skip to main |
skip to sidebar
Läser den eminente skribenten, Johan Hakelius, historiska resa in i Brexits tokiga värld, i veckans nummer av tidskriften Fokus.
Johan Hakelius tar oss med flera hundra år tillbaka i tiden som mest speglar engelsmännens sätt att vara eller inte vara.
Mycket galenskap.
Illustrationen förnämlig: en kryddstark flaska HP-sås med söt röksmak. Tillverkas i Birmingham.
En gång i tiden fick jag jobb på stadens sjukhus som vårdare.
Orsaken enkel.
Vi har fått mycket skoj från detta land. Allt från The Beatles, Churchill, Monty Python till William Shakespeare samt mycket mer därtill som gett bestående avtryck. Inte minst fotbollen. För inte tala om publivet som jag lärde mig älska för 50 år sedan.
Ja, så då röran med Brexit som ytterst få, begriper sig på.
Den älskar vi inte alls.
Johan Hakelius lyckas väl si-så-där, med att släppa slutdevisen. Fast intressant läsning är det allt.
Det värsta är att EU behöver mer britterna, än vad britterna behöver EU. Heller det kanske är tvärtom.
Vem vet?
Bäst är när Hakelius citerar journalisten, A A Gill som skrev så här:
”Det som tycks massivt engelskt är, faktiskt, ilska. Kollektivt och individuellt är engelsmännens arga över något. Den hopsnörda munnen och de muttrade kraftuttrycken, den ursinniga blicken och rynkande pannan är Englands folkdräkt.”
Hur gick det då med det där jobbet i HP-såsen hemstad Birmingham?
Jag hoppade av.
Lika så bra det.
Annars kanske ni inte fått läsa denna texten.
Engelsk folkdräkt? Ja, inte som bilden här nedanför, i alla fall, men kunde gott vara det. För hur skulle det annars se ut?
Idag sitter jag och läser Expressen på webben. Läser om Huda Kattans blogg som omsätter 11,5 miljarder kronor.
Mest i världen.
Calle Rockbäcks blogg omsätter 0 kronor.
Jo, ni läste rätt.
Jag har tjänat 0 kronor på min blogg under mer än 11 år, jag har harvat med bloggen. På något vis känner jag mig som en dubbel fattigpensionär.
Fast jag är inte avundsjuk.
Inte ens bitter.
Fattas bara annat.
Huda Kattan-härligt namn- skördar sina miljarder på skönhetsprodukter. Huda Kattan har sedan starten för 6 år sedan blivit ett skönhetsimperium, med närmare 40 miljoner följare bara på Instagram.
Där är jag inte ens aktiv.
Huda Kattan är alltså världens mest framgångsrika skönhetsinfluencers som det så vackert heter.
Nej, jag har inga som helst planer på måla upp mig med läppstift, foundation, highlighter och ögonskuggor, flera ska dessutom vara färgstarka. Däremot med snus, men inget sus och dus, för det orkar ingen ”gubbjävel” med längre.
Sminkmarknaden i världen erövrar hon från sitt huvudkontor i Dubai tillsammans med sin syster, Mona Kattan-det där efternamnet igen.
Där bloggas det så skönhetsprodukterna ryker om tangenterna.
Nästa projekt är att slå sig in på den amerikanska marknaden.
Mitt nästa projekt är att överleva dagen.
Drömma om Huda Kattan.
Det är vackert så.
I gårdagens blogg satt jag och läste om Sarah Emond som ska rädda världen. Idag sitter jag och bläddrar bland tomma sidor.
SE-banken ville inte satsa 10 miljoner på min idé om en medicinsk tidning. Projektet skulle sjösättas 1991, alltså för 28 år sedan.
Jag kopplade in en journalistkompis som var bra på siffror. Dessutom en rutinerad journalist. Han genomförde en förnämlig uträkning av hela upplägget: alla kostnader in i minsta detalj redovisades.
Namnet på tidningen glasklart, Dina Mediciner alternativ Din Medicin. På marknaden fanns ingen sådan här tidning.
Vi var eld och lågor.
Vi skulle bli först ut på banan i Sverige. Det fanns bara en inte så liten hake. För ro projektet i land behövde vi låna upp 10 miljoner kronor, närmare 14 600 000 år 2019. Eftersom vi inte begrep bättre, knallade vi ner till SE-banken i Lomma.
Presenterade vårt storslagna projekt för bankdirektören. Han vände och vred på våra papper. Bedrev huvudräkning i tysthet. Sneglade på oss och sa:
”Intressant. Jag återkommer i veckan med besked.”
Det blev nobben.
SE-banken vågade inte ge sig in i något ovisst tidningsprojekt. Därför sitter jag här med tomma papper som skulle varit fyllda med medicinska nyheter. En spännande produkt, skulle det visa sig.
För några år senare dök tidningen upp på marknaden under namnet, Dagens Medicin. Den blev prisbelönt och stor succé. Numera ägs den av familjen Bonnier.
Kan väl aldrig tänka mig att någon snodde vår idé. I alla fall inte SE-banken i Lomma. De blev lika blåsta som vi.
Man kan faktiskt tänka sig från fiasko till succé, men då var inte vi alls med.
Bortspelade.
Tablå. (se bilder här nedanför)
Sitter och läser om Sarah Emond, 38 år, i dagens (onsdag) Sydsvenskan. Hon är märkvärdigt nog bosatt i Lomma kommun.
Fast det skriver inte Sydsvenskan om. Inte om hennes ålder heller.
Det gör däremot jag.
För visst blir man stolt över texten i Sydis...med uppgift att lösa världsproblem som svält, fattigdom, utbildning, ohälsa och att rädda klimatet.
Inget snack om saken.
Sarah Emond som nu blir chef för FN:s innovationscenter i forskningsparken Ideon i Lund är en superkvinna av rang.
Hennes arbetsuppgift är minst sagt betungande. Med sig i bagaget har hon naturligtvis gedigna kunskaper. Regeringen skjuter också till 16 miljoner kronor. Även teknikföretaget Sony finns med i satsningen på rädda världen.
Nej, jag känner inte Sarah alls. Har inte ens sett människan på Hemköp i Lomma. Hade alltså ingen aning om denna superkvinna förrän jag läste om henne i Sydsvenskan. Fast jag skulle bra gärna vilja lära känna Sarah Emond.
Läs igen hennes framtida arbetsuppgift som inte går av för hackor.
Sarah ska lösa världsproblem som svält, fattigdom, utbildning, ohälsa och att rädda klimatet. Jag blir alldeles matt.
Och stolt över denna ytterst begåvade kvinna.
Där ligger en annans hönshjärna i lä.
Lycka till, Sarah Emond.
Då får alla mina tummar och tår, i färden mot en bättre värld.
Den senaste tiden har vi matats med leveranskaos inom sjukvården. Det talas om 100-tals inställda operationer i fem av landets sjukvårdsregioner.
En som inte drabbats av röran är Region Skåne. Det är min sjukvårdsregionen, så då får man dra en suck av lättnad.
Orsaken tämligen enkel.
Region Skåne har inte Apotekstjänst AB som leverantör av sjukvårdsmaterial. Region Skåne har avtal med en helt annan leverantör, nämligen Göteborgsföretaget OneMed.
Detta bekräftar Region Skånes pressavdelning, Maria Wogensen, för mig:
”Hej Calle!
Region Skåne är inte berörd av den kris som har drabbat ett antal andra regioner, eftersom vi har en annan leverantör. Region Skånes leverantör av den här typen av material heter OneMed.”
Tack, Maria, för det klara beskedet.
En liten naggande god nyhet, för alla som bor inom RS domäner. Annars dundrar Rapport på, så man kan tro det gäller hela landet, så är det alltså inte.
Bra att veta, att det inte saknas en skalpell eller annan nödvändig utrustning vid nästa operationstillfälle.
Vi kan andas ut.
OneMeds lager, här nedanför, ser i alla fall välfyllt ut.
Det är mycket nu. För övrigt är det är alltid mycket nu.
Är det inte rekordröran med Brexit, så rör Trumpen till världspolitiken på sitt unika vis. Även svensk inrikespolitik rör samman kroppens nervtrådar till ett nystan som gör en tränad väverska yr i mössan.
Alla störtdyker samtidigt på kroppens största nervtråd, ischiasnerven, samtidigt som man är intrasslade i kroppens centrala nervsystem med ungefär 100 miljarder nervceller. Då har jag inte ens nämnt gliaceller som är tio gånger så många.
Förstår ni hur svårt vi har och begripa oss på den ekvationen?
Själv buffar jag också in dagens match mellan Hammarby IF-Malmö FF. Man kan säga att jag toppar kroppens nervsystem med en allsvensk match som gör ont om MFF förlorar. Vid en vinst breder ett lugn ut sig över 100 miljarder nervceller som en vacker sommardag vid en vacker badvik.
Livet blir plötsligt, så mycket lättare att leva. Människor omkring mig ler och skrattar. Det är som alla världens problem inte existerar.
Ditt liv blir till en skön bubbla.
Till nästa match, vill säga.
Blir det förlust är risken stor för en nervkollaps. Rakt in i ett bråddjupt mörker, far en stackars sate omkring intrasslad i en nervboll med ungefär 100 miljarder nervceller. Då har jag inte ens nämnt gliacellerna om är tio gånger fler.
Förstår ni problematiken?
Jag förstår det knappas själv.
Sicken nervpärs vi har att gå igenom idag.
Stackars oss.
Må vi landa på fötterna.
Det hör inte till vanligheten, att ett jippo i Lomma blir utsålt. Med andra ord blir det lapp på luckan, när fantastiska Marianne Mörck kommer till byn på söndag.
Inte nog med det (1): Marianne Mörck kommer nästan direkt från TV-programmet, ”Min sanning”, i SVT.
Inte illa tajmat av arrangörerna.
Inte nog med det (2): skönsjungande Marianne ska dessutom kompas av Lomma-Bjärreds Dragspelsklubb.
Kombinationen oslagbar med folkliga Marianne Mörck. I normala fall hade jag själv bänkad mig på Lommas Dansrotunda. Älskar både dragspel och Marianne Mörck.
Två saker stoppar mig: först då min hälsa, sedan spelar Hammarby IF-Malmö FF exakt samma tid kl. 15.00 som dragspelarna med Marianne Mörck i spetsen drar igång musikfesten. Möjligen mindre bra tajmat av arrangörerna.
Fast det spelar egentligen mindre roll. För allt är utsålt ändå.
Hur som helst, så har dragspelsklubben övat så klövarna skaver i sommar. Kossorna råmade i takt.
Finns att skåda på Youtube.
Kossorna på ängen älskar dragspel, heter inlägget.
MUUU..på er.
Det finns väl knappt någon människa kvar som minns, George Formby (1904-1961). Allmänt kallad Flygmalajen.
Han var en brittisk komiker som lirade ukulele och sjöng.
Vi barn såg Formbys filmer på söndagens spännande matinéföreställning under 1950-talet. Skrattade så vi skrek av lycka. Busblåste i våra avrivna 75-öres biobiljetter. Knaprade Trix, tablettasken för 25 öre.
Flygmalajen tyckte vi ungar var jättekul. Mycket mer hade vi inte och skratta åt under 1950-talet, med atombombshotet hängande över oss.
Där kunde en kort berättelse om George Formby tagit slut. Då dyker U.S.Army, gång efter annan, upp i mitt flöde på Facebook.
Det är rena rama reklamhysterin från världens största krigsmakt. Då slår det mig plötsligt: vill man värva mig för få ordning och reda (Stefan Löfven) på stöket i Mellanöstern? Är världens mest krigstränade armé ute efter en vass svensk flygmalaj?
Jag håller med.
Lite magstarkt är det allt.
Min popularitet som krigsman, flygmalaj vid F5 Ljungbyhed, nådde aldrig några större höjder. Visserligen flög J29 Tunnan, A32 Lansen, och J35 Draken, dagligen över mitt huvud, men ändå, liksom.
Jag skötte mest kontoret ute vid förberedande krigsflygskolan (FÖFS, kallad): drog stenciler, tog emot permissionslappar och hämtade nybakade wienerbröd till befälens elvakaffe. Mina bakande damer bjöd mig alltid på några varma wienerbröd. Till detta serverade mina älsklingar iskall mjölk.
Smaskens.
Käk för en flygmalaj.
Men U.S.Army är välkommen.
Glöm bara inte ta med er nybakade varma wienerbröd, och den där iskalla mjölken, så ska ni se att vi fixar stöket i Mellanöstern-lätt om en plätt.
Bara ni ger fan i kurderna, så är jag nöjd.
Efter all jävelskap, år ut och år in, behöver denna trasiga folkgrupp få frid i sinnet. Vi börjar med lite varma wienerbröd. Det går alltid hem.
Lyssnade med knivskarp hörsel på färglösa partiledare i söndagens valdebatt i SVT. Något nytt kom inte fram. Utan det var mest gammal skåpmat som min mormor visserligen kunde laga god mat på, men ändå.
I den allmänna röran, fångade jag upp en liten skärva om sjukvården. Mer personal samt egen läkare. Patienten ska inte hela tiden mötas av nya läkare. Ordning och reda, betonade, Stefan Löfven, med kraft.
Löfven verkade helt glömt bort, det liberala förslaget om husläkarsystemet som sjösattes för 15 år sedan. Ett förslag som i stort sett omedelbart sjönk till botten.
För förstå sjukvårdens dilemma ur den vanliga medborgares synvinkel, må jag berätta följande lilla historia från verkligheten. I sinnet inget ställe, där någon partiledare verkar befinna sig.
I fredags i förra veckan fick jag en akuttid på Lomma Vårdcentral. En läkare i övre medelåldern dök upp med en kandidat vid sin sida.
Vi hälsade artigt på varandra, för så har våra fäder lärt oss.
Han hade aldrig sett mig. Jag hade aldrig tidigare mött honom på vårdcentralen som jag varit patient vid i snart 40 år.
Denna gången sökte jag hjälp, för ett svårt ömmande ringfinger på vänster hand: det klämdes och trycktes, prover togs.
Inflammatorisk sjukdom i fingerleden och så skrev läkaren ut en kur Naproxen Bluefish. Så långt allt väl. Kanske var jag något förvånad över, att han inte förhörde sig om jag led av andra sjukdomar. Vilket inte är någon hemlighet, att så är fallet.
Jag hämtade ut min blåa fisk på apoteket. Väl hemma tog jag en tablett, men bar samtidigt på konstiga vibbar.
Vid närmare undersökning av den medsända innehållsförteckningen upptäcktes faran. Medicinen inte bra för en rad sjukdomar jag bär på.
Klar varningsflagg, alltså.
Till slut kronan på verket.
Eller döden på Nilen.
Om man behandlades med den blodförtunnande medicinen Warfarin (Waran) borde man absolut inte ta Naproxen Bluefish.
Där stod jag alltså inför ett dilemma.
Waran har jag tuggat i mig sedan 2004- Åkt på en annan allvarlig blödning som tack för lång och trogen tjänst. Däremot har den så här långt kommen, hindrat mig från en stroke, vilket är huvudsyftet med behandlingen.
Åter till problemet med Naproxen Bluefish.
Fortsatte jag med den utskrivna medicinen, kunde jag helt enkelt förblöda. Bättre avslut på livet kan man tänka sig.
Lördagen kom.
Hur göra?
Jag hade fortfarande tagit endast en tablett. Lika med ingen i sammanhanget.
Jag ringde Sjukvårdsupplysningen (1177) och fick tala med syster Eva. En rar och lyssnande specialist sjuksköterska.
Hennes svar klockrent.
Ät inte den medicinen. Den är livsfarlig för dig.
Idag-måndag- har jag kontaktat Lomma Vårdcentral. Men jag ringde direkt till verksamhetschefen, Sirkku Dahlberg.
Ärendet kändes som det låg på hennes bord. För övrigt en förnämlig människa som har för vana lyssna in sina medmänniskor.
Hon lovade mig, att omedelbart ta itu med problemet med den utskrivna medicineringen som jag naturligtvis gjorde helt rätt i, att jag inte tog.
Information lovades framöver.
Detta, Stefan Löfven, är en glimt från verkligheten.
Något som inte ens 10 000 nya läkare och sjuksköterskor kan göra något åt. Så kan också det verkliga livet se ut.
Välkommen ut, säger jag till partiledarna.
Måndag förmiddag den 28 april 1986 kom första larmet från kärnkraftverket i Forsmark i Uppland. Radioaktivitet hade uppmätts i luften.
På kvällen bekräftades att det radioaktiva ämnet, Cesium 137, hade uppmätts 10 000 gånger mer i luften, än vad som var normalt. Allt pekade på ett utsläpp från öster, alltså möjligen Sovjetunionen.
Något mycket allvarligt hade inträffat.
Men vad?
En kärnkraftsolycka?
Själv låg jag på ett av ortopedens enskilda rum på Lunds lasarett. Hämtade mig efter delvis blivit ombyggd efter en tuff operation.
Mitt enda sällskap förutom smärtstillande sprutor och droppflaskor, var en fladdrig tjock-TV. Inte alldeles vanligt, med egen TV i den svenska sjukvården för över 30 år sedan. Rapport gav mig de första knapphändiga uppgifterna.
”Nu går världen åt helvete.” minns jag att jag tänkte.
Snabbt slog jag över till rysk TV, för kolla in deras variant av svenska Rapport, Vremja. Jo, kanalen fanns nog häpnadsväckande på Lunds lasarett på den tiden.
Nej, inte ett ord om någon kärnkraftsolycka.
Mest om Röda arméns sångkörs senaste militärsånger.
Så där fortsatte ryska, Vremja.
Dag efter dag.
Manskören.
Bråddjupa stämmor, medan Rapport och svenska nyhetssändningar fylldes med allt fler skräckblandade nyheter om kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl, förblev rysk media tyst. Allt mörkades.
Det var en högst märkligt och skrämmande upplevelse i mitt tillstånd. Fast förankrad i min sjuksäng som jag var.
Jag ville helst resa mig upp och springa hem till hustrun och våra två små killar i Lomma. En pappas insikt om skydda sin hemmaborg. Det var dessvärre en omöjlighet med benen avsågade.
Det var också vad jag kom att tänka på, när jag såg den prisade TV-serien, Chernobyl, på HBO. En mäktig dyster upplevelse.
Min egen tidsresa tog vid.
Verkligheten visade sig bli mycket värre, än vad vi kunde föreställa oss för över 30 år sedan. Enligt TV-serien, Chernobyl, mellan 30 000-90 000 döda.
För citera, Tage Danielssons, berömda monolog från 1979 efter Harrisburg: ”Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det manas att den finns inte, fast bara lite.” Kan jag få en kopp kaffe-i Säffle?
FOTNOT. Målgång. Jag är trött.
Jan Malmsjös välbekanta stämma ljöd ut över Dramatens fullsatta salong:
”Flickor! Nu kommer han...den store Päääärsbrandt!”
Det blev droppen.
Jan Malmsjö bevakade sitt revir. Ingen fick bli större än honom. Mikael Persbrandt fick nog. Han lämnade Malmsjö och Dramaten under spelperioden av Tjechovs ”Måsen” 2007. Kaos uppstod.
Det blev, minst sagt, ett jävla liv.
Persbrandt berättar själv om Jan Malmsjös mobbing i sina memoarer.
Jag läser pocketupplagan med stigande förvåning.
Greppet om mig är totalt: en 423 sidors resa ner i ett svart hål som spottar ut läsaren i ett avloppsrör full med skit.
Boken släpptes för två år sedan. av Albert Bonniers Förlag. Recensenterna löpte gatlopp av hänförelse. Skådespelaren berättar utan skygglappar om sitt knarkande, supande, avgiftningar, nya påtändningar, kriminella vänner samt inte minst ett vilt knullande.
Vissa berömda kolleger kläs av med namn och allt.
Jag blir alldeles matt.
Slagen knockout-se bild här ovanför.
Att människan lever är ett under. Ordspråket säger att katten har nio liv. Mikael Persbrandt har tio liv.
Minst.
Jag har aldrig läst en sådan öppen memoarbok. Jag har ändå läst travar med memoarer i snart 60 år.
Det mest vanliga är att man gör sig bättre som människa. Alla skavanker putsas bort. Värst i det fallet är svenska politikers memoarer.
Andra kändisar är inte mycket bättre. Oftast lögn och förbannad dikt. De djupaste hemligheterna grävs ner i tystnadens mörka rum.
Inte så Mikael Persbrandt.
Han berättar rakt upp och ner om vilket svin han egentligen är, eller har varit. Det är mer än stort. Vansinnigt stort. Och modigt till dumdristighet.
Författaren, Carl-Johan Vallgren, har skrivit ner Persbrandts hänsynslösa nakna berättelse. Det har Vallgren gjort alldeles utmärkt.
Det känns som om Mikael Persbrandt sitter rakt framför mig vid köksbordet och berättar om sitt stormiga liv i orkanens öga: från berömd skådespelare och filmstjärna, till avloppsrörets fulla skit.
Jag blir hänförd.
Läs boken.
Du vet inte om du ska skratta eller gråta.
Så är det alltså inte.
Både jag och bloggen lever i allra högsta grad. Även om det varit tyst en längre tid som en tidig höstmorgon på ett älgpass, bland färgsprakande höstlov med stumma granar som åskådare.
Jag är helt enkelt sjuk.
Inget märkligt med det.
Världen tycks vara full av sjuka människor: kroppsligt sjuka eller sjuka i det stora hela. Sätten är många.
För min egen del är det hjärtat som fladdrar som fjärilarna i somras kring Boels fjärilsblomma. Det sänker mig ner i avgrunden, med ett koppel av kroppsliga maskinfel som århundradets bil: likt en T-Ford på en bilskrot.
Världen står emellertid inte stilla.
Det är full ös i parti och minut.
För min egen del har det mesta passerat värdshus förbi. Inte ens min ständiga skrivklåda i över 50 år, har orkat reagera.
Min trötthet monumental. Men inte en trötthet som skänker en stackars sate sömn, utan en trötthet med huvudet fastkilat i ett skruvstäd, om Herrskapet förstår vad jag menar. Bara ta sig till toaletten kan bli en kamp mellan ont och gott.
Jag har också skärmat av mig från allt socialt liv. Orkar inte. Måste få vara ifred i min ständiga 24-timmars kamp.
Utom familjen som är min receptfria och vackra medicin, med hustrun som navet i livet.
Det bästa av allt: min hjärtläkare i Lund har lovat bot och bättring. En kallelse för en tuff behandling kan väntas inom en snar framtid.
Det ser både jag och hjärtat fram emot.
För dagen är det som det var med T-Forden: lätt att förväxla bromspedalen med backpedalen. Hav tröst.
Det har jag.
.jpg)
Inlägg
