Påskläsning: Så spar Region Skåne pengar-två toa stolar blir en på sjukhuset i Lund

 

Jag har legat på sjukhuset under några dagar. Det är ingen höjdare. Bortsett från att vårdapparatens duktiga läkare åter fick ordning på mitt lilla hjärta. 

Så nu tickar allt på igen som det är tänkt, att kroppens mest livsviktiga organ ska ticka på. 

Yrvaket och lätt berusad av narkosen, rullades jag in i mitt lilla trånga sjukrum som delades med en annan patient. Vid en ombyggnad har sjukrummen kostnadseffektivt pressats samman, så till den milda grad. att på min ena knäskål fick andningshjälp av en syrgasmask. Sant. Bildbevis. (texten fortsätter efter bilden)

Förvånad blev jag. En något udda upplevelse, må jag då säga. Okej, rester från min sövning. Vägrade tydligen släppa greppet. Värre ändå. 

Så här skrev jag i ett sms hem. 

”Varit på muggen. Region Skåne spar pengar. En toa fast TVÅ ingångar. En från vänster och en annan ingång från höger, eller tvärtom. Blir trots allt endast en toalett stol. Kan tyckas Region Skåne har bantat toastolarna för spara pengar. Visst har vi smarta politiker.” (se vinjettbilden, inlagda texten)

 

Berättelse från Lomma: Facebook skämtet blev till sanning-så gick det till!

 

För en tid sedan dök ovanstående skämt upp i min vänkrets på Facebook. Kul. 

Tål att skrattas åt. 

Dessa Facebook skämt vevas fram och tillbaka. År ut och år in. Skämt som jag fick 2008 dyker fortfarande upp på Facebook. När det gäller skämtet med mannen som sågar av grenen som han tror sig sitter säkrad på med stegen finns en twist. Tro det eller ej. 

Det har nämligen hänt i verkligheten. 

I slutet av 1980-talet låg jag inlagd på ortopeden på Universitetssjukhuset i Lund. Dagarna flöt inte stilla fram. Vi patienter kallade avdelningen får slit och släng. En ortoped är sällan en patientläkare. Mumlar mest till svar. Nej, det är i operationssalen som ortopeden växer till stjärna. En kombination av skogshuggare/snickare. 

Här kapas människokroppens ben. Det sågas, huggs, borras och spikas dagen lång. 

Förbannat duktiga är dom banne mig. 

En eftermiddag rullades en patient i 60-års åldern in i min sjuksal. Han kom från uppvaket. 

Nyopererad. 

Brutet höften. 

En spricka i lårbenshalsen eller övre delen av lårbenet. Inget kul alls. Gör förbannat ont. 

Fram på kvällen blev Gösta som vi kan kalla honom för talbar. Han berättade då, att han kom från Österlen. Ägde en liten äppelodling som behövde putsas till. Det var då han gjorde det fatala misstaget. 

Placerade stegen på grenen som han sågade av. For i backen och bröt höften. 

Vi andra patienter kluckade av skratt. Tongången kan vara rå men hjärtlig i sådana här sammanhang på ett sjukhus. Gösta skrattade själv, så sista resterna av narkosen for ut. Så gick det alltså till när skämtteckningen ni kan se här ovanför inträffade i verkligheten. 

”Nej, hustrun var inte med. Tur var väl det,” sa Gösta och så kluckade vi som en samling hönor. 

Tänk som det kan sluta. Fast det sista med hustrun lade jag till själv.

 

Nyhet från Region Skåne: Klockan klämtar-så blev mitt liv en kod

 

Det är mycket nu. Anfallen tycks komma från alla håll och kanter. Exakt åtta minuter i två en eftermiddag i veckan, klämtade klockan för mig. 

Jag befann mig i väntrummet till Lungmottagningen astma och allergi på Universitetssjukhuset i Lund. 

Inget märkligt alls. 

Har varit på mottagningen många gånger förr i mitt spännande liv. Det var bara till att checka in som den patient man är. Trodde jag. 

Nä, så enkelt ska det inte vara. 

Region Skåne håller just nu på att lägga om incheckningssystemet till en QR-kod. Precis under klockan fanns den nya incheckningen. 

Via din mobiltelefon. 

Och där stod jag som en idiot. En gammal trött man som helst ville åka hem igen. Tack och lov hade jag med min hjälpreda. Storsonen som genast började förklara och klickade på mobilens knappar. 

Hej och hå vad det gick. 

”Så ja, nu är du incheckad, betald och klar. Far har blivit till en kod,” sa Storsonen och så skrattade vi gott. 

Ärligt talat. 

Jag kände mig fortfarande som en idiot. Nyttig idiot åtta minuter i två en vardagseftermiddag i Lund. 

Ack ja. 

Vill du lära dig allt om checka in med mobilen? Länken till Region Skåne HÄR!

 

Titta vad jag fann på det stora sjukhuset i Lund-en helikopterflygplats

 

Jodå, faktiskt står det så ovanför den stora dörren längst upp i den väldiga sjukhusbyggnaden. 

En helikopterflygplats. 

Det räckte alltså inte med en helikopterplatta utan en hel flygplats. 

Det hade jag ingen aaaning om. 

Har man ögonen med sig på det stora sjukhuset, kan det bli en lustig tur. Inte bara sjuka människor, utan så mycket annat som kan roa en stackars sate för stunden. (texten fortsätter efter bilden)

Det finns en massa maskiner som kopplar upp en till Gud Faders höjder. Sjukvårdspersonal som springer fram och tillbaka med helt andra maskiner. 

Kommer man ut härifrån levande, kanske du tänker. Det vilar nämligen något spännande över miljön. Inte bara en helikopterflygplats som ingen visste fanns. 

Det ska vi nog vara glada för. (texten fortsätter efter bilderna)

 

Av någon obegriplig anledning är alla TV-apparater ur funktion. Vart jag än vänder mig. 

I vilket rum som helst. 

Lappen. 

Ur funktion. 

Tejpad på TV-schermen. 

Då är det inte konstigt att man känner sig hemma i miljön, när man själv får läkarens dom. 

Ur funktion! 

Jag har mått bättre. 

Om man säger som så. 

Läkarvetenskapen grunnar just nu över hur man ska få Rockbäck i funktion igen. 

Hjärtat fladdrar som en tokfan. 

Qui vivra verra! (den som lever få se). 

Latin. 

Flott ska det vara. 

Håll med om det.

 

 

Bakom kulisserna: Sjukhustvätt

 Jag har inga förutsättningar fara ner till Ukraina. Skriva glödheta rapporter om ryssarnas krig i landet. Jag har inte ens ork kvar för slå ihjäl en mygga. 

För inte tala om rota fram om socialdemokraterna i Lomma har något krut kvar. Just för skjuta sönder moderaternas långgående planer på ett nytt kommunalhus och gymnasieskola. Den heta potatisen i byn.  

I stället får jag skriva om sådant som det aldrig någonsin skrivs om, nämligen sjukhustvätt. Det är inte så enkelt som man kan tro hålla hygienen under någorlunda kontroll på ett sjukhus. Det vet alla som vaknat upp efter en omfattande operation. Först får man suga på en fruktpinne för dämpa den olidliga törsten som morfindropp bjuder på. 

Snart nog dyker torklappen fram. 

En sköterska torkar försiktigt ditt arma ansikte. Torklappen blir snabbt din käresta vän i nöden. 

Någon dag senare får du liggande i sängen borsta dina tänder. Det brukar bli som det blir med den borstningen. Tandkrämen är i alla fall god. 

En rondskål med ljummet vatten balanseras nedanför hakan. Tvättlappens hemvist. 

Nu torkar du dig själv i ansiktet. 

Med lappen. 

Går väl så där. 

Nästa steg blir sitta darrande på sängkanten med ett handfat ljummet vatten på det lilla sängbord. 

I centrum tvättlappen. 

Du är i alla fall på gång. 

Sjukhustvätt i all sin linda. 

Du som aldrig varit med om det, fick plötsligt något att tänka på. Tänk på det när du hemma står och sjunger i duschen.

 

Lommabon Janne blev biten av en huggorm-i pekfingret!

 

Nej, det här är inte Putte i blåbärsskogen utan Janne i blåbärsskogen. Han har bott i hela sitt 74-åriga liv i Lomma. Är något av en cyklande profil i byn. En snäll pratsjuk gentleman som jag känt i närmare 40 år. Vi hade också barn i samma Lommaskola. 

Vi stötte på varandra idag-lördag-på Centrumtorget, själva det folkliga navet i Lomma. Janne berättade, att han för en stund sedan mött en förtjusande kvinna som presenterade sig som skådespelerska på Malmö Stadsteater. 

Snart nog hamnade vårt samtal bland huggormar(inga liknelser i övrigt). 

Vi lever nämligen i huggormstider. Sveriges enda giftiga orm. Så varför inte. 

”Vi hade en stuga i Blekinge. Jag var ute i skogen och plockade blåbär. Då högg en huggorm mig i höger pekfinger. Det brände liksom till. Tog mig snabbt in till sjukhuset I Karlshamn och fick serum, motgiftet. Värre än så blev det inte. Allt gick bra, men en kuslig upplevelse var det allt, berättar Janne för mig. 

Nej, då var det värre den gången han körde en pinne i marken som hamnade rakt i ett jordgetingbo. 

En jordgeting som får en pinne i huvudet blir garanterat fly förbannad. Med hjälp av kompisarna anföll jordgetingarna Janne som fick minst 20 stick. 

Den här gången blev han riktigt sjuk och hamnade på Universitetssjukhuset i Lund. Jordgetingar ska man inte leka med. Det var nästan värre än bli biten av en huggorm. 

”Fast jag överlevde även jordgetingarna, men det var jobbigt. Jag blev väldigt sjuk, säger Janne, så skrattar vi gott tillsammans. 

Ett samtal i Lomma kan ha många trådar att dra i. Detta en helt vanlig lördag sommaren 2022. Men ett samtal med både gift och udd i. 

Klockrent.

Faktiskt.

 

Mitt sjukhusliv i torsdags: Fläkt från den finare världen-handväska för 32 000 slog sig ner

 

Entrén till det stora sjukhuset i Lund är ett skådespel vid lunchtid. Läkare och övrig sjukvårdspersonal hastar stressigt med matpaket i famnen. Kör slalom mellan vårdtagare som hackar sig fram med rollatorer, käppar, rullstolar och människor med öronsprång. 

Luften fylls av plågor och elände. 

Vissa slår sig ner för en fika i restaurangen med ockerpriser. En Coca-Cola med en torr brödbit för 74 riksdaler. 

Jag har tillbringat mycket av väntans tider i denna ångestladdade miljö. Vilar en märklig spänning i tystnaden som råder. 

Ingen pratar, nämligen.

Alla ska någonstans.

Har ett mål i sikte.

Jag satt i mina egna tankar och studerade miljön. Plötsligt slår sig en svartklädd kvinna i övre medelåldern ner i stolen mitt emot mig. Hon har till och med ett svart munskydd som harmonierar stilfullt med hennes gråsprängda hårsvall. 

Nej, hon hälsar inte. Det gör man inte i denna illustra församling. 

Hon börjar ivrigt gräva i sin handväska. Det är då en fläkt från den finare världen träder in i mitt liv. Ser det berömda märket på väskan. 

Prada. 

Mellanstor.

Bättre än så kan knappast en handväska bli. Mitt snus i fickan känns malplacerat. 

Jag stirrar fascinerat på den svartklädda kvinnan som fiskar upp en mobiltelefon. 

Snabb kontakt. 

Kvinnan reser sig och försvinner bland jäktade läkare, övrig sjukvårdspersonal och lytta och halta. 

Djävulen bär Prada, heter en berömd film med Meryl Streep, Men nej, det kan väl inte stämma. 

Min svartklädda dams mellanstora handväska stämde i alla fall. Den kostar 32 200 kronor. 

Jag tog en snus och suckade.

 

Vår febertermometer fick spader

Det är inget konstigt, att en febertermometer får spader i dessa tider. Är det inte regeringsröra, så har svenska städer förvandlats till rena rama skjutbanorna. 
Man kan få spader för mindre. I alla fall en febertermometer som slår krok på sig själv, och skickar din temp upp över himlavalvet. 
Minns gamla tiders febertermometrar. 
Laddade med kvicksilver. 
En klick fett på toppens lilla knopp. Sedan, ja, rakt upp i akterkastellet i fem minuter. Febertagning var högprioriterat på sjukhus. Morgon, middag, kväll och någon extra gång vid behov. 
På sänggaveln hängde en feberkurva som sköterskan kollade femtioelva gånger om dagen. Det var på den tiden, ordning och reda med feberkurvorna på de svenska sjukhusen. Något annat finns inte att säga. 
En dag när jag hamnat på akuten, stoppade sköterskan in något i mitt ena öra. Tidens nya febertermometer som pep färdig nästan omedelbart. 
Jag blev häpen över nymodigheten. 
Snart nog ägde vi alla en sådan tingest. 
På sjukhuset sopades den högtidliga termometerstunden i akterkastellet bort. Samma väg gick den förnämliga feberkurvan nere vid sänggaveln. 
Numera är det lite hipp som happ med feberkollen på våra sjukhus. Ingen stor sak längre. Vet inte om det var bättre förr.
Själv tar jag numera ytterst sällan tempen. I går infann sig plötsligt behovet. Vänster smalben kändes och såg inflammerat ut. 
In med tempen i örat och 38,8 i feber. Jävlar så sjuk jag blev med en gång, trots jag inte kände mig märkvärdigt febrig. 
Hustrun frisk som en nötkärna testade i sitt öra och, ja, 39,4 i feber. 
Vi stirrade oförstående på varandra.
Vår termometer måste ha fått spader. 
Byte av batterier samt ny plasttratt och jag hade 36,7 samt hustrun 37,2. Vi var åter normala, andades ut och skrattade gott åt eländet. 
Skänkte en stilla tanke, på den en gång laddade kvicksilvertermometern som alltid visade rätt på öret.
Lustigt, så säg. 

Mest spännande på hjärtmottagningen-ett par cyklar på väggen

Jag förstår om vissa undrar över varför det varit tyst på bloggen några dagar. Orsaken är den här: ett par cyklar på väggen. 
Mitt tickande hjärta genomgår en stor undersökning. Kunde mått bättre, om man säger som så. 
Gårdagen-onsdag-tillbringade jag på hjärtat i Malmö. Väntrummet lika trist som alla andra väntrum på ett sjukhus. 
Tills jag upptäckte ett par rostiga cyklar som hängde en bit upp på väggen. Det var det enda roliga med hjärtmottagningens väntrum. Skulle säkert föreställa ett konstverk. Inget bli glad över. Kostade säkert sjukvården på SUS i Malmö en och annan vacker slant. Roligare än så blev inte väntrummet. 
Fast glad över få slippa sjukhusets stora akutmottagning en bit bort. Med alla skjutningar och sprängningar, är akutmottagningen i Malmö det sista stället man vill hamna på. Då är det allt roligare med ett par rostiga cyklar en bit upp på väggen. 
Vem gillar inte en bicycle gjord för två, från låten Isabella, skriven av Alma Rek 1906.

Lommabon dog framför mina ögon-berättelsen om när jag slutade röka

Den här tragiska historien, har jag tidigare endast berättat om för min familj. Min äldsta son påminde mig i går om historien. För honom blev det ett starkt minne som aldrig lämnat honom. Då bestämde jag mig för, att berätta för världen om den fasansfulla sjukhusupplevelsen. 
Jag har naturligtvis under alla mina sjukhusinläggningar, träffat både fantastiska medpatienter som sjukhuspersonal. Det har givetvis även funnits folk åt det andra hållet, om ni förstår vad jag menar. Fast de är faktiskt i marginalen. 
En av alla de medpatienter jag lärt känna genom åren, är det speciellt en person som sticker ut. Mannen räknade sig som en gammal Lommabo. 
Vi låg inlagda på samma sjuksal. Ofta sammanstrålade vi i avdelningens rökrum som fanns på våra sjukhus för ca 30 år sedan. 
Vi rökte och drog en och annan ekivok historia, för hålla humöret uppe. Sladdrade också om andra Lommabor vi kände till. 
Mannen hade inga ben.
Inte ens proteser. Satt i rullstol.
”Rökningen,” sa han, så där lagom lakoniskt med rosslig röst och drog ett djupt halsbloss. ”Rökningen har kostat mig mina ben.” 
”Det var som fan,” svarade jag förvånat. 
”Inte nog med det. Halva lungan har också gått upp i rök. 
Lungcancer.” 
”Å...usch då, fick jag ur mig och undrade om det inte var tid sluta röka? Med tanke på omständigheterna, en naturlig fråga. 
”Aldrig. Jag sitter fast i skiten. Det är helt enkelt för gott.” 
På kvällen låg vi där i våra sängar, mitt emot varandra. Drog lite nya ekivoka historier. Skrattade och önskade varandra en god natt. 
Efter några minuter hörde jag ett märkligt rosslande läte. Precis som andningsluften passerade genom en låda med rostiga spikar och muttrar. 
Jag satte mig upp i sängen. 
Såg mannen ligga blickstilla med öppen mun. 
Kallade på honom. 
Inget svar. 
Då slog jag larm. 
Personalen kom inrusande. 
Draperi drogs för.
Läkaren kom med andan i halsen. 
Mannen var död. 
Rökningen tog hans liv. Mannen helt enkelt rökte ihjäl sig. 
Jag sov inte en blund den natten. Det var en för hemsk upplevelse. Gjorde jävligt ont. Jag försökte glömma. 
Förtränga. 
Tills min son påminde mig om historien. 
Därför berättar jag den här och nu. 
Förresten. 
Jag har själv inte rökt sedan dess.

”Gubbaljud”-finns det?

Jag har lagt märke till att de båda TV-profilerna, Kristian Luuk och David Hellenius, använder sig av just ”gubbaljud” som en lustighet. 
Det är som de båda snabbtänkta begåvningarna är rädda för att, ”snart är vi själva där”. Finns då "gubbaljud" i verkligheten. Inte enbart i roliga skämt om åldrandets vedermödor? Den som bäst kan svara på frågan är jag själv. 
Framför allt har jag skaffat mig en gedigen erfarenhet efter alla mina sjukhusvistelser som började i barndomen. 
En gång i tiden blandades barn med gamla i sjuksalarna. Mitt första minne är från när jag var sju år. 
Alla gamla män rapade, fes och harklade sig. Och spottade slem i en emaljerad potta. Vi barn blev paralyserade av skräck. 
En vidrig upplevelse. 
Det var då det. 
Tänkte på detta, när jag blev vuxen och låg inlagd. 
Samma procedur upprepades. 
Äldre män rapade, fes och harklade sig. 
Och spottade numera slem i en rondskål. 
Det är väl alla dessa ljud med pustar samt läten som en spelande orre, Kristian Luuk och David Hellenius, menar? 
Nu är jag själv där. 
Långt före både Luuk och Hellenius. 
Jag har nått åldern då man rapar, fiser, harklar sig och spottar ut slem i en pappersnäsduk hemma.
Heller har jag verkligen det?
Den som kan ge svar är hustrun som jag snart, mycket snart, levt tillsammans med i 50 år. ”Nja, säger hon. ”Du låter inte mer nu, än vad du alltid har gjort.” 
Jaha, vad ska man svara på det? 
Det känns inte som jag har alla rätt denna gången. 
Kärringaljud. 
Finns det? 
Det är inte min sak att avgöra. 
Kanske Luuk och Hellenius hjälper oss på traven.

Sjukvårdens mörka hemlighet-byte av läkare ett riskmoment

Jag har varit en del av den svenska sjukvården sedan 1950. Då var jag ett litet barn. Låg inlagd för scharlakansfeber på Halmstads sjukhus. 
Isolerad. 
Fick inte ens träffa mamma eller pappa. Det var så det gick till för snart 70 år sedan. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna som Liberalernas partiledare, Jan Björklund, säger. 
Mina sjukdomar har stått som spön (förlåt Björklund) i backen. Flera dödligt allvarliga sjukdomar. 
Otaliga operationer. 
Stort som smått. 
Mängder av läkare har passerat revy. 
Vissa bättre än andra. Några slutat som stjärnor inom läkarvetenskapen. Rockbäcks sviktande hälsa en utmärkt träningsrunda mot större uppgifter i USA. Andra gått i pension eller själv avlidet, när de gett järnet för hålla Rockbäck vid liv. 
Hur som helst. 
Det är nu det blir bekymmersamt. 
På en specialistklinik ”ärver” en annan läkarkollega dina irrfärder inom den svenska sjukvården. 
Redan vid det första mötet, märker du att den nya läkaren är dåligt påläst i ditt fall. Det är nu din utbildning av nykomlingen startar. Detta är av yttersta vikt, för det handlar syvende och sist om ditt eget liv. 
En ny läkare med fräscha ögon, kan plötslig få för sig du ska ta hans favoritmediciner. Trots att det du redan har plockat i dig funkat jättebra de senaste 20 åren. 
Fallgroparna otaliga. 
För tillfället har jag ett hjärtflimmer som ställer till mycket oreda för mig. Väntar på en el-konvertering. Det blir den tionde sedan 2004. Brukar fungera alldeles utmärkt. Då har jag fått ett problem på halsen som egentligen kanske inte är något problem alls, utan endast jag som är nojig. 
Min hjärtläkare sedan 2004 är utbytt. 
När vi träffades var han en mycket begåvad ung man. Snart nog både professor samt en internationell auktoritet på hjärtats mysterium. Jag var alltså under den absolut bästa tänkbara läkarvård. 
Ställde till och med upp för honom i undervisningen av läkarstudenter. Berättade under muntration, att ett förmaksflimmer också kan uppföra sig som ett barnprogram i TV, Bo-li-bom-pa. 
Nu har min duktige hjärtläkare fått nya spännande uppdrag i USA. Därför träder en annan läkare in på banan. 
Jag blir omedelbart nervös. 
Jag vet. 
Det blir till börja om från allra första början igen med journalanteckningar, medicinlistor och förhoppningsvis tusen andra viktiga frågor som alla läkare inte är det minsta intresserade av. Det är jag. För det gäller mitt liv. 
Varför berättar jag då allt detta? 
Tänkte det kunde vara bra att veta. 
Insider information. 
Svensk sjukvård är inte bara köer eller väntetider på akuten. Svensk sjukvård är så mycket mer. 
Slutar jag inte nu, är det på väg bli en bok i psykoterapi. 
Därför stopp.

GladRapport från multisjuk Lommabo

Det mest normala är att multisjuka personer fastnar för evigt i sjukvårdssystemet. Vi läser också alltid om multisjuka personer i samband med vårdskandaler. Det finns liksom ingen slut på förskräckelsen. 
Klassas som multisjuk bör man helst vara 75 år, samt ha diagnosen för minst tre eller flera sjukdomar. Allt enligt Äldrecentrum. 
Jag tillhör den ivriga typen. Kvalar in med råge. Trots barnsliga 70 år. Andra sidan kvalade jag in redan för 20-30 år sedan. Om inte redan i barndomen.
Jo, det står faktiskt multisjuk i min journal. 
När en person är multisjuk måste samtliga sjukdomar vårdas som en baby som appas, förlåt nappas, ska det vara. 
För min egen del betyder det varje år en normal hälsoundersökning på Vårdcentralen, samt minst tre stora 1000-mila service extra allt inne på det stora sjukhuset. 
Då vänder man ut och in på den multisjuka. Det är som en smärtfri rotfyllning för hela kroppen. 
Kroppens kemi som läses av i blodet på något labb. Läkaren gör resten: trycker, känner, skriver ut recept, ställer frågor, blodtryck, ger dig labbsvaret på natrium, kalium, kreatinin, albumin, calsium, fosfat, magnesium, järn, urat, koldioxid och så vidare i all evighet. Du är med andra ord under järnkontroll. 
För min del blev det en GladRapport i går: allt under kontroll. 
För en multisjuk är det som vinna på lotto. 
Var rädd om ditt liv. 
Du har bara ett. 
Tänkte jag och gick hem.

Påskminne: När barnbarnen gav mig livet tillbaka

Tänk vad några barnteckningar kan betyda. Tänker också på så viktigt barnbarnens besök var för farfar som kämpade för livet på sjukhuset. 
De flesta påskminnen kommer och går. Påsken 2014 sitter för alltid fast i mitt minnenas kammare. 
Jag låg på sjukhuset efter en allvarlig olycka. Då kom barnteckningarna och barnbarnen. Absolut bästa medicinen. 
När jag var allvarligt justerad fick min son Johan som skriver barnböcker, sköta bloggen. Så här skev han på bloggen påsken 2014. Jag kan falla i gråt än i denna dag. 
(texten fortsätter efter bilden)

"Så länge jag kan minnas har min pappa haft vacklande hälsa. Många turer har det varit genom åren. 
Ett år firades mina föräldrars bröllopsdag i sjukhuscafeterian med punschrulle. 
Ett annat år hade vi en liten midsommarstång med till hans sal. 
2014 kan nog vara hans tredje påskafton på sjukhus. Rätt tokigt, när man tänker på det. Men trots det är han oftast optimistisk. 
"Jag lever", brukar han konstatera. 
Och det är det som räknas. 
Han finns kvar hos oss med all sin kärlek och alla upptåg. (Han bollar för övrigt idéer med mig och jag kan lova er att ni har mycket att se fram emot. Han är frustrerad över att inte kunna blogga ut alla nyheter han hittar på sjukhuset. Men det kommer.) 
När jag växte upp skröt jag att "Ingen kan rapa och fisa som min pappa." Något som jag var väldigt stolt över. 
Inte ens en rymdpromenad hade lika hög status när jag var liten. 
Nu skryter jag om annat. 
Nu säger jag: 
"Det finns ingen som min pappa." 
Glad Påsk, pappa. 
Och tack för att du ständigt kämpar på och aldrig ger upp. /Johan Rockbäck"

Läsning för deppade: Rullgardinen

Det är absolut inget ovanligt alls, med att dra ner rullgardinen. 
Det kan göras precis när som helst. Hur som helst. Av vem som helst. Dag som natt. Spelar liksom ingen roll. 
Min dag började som den börjar för de flesta som begåvats med en egen säng. Man vaknar upp. Till en ny dag. 
Rullgardin upp. 
Sedan blir det: tandläkaren, sjukhuset samt bilverkstaden för rullgardinen hade gått ner för bilradion. 
Utanför mitt lilla liv brusade det stora livet förbi med en väldig hastighet: det var krig, Facebook stoppar Cancerfondens bröstkampanj, Johaug stängs av, bilar i massiv frontalkrock på Fjelievägen, anfallsbekymmer i MFF, Trump och Clinton vädrar smuts. 
Mitt i allt detta, hänger nyheten om att äldre blir deprimerade, ledsna, sömnlösa och förtvivlade över att livet är på upphällning. 
Jag drar ner rullgardinen och kryper till kojs. 
Tar en napp.
Mitt på blanka dagen.
Drömmer om en annan tid. Ett annat liv i en rörig dröm.
Varken början eller slut. 
Kaos. 
Jag vaknar upp.
Skrattar gott. 
Inte ens en jäkla dröm skänker frid i sinnet.
Rullgardin upp. 
Ljuset strömmar plötsligt in i rummet.
Ljus betyder liv.
Visst är det gott att leva, som Galenskaparna sjöng en gång i tiden.
Var du deppad när du börjar läsa, mår du säkert bättre nu.
Tacka i så fall rullgardinen. 

Min stund på jorden

När aprilsolens första strålar smeker ansiktet, går en lätt ilning av förtjusning genom min kropp. Det är själva livet som bjuder in till en skönare och varmare årstid. 
För två år sedan, vid den här tiden, var jag efter en allvarlig olycka ett kolli på sjukhuset. Jag kunde varken pissa eller skita utan kraftfull insats av sjukvårdspersonalen. 
Den gången passerade mitt liv revy. 
Livet gör det när man förvandlas till en grönsak. 
Döden fanns med mig varje timme, minut och sekund. 
Precis så var det. 
Jag kände av döden i hela kroppen. (texten fortsätter efter bilden)

Efter veckor på sjukhuset började jag sakta besegra livsstriden. 
Ville hem till varje pris. 
Mot läkarnas inrådan skrevs jag ut. 
Sjuktransport tog mig hem till nästa fas i livet. 
Nu blev jag hemsjukvårdens kolli. 
Mitt hem förvandlades till en sjukstuga. Fantastiska hemsjukvården i Lomma kom otaliga gånger.  Vecka ut och vecka in som blev till månader.
Dygnet runt. 
På bilden här ovanför ser vi sjuksköterskan, Andrea. För första gången skulle hon få byta ut svamparna som placerats inne i mitt högra ben och lår.
Medicinsk pump för påskynda läkningen.
Allt för påskynda läkningen. 
”Vågar jag det? Jag har aldrig gjort det.” 
Andrea var orolig. 
”Tveka inte. Kör,” kraxade jag och så skrattade vi gott, för humorn är viktigare än någonsin i livskrissituationer. 
Sommaren 2014 blev det rullstol som fram mot hösten byttes ut mot en rollator. Ett år senare  försiktigt med två kryckkäppar. 
Igår-onsdag-tog jag en kortare promenad med endast en kryckkäpp. Sedan satte jag mig i Täppan och njöt av aprilsolen. 
Förvandlad från kolli till livs levande. 
Min stund på jorden.

Calle Rockbäcks memoarer: Från förkylning till dödliga sjukdomar

Alla har vi varit förkylda. Vuxna drabbas två till fem gånger varje år. Förkylning är en infektion i de övre luftvägarna och rhinoviruset är den vanligaste orsaken till förkylning (Wiki). 
En vanlig sketen förkylning kan ställa till mycket elände för den drabbade. Det finns få sjukdomar som är så irriterande. 
Det bästa med en förkylning är trots allt att den går över efter en tid. Dödligheten får betraktas som obefintlig. (texten fortsätter efter bilden)

Däremot finns det avsevärt många fler sjukdomar som kan leda till döden. Har under mitt oändligt spännande liv hunnit avverka några stycken. 
Liemannen har vakat vid sjuksängen, för vidare färd till de sälla jaktmarkerna. 
Redan som liten rar gosse blev det en brusten blindtarm. En liten kusin hade avlidet något år innan av sin brustna blindtarm. 
För egen del opererad akut av biträdande lasarettsläkaren Fredrik Koch (1907-1983) vid Allmänna Sjukhuset i Malmö. Se bilden här ovanför. (texten fortsätter efter bilden)

Den erkänt skicklige kirurgen blev sedermera gift med den berömda skådespelerskan, Gaby Stenberg (1923-2011)-se bilden. Fast det är en annan historia.
Jag överlevde däremot med en hårsmån. 
Varför? 
En skicklig kirurg i kombinationen med stark livsvilja. 
I slutet av 1990-talet cancer. Den stora skräcken. 
Operationen på Universitetssjukhuset i Lund tog tio timmar. Jag var borta från den här världen under 4-5 dagar. Snittet som lagts började i ryggen och slutade en bit förbi navelgropen framme på magen. 63 cm långt. Personligt rekord. Det blev en tuff kamp för att överleva. 
Fick slå tillbaka flera attacker från Liemannen. 
Gick segrande ur den matchen. 
Överlevde. 
Varför? 
Åter en skicklig kirurg i kombination med stark livsvilja. Cancern t o m besegrad. (texten fortsätter efter bilden)

Tredje gången gillt, kom i början april 2014. 
Parkerat bilen i garaget. 
Tappade balansen. 
Föll handlöst rak lång ner i asfalten med ansiktet före. 
Allvarliga inre skador. 
Det har blivit några blogginlägg om den resan. 
Däremot inte om dagarna i akutrummet på avdelningen. Ett stort läkarteam kämpade dygnet runt för rädda ett trasigt liv. 
I minnet fastade två suddiga bilder: den tomma känslan av hur livet rann bort, en MYCKET sorglig tanke om färden in i döden.
Liemannen kröp ner i sängen. Det var själva helvetet på jorden. Säkert. När döden kommer, är den precis så kuslig som den låter.
Jag ville inte alls följa med. 
Styrkan kom från min älskade familj.
Med de sista krafterna knuffades fanskapet (Liemannen) ner på golvet.
Mot alla odds. 
Så kändes det.
Ingen lättnad. 
Bara en kamp.
Jag överlevde, men var i stället trött. 
In till döden trött
Överlevde? Än en gång.
Duktiga läkare i Lund i kombination med ett eget jävlar anamma.
Och familjen.
Tummen upp på det. (memoarer i kortform-det finns mera, mycket mera)

”Farväl min älskade rullstol”

Älskling betyder det franska ordet, bien-aimée. 
Jag tycker nämligen det är vackert kalla en rullstol för just älskling. På franska extra vackert. 
Läs och förstå. 
När du råkar ut för en allvarlig sjukdom eller som i mitt fall en svår olycka och ditt liv landar i en rullstol, då blir rullstolen en egendomlig kärlekshistoria. 
Först en form av hatkärlek, sedan en allt mer värmande relation. Du inser att utan stolen är livet kört. 
Ta då snabbt åt dig din nya kärlek (tips). 
Jag har haft en och annan rullstol i mitt liv. Under 1980-talet fräste jag omkring över ett år i en rullstol. Det gick det med. 
Nu senast våren 2014 ställde Lommas Hemsjukvård upp med pukor och trumpeter. En makalös service mötte mig när jag skör på livets tunna tråd, återvände hem med en sjuktransport efter veckor på sjukhuset. 
Allt, precis allt, var väl förberett med otaliga hjälpmedel till noll kostnad i hemmet. I centrum en stor härlig rullstol. 
Jag kämpade mig tillbaka mycket tack vare formidabla Lomma Hemsjukvård. Och, inte minst, en nitisk dynamo i hustrun som vakade över mig dygnet runt. 
Min bästa tid är nu, som Jan Malmsjö sjöng en gång i tiden. 
Avrustning. 
Nämligen. 
Då ringer man själv till arbetsterapeuten i kommunen. Hjälpmedel plockas då åter bort till 0 kostnad. 
I måndags kom Mohammed och hämtade rullstolen som inte kostat mig ett öre. Sakta rullade han i väg med min bien-aimèe. 
Jag fick en lycktår i ögonvrån. 
FOTNOT. Med facit i hand, borde jag inte skrivit-mer eller mindre-ut mig själv från sjukhuset. Jag drabbades av svår hemlängtan. Ville överleva hemma. Det gjorde jag också som synes.

Rockbäcks resa: Från vårdkolli till trappartist

Den som aldrig gjort resan från dödens väntrum som vårdkolli till en jublande glad trappartist, har något att se fram emot. 
När du placeras i ett akutrum uppe på sjukhusavdelningen och all den läkarexpertis som finns att uppbringa kallas in, för att rädda ditt liv, då tickar livets klocka knappt alls. 
Du är för sjuk att ens tänka. 
En zombie kan nämligen inte tänka. 
För du är nu en zombie. 
Du pissar och skiter i sängen. 
Vårdpersonalen-tack-jobbar för högtryck med slangar, sprutor, bandage, kuddar, maskiner, lakan, rondskålar, ropar ideligen ditt namn, tömmer ditt piss innan katetern är på plats och torkar din röv. 
Gång på gång på gång. 
Det var mitt liv som vårdkolli efter olyckan den 3 april 2014. 
Jag skulle parkera bilen i garaget, tappade balansen och föll handlöst med huvudet före i asfalten. 
Allvarliga inre blödningar m m. Väldigt mycket trasigt. Trauma. Rockbäck i bitar. (texten fortsätter efter bilden)

Efter veckor på sjukhuset, otaliga operationer, började marschen tillbaka till livet. Det var skakigt värre. Det kändes som tusen hinder som skulle besegras. 
Skulle det verkligen gå? 
Först sängläge några veckor/månader i hemmet. 
Hustrun och Hemsjukvården i Lomma gjorde ett fantastiskt jobb med resterna av herr Rockbäck: sedan rullstol, rollator och nu-1,5 år senare-test med kryckkäppar. 
Trappor ens största fiender. 
Först klarade jag tre trappsteg, fem trappsteg och plötsligt en vacker sommardag för en tid sedan, en hel rak trappa. 
Jubel! 
Då åkte jag utan skyddsnät till Brösarps Gästgivaregård. 
Beställde inte något handikapprum. 
Raka rör. 
Inget fegspel här inte.
Guldrummet-ingen hiss-på andra våningen. 
Där förvandlades jag till trappartist. En skakig trappartist, men jag klarade av det: upp och ner, ner och upp, fram och tillbaka. 
En djävulsk krokig trappa utan slut, kändes det som.
Jo, svetten lackade.
Snacka om att jag växte, inte minst psykiskt, efter den trappatsen (medvetet felstavat). Vårdkollit rör på sig. 
Från Brösarps backar till Brösarps trappor. 
HIPP-HIPP-HURRA!