skip to main |
skip to sidebar
I dag startar allsvenskan med fem matcher. På måndag avgörs resten. MFF möter Häckens BK hemma på Stadion.
En svår uppgift.
Häcken bjuder nämligen på en tuff uppställning i år. MFF får upp till bevis ögonaböj. Det hör också till saken, att vi fotbollsdårar har för vana tippa vem som tar hem guldet. Jag och min hustru, Anna-Lena, sticker ut hakan direkt: Malmö FF tar hem allsvenskan, medan Sirius och Falkenberg får respass direkt ner till superettan.
Tro för den delen inte Malmö FF får någon enkel resa.
Det finns fler om budet.
Häcken är ett sådant lag.
IFK Norrköping ett annat.
AIK alltid farliga.
Hammarby vet man aldrig var man har. Oftast vet de inte ens själva det. Kan den duktiga tränaren, Stefan Billborn, få ordning på den spretiga truppen?
Djurgårdens IF har köpt in mycket nytt folk i år. Håller Turay och humörspelaren Ajdarevic?
Östersunds FK får ett knepigt år med en svart moln hängande över sig: Rättegången mot mr Östersund, Daniel Kindberg.
Helsingborgs IF magra bänk. Får lita på att ”gubbarna” med ”Granen” i spetsen, inte går sönder. Dessutom gapar börsen förfärande tom.
Så där kan man hålla på. Vända och vrida på saker och ting. Oftast blir det så, att när allsvenskan går i mål i november får vi svaret.
Då har man tippat helt fel sista dagen i mars (idag, alltså).
Utom en sak: MFF vinner allsvenskan.
Där är jag och min hustru helt eniga.
Inget lag i allsvenskan kan visa upp en sådan stark trupp som MFF. Det brukar bli avgörande fram på höstkanten.
Vårt guldtips är alltså, helt i sin ordning.
I slutet av augusti firar dessutom min hustru, Anna-Lena och jag, guldbröllop (50 år). Så det är karat av ädlaste sort i vårt tips.
Nu gäller det bara undvika en härdsmälta. Både på fotbollsplanen och i äktenskapet. Vi får jobba på det, MFF.
(HIPP!)
Det går enkelt att framkalla bilden.
Monty Python med John Cleese som härförare för riddarskaran. Graham Chapman som en total utflippad Theresa May.
Parlamentet stormas under krigsropet:
”ORDER!
Resten får ni räkna ut själva.
Galet kul hade det blivit.
Visserligen råder redan kaos. Monty Python hade dragit galenskapen ytterligare några varv. På slutet hade gärna Tommy Cooper (en annan av mina favoriter) fått dyka upp. Trollat bort brexit inför ett tjutande parlament som sedan flyr i en gummibåt till Frankrike, för hamna i ett flyktingläger.
Theresa May, däremot, valde Las Vegas, för spela bort engelsmännens sista sura pund. Är detta vad jag och kanske många med mig tänker?
Det märkliga är, att det låter helt normalt.
Men Graham Chapman som Theresa May?
Sicken pärla.
För inte glömma Tommy Cooper som trasslar in sig i alla papper om brexit.
Det handlar om scener vi gärna vill se.
Under alla mina år (snart 50) som journalist, har jag fått frågan: hur hittar du alla historier. Sedan jag blev pensionär och började blogga, har det blivit närmare 5000 blogginlägg. Historier om allt mellan himmel och jord.
Inget är för litet.
Inget är för stort.
”Hur gör du”, undrar folk ute på byn.
Jag brukar svara, att jag ser mig omkring och ser sådant som du inte ser. Det kan också kallas för nyhetsnäsa.
I mitt fall är ögonen mer viktiga. Det här är en gåva som inte många journalister har. Ett ringa antal, vill jag påstå.
En gåva man är född med.
Går inte att utbilda sig till.
Antingen har du det, eller så har du det inte.
Min mor som drev en damfrisering, ägde samma gåva. Det är hennes ögon, och öron med för den delen, som jag ärvt.
Min mamma (1920-2011) var makalös på fånga in, alla de känselspröt som en människa sprider omkring sig. Hon hade blivit en lysande journalist, för skriva var hon även en baddare på. Mamma skannade alltid av omgivningen. Precis som en kammussla med 100 ögon längs med skalens kanter.
Exakt så gör jag också.
Det inträffar allt som ofta att saker och ting fäster. Förr i tiden blev det till en tidningsartikel. Numera ett blogginlägg.
Svårare än så är det alltså inte.
Dagens välutbildade journalister kallas ofta för multijournalister. De ska kunna hantera hela skalan. Webbmystiken som skriva, filma, fotografera, redigera m m. Det känns som något tappats bort.
Jag har mina ögon som börjar bli vattniga av ålderdom. Bilden till höger här nedanför är just på mina ögon.
Inte konstigt att den unga damen till vänster ser förvånad ut.
Vart tog förresten Gahns ögonbad vägen?
Bilden här ovanför är unik Den visar de sista resterna av Lommas s k A-lag som klipper håret på varandra. Det gäller sköta om frisyren, innan Systembolaget öppnar några meter bort. Även ett liv på livets skuggsida kräver sitt hår.
Den ovanliga bilden från Lommas gamla Centrumtorg, tog jag sommaren 2010. Snart nog skulle maskinerna rulla in över torget och riva rubb och stubb.
Lommas A-lag hade sitt revir i torgets enda grönskande hörna. Bland träd och buskage med den viktiga bänken, kunde man i lugn och ro lösa världsproblemen. Allt nedsköljt med systemets läskande drycker, till tonerna från ett munspel.
Vid behov fanns det alltid någon som kunde klippa ens vildvuxna hår. Precis som på bilden. Trivsamt.
Visst.
Jag frågade gubbarna, vart de skulle ta vägen, när torget revs totalt hösten 2010. Tystad och tankar. Till slut.
”Då flyttar vi till en parkbänk i Alnarpsparken,” svarade en snusmumrik under gapflabb, hämtat från destillerade drycker.
Lomma Centrumtorg revs.
Ett nytt Lomma Centrumtorg såg dagens ljus.
Numera med ingen komfort.
Endast radvis med tomma bänkar.
Av A-laget syns inte ett spår. Vissa vet jag är döda, men de brukade snabbt ersättas med nya förmågor: inga som längre klipper varandras hår, drar en vinare, munspel, dålig vits eller löser världsproblemen.
Nej, Lommas A-lag har gått upp i rök.
Andra sidan finns det inte längre någon hörna med träd och buskage att gömma sig i. Något saknas på torget, kan tyckas.
Bilderna här nedanför talar sitt tydliga språk.
FOTNOT. Det är jag som maskat bilderna.
Det finns möten här i livet. Och så finns det möten som sätter sig mer än andra. Lommaborna har säkert sett ungdomarna som står inne hos Coop och jobbar för, Plan international Sverige. En insamlingsstiftelse för barns rättigheter och flickors lika villkor. Fadderskap från 100 kr. Det låter naturligtvis angeläget.
Jag stannade till med min elscooter. Nyfiken som jag är.
Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Lite utsatta flickor och mest pokersnack. Det skulle visa sig att Kevin på bilden på löpet är professionell pokerspelare. Fyller för övrigt 22 år på fredag. ”Så du lever på spela poker?”
Min fråga kommer lite sökande.
Jag har aldrig språkat med en professionell pokerspelare.
Alla minst inne på Coop.
Jo, det har jag, slår det mig.
Har faktiskt varit på Caesars Atlantic City i USA.
Spelade bort en handfull dollar på en enarmad bandit på två röda sekunder. Mer spelare än så, är jag inte.
Det är däremot Kevin om jag får tro honom. Och bestämmer mig för göra så, efter en kort betänketid.
”Förra året drog jag in 790 000 kronor på nätpoker. Det var bra,” svarar han mig, efter han också fått tänka efter.
”Men är inte det farligt. Du kan bli helt utfattig. Sopren?”
”Nej, man måste veta vad man gör. Annars går det inte.”
Mamma hemma i Lysekil, kommer därifrån, är naturligtvis orolig. Tacka tusan för det. Vem skulle inte vara orolig om ens son lirade nätpoker?
Det gäller göra tummen upp.
Arbetskompisen Viktor håller med. Han är ingen spelare. Han föredrar spela på fjällan i stället.
Inget dåligt val det heller.
Lycka till, Kevin, med ditt pokerliv på nätet.
Lycka till med fjällan, Viktor.
Jag körde hem. Något konfunderad.
Dessa ungdomar.
Det finns möten. Och så finns det möten, som sagt var.
Tummen upp, kan behövas.
Gör som våra skidtjejer Hanna-Stina, Janne Andrsson. Vinn över Norge i kvällens EM-kvalmatch i Oslo.
Visa att vi kan mer än åka skidor i Sverige. Hanna Öberg vann helgens masstart i skidskytte i Holmenkollen. Slog norskan Tiri Eckhoff.
Stina Nilsson fyllde på med grädde på moset.
I Quebec genomförde Stina en mindre bragd. Slog vinterns skiddrottning, Therese Johaug. Två vinster över Norge som smakar fågel.
Bättre uppladdning kan inte våra svenska fotbollsgrabbar (Georg Ericson, förbundskapten 1971-1979), få.
Hanna-Stina satte också punkt för Vinterstudion i SVT. Glansfullare än så kunde det inte bli. Nu är det fotboll som gäller.
Härligt.
Allsvenskan startar på söndag. På måndag möter MFF Häcken hemma. En svår nöt att knäcka.
Fast först ska Norge knäckas ikväll.
Janne, gör som Hanna-Stina.
Vinn över Norge. Vi kommer jubla i TV-soffan som vi jublade åt Hanna-Stina.
Tjohoo!
Det här är Benny. Han är en mycket omtyckt vaktmästare i brf Ankaret i Lomma. Det började för flera år sedan.
Benny tyckte det saknades en häck som kunde skärma av mot den breda gång-och cykelbanan. Det skulle också effektivt stoppa alla rastande hundar som till de boendes förtret sket ner gräsmattan.
Benny är en sådan man som gärna antar utmaningar. Nu gällde det plantera en lång häck och få fart på den.
Det skulle visa sig bli nästan ett sisyfosarbete. Häckrötterna (ja, eller vad det nu heter) vägrade fästa i myllan.
Benny slet som ett djur varje sommar med jord, gödning och bevattning. Jag följde Bennys slit från första parkett. Bor granne på andra sidan gång-och cykelbanan. Det hände jag gick ut till Benny. Hjälpte till och skälla ut den förbannade häcken som vägrade blir högre än någon decimeter.
Ja, jo, jag beundrade hans tålamod.
Sommar efter sommar.
Tills en annan vacker sommardag.
Plötsligt började häcken växa OCH VÄXA. Nu fick Benny till och med klippa och ansa sin häck.
Benny vann kampen över den trilskande häcken.
Stor triumf.
I veckan som gått var det premiär. Benny pysslade om sin rara avlövade älskling. Nu gällde det, att åter få den grön och grann i sommar.
Detta är en liten rar vardagshistoria som journalister har så förtvivlat svårt att finna. En motvikt till allt elände som vi annars matas med.
Givetvis kommer det en rapport på bloggen i sommar om Benny och hans häck. Vi vill gärna vara med när Benny klipper till sin älskling (förlåt, Boel).
Idag fredag fick Peter i Lomma en bild från dottern som bor med familjen i Skellefteå. Han kvitterade omedelbart med en bild från sin plantering.
Bilderna säger en hel del om våren i norr mot vårens ankomst i södra Sverige.
I vart fall i Lomma.
Avgör själva:
Frågan är vad man väljer.
Kostnadsmässigt är det ingen större skillnad.
Det ena ger en huvudvärk.
Det andra ger en ont i truten.
Andra sidan är det bara till att gapa och lida i all stillhet. Inför lagerfelet står man som en idiot med tummen mitt i handen.
Båda gör emellertid ont, i den annars så magra plånboken.
Jag hatar både delarna.
Lagret som gått åt helvetet dånar som en hel verkstadsindustri. Tvätten lider alla möjliga kval. Jag blir så ledsen.
Går in på Youtube.
Kollar in ett lagerbyte på en tvättmaskin. Inser omedelbart, att där är jag körd i botten. En ny tvättmaskin kostar inte mycket mer, än vad ett lagerbyte kostar. En rotfyllning är alltid en rotfyllning.
Samma gamla tand.
Nu förstärkt som en fästning som på Kung Arturs tid.
Ja, jag säger då det.
Om man skulle köpa en trisslott?
Monty Python sjunger hängande på korsen i filmen, Ett herrans liv, om att se livet från den ljusa sidan.
Det ljuset kan jag behöva, efter försökt knäcka nöten influencer.
Vad betyder detta modeord?
Jag är säkert inte ensam om mina funderingar. Så utan tvekan, ger jag mig ut från Lomma till den stora vida världen. Det är sådant man kan göra från sitt hem 2019. Världen finns så att säga, alldeles runt hörnet.
Nätet, mina vänner.
Googla, vippa, dippa, facea, insta och Errot 229. Jakten på ordet influencer skär genom jordklotet som en skärbrännare på ett fartygsvarv.
Jag finner att den övervägande delen som titulerar sig som influencer är kvinnor. Det är verkligen ett inneord, om du vill skapa intresse för din person.
Det finns till och med influencercoacher världen över. De säljer in sig med föredrag om ordet. Alla hämtar kraft och inspiration från Jesus?!
Det visar sig något överraskande, att Jesus anses vara den första influencer som först av alla påverkat människorna på jordklotet.
Det har gett Jesus en popularitet som får mig att tappa hakan. Ett udda genombrott som inte ens Jesus kunde drömma om. Dessutom utan minsta knytning till religion. Det är en storslagen comeback av Marias son, Jesus.
Inte ens Monty Python hade räknat med den karriären.
Jesus influencer?
Med egen hemsida på Facebook.
Jag återvänder snabbt hem till Lomma. Släcker ner. Tänker på, att numera kan man trixa till nyheter om precis vad som helst.
Lika så bra citera psaltaren 99:5: Upphöjen HERREN, vår Gud, och tillbedjen vid hans fotapall. Helig är han.
FOTNOT. Det går bra byta ut c mot s i ordet. För övrigt är Monty Pythons film hejdlöst rolig. Tidlös.
Klockan 06.30 i morse, släppte Uppdrag granskning sin dokumentär om Daniel Kindberg på SVT Play.
Drygt en timme senare slog jag mig ner i TV-soffan, och såg hela serien i fyra delar i ett svep. Det blev ett omtumlande uppvaknande: avslöjande topphemliga dokument, luftfakturor, en kommun som blir blåst på minst 200 miljoner skattekronor m m. Ett affärsupplägg av Daniel Kindberg som inte så lite påminner om de ryska oligarkernas affärsmetoder. Allt för att förvandla en liten fotbollsklubb till en svensk storklubb.
Metoden.
Ekonomisk doping.
Det märkliga är att människan nästan lyckades.
Innan målgång, slog lagens långa arm till. Rättegången börjar den 24 april. Det blir lika spännande som en serie på Netflix.
En sak är då glasklar, efter jag sett UG.
Den tidigare rosade klubbledaren, Daniel Kindberg, ligger risigt till. Det måste till ett praktfullt trollerinummer, för rädda Östersunds FK:s tidigare ordförande från buren. Kindberg var tidigare militär.
Affären borde redan skapat huvudvärk i Svenska Fotbollförbundet. En fällande dom och förbundet tvingas-i värsta fall-tvångsnedflytta Östersunds FK till en gärdsgårdsserie säsongen 2020.
Se Uppdrag granskning.
En svensk oligark variant som skakar om svensk elitfotboll. Lagom till den allsvenska starten. Usch då...
Den här tragiska historien, har jag tidigare endast berättat om för min familj. Min äldsta son påminde mig i går om historien. För honom blev det ett starkt minne som aldrig lämnat honom. Då bestämde jag mig för, att berätta för världen om den fasansfulla sjukhusupplevelsen.
Jag har naturligtvis under alla mina sjukhusinläggningar, träffat både fantastiska medpatienter som sjukhuspersonal. Det har givetvis även funnits folk åt det andra hållet, om ni förstår vad jag menar. Fast de är faktiskt i marginalen.
En av alla de medpatienter jag lärt känna genom åren, är det speciellt en person som sticker ut. Mannen räknade sig som en gammal Lommabo.
Vi låg inlagda på samma sjuksal. Ofta sammanstrålade vi i avdelningens rökrum som fanns på våra sjukhus för ca 30 år sedan.
Vi rökte och drog en och annan ekivok historia, för hålla humöret uppe. Sladdrade också om andra Lommabor vi kände till.
Mannen hade inga ben.
Inte ens proteser. Satt i rullstol.
”Rökningen,” sa han, så där lagom lakoniskt med rosslig röst och drog ett djupt halsbloss. ”Rökningen har kostat mig mina ben.”
”Det var som fan,” svarade jag förvånat.
”Inte nog med det. Halva lungan har också gått upp i rök.
Lungcancer.”
”Å...usch då, fick jag ur mig och undrade om det inte var tid sluta röka? Med tanke på omständigheterna, en naturlig fråga.
”Aldrig. Jag sitter fast i skiten. Det är helt enkelt för gott.”
På kvällen låg vi där i våra sängar, mitt emot varandra. Drog lite nya ekivoka historier. Skrattade och önskade varandra en god natt.
Efter några minuter hörde jag ett märkligt rosslande läte. Precis som andningsluften passerade genom en låda med rostiga spikar och muttrar.
Jag satte mig upp i sängen.
Såg mannen ligga blickstilla med öppen mun.
Kallade på honom.
Inget svar.
Då slog jag larm.
Personalen kom inrusande.
Draperi drogs för.
Läkaren kom med andan i halsen.
Mannen var död.
Rökningen tog hans liv. Mannen helt enkelt rökte ihjäl sig.
Jag sov inte en blund den natten. Det var en för hemsk upplevelse. Gjorde jävligt ont. Jag försökte glömma.
Förtränga.
Tills min son påminde mig om historien.
Därför berättar jag den här och nu.
Förresten.
Jag har själv inte rökt sedan dess.
En gång i tiden, för länge, länge sedan, mötte jag dåtidens stora kanoner: berömda debattörer, författare, programledare i TV, självsäkra läkare, ännu mer självsäkrare myndighetspersoner, nervösa forskare, stöddiga rikspolitiker, berömda företagsledare, några artister i kanten, samt många fler som nått samhällets topp.
Det var övervägande män. Oftast dryga.
Kvinnor på den här nivån var ytterst sällsynta.
Jag ett journalistyngel. De allra flesta gubbarna var 20-45 år äldre än mig. Uniformen genomgående samma:
Gråa kostymer med randig eller färgad slips. Skjortan vit. Såg nymanglad ut. Skorna nyputsade Aristokrat. Gubbarna med blanka pannor, lämnade alltid en lätt lukt av mal efter sig. Auktoriteten stor.
Du-reformen nyligen genomförts. Trots det visade omgivningen en stor respekt. Det var precis så det skulle vara.
Det var inte lätt alla gånger, för ett litet journalistyngel som skulle följa Watergate-avslöjarna med stor hetta.
Nu har åren rasat iväg med en farlig fart. Efter mig tågar ett nytt gäng som är 20-45 år YNGRE än mig.
Verkar kopierat.
Inte nog med det.
De ser ut och för sig på exakt samma vis som som förr i tiden. Numera tittar jag på dessa gubbar i min TV som är en platt planka på väggen. Jag ser samma gråa kostymer, skorna, slipsen, skjortan, men kan tyvärr inte fånga upp lukten av mal. Pratet samma, men ändå inte. Innehållsmässigt ingenting.
Begriper egentligen inte hur de har kunnat överleva. Generation efter generation. Min respekt för denna överhöghet är numera noll. Själva livet har hyvlat av alla kanter. Det är jag som idag är den vise mannen.
Åldern, kära vänner, vinner i längden.
Exakt så är det.
Det finns tack och lov en stor förändring. Kvinnorna har med viss möda trängt sig in i det väldiga havet med gubbar.
Ni är mer än välkomna.
Knytblus på.
Mer hade jag inte att säga idag.
Om jag skulle putsa mina skor?
Jag har för vana låta mitt hår växa fritt över vintern. Det blir till en enastående frihet som endast vildhästarna (mustanger) har i Montana. Folks nyfikenhet delar vi broderligt på. Blickar.
Förvånade.
Därmed skaffar jag mig en unik vintermössa som inte går att köpa för pengar. Inte ens en 5-öring av järn från kriget.
”Du ser ut som en uteliggare,” brukar hustrun kärleksfullt kommentera mitt till slut enorma hårsvall. Något mjuk liknelse med vildhästarna (mustanger) i Montana, går inte hem alls. Bättre upp.
I veckan kom så dagen, då det var tid klippa bort vintermössan och låta våren titta fram. Till mångas lättnad.
Inte minst barnbarnen.
”Farfar har inte blivit helt galen.” Nej, farfar har ännu inte blivit helt galen, även om tanken faktiskt slagit mig.
Det var alltså tid koppla in Pernilla som driver klassiska, Carlssons Hårmode, mitt i byn. Inte konstigt alls.
Pernillas syrra, Linda, är sjuksköterska på Lomma Vårdcentral. Under ett ett stort antal månader 2017, skötte Linda om min skadade höger fot, så den slapp amputeras. Suverän behandling och omvårdnad.
Förstå mig.
Självklart är det bara syrran Pernilla som gäller när vintermössan kapas. Bättre än så, kan knappast våren bli.
Hårmanen föll.
Pernilla log och jag blev fin som snus (HIPP!).
Det där om vildhästarna (mustanger-indianhästar) i Montana, USA, tar vi nästa vår, Pernilla. Nej, om jag skulle kamma mig?
Det pågår dag ut och dag in.
Skidskytte-VM i Östersund.
Vi sitter i våra TV-soffor, förhäxade av fem små svarta punkter. För inte tala om, när skytten fått ner fyra av de fem svarta punkterna på tavlan. Det återstår en förbannad punkt. Träff och Björn Ferry skriker rent på tavlan.
Alla prickar borta.
Miss!
Kant ut klockan tolv.
Rött fladdrar till.
”Svårt idag på banan. Vinden kantrar. Borde kanske skruvat lite till." Björn Ferry, guldskytten från OS 2010 förklarar.
Sköts guldet bort?
Vi håller på dör av spänning i TV-soffan.
Skidskytte är den maxade TV-sporten. Tack vare dessa fem små svarta punkter som bara måste träffas.
Vid miss hatar jag alla klockor som finns i hela världen.
Vi vill ha en samlad bild på skotten som träffat den svarta punkten. Då slipper vi dessa märkliga klockspel.
Resten då?
Vanlig skidåkning.
Inget märkligt med det.
Då är det bara till sätta punkt för detta blogginlägg. Måste ladda för nya svarta punkter som numera förgyller eller förbannar livet i TV-soffan.
Heja Sverige!
Mitt i prick.
Det är möjligt jag har helt fel: vi borde se imamer träda fram i strid ström och uttalar sig om det dramatiska läget för IS-kvinnorna och barnen.
Det stämmer nämligen inte.
Det är tomt på imamer i den rådande svenska debatten om straffsatser, lagar och annat som måste till, när dessa mördare vill återvända hem till Sverige.
Hur ska vi göra med alla barnen?
Frågorna staplas på hög.
Från imamerna råder det tystnad.
Hur jag än letar på nätet, så finner jag ingenting. Vi vet inte ens hur många moskéer med dessa fromma män som det finns i vårt land.
Hallå!
Det är ert folk som sitter fast i dessa fasansfulla fångläger. Det finns dessutom en uppsjö med muslimska organisationer i Sverige som får statliga medel i bidrag. Ingen vill tydligen ta något ansvar. Det är säkrast springa åt andra hållet, tycks det som.
Jag ställer frågan igen. Nu med ett tillägg: varför tiger svenska imamer och muslimska organisationer om IS-kvinnorna och barnen?
Svara på den.
Om någon kan.
Och vågar.
FOTNOT. Samtliga bilder är illustrationer. Jag kan också ha missat något. I så fall ber jag om ursäkt.
Idag bestämde jag mig för lite semester.
Ut och se världen.
Äventyr.
Främmande mat.
Spännande öl.
Konstiga språk.
Att resa är att dö en smula, heter det som bekant.
Jag valde åka hem.
Därmed blev jag klimatsmart: inget flyg med skadliga utsläpp av koldioxid vid förbränningen eller bil med gifter som dödar ringblommorna. Det är nästan så jag hör Greta Thunberg applådera i fjärran.
Tåget går bort. Ingen vet var-när-hur de går.
Hemma har jag också min säng som visserligen börjar fjädra, men än så länge håller samman Rockbäck.
Hemma har jag också några tusen TV-kanaler, känns det som. Jag kan se skidor på längden och tvären och med gevär i spåren. Det är klart mer spännande, än sitta vid en kvalmig förorenad pool på Kanarieöarna.
Dessutom.
Mer skum på ölen i mitt kök, än en kinesisk öl i Shanghai. Jag vet. För jag har allt druckit kinesisk öl i Shanghai, så det så.
En annan sak som underlättar om man väljer att semestra hemma. Man tillverkar sitt eget vykort.
Öl, naturligtvis.
För inte tala om köksstolen som sticker fram.
Känsla av ett hem.
Vin går också bra.
Har ni tänkt på det?
Alla skickar bilder med öl eller vin från sin semester. Precis som vi inte skulle begripa, att det också krökas hårt under ledigheten.
Skriver i rubriken som vi alltid gjort från främmande länder: ”Hoppas ni mår bra-vi mår toppen”.
Lägger ut hela rasket på bloggen samt delar det på Facebook. Då vet snart alla att jag har semester hemma.
Si på fan-så slapp jag Postnord också.
Visserligen finns det nere vid vid havet, alldeles vid strandkanten, ett ”nappaträd”. Små barn säger farväl och hänger sina nappar på trädet.
Det är en annan sida av saken.
Nu har även Varvsbrons kärlekslås blivit med sin första napp. Ett ungt-förmodligen-förtjusande par låste sin kärlek och hängde på en napp.
Om det ska tolkas som att kvinnan är gravid eller paret önskar sig att så ska det bli, är en gåta. Gulligt är det i vilket fall som helst.
Det var i oktober 2011 som det första kärlekslåset dök upp på den nybyggda bron över Höje å. Åtta år senare, hänger det ett 70-tal kärlekslås på bron.
Och nu även ett lås med en napp.
Jag säger då det.
Nynnar på Lena Philipssons:
”Kärleken är evig när vi är tillsammans
Ingenting är större än det här
Drömmen om dig än gång, drömmen om dig är sann
För alltid tillsammans”
Efter jag anmält till Facebook, att någon kapat min identitet, blev det snabba ryck. Facebook skrev följande trevliga meddelande till mig:
"Hej Calle,
Tack för att du har informerat oss om profilen du anmälde för identitetsstöld.
Vi har tagit bort den eftersom den bryter mot våra communityregler om identitet och sekretess. Vi har informerat personen som äger profilen om att den har tagits bort, men inte vem som har anmält den.
Vänliga hälsningar,
Facebook-teamet
Tack för att du kontaktar Facebook."
Jag valde gå ut offentligt med beskedet. Jag lade ut det både på min blogg och på Facebook som du kan läsa här ovanför.
Det är viktigt att de som drabbas, vet om att vi får snabb och kunnig hjälp från Facebook. Det fick jag verkligen. Befriande är ett annat ord.
Dela gärna.
Viktigt för alla på Facebook!
För så är det. Detta berör alla som använder sig av Facebook. Ni som missade mitt första inlägg, om hur min identitet kapades. Och upptäcktes av Nilla. En vän till mig på Facebook. LÄS HÄR!
Så här gick det till.
Jag blev under torsdagens förmiddag kontaktad av Gunilla ”Nilla” Hansen, som är en av mina vänner på Facebook. Hon hade funnit en profilbild på Facebook som påminde om mitt utseende.
Bilden fanns som en annans profilbild på Facebook, hos någon som sa sig heta Roger Ståål. Visst var det jag på bilden med en indianmugg, köpt av mig på ett indianreservat i USA för minst 25 år sedan.
Den här personen Roger Ståål, använde alltså en snodd bild från mig som sin egen profilbild. Dessutom hade den legat ute sedan den 14 oktober 2017. I över ett år! Herre du milde tid. Både ”Nilla” och jag förstod genast: kapad.
Folk har ingen skam i kroppen.
Jag blev fly förbannad.
Prisade ”Nillas” vakenhet och undersökte förfalskaren Ståål. Det visade sig att människan var en stor bluff.
Jag anmälde omedelbart kapningen till Facebook som inte vilade på hanen. Idag var förfalskningen Roger Ståål och hans falska profilbild av mig bortplockad. All heder åt Facebook. Snabbt agerat.
Och väldigt mycket heder åt Gunilla ”Nilla” Hansen.
Storartat, Gunilla.
Tusen tack och ett fång osynliga rosor som står sig för alltid.
Det är sådant vi lärt oss förekommer i mörkaste Afrika. Även på andra håll runt omkring i världen. Främst i små stater i Centralamerika.
Bananrepublik.
Men icke så i det väloljade landet Sverige. Korruption på allra högsta nivå. Bananrepublik har fått ett ansikte i Sverige.
Det tidigare språkröret i Miljöpartiet, Maria Wetterstrand. Maria har utrett frågan om förnybart flygbränsle.
Enligt Maria hör det framtiden till. Sedan avslöjades det att Maria Wetterstrand sitter i styrelsen för bolaget som ska producera det. Det tidigare språkröret är till och med aktieägare i bolaget.
Tablå.
Bananrepublik med ingen ordning alls.
Nu svänger hon sig: än dit och än hit.
Menar att det inte är något konstigt med det.
Jo Maria Wetterstrand, det är något som är väldigt konstigt med det. Därför stoppade jag in henne i Josephine Bakers världsberömda banankjol från mitten av 1920-talet. Ett utmärkt plagg om man vill väcka uppmärksamhet.
Det lyckades Maria Wetterstrand.
Med råge.
Fast hon får säkert Herrens förlåtelse. Är man en bananrepublik, så är man en bananrepublik. Skam.
Tro det eller ej, men så gammal är traditionen i Sverige.
Hetvägg.
Sätta i dig semlan/fastlagsbullen med kanel och varm/het sockrad mjölk. Kallas för, just det: Hetvägg.
Fettisdagens-igår tisdag-mest bortglömda variant, inför alla konstiga nymodigheter som bullen med mandel och grädde numera tvingas genomgå.
Hetvägg.
Jag och hustrun njöt av nypremiären. Det var många år sedan sist. Semlan/fastlagsbullen till hetvägg, köps inte på ett bageri. Per Ståhls populära fastlagsbullar i byn, ska njutas rakt upp och ner.
Ingen hetvägg, där inte.
Nej, det duger gott med den sämre bullen som livsmedelsbutikerna saluför. Funkar alldeles utmärkt.
Och gott är det.
Överraskande gott, till och med.
Prova själv 1700-tals maten.
Du blir förvånad.
Mjölken kan du spetsa med vad du tycker om.
Varför inte lite vanilj?
Smaklig spis!
På överblivna bullarna från i går.
Hetvägg på er alla.
Den klumpiga saken till vänster på löpet, fick jag i samband med en allvarlig olycka för snart fem år sedan.
Den har sedan dess varit till så stor hjälp. Bromsarna m m helt utslitna. Jag slog larm till Lomma kommuns vård och omsorg.
Snabbare än blixten kom sjukgymnasten, Eva Clarin, hem till mig med en ny smäckrare rullator. Rena Ferrarin, jämförelsevis-till höger på bilden.
I Lomma får vi sådana förnämliga hjälpmedel helt gratis.
Vem klagar på vården?
Inte jag.
I Sverige använder ca 240 000 personer, den här typen av hjälpmedel. En fantastisk uppfinning.
Siffrorna hämtade jag in från SCB:s senaste undersökning som är mer än tio år gammal. Förmodligen är det avsevärt fler personer i dag.
Jag använder till stor del min rullator i hemmet. Fallolyckor är nämligen mest vanliga i hemmiljön.
När jag ger mig ut, fräser jag omkring med min el-scooter i 10 km/tim. Dessa hjälpmedel har gett mig livet tillbaka.
Det är så det är.
En liten undring på slutet.
Är jag Sveriges enda rullatorjournalist?
Möjligen.
Jag vet inte.
Nu är jag i alla fall åter välklädd.
Under dunder.
.jpg)
Inlägg
