i Sverige. 
Jag lovar, ingen lämnas utanför. 
Jan Myrdal är en dåre. 
Rödrocken och skådisen, Sven Wollter, får sig en rejäl smocka. 
Damlandslagets helgonförklarade rödrock, Pia Sundhage, är en nyttig idiot. 
Rockaren och rödare än Stalin, Jerry Williams, uppenbarligen tondöv av kommunismens blodiga historia. 
Kommunisternas partiledare i Sverige: från Sven-Lasse Linderot via Hilding Hagberg, CH Hermansson, Lars Werner, Gudrun Schyman, Lars Ohly till dagens Jonas Sjöstedt, sågas längst fotknölarna. 
Inget kommer undan. 
Jag har sällan haft så roligt, när jag läst en bok. 
Jag känner väl till kommunismens historia, inte bara i Sverige utan från skägget Karl Marx och framåt. Lenin, Stalin och allt vad galningarna heter. 
Precis varje rad Kjell Albin Abrahamson skriver, känner jag också så väl igen. 
Det här är en bok som alla borde läsa. 
Märk också med vilken tystnad boken bemöts i Sverige. 
Även gaphalsarna i rödvinsvänstern håller truten.
Det är det som skrämmer mig allra mest.
FOTNOT. Bilderna är montage av mig.

Begravningsentreprenören sopar banan i Brasilien-VM!

Holland slår Spanien med 5-1. 
Costa Rica 3-1 mot Uruguay.
Raheem Sterling, engelsk mittfältare 19 år, Roy Hodgson, Olof Lundh, Hasse Backe samt VM-fontänen Anna Brolin. 
Där har ni mitt fotbolls-VM i Brasilien, så här långt kommen, vill säga. Inte rangordnat. 
Senast på näthinnan spinner Roy Hodgson som vågar göra det inte Erik Hamrén vågat, nämligen släppa fram ungdomarna i landslaget. 
Lägg också 20-åringarna Barkley och Henderson på minnet. 
Fast Sterling är en blivande världsstjärna.

Journalisten och experten Olof Lundh hyllas av Andreas Ekström i dag-söndag-i Sydsvenskan. 
Nu hör det till saken att Lundh aldrig varit min favorit. Humorlös, oftast i svart kavaj och svart slips. 
Jag har kallat honom för begravningsentreprenören. 
Nu får jag vika ner mig. 
Människan är ett levande fotbollslexikon som t o m får Hasse Backe att tappa hakan. Olof Lundhs borrande i VM-historien i kombination med klockrena analyser imponerar på en annan nörd. 
Ja, så är den svarta slipsen och kavajen borta. 
Tack! 
Hasse Backe fyller på med sådant som jag varken ser eller uppfattar i de olika matchsituationerna. Det är en fröjd att lyssna på Backes spännande källor med kunskap. 
Till slut ett glittrande kitt mellan Lundh/Backe. 
Anna Brolin. 
Kunnig och rapp i truten. 
Anna är ett naturbarn i TV-rutan. 
En sprudlande fontän. 
Poppen, Nannskog, Hamrén och soffan i SVT? 
Henrik Brandão Jönsson, gift med en brassebrud, bosatt i landet, kommer tyvärr helt bort i soffan. Han besitter enorma kunskaper, men får inte visa det. Trist som attan. 
TV4 är att gratulera, bara det inte var för den där förbannade reklamen...
FOTNOT: Läs Henriks bok, ”Gräset är alltid grönare i Brasilien”. Den är fantastisk.

Bilden av ett ungt förälskat par 1969

När bilden togs var den unga kvinnan 19 år och ”gossen” 22 år. De skulle på bröllop. Hon tärna och han marskalk. 
Det är valborgsmässoafton 1969. Börje och Solveig skulle gifta sig. 
På bilden sitter vi med livet framför oss. Ett oskrivet blad. 
Drygt en och en halv månad senare förlovade vi oss. För den svartvita bilden suddig av tidens tand är Anna-Lena och jag. (texten fortsätter efter bilden)

I dag den 14 juni 2014 för 45 år sedan, började sagans resa för de unga tu. Kärleken slog ut i full blom. 
Vi åkte ut till Kosteröarna med skärgårdsbåten från Strömstad. Gick i land i Kilesand, Sydkoster, med Kosters enda sandstrand. Turistsäsongen hade ännu inte börjat. Vi var alldeles ensamma i detta paradis på jorden. 
Picknicken bestod av en grillad kyckling, potatissallad och Pripps Blå starköl. 
På den tiden drack inte vi ungdomar vin. 
Fast det viktigaste var förlovningsringarna som vi beställt av guldsmeden i Strömstad. 
Det blev bad och förlovning i böljan den blå. 
Minnet som består förutom ringarna och kärleken, är den gråsten vi tog med oss hem-se där, det var början på en gemensam resa genom livet med både barn och barnbarn. 
Livet är förunderligt. Än är icke resan slut. Skönt det. 
Puss på dig, Anna-Lena. 
FOTNOT: Börje och Solveig är fortfarande gifta, och har barn och barnbarn. Härligt!

Löjtnanten som fick mammas kakburk. Fyllde den med kärlek!

Den minnesgoda läsaren, kanske kommer ihåg, när jag i augusti förra året skänkte bort mammas kakburk på bloggen. 
Löjtnant Sturesson från Lomma, kom som en projektil. Gjorde honnör och hämtade kakburken. Det visade sig nämligen att krigaren samlade på retroprylar från förr i tiden. 
Han kramade ömt min mammas något skamfilade kakburk och drog vidare i livet. Jag tog adjö, med en tår i ögat.
Hur gick det sedan för kakburken? 
Fick den ett nytt liv bland bomber och granater? 
Ja, den fick i alla fall ett nytt liv. Fast ett stilla liv. 
Fylldes med havreflan och förvandlades till rena godis burken på löjtnant Sturessons båtbrygga. 
Jag blev glad över bilden. Beviset på ett stilla fredligt liv utmed Höje å. 
Och så skönt det var att skriva om kakburken efter allt sjukt jag vräkt ur mig, den senaste tiden på bloggen. 
Mammas kakburk hamnade i rätta händer. 
Burken fylldes med kärlek. 
Tack Pär Sturesson.

Hemsjukvårdens änglar i Lomma

Jag ska ärligt erkänna. 
Före min olycka den 3 april, hade jag ingen aning om att det fanns något som kallades för hemsjukvården. För mig var allting hemtjänsten. 
Nu vet jag att så inte är fallet. 
Hemsjukvården, i kommunal regi, tar hand om alla i Lomma kommun som behöver sjukvård i hemmet. Det behövde jag när jag skrevs ut från sjukhuset. 
Det var på så vis jag lärde känna Andrea, Ann-Sofi och allt vad sjuksköterskorna hette som sprang dygnet runt i veckor till mig. 
Änglar hela bunten. 
Fantastiska människor.

Ann-Sofi, den inlagda bilden, förvandlade snabbt vårt mexikanska matbord till ett förråd av alla möjliga omöjliga sjukvårdsartiklar. Jag lovar, det behövdes mer än väl. 
Det skulle visa sig bli en mäktig tuff kamp med att få ordning på mina svåra skador på höger ben som var dubbelt så tjock mot normalt. En våldsam blodsamling höll på spränga, inte bara benet, utan hela mig i luften.

Det krävdes otaliga omläggningar, tills benet, faktiskt, exploderade i ett blodbad. 
Under en veckas tid, dag som natt, gång efter annan, sprang dessa änglar. Alltid med ett leende och torkade gammalt illaluktande blod. 
Omläggningar på omläggningar på omläggningar osv. Aldrig en sur min. 
En dag tryckte Ann-Sofi dit en vanlig hederlig dambinda med hög sugförmåga-bilden nedanför. Det var en förfärlig tid som fick mig nästan att ge upp. Hemsjukvårdens änglar gav emellertid aldrig upp. 
Tack för det. 
En annan dag opererade ortopedens läkare in en vakuumpump. 
Den storyn tar vi en annan gång. 
FOTNOT: Hemsjukvårdens tjänster räknas inte in i högkostnadsskyddet. Du får allt betala kalaset själv. Sprutan mot blodproppar som jag tar varje morgon, tar jag numera själv. Då spar man 190 kr gången.

Sjukvården släcker ner. Politikerna sover. Jag rasar!

I måndags stängdes ortopeden avd. 11 på Universitetssjukhuset i Lund. Ingen visste riktigt var man skulle göra med de 24 inlagda sjuka patienterna. 
Kaos. 
Vårdförbundet protesterar. 
För döva öron. 
Politikerna i Region Skåne sover. Det är nämligen administratörerna som numera driver den svenska sjukvården. 
Personalen sliter i sitt anletes svett. De har ett helvete. Jag vet, för jag har sett det med egna ögon. 
Det är just på ortopedens avdelning 11 som jag själv har legat inlagd i veckor nu i vår. På bilden sitter jag med vakuumpumpen som ska opereras in i mitt trasiga ben. 
Inte nog med det. 
Jag låg inlagd otaliga gånger på ortopeden i Lund under 1980-och 1990-talet. Genomgick då stora omfattande höftoperationer. Skillnaden mot idag som, just det, natt och dag. 
På den tiden, hade personalen tid och pyssla om patienterna. De sängbundna patienterna fick håret tvättat. Kvinnorna t om håret rullat. En omöjlighet i dag. Personalen hinner helt enkelt inte med. 
På den tiden rådde en behagfull stämning med stilla lugnande samtal mellan patient/vårdanställd. 
Glöm det 2014.
I dag har jag haft närmare 30 (!) olika läkare. 
Förr i tiden hade man en och samma läkare. 
Sedan mer tio år tillbaka satte de aningslösa landstingspolitikerna kniven i vårdapparaten. Omfattande nedskärningar inleddes. De som fick hålla och håller i kniven är administratörerna. 
Jag har sett förfallet.
I dag är den svenska sjukvårdsapparaten en kallhamrad inrättning. 
Utan kärlek till din nästa. 
Förbannade politiker. 
Heja personalen: läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna. Ni gör ett fantastiskt jobb. Tack för att ni finns. Ni räddade mitt liv. 
SKÄMS! Politiker och administratörer. 
Jag är heligt förbannad. 
Ni kan fara åt helvetet.

Beviset! Matchbiljett VM-1958!

Jag satt och såg TV-programmet, Konspiration 58. En tönt sa sig ha bevis för att VM i fotboll 1958 som gick i Sverige inte alls existerat. 
Ett högst egendomligt och uselt program. Egentligen inte värt att kommentera, men jag kan inte låta bli. Orsaken tämligen enkel. 
På bilden här ovanför sitter jag med min inramade VM-biljett från matchen mellan Västtyskland-Argentina (3-1) på Malmö Stadion inför  31 156 åskådare den 8 juni 1958. Publikrekord för fotboll i Malmö än i denna dag. 
Min ståplatsbiljett på östra kortsidan kostade 5 spänn plus 1 krona i förköp. Jag var 11 år gammal. 
Cyklade till matchen från Ellstorp. Klämde in mig bland tusentals tyska supportrar som tutade i horn och skrek. Något alldeles nytt i Malmö. 
Argentina lirade i IFK Malmös tröjor. Laget hade glömt ta med sig ett bortaställ. Vaktmästaren fick skyndsamt ge sig till Malmös IP och hämta di gules tröjor. 
Än i denna dag är det här min största fotbollsupplevelse. Ja, bortsett då från alla SM-guld som MFF plockat hem. 
Så visst tusan existerade VM i fotboll i Sverige 1958.

Miljöstormen som kom av sig i Lomma

Alla som passerar centrala Lomma, har säkert sett den väldiga högen med vit sand, alldeles intill nybygget Fladängskolan. 
Det är egentligen en pytteliten del av Öresund silver skatt: sanden som flyttat upp på landbacken. 
Ingen höjer ens på ögonbrynet över att protestaktionerna uteblivit. I Lomma existerar nämligen inte Miljöpartiet. Partiet finns helt enkelt inte. Trots det var det många Lommabor som röstade på Miljöpartiet i EU-valet. 
Förklara den ekvationen om någon kan. 
De etablerade partierna i kommunen gapar av pur förvåning.

En stark bidragande orsak till Miljöpartiets framgångar i valet är vår nya miljöguru, Isabella Lövin. 
Hon anses göra ett gott jobb som EU-parlamentariker med sina fiskefrågor och så då SANDEN. I slutet av mars krävde detta rivjärn i ett brev till svenska och danska regeringen att Öresund ska bli en marin nationalpark. Hon slog till både mot fisket och SANDSUGNINGEN. 
Främst mot allt som går till Köpenhamns olika byggprojekt, men även till Lomma. Även om hon inte namngav min favorit kommun. 
Jaha, där står vi idag. 
Ingen verkar bry sig. 
Sandhögarna växer i Lomma och Isabella Lövin slåss mot väderkvarnarna. 
Tack och lov har Lomma sagt nej till väderkvarnarna.  
På bilden här nedanför kan ni se hur det en dag kommer att se ut i Lomma, när sanden fått plana ut till markyta.
Hallå finns det någon gömd miljöpartist i byn? 
Nej, inte ens ett litet sandkorn.