skip to main |
skip to sidebar
Det här är gänget på Radio Trestad som gjorde det. För 40 år sedan skrev vi på löpsedelns bild svensk radiohistoria.
Pionjärer. Var med och planterade ut lokalradion i Sverige.
Igår blev jag-inringad på bilden längst ner-uppringd av lokalradiostationen, Radio Väst, i Uddevalla.
Stationen startade för 40 år sedan under namnet, Radio Trestad. Arbetshästen Agneta Riddar-inlagd på bilden-kallats in för köra ett minnesprogram.
Jag som varit hennes chef blev intervjuad i direktsändning. Pladdrade på om gamla minnen. För 40 år sedan.
Den 31 oktober 1977 gick vi för fösta gången ut i luften. Ärligt talat blev premiären mer succé för oss som jobbade på radion än för lyssnarna. Det var nämligen ingen lätt uppgift vi medarbetare som ni kan se på bilden, hade framför oss. Vi fick gå loss utan vare sig hängslen och byxor, om Herrskapet förstår vad jag menar.
Resurserna osynliga.
Alla stred långt över sin förmåga.
Det var bara så fantastiskt.
Jag glömmer er aldrig.
Jag handplockades från GT, kvällstidningen i Göteborg. Några få hade erfarenhet från Sveriges Radio. Andra kom från informationsjobb. Det var minst sagt en blandad kompott av medarbetare.
Nu skulle plötsligt detta lilla orutinerade gäng göra princip allt som berömda Sveriges Radio sysslat med sedan 1925: ena stunden vass reporter som gänget på Dagens Eko, lättsam programledare som Pekka Langer, för att till slut leda debatter som oraklet Herbert Söderström.
Kraven på oss var alltså gigantiska.
Det blev ett jävla slit.
Jag brukade börja dagen kl. 06.00. Lyssnade i regel på morgonsändningen hemma. Efter ett sista samtalet med kvällsreportern vid 22-tiden, var jag klar. Drog upp morgonsändningen i grova drag.
Det blev lååånga arbetsdagar. Fast vansinnig kul och spännande.
Priset: en rad sjukdomar.
Det här järngänget slet verkligen häcken av sig. Vissa gjorde sedan lysande karriärer på andra håll. Agneta Riddar har fortfarande tusen järn i elden.
Men så är hon också en arbetshäst av sällan skådat slag.
Nu till en ljuvlig minnesbild här nedanför. En tecknad bild av hur det gick till när vi skapade svensk radiohistoria för 40 år sedan.
Kan inte bli bättre än så.
Det finns hundratals kommuner i landet. Finns det då roliga människor i varje kommun?
Hur är det i min egen kommun?
Har Lomma några roliga människor?
Frågan fick i morse bli hängande i luften. Senare under dagen gav jag mig ut med el-skotern för några ärenden. Vilade ut mot Apotekets fasad i centrala Lomma.
Solen skarp.
Vinden bet i skinnet som ett meddelande från den kommande vintern. Plötsligt kommer det fram en vilt främmande människa och hälsar på mig.
”Vi är vänner på Facebook,” började den leende gentlemannen.
Och fortsatte:
”Det är jag som är Thomas Jansson och bor i Lomma. Fast du känner naturligtvis inte alls igen mig.”
Helt rätt.
Nej, jag kände inte alls igen Thomas.
För på Facebook har han en profilbilden-se löpet-som påminner om en gamling som briserat i bitar efter manglats av den svenska åldringsvården.
Det visade sig snabbt att Thomas är en rolig jävel. Vi fann varandra på två röda sekunder. Kemin som ett gammalt Surfpaket.
Thomas bror är också komikern Anders Jansson som just nu gör succé tillsammans med Robert Gustafsson i Oscarsrevyn i Göteborg.
Anders träffade jag för övrigt när jag spelade korvgubbe i den populära TV-serien om Svinarps starke man-se lilla bilden till höger.
Och så nu Broder Thomas på det.
Det blev en alldeles för kort samvaro men väldigt kul ändå. Vi började till och med skissa på ett manus till en galen långfilm.
Öppningsscenen.
Ett lik som skulle hämtas, fast på fel ställe som kunde varit rätt om det nu fanns ett lik, att hämta just där det ändå inte fanns något lik.
Ni förstår själva.
Visst finns det roliga människor i Lomma.
Jag fick mitt svar till slut.
Tack Thomas.
Du gjorde min dag.
Jag undrar just hur det är ställt i Burlövs kommun?
Vad säger Kent Nilsson?
Han med Arlövsrevyn som är så rolig.
Två bilder på löpsedeln som visar på journalistikens drivkraft. Även om döden står för dörren, drivs några av oss journalister få berätta och visa på bild det dramatiska läget. Det är i alla fall så både jag och Magda tydligen fungerar.
Översta bilden på löpet är från några år sedan.
Jag har på grund av en neurologisk skada fallit handlöst baklänges och slagit bakhuvudet i en stentrappa.
Det blev iltransport med en ambulans från Lomma till det stora sjukhuset i Lund.
I mitt halvt medvetslösa tillstånd FOTOGRAFERARAR jag takets insida på ambulansen.
Publicerade bilden på min blogg. Du som var bloggläsare på den tiden minns det säkert.
Understa bilden på löpsedeln.
Den makalösa krigskorrespondenten för Expressen, Magda Gad, som lever sitt liv mitt i kriget i Mellanöstern evakueras med ambulansflyg till Turkiet.
Hennes tillstånd är inte avundsvärt. Den vältränade kroppen har tagit mycket stryk. Nu är hon fylld av bakterier och kristaller i njurarna (förstadiet till njursten).
Hon mår alltså skit, minst sagt, men FOTOGRAFERARAR/FILMAR ambulansflyget från sin bår i planet-se bilden längst ner på löpet.
Sedan publicerar hon bilden och en lång berättelse på Facebook.
Det hör inte till vanligheten att journalister gör så, när de själva är halvt döda. Det är högst ovanligt.
Fast Magda slog mig med bilden som togs 5000 meter upp i luften i ambulansflyget. Det måste jag få tugga i mig.
I Lund fick jag en krage, medan Magda dropp i alla former på ett turkiskt sjukhus.
Givetvis fortsatte vi fotografera vårt bisarra läge.
Och publicera.
En gång journalist.
Alltid en journalist.
Heller hur Magda Gad?
Jag hoppas ingen missade högtidsstunden med Benny Andersson som gäst hos Skavlan i går fredag.
Vi fick möta en osedvanlig öppen och avslappnad Benny i sitt samtalet med programledaren. Förutom att han berättade om nya spännande turer med ABBA, kommenterade Benny den pågående MeToo-kampanjen.
”Det har mest handlat om mediemänniskor och filmfolk. Var är de andra människorna? Hur är det i andra branscher?”
Bennys frågor blev hängande i luften.
Jag kan delvis ge honom svar.
Jag har stor erfarenhet från sjukvården som patient. När jag var ung och låg inlagd hörde snusket från de gamla gubbarna (kallades allmänt för prostatagubbar) mot sköterskorna till vardagen. Vi unga förfasades, faktiskt. Gillades inte.
Nu när vi som var unga själva är gamla gubbar, härmas plötsligt snusket som vi hörde som unga patienter.
Märklig utveckling.
Jag hatar det.
Brukar genast träda in till försvar för den sköterska som blir utsatt.
Kalla mig gärna riddare.
I Bohuslän får ingen kvinna följa med en professionell fiskeskuta ut på havet. Det betyder nämligen otur. I alla fall för några årtionde tillbaka.
Ingen fisk utan ”feskefetta” som man sa.
Byggbranschen är ett berömt manligt revir. Byggare Bob och hans manliga arbetskamrater har ofta en sexistiskt språkbruk.
Dagens kvinnliga byggjobbare får snabbt lära sig bli rappa i truten. Skoningslöst slå tillbaka. Helst så Byggare Bob tappar andan.
Se där Benny Andersson-så kan man hålla på i bransch efter bransch.
Inte ens polisyrket kommer undan.
Det är verkligheten.
Trist men sant.
Fosfatarbetaren Albert Malmkvist i Landskrona lyckades få till två skönsjungande döttrar. Den äldsta dottern, Siv Malmkvist, blev världsberömd i både Sverige och Västtyskland. Lillsyrran, några år yngre, fick sin största hit 1962 med, ”Klang min vackra bjällra” samt ”Bobbys girl” i dåvarande Västtyskland.
Sedan vet jag inte mycket mer om henne. Förrän hon dök upp i annonsen om en sångeftermiddag med Lomma-Bjärreds Dragspelsorkester på söndag (29.10) i Dansrotundan (15.00-17.00).
Med-inte minst-Peter Aspe på gitarr.
När jag sedan fördjupade mig i Lils karriär visade det sig att hon löste ett snart 50 år gammalt mysterium. Hon var nämligen i början av 1960-talet sångerska i dansorkestern, Herbert Frost och hans sju istappar, från Helsingborg.
Oslagbart namn på en orkester som satt sig för alltid.
Det visar sig att jag och kompis Leif Georg premiärdansade på Club 54 som låg vid Föreningsgatan en bit bort från Värnhemstorget i Malmö, till just istapparna och Lil Malmkvist.
Vi glömmer aldrig nervositeten.
Bjuda upp en pingla till dans för första gången i sitt unga liv. Tror det kan ha varit Lommaprofilen, Bodil Wirén, som fick äran flytta runt skåpet (jag) för första gången. Minns att Bodil dansade som en fjäril. OM det nu var den rätta Bodil och ingen annan Bodil. Låter bra som det är, faktiskt.
Herbert Frost lade ner sin istappar i slutet av 1960-talet. Så var det alltså med den saken. Gåtan är löst.
Leif Georg och jag har grunnat över istapparnas öde.
Tack Lil Malmkvist.
Biljetter för en hundring finns på biblioteket 040-641 13 73.
Spel upp!
1. Sköt om din hygien. (här är jag ett föredöme)
2. Bjud alltid din omgivning på ett leende.
(jag ler oftare än jag behöver)
3. Fräscha kläder. Klä dig inte som en clown. Se filmer med Cary Grant. Ett bra tips.
(ser själv mest ut som en clown, tyvärr)
4. Slafsa inte med språket. Svordomar hör hemma i soptunnan. (här är jag inte alls något föredöme)
5. Visa känslor. Gråt gärna. (gör inte som jag-sväljer gråten och gömmer känslor)
6. Lyssna på kvinnan.
(tyvärr, lyssnar mest på mig själv)
7. Respektera andra. (nåja, för det mesta)
8. Håll upp dörren för kvinnan. Överdriv inte som springa runt och öppna bildörren. (glömmer bort mig, allt som ofta)
9. Snäll och generös. (mitt starkaste kort)
10. Fråga din kvinna vad du glömt som nr. 10. Hon kan säkert ge dig minst tio saker till du kan lägga till. (tips från hustrun, tack)
OBS! Cary Grant kysser Grace Kelly i Alfred Hitchcocks, Ta fast tjuven, från 1955. Bara en sådan sak.
Den där kampanjen börjar stå mig upp i halsen.
Sällan har väl så många svenska kvinnor trätt fram med vittnesmål om svin till män. Det är naturligtvis bra.
Fast nu räcker det.
Martin Timell kölhalas varje dag.
I dag-onsdag-har också Expressen gått loss på Aftonbladets stjärnreporter Fredrik Virtanen som hittills kommit lindrigt undan.
Lasse Kronèr framtid vet vi ännu inte mycket om. Honom tycker jag faktiskt lite synd om. Verkar hamnat i en märklig soppa.
Märk väl.
Det här är offentliga kända personer som får klä skott för tusentals mäns tafsande och kladdande på kvinnor.
Något som pågår varje dag.
Faktiskt.
Jag en vanlig arbetare i örtagården börjar bli trött på hela rasket.
Det våras alltså för Gentlemannen.
Det är precis rätt läge för Gentlemannen att träda fram. Denna art av det manliga släktet dog ut med filmstjärnan Cary Grant.
Själv har jag Neymars rakhyvel, Ronaldos rakkräm och Zlatans parfym. Ja, vad fan, någonstans ska man väl börja.
Ett vinnande koncept.
Vi måste nämligen söka fred med våra kvinnor.
Det får vara bra nu.
Medan vi i Sverige brottas med kåta TV-pajaser, bombas en stad lika stor som Uppsala kommun (ca 220 000 inv.) åt helvete. Husen som står kvar är smulor som obegripligt nog orkar stå upp.
Vi sitter i köket hemma i Lomma. Tittar på Sydsvenskans dragarbild över det som en gång var staden Raqqa vid Eufrats strand. Floden vars namn vi en gång i skolan lärde oss traggla som flöt genom Raqqa.
IS kalifat har knäckts med 9300 stridsuppdrag och 36 000 bomber, läser vi i Erik Olssons text i Sydsvenskan.
36 000 bomber!
Erik drar liknelser med Dresden i Tyskland under andra världskriget. En stad som de allierade brittiska-och amerikanska bombflyget raderade ut från jordens yta.
”Ni brände ner hela stället, gjorde det till en enda pelare av eld. Fler människor dog där, i den där eldstormen, än vad som dog i Hiroshima och Nagasaki tillsammans.” Kurt Vonnegut i boken, Slakthus 5.
Över 70 år senare är det syrianska Raqqa som förvandlats till slakthus nr 6. Döden kom väldigt nära oss hemma i vårt stillsamma kök i Lomma.
Raqqa-ca 400 mil bort från köket.
Om du kör A9 och E80 samt lite krokiga vägar sista biten med försåtlig minering. En resa på närmare 50 timmar. Lycka till.
Så tänkte vi på alla som är på flykt i regionen.
En rysare.
Fasansfullt.
Människosläktet är fan i mig tokiga.
Nej, nu får vi kolla om det i dag dyker upp några nya kåta TV-pajaser i Sverige.
Jag blir inte förvånad.
Magda Gad har under lång tid befunnit sig mitt i helvetet på jorden.
Hennes rapporter från krigets Mellanöstern glöder.
Magda Gad är en fullständigt otrolig krigskorrespondent. Osannolik.
Det bästa.
Den största.
Vi någonsin haft i Sverige.
Magda Gad är där ingen annan reporter vill eller får vara. Nu får hon betala priset.
Jag följer hennes rapporter på Facebook.
Magda skriver:
”En kort stund efter att jag varit och rapporterat från ett sjukhus om skadade soldater hamnade jag själv på ett annat sjukhus med akut njurbäckeninfektion, blodtrycksfall, ensidig ryggsmärta, illamående och hög feber.
Min tid i Syrien var svår med många sanitära olägenheter, många civila blev sjuka av orent vatten och så vidare och jag levde under samma förutsättningar som dem.
Och i dag fick jag själv smaka på sjukvården i den kurdiska regionen av Irak där hål i golvet-toaletter är lortiga och man får ligga på brits i öppna salar som liknar källarlokaler.”
Och fortsätter:
”Hej alla! Är nu på nytt sjukhus där det finns europeiska specialistläkare knutna till amerikansk militär. Har grus/kristaller och infektion överallt i båda njurarna och infektion i urinblåsa och infektion i bäckenbenet och infektion i alla bihålor ... så blir det när man bor i Syrien med dåligt vatten.”
Magda Gad berättar också att hon nu ska evakueras med ett ambulansflyg till ett sjukhus i Turkiet.
Hennes tillstånd är absolut inte bra.
På hennes beskrivning låter det minst sagt krisartat.
Hoppas Expressen sätter in alla tänkbara resurser.
Magda Gad mod behövs i dagens ruskiga värld.
Vi i Lomma skänker dig våra tankar.
Jag kom till världen 1946. Det stora kriget var slut.
MFF tog sitt första allsvenska guld och blev Svenska mästare i fotboll 1944.
Jag kom två år för sent.
Nästa guld tog MFF 1949. Samma år föddes min hustru.
Jag föddes alltså i ett ingenmansland.
Guldlös.
Det är sådant som svider.
Tycker du det är löjligt?
Det gör inte hustrun.
Så fort slutsignalen gått i måndags då MFF säkrade sitt guld nr 20 borta mot IFK Norrköping pep hustrun sturskt.
”MFF tog inget guld det året du föddes. Det gjorde man däremot 1949, när jag kom till världen. Där fick du så du teg”.
Fan, det sved, måste jag erkänna.
Räknade tyst för mig själv 20 SM-guld:
1944, 1949, 1950, 1951, 1953, 1965, 1967, 1970, 1971, 1974, 1975, 1977, 1986, 1988, 2004, 2010, 2013, 2014, 2016 och så då 2017.
Hur kunde mina föräldrar missa så många år med SM-guld?
”Våra söner som föddes 1974 och 1977 fick också guld. För inte tala om 1944”, fortsatte hustrun pina mig med. Jag var krossad.
Våra svärdöttrar med åren 1972 och 1973 åkte också på ett planeringsmisstag. Likaså fyra av våra barnbarn.
Utom minstingen Liv som föddes guldåret 2013.
”Men 1944 då”, försökte jag.
”Då föddes min storasyster. Hon måste med. Det säger sig själv. Det första SM-guldet är alltid störst av alla.”
Släkten är alltid värst.
Jag ger mig.
Jag visste det.
Förr eller senare skulle det komma.
Mobiljättarna vill kapa din plånbok.
Något måste de hitta på. Utvecklingen får inte stå stilla. Då kom något ljushuvud på nästa steg i den tekniska utvecklingen.
”Vi kapar mobilanvändarnas plånböcker. Gör så dessa läderbitar inte putar ut från byxor och jackor. Med vår ny underbara teknik behövs inte plånböckerna längre. Våra mobiltelefoner har allt”.
Ungefär så kan ja tänka mig tongångarna gått bland utvecklingsingenjörerna. Dessa skarpa hjärnor är på väg driva vanlig folk i döden.
”Världens två största mobiltillverkare vill inget hellre än att du stoppar allt i någon av deras senaste telefoner,” skriver Sydsvensan.
Plånboken bort.
Men, hallå, hallå, där.
De flesta män och kvinnor har för fan mer än betalkort i sina plånböcker?
Hustruns är sprängfylld som en mindre handväska. Inte av betalkort, utan tusen andra ”viktiga” saker för livets uppehälle som små söta kort på barnbarnen, kvitton från i går och förra året. Bild på maken som tonåring, inte minst. Bröllopsbilder som är vi, men ser ut som andra människor.
Min plånbok är inte mycket bättre. Små söta bilder på familjemedlemmarna.
Kvitton (naturligtvis). Ett kvitto på två kilo köttfärs från 12 maj 2012. En liten bilkarta som knappt är läsbar, men väldigt bra att ha. Jag har till och med ett intyg från 1994, att jag har en insatt konstgjord höftprotes. Ska visas upp vid kontakt med sjukvården. Min kompletta medicinlista som punkterar Fass i sin omfattning.
Det skulle allt se ut om jag langade fram mobilen till min läkare.
Vissa män har t o m kondomer i plånboken.
Jodå, det är alldeles sant.
Mer vanligt än vad du tror.
Hur fan ska kondomerna få plats i mobiltelefonen?
Vem snodde min bakelittelefon?
Hallå!?
Det händer att livet går sina egna väger med ens enkla person. Det började med att jag sett min första livs levande burka i Malmö. Sedan fick jag mjuka kvinnliga leenden direkt hämtade från muslimernas Koranen.
Så här gick det till.
Jag var på Burlövs köpcentrum en bit utanför Malmö. Slog mig ner på en bänk för vila en stund medan hustrun rev av den ena butiken efter den andra.
Både män och kvinnor vandrade i sakta gemak förbi mig som om jag vore osynlig.
Vilket kan vara svårt nog om man ser ut som jag gör.
Då kommer det en ung kvinna med en sådan där slöja över huvudet. Hennes mörka vackra ögon får ögonkontakt med mig, ler och bugar lätt ödmjukt mot min ringa person. Jag ler tillbaka och bugar också lite lätt.
Utan tvekan tog hon mig för en äldre muslimsk gentleman. Med mitt grå/vita hår och lika vit men något stor mustasch, samt mitt brunbräda ansikte, påminde jag tydligen om en äldre vis man hemma i kasbah.
Vad vet jag?
Kände mig enbart förvirrat och, ska erkännas, uppmuntrad.
Snart nog kom hustrun tillbaka och slog sig ner bredvid mig. Jag berättade om den märkliga upplevelsen, när nästa muslimska kvinna kom promenerande förbi oss.
Hon var lika ung och vacker.
Samma procedur upprepades.
Hustrun gapade av pur förvåning. Det gjorde inte jag. Började känna mig hemma i kändisskapet.
”Såg du”, sa hon och visst såg jag, men fattade ingenting.
När jag kom hem googlade jag Koranen.
Där fick jag förklaringen.
I profetens hadith står det klart och tydligt: ”Inte ens den minsta goda gärning är obetydlig, även att möta din broder med en glad uppsyn är en god gärning."
Och vidare:
”Visa respekt gentemot de äldre.”
Samt.
”Ett leende mot din broder är en god gärning.”
Jaha, mer än så var det alltså inte. Fast det var bra nog. Jag fick i alla fall uppleva när Koranen log mot mig.
Inte dåligt alls.
Känner mig fortfarande uppskattad.
Livet har sina ljusa stunder.
FOTNOT. Bilderna är en illustration.
I går såg jag min första burka i centrala Malmö. Jag utgår från det fanns en kvinna i burkan som också tog sig fram med en kryckkäpp.
Jag satt i bilen och stirrade förhäxat på uppenbarelsen.
En livs levande burka.
För åtta år sedan stred två centerpartistiska riksdagsmän om ett förbud mot burka. Debatten ebbade snabbt ut.
På den tiden stämplades man som rasist med den typen av uppfattningar. För stämma av läget samma år, åkte jag runt i Malmö med en kriminalpolis och letade efter kvinnor i burka. Bland 40 000 muslimer i Malmö fann vi igen kvinna klädd i burka.
Förstå min förvåning när premiärburkan i Malmö plötsligt dök upp med en krycka. Framför mina ögon.
Egentligen borde jag inte bli förvånad, men ändå. Jag stirrade och stirrade.
För min egen del får folk gå klädda hur som helst. Vem ska få bestämma över hur jag själv vill gå klädd?
Ingen.
Tack.
Då slog det mig plötsligt.
År 2017 skulle det bli förbjudet med en nyinspelning av filmen, Damen i svart. En svensk deckare/skräckfilm för 60 år sedan som skrämde livet ur folk. Vi som var med glömmer den aldrig.
Förstå min förvirring.
Damen i svart.
Fast i verkligheten.
Mitt framför mina ögon.
Tror jag behöver något att dricka.
Ja, visst är det.
Näpet.
Det är inte bara Köpenhamn som har den lille havfrue.
Berömd i hela världen.
Även Lomma har en egen liten havfrue som sitter i fören på Thorstens fiskebåt i Lomma hamn. Det är hur läckert som helst.
Om inte annat så har hon blivit yrkesfiskarna i Lomma speciella älskling. Lommas egen havfrue lögar sig i höstsolen och har det fridsamt värre.
Gissa om att bli ompysslad.
Syrran i Köpenhamn har det etter värre.
En gång sågade någon idiot huvudet av den lille havfrue.
En annan gång blev hon kidnappad.
För inte tala om alla färgburkar som hon terroriserats med.
Lommas lilla havfrue lever ett fridsamt liv. Det blir mycket torskfiske ute i Öresund. Det har hon inget emot.
Friska salta vindar, vattenstänk, är den rätta miljön för en havfrue. Därför tittar syrran i Köpenhamn avundsjukt på hur gott hennes lillasyster (!?) har det i Lomma.
Näpet var ordet för dagen.
Jag bjuder på det.
Stolpe in som vi också säger i MFF tider.
Mannen ser ut vara en gåta.
Tror mig känna igen de flesta av de bästa bland MFF:s spelare och ledare långt bak i ledet. Det är jag inte ensam om.
Fast i går efter MFF säkrat sitt historiska tjugonde allsvenska guld gick vi bet. Den äldre gråhårige mannen dök upp överallt där en TV-kamera rörde sig.
Inte nog med det.
Han tog utan att skämmas det minsta över den centrala rollen för spelarna-de riktiga hjältarna.
Mannen skrattade, sjöng och tjoade längst fram när spelarna efter matchen kallades ut för hyllas på arenan.
Det var ett högst besynnerligt agerande.
Den riktiga stjärnan, Daniel Andersson, höll sig i bakgrunden.
I stället fick vi en linslus av sällan skådat slag.
På Sydsvenskans stora dragarbild i papperstidningen och samma bild på webben, sitter figuren givetvis centralt placerad med en liten nalle under armen-se löpet.
Till och med på guldfesten på en krog i Norrköping sitter han och flinar i bakgrunden när Aftonbladet interntjuvar Rasmus Bengtsson.
Frågan är vem är då denna rekordartade linslus?
Någon som vet?
SVAR DIREKT: Han är linslusen
Linslusen är MFF:s materialare, Swidde Nilsson. Han är klubbens nye materialförvaltare sedan januari 2015.
Swidde är värd sin vikt i guld. Normalt en osynlig motor som har till uppgift se till så både stora och små detaljer fungerar för spelarna.
Swidde är alltså väl värd sin plats i första ledet.
Utan Swidde hade klubben brakat samman. Det gäller hålla ordning på materialboden som normalt är Swiddes hemmaplan.
Jag förstår om det kunde kännas skönt att få stå i rampljuset för en dag.
Bra jobbat, Swidde.
Nu vet vi vem du är.
Det räcker så här.
Bugar och bockar.
Tack, "Di Blåe"!
En gång i tiden gällde det vara finklädd, när man gick ”Po match”. Dessa tre varianter på supporterns matchställ fann jag i en annons i MFF:aren från 1943/44.
Alla var män och hade hatt.
Även ungdomarna kom tidigt i hatt till matchen.
Såg ut som små gubbar. Ja, alla såg ut och var gubbar. För på den tiden lös kvinnorna med sin frånvaro. Fotboll var männens arena.
”Birger” skrevs som ungdomlig klädsam modell med djärva linjer (105 kr).
”Bosse” en flott paletå. Ett överplagg för fordrande män, som man fick till det (104 kr). ”Brage” (märkligt namn, var egentligen ett klubbnamn från Borlänge), ett kvalitetsplagg till billigt pris (115 kr).
Mätt med konsumentprisindex motsvarar 105 kr 1943 hela 2226 kronor 2017, så det så. Hur som helst skulle man på den tiden vara uppklädd ”Po match”.
Ingen gammal ”rockajävel” som i dag.
Då för över 70 år sedan tog MFF sitt första allsvenska guld.
Det skulle bli många, många fler.
I dag-måndag-borta mot IFK Norrköping kan klubben säkra guld nr 20.
Stiligt värre.
Stiligt värre kan man inte säga om dagens supportrar som föredrar se ut som lumphögar, fast med den rätta färgen.
När Birger, Bosse och Brage var matchställ, saknades nämligen det viktigaste av allt.
Allt var grått.
Inget var ljusblått.
Ja, det kan man verkligen fråga sig.
Så fort en bil sprängs eller på annat vis sätts i brand i Malmö skrivs det spaltmeter om det. Webbtidningarna tapetseras med bilder.
När sedan då bilbrännarna flyttar verksamheten ut till kranskommunerna runt Malmö råder tystnad.
Ett kompakt mörker.
En bilbränning blir inte mindre viktig för den inträffar i Vellinge, Staffanstorp eller som sent i fredagskväll i Lomma.
Tre bilar sattes i brand.
Sydsvenskan lade ut händelsen i webbtidningen kl. 22.35. Dramatiska bilder av pressfotograf Patrick Persson.
Det var bra.
Då fick jag i alla fall reda på vad som inträffat i min annars så stillsamma by Lomma. Bilbrännarna i Malmö har flyttat ut sin idiotiska verksamhet till kranskommunerna, tänkte jag och kände en viss oro över utvecklingen.
Lördagsmorgon slog mig den naturliga journalistiska tanken: jag borde följa upp bilbränningen. Det var ändå min hemmaplan.
Även om jag sedan länge slutat som aktiv journalist, hade jag min blogg att tänka på. Jag pensionären som är både halt och lytt gav mig ut till brottsplatserna.
Träffade Emilia och Anna som ägde bilarna (Emilias pappa) som bränts till skrot. Nu var de olyckliga och rädda. Kunde omöjligt förstå.
De ställde gärna upp på bild och blev publicerade på bloggen. Slutprodukten blev en klassisk journalistisk uppföljning som jag gjort otaliga varianter av i mitt oerhört händelserika journalistliv.
Den blev jag helt ensam om.
Något som varit otänkbart i en annan tid med raska journalister. Sydsvenskan följde inte ens upp sin nyhet från fredagskvällen. Kvällsposten teg still. SVT Skåne. Aftonbladet. Överansträngde sig inte precis.
Det kändes konstigt.
Varför mörkade massmedia bilbränningarna i Lomma?
Ja, säg det.
Skärpning.
Det första larmet kom enligt Sydsvenskan från Esplanaden i Lomma hamn kl. 22.09 i går kväll.
Den lilla bilden till höger.
En stund senare kl. 22.16 kom ett andra larm från Slättängsgatan. Två bilar stod i brand.
Klockan närmade sig midnatt .
Lomma hade fått sina första bilbränningar.
I dag på förmiddagen åkte jag till platsen för det mest omfattande brottet, Slättängsgatan.
De båda utbrända bilarna höll på bärgas. Jag träffade en omtumlad Emilia som går andra årets i gymnasieskolan.
Hon såg från sitt fönster i bostadshuset en bit bort att pappans bil stod i brand. Emilia var inte glad. Snarare frustrerad.
Anna som ägde den andra bilen visste varken ut eller in, mer än att hon nu var utan bil. Vilket är surt.
”Nu blir det ta tag i försäkringen. Det är bara inte klokt.”
Vem som ligger bakom bränderna är det ingen som vet. När något sådant här inträffar går det fort.
Ett spår som polisen arbetar efter, är att ett gäng från Malmö åkt ut till Lomma för bränna bilar.
I Malmö har polisen nämligen gjort det svårt för bilbrännarna. Då lockar givetvis de mindre obevakade kranskommunerna.
Vilken kommun drabbas nästa gång?
Vart är samhället på väg?
Här nedanför Anna och Emilia med de utbrända bilarna.
Det är en fredag jag skulle vilja glida bort till tonerna av, Fly me to the moon, med Frank Sinatra.
Kan inte bli bättre.
Snacka om fredagsmys.
Det som kändes omöjligt, visade sig vara helt möjligt.
Jag lyckades förena invånarna i Lomma kommun med mina inlägg om Eternitfabriken som fick slå igen verksamheten för 40 år sedan.
Mina berättelser i veckan har fångat 25 till 30 procent av de boende i kommunen. I rena siffror rör det sig om tusentals och åter tusentals människor. Ni har kommit från alla håll och kanter, men de flesta från Bjärred och Lomma.
Tack för att ni finns. För utan er hade inte jag funnits till. På nätet. (texten fortsätter efter bilden)
Många har känt vrede över vad de läst.
Hur kunde det få ske?
Andra har tackat mig.
Många nyinflyttade som inte hade den minsta aning om Sveriges största arbetsmiljökatastrof avslöjades i Lomma under 1970-talet.
Jag lovar.
Det kommer mera.
Reportern Johanna Karlsson på Sydsvenskan jobbar för tillfället för fullt med historien. Hennes berättelse i Sydis ser vi fram emot.
En sak till.
I dag är den sorgliga historien som dödat så många människor glömd och gömd. Översta bilden här nedanför är företaget i sin glans dagar.
Undre bilderna.
Numera har allt-se översta bilden-rivits. De två nedre bilderna. Nu göms skiten under flerbostadshus. Strandstaden växer fram med restauranger och glada människor.
Fly me to the moon, som Frank Sinatra sjunger.
Kan inte bli så mycket bättre.
Trevligt fredagsmys (det går bra med lördagsmys också-när det är lördag)
Den här bilden kniper: glada skrattande barn som badar i en vattenfylld grop med asbest. Jodå, jag vet.
Blöt asbest dammar inte.
Däremot hör det till att badande barn får en och annan kallsup.
Och då.
Dessutom.
Kan du utgå från att ovanför deras huvud vilar ständigt ett dammoln av asbest.
Asbest som bröts i ett öppet dagbrott av Ethel Asbestos i södra Rhodesia (nuvarande Zimbabwe).
Lommaföretaget köpte även en stor aktiepost i gruvföretaget. Blev en viktig delägare. Den unika bilden av ett asbestbad hittade jag bland mina gömmen i en 50-årig jubileumsskrift som Skandinaviska Eternit AB i Lomma gav ut 1956.
Bilden av de badande barnen har aldrig tidigare blivit publicerad. Det är svårt komma förbi bilden. Ens tankar far i väg.
Hur gick det sedan för de badande barnen?
Förmodligen jobbade de redan då med bryta asbest till Lomma.
Badade av sig dagens damm.
Stojade och lekte som alla barn gör.
I jubileumsskriften från 1956 finns inte ett enda dammkorn.
Alla bilderna glasklara. Trots arbetet med framställningen av eternit var ett otroligt dammigt hantverk.
Framtiden såg storslagen ut.
Bilden av ett välmående företag under ständig utbyggnad målas upp. Lomma styrande män gnuggade händerna av förtjusning och sa jag och amen åt allt företaget ville ha.
Säg den lycka som varar.
I början av 1970-talet kom rapporter om att anställda blev sjuka och dog. Det blev mycket käbbel om dammlungor. Det började faktiskt bland stenhuggarna i Bohuslän (mer om stenindustrin en annan gång).
1976 förbjöds asbest i Sverige.
Året efter fick fabriken i Lomma slå igen.
I dag finns det en lista på sjukdomar orsakade av asbestexponering:
asbestos, pleura plack, diffus lungsäcksförtjockning, lungcancer, mesotheliom samt elakartade tumörer (Wikipedia).
Visste man inte redan 1956 att arbetet var hälsovådligt?
Naturligtvis visste företagsledningen det.
Annars hade de varit blinda, döva och inte kunnat läsa.
Det kom redan på 1930-talet larmrapporter och tidigare än så, om hur farlig för hälsan asbesthanteringen var.
Ledningen i Lomma brydde sig inte. Det fanns fina pengar att tjäna. Därför gömdes alla larmrapporter undan. Till och med den egna utredningen från 1963.
Jubileumsskriften här nedanför fick redan 1956 en inramning av sorgflor.
Det var som en signal om en framtid som ingen hade en aaaning om.
.jpg)
Inlägg
