Invigningen av oljeraffinaderiet stormades av clowner-jag var på plats

När jag kom som tämligen nybakad reporter till Bohuslän 1971, hamnade jag rakt i starten för den svenska miljörörelsen. 
Hösten samma år togs det första spadtaget till vad som skulle bli nordens största oljeraffinaderi vid det naturfagra Brofjorden, norr om Lysekil. 
Protesterna enorma. 
Demonstrationerna otaliga. 
Folk från hela landet slöt upp. 
Den svenska miljörörelsen var född. 
De styrande i Lysekil prioriterade jobben som skulle skapas. Det rörde sig om hundratals. Den vackra och orörda miljön brydde sig ingen om i kommunhuset. 
Protesterna pågick år efter år. Jag skrev närmare 100 artiklar om det kontroversiella bygget och de högljudda protesterna. 
Den 29 maj 1975 var det så tid för invigningen av Scanraff, numera Preemraff. Kungen på plats. Fina folket från hela världen flögs in. 
Pompa och ståt. 
Tut i luren. 
Högstämda tal. 
Vi journalister satt bänkad längst bak. En trist föreställning som sådan tillställningar ofta vill bli. 
En bit in i själva invigningsceremonin, inträffade det som absolut inte fick inträffa. Från ingenstans kom det inrusande på det avspärrade området ett gäng clowner. De skrek och gapade i protest mot hela rasket. 
Det var den svenska miljörörelsen, när den är som mest förbannad. 
Kaos utbröt. 
Kungen såg nervös ut. 
Clownerna greps efter en vild jakt och fördes bort. Allt återgick till det normala. Vi journalister hade fått vårt story.
En story som helt glömts bort 44 år senare.
Själv passade jag på och ta mitt sista dopp i Brofjorden-se bild här nedanför. 
Fotnot 1. Bilden med clownerna på löpsedeln, är en illustration. 
Fotnot 2. Citerar Aftonbladet i dag, måndag. ”Mark- och miljööverdomstolen tar upp fallet med Preems utbyggnad. Därmed är framtiden osäker för oljejätten som vill bygga ut sitt oljeraffinaderi i Lysekil. Över 100 personer och organisationer har protesterat mot Preems planer – som skulle göra företaget till Sveriges största utsläppande av klimatpåverkande gaser.”

Sydsvenskan knackade på min dörr

Det finns stunder i en människas liv som är bättre än andra. I dag-torsdag-blev det en stund som blev så bra, att den till och med hamnar i trycksvärta. 
Sydsvenskans reporter, Sofia Kristoffersson, knackade på min dörr i Lomma. 
”Du har hållit igång din blogg i 10 år. Det vill vi gärna uppmärksamma,” sa Sofia som också är en klippa i Gärsnäs damlag i fotboll-se lilla bilden till höger. 
Senast det begav sig var hösten 2009. Bloggen sjösattes året innan. Nu började den få upp farten. 
Sydsvenskan kom på besök med reporter, Jessica Ziegerer och fotografen Lisbeth Westerlund. 
Det var kul. 
Numera råder andra tider. 
Reportrarna får själva ta bilder. 
Tidens gång, tyvärr. 
Sofia Kristoffersson var en trevlig bekantskap som gav mig just en sådan där lycklig stund som är bättre än många andra stunder. 
Reportaget kommer i Sydsvenskan vad det lider. 
Håll utkik.
Det är faktiskt skönt få hamna i trycksvärta. 
Då blir allting på riktigt. 
Lycka till med både journalist-och fotbollskarriären, Sofia. Ring mig först om Rosengård vill värva dig. Det kan bli ett bra blogginlägg.

Lommas kommunhövding Anders Berngarn blåste mig

Det gäller trolla med orden. 
För drygt en månad sedan frågade jag Lommas kommunalråd, moderaten Anders Berngarn, om han tänkte sluta efter höstens val. 
”Nej, det tänker jag inte. Det blir minst en period till”, svarade han mig. 
I dag ger han nyheten till Sydsvenskan. 
Han slutar som kommunalråd efter höstens val. Orsaken han uppger är att det är slitet. Det gäller som sagt vad, trolla med orden. 
Blåst blev jag. 
Tänkte mig bli först med nyheten. 
Andra sidan kan väl aldrig kommunhövdingen ge en sketen bloggare en sådan STOR nyhet. Hur som helst. 
Anders har alltid ställt upp på mina tokigheter med gått humör. För han har humor. Det är bara till att gratulera reportern, Johanna M Karlsson, på Sydsvenskan som snodde nyheten mitt framför näsan på mig. 
Tack för den, Anders Berngarn. 
Det gäller trolla med mer än orden.
Eiffeltornet duger också bra.

Utsikt från ett köksbord i Lomma-Raqqa dödens boning

Medan vi i Sverige brottas med kåta TV-pajaser, bombas en stad lika stor som Uppsala kommun (ca 220 000 inv.) åt helvete. Husen som står kvar är smulor som obegripligt nog orkar stå upp. 
Vi sitter i köket hemma i Lomma. Tittar på Sydsvenskans dragarbild över det som en gång var staden Raqqa vid Eufrats strand. Floden vars namn vi en gång i skolan lärde oss traggla som flöt genom Raqqa. 
IS kalifat har knäckts med 9300 stridsuppdrag och 36 000 bomber, läser vi i Erik Olssons text i Sydsvenskan. 
36 000 bomber! 
Erik drar liknelser med Dresden i Tyskland under andra världskriget. En stad som de allierade brittiska-och amerikanska bombflyget raderade ut från jordens yta. 
”Ni brände ner hela stället, gjorde det till en enda pelare av eld. Fler människor dog där, i den där eldstormen, än vad som dog i Hiroshima och Nagasaki tillsammans.” Kurt Vonnegut i boken, Slakthus 5. 
Över 70 år senare är det syrianska Raqqa som förvandlats till slakthus nr 6. Döden kom väldigt nära oss hemma i vårt stillsamma kök i Lomma. 
Raqqa-ca 400 mil bort från köket. 
Om du kör A9 och E80 samt lite krokiga vägar sista biten med försåtlig minering. En resa på närmare 50 timmar. Lycka till. 
Så tänkte vi på alla som är på flykt i regionen. 
En rysare.
Fasansfullt.
Människosläktet är fan i mig tokiga. 
Nej, nu får vi kolla om det i dag dyker upp några nya kåta TV-pajaser i Sverige.

Eternitarbetarna i Lomma-här sitter jag med dödens dokument

Det jag håller i mina händer, är en anhörigs kamp för sina rättigheter efter Eternitfabriken i Lomma fick slå igen för 40 år sedan. 
Det är en tragisk läsning. 
Mannen dog i november 1995 bland sina syrgastuber. 
Redan 1971 fick han bekräftat efter en undersökning att han skadats av asbest. Hostade bland annat upp vitt segt slem. 
Den typen av rapporter trollades bort. 
Företaget ville inte alls kännas vid några skador av asbest bland sina arbetare. Skyddsingenjören som ansvarade för arbetsmiljön, var samtidigt ordförande i Lomma kommuns hälsovårdsnämnd. Ni förstår själva hur det låter och blev. 
Företagsläkaren viftade bort det med att det berodde på rökningen. 
Lätt som en plätt.
I så fall skulle vi i dag haft mängder med människor som kämpat för sina liv med syrgastuber. I Lomma för 20 år sedan, var det ingen ovanlig syn med dödligt skadade eternitarbetare som släpade omkring på sina syrgastuber i byn. 
I dag är alla döda. 
Fast rökare finns det än i dag gott om i Lomma. 
Utan syrgastuber. 
Har du en anhörig som drabbades eller något att berätta. 
Hör av dig. 
Antingen till Sydsvenskans reporter, Johanna Karlsson. Ring 0736880296. Mail johanna.karlsson@sydsvenskan.se 
Du kan också kontakta mig. 
Den svartvita bilden till höger här nedanför är lagret med asbestsäckar i Lomma. Numera vet vi att det är ett lager som dödar människor. 
Asbesten importerades i regel från dagbrott från Kanada, Sydafrika, USA, Rhodesia, Ryssland och Cypern.
Sveriges största arbetsmiljökatastrof i Lomma rullar vidare-40 år senare. 

Stålfarfar lever upp-30 år efter sin död

Ja faktiskt, så är det. 
I dag har Stålfarfar fått något av en revival: pågatåg döpt efter sig, på Youtube kan han höras sjunga, Barnatro, Tryggare kan ingen vara, Blott en dag och Guldgrävarsången, nostalgisida på Facebook, tidningsartiklar och mycket mer därtill. 
Stålfarfar cyklade från Haparanda-Ystad 1951. Det s k Sverigeloppet. Stålis (kallades så) fick inte vara med. Han var 65 år och ansågs för gammal. Då cyklade han samtidigt sträckan på en vanlig standardcykel-och vann, sägs det. 
Bensinen var Champis. 
Läsken vi minns med saknad.
Kalas-reportern, Gösta Ollèn, på Expressen gjorde honom till nationalidol. Jag minns den vuxna världen som suckade beundrande: människan urgammal med vildvuxet hår och skägg, fantastiskt. 
I dag är jag fem år äldre än vad Stålfarfar var den där sommaren 1951. Även om jag inte skulle fixa Haparanda-Ystad, så känner jag mig inte det minsta urgammal. Synen på oss åldringar har ändrats drastiskt sedan dess. 
Numera anses inte 65 år var något att komma med. 
Det var det däremot för 66 år sedan. 
Fyllde du 50 år fick du oundvikligt en käpp av de närmaste. Många haltade nämligen betänkligt redan vid den åldern. 
Trettio år senare opererades det in höftproteser., hjärtklaffar samt numera många andra reservdelar i människokroppen. 
Rörligheten 2017 går inte att jämföra med hur det var 1951. Vi gubbar och gummor har fått nytt sprutt i ben och kropp.
Stålis dog 1987, över 100 år gammal. Han var från skånska Gantofta. 
Nu är Stålfarfar hetare än någonsin-30 år efter sin död.

Syna Påven i sömmarna med hjälp av Kristina Kappelin

Journalister har i regel dåliga kunskaper om religion. Religionsfrågorna är någon som sveps över med vänster hand. 
Lättgods.
Behandlas många gånger som något katten släpat in. Sverige hör också till de länder som med prästerliga steg är på väg bli helt avkristnat. 
Jag ser tydliga tecken i luften inför Påvens ankomst till Lund på måndag. De svenska journalisternas förvirring är påtaglig. 
Katolicismen är den största och den äldsta och ursprungliga "grenen" inom kristendomen, tolkas det också av förståsigpåare. Fast det ser man inte mycket av i svensk massmedia. Någon större fördjupning erbjuds icke oss mindre vetande. 
Därför satte jag oblaten och Kristi blod (vinet) i vrångstrupen när jag började läsa Kristina Kappelins utmärkta bok om Påven Franciskus. 
Reportern, Kristina Kappelin, tar med mig på en resa som slutar i den Heliga Stolen i Vatikanen, Rom. 
Jag som inte kan mer än den där röken ur skorstenen när ny Påve ska väljas, får vara med när Kristina synar Påve Franciskus, kardinalerna m m i sömmarna. 
Det är övermåttan intressant. 
Jag får lära mig hur mycket som helst som gett mig en helt annan syn på Påvens besök i Lund och Malmö.  Kanske till och med skaffar biljett till Påvens framträdande på Swedbank Stadion.
Det, mina kära vänner,  är nämligen större än störst.  MFF:s hemmaborg tar emot självaste Påven. Ack, du milde min tid.
Kristina tillhör också de få journalister i hela världen som får flyga med Påvens plan från Rom till Sturup. Bara en sådan sak. 
Läs boken i röda rappet.

Journalisten som avslöjade dopingträsket redan 1924

Här sitter journalisten, Albert Londres (1884-1932), och vilar upp sig. Det kan han behöva. 
Albert är en av Frankrikes störste avslöjande reporter någonsin. Om inte den störste i sitt slag. 
En fantastisk journalist. 
I början av 1970-talet dammades hans namn av i samband med storfilmen, Papillon, hade premiär med Steve MacQueen och Dustin Hoffman. Filmen och boken baserades på Alberts avslöjande om straffkolonin i franska Guyana. 
Djävulsön. 
Albert gillade raka rör. Journalistik var enkelt för honom. Flyhänt skulle vi säga i dag.
Det blev många och långa resor runt världen, för avslöjande reportage om krig och annat elände. 
1924 stannade han hemma under sommaren i Frankrike. Det spektakulära cykelloppet, Tour de France, borde synas i sömmarna. Fram till dess var det alltid sagans värld i beskrivningarna om loppet.
Tour de France har aldrig varit något för veklingar. På den tiden var det värre än värst. Det var en lång utdragen tortyr för deltagarna. 
Arrangörerna ställde orimliga krav på cyklisterna. 
Albert Londres-se bilden här nedanför-lyckades få några franska stjärncyklister att berätta sanningen om tappade tånaglar, utmärglade av diarré, flagnande hud, varande bölder, nattlig feberyra, darrande av frossa, usla cyklar, lera upp till hårfästet (asfaltvägar fanns inte) med mera elände. 
Väskor öppnades. 
Fram plockades flaskor med kokain. Och det här är kloroform för tandköttet, pillerburkar i mängder med okänt innehåll. Man vet att av stryknin gick åt. Konjak. Allt, ALLT som fanns svaldes för att överleva.
Det var ingen hejd på det. 
Albert skrev. 
Det blev ett ballyhoo, men inte för all narkotika, utan för att de tävlande behandlades som slavar. Albert Londres själv dog under ett riskabelt uppdrag i en brand på en båt i Asien. Någon såg till att undanröja denna farliga journalist. 
Det får mig tänka till: kommer Putin och hans anhang att ljuga sig blåa över Wadas dopingavslöjande av ryskt idrott med trådar rakt in i Kreml? 
Ja, jag tror. 
Vi hade behövt Albert Londres i dag. 
Källa: Mängder med artiklar, samt, givetvis, Joakim Jakobsen bibel över Tour de France. Övrigt: Det skulle dröja över 40 år till, innan man tog itu med den explosionsartade dopingutvecklingen i Tour de France. Ja, tog itu och tog itu.

Lommabladets reporter i våldets Jerusalem

En gång i tiden var Ellen Skärstrand hemma hos mig. Hon var reporter på Lommabladet. Nu skulle det göras reportage om min blogg. 
Jag vände delvis på steken och gjorde i min tur en story på Ellen som jag körde ut på bloggen. Jag förstod redan då, att här hade jag en ung kvinnlig kollega med stora ambitioner. Så jag placerade henne framför den klassiska filmaffischen av ”En Ding, Ding, Ding, Ding Värld”. Jag kunde inte då ana så rätt jag skulle få. 
Lommabladets unga begåvade reporter är numera frilansjournalist som studerar arabiska i Jerusalem. 
I går läste jag så i Aftonbladet att Ellen Skärstrand hamnat i händelsernas centrum. Nya knivattacker i Jerusalem med dödlig utgång. 
Gärningsmännen sköts ner av polisen. 
”Jag hörde skottlossning från min bostad”, berättade hon för mig i morse. 
Tala om ”En Ding, Ding, Ding, Ding Värld”. 
FOTNOT: Mitt blogginlägg om Ellen. Klicka HÄR!

Dagens Trams i Lomma

Ni har säkert sett det i nyhetsrapporteringen. Institutet för mediestudiers rapport, Där bor journalisterna. 
Främst är det nyheterna i TV som larmat om den här tramsiga rapporten från institutet. Klart som korvspadet att även journalisterna måste ha en plats att bo på. Precis som alla andra människor. 
Givetvis larmar man högst om att i Stockholm bor minsann de flesta journalister. 
Har alltid varit så. Kommer alltid att förbli på det viset. 
Faktum är att även Lomma kommun finns med i den där listan. Vi är faktiskt 30 stycken journalister som bor i kommunen. 
Då fortsätter vi med tramset. 
Lek med tanken att vi släppte lös samtliga 30 journalister som bor i orten. Deras uppgift blir att gräva fram nyheter och skandaler i Lomma kommun, skriva personporträtt samt plocka fram alldagliga spännande mänskliga öden. 
Jag lovar. 
Det hade blivit ett liv och kiv om både nyheter och skandaler. Kommunhövdingen, Anders Berngarn, hade fått det hett om öronen. En och annan hade åkt på en kölhalning, på ett eller annat vis. 
Guldgruvan är naturligtvis den enorma utbyggnaden av centralorten Lomma som pågått i mer än 10 år. Det vet de flesta journalister att där det satsas enorma pengar, finns också hett nyhetsstoft att hämta. 
Det hade som sagt var blivit en yster dans till de boendes förtjusning. 
Nu är det inte så. 
Verkligheten en helt annan. 
Sydsvenskan och Skånska Dagbladet gör vad de kan med sina små, snart osynliga, resurser. 
Själv är jag en av dessa 30 boende journalister; pensionerad, hårt stukad av sjukdomar, men med rätt att skriva Dagens Trams. 
FOTNOT. För att platsa i undersökningen måste journalisten vara medlem i Svenska Journalistförbundet. Det har jag snart varit i 50 år.

Morden i Dalby stenbrott-obegripligt ofattbart

I dag kom domen mot Jonas Runnemark, 30, som dödade sin hustru och sitt 9 månader gamla barn i Dalby stenbrott. Lunds tingsrätt dömer honom till livstids fängelse. 
Obegripligt ofattbart.
Inte domen. Den kan inte bli hård nog. Utan brottet som är mer än vidrigt.
Något motiv finns egentligen inte. Själv talar mördaren om drömmar som tvingat honom att döda sin hustru och sitt lilla barn. 
Mystiskt, gåtfullt och snårigt. 
Framförallt obegripligt ofattbart. 
Mitt förstånd räcker inte till. 
Jag låter min gamle kollega på Kvällsposten, Micke Ölander, reda ut vad som kan redas ut av något som är så obegripligt ofattbart att reda ut. 
Klicka på länken HÄR!
Jonas Runnemark var militär. Foto Försvarsmakten. 

Trafikflyget år 2050-då har jag störtat

Det här är Airbus framtidsversion av trafikflyget 2050. Över 4000 km/tim. Minst. Kan i en längre framtid komma upp i drömhastigheten 10 000 km/tim. 
Den här utvecklingen är inget för mig. 
År 2050 är jag nämligen 104 år gammal. Jag har så att säga störtat för flera år sedan. 
Trist men sant. 
Det är inget jag kan göra mycket åt. Sådant är livet. 
Mormor berättade för mig när hon såg sin första bil, en bit in på 1900-talet. Det var en sensation. Världens undergång som hon sa. 
Mormor fick heller aldrig flyga.

Det har jag däremot fått. 
Både med märkvärdiga Caravelle (Lasse Lönndahl fick t o m en hit 1959 med, Caravellesamba). 
Olika propellerplan som DC-7, små Piper Club, skolflygplanet SK50, segelflyg och helikoptrar med rotorblad. 
Jetdrivna BOING 737 och Airbus 320-familjen har jag också hunnit med. 
Därför känns det extra trist att man inte finns kvar på jordklotet, när trafikflyget tar en fram många gånger fortare än ljudets hastighet. 
Tänk dig att kunna blåsa i väg till andra sidan jordklotet på någon timme. Dessutom med bättre komfort än i dagens pygmé kabiner.

Det har alltså blivit en och annan luftgrop i livet. 
Värsta flygupplevelsen kom i början av 1970-talet. 
Jag hade fått för mig och skriva ett reportage om fallskärmshoppning. Märkvärdigt på sin tid. Jag och min fotograf John klämde samman oss på det blanka flygplansgolvet med ett gäng förhoppningsfulla fallskärmshoppare i ett speciellt utrustat plan. 
En vacker sommardag lyfte vi från Säve flygplats utanför Göteborg. Uppe i det blå kastade sig hopparna ut. 
Plötsligt störtdyker planet. 
Allt för att runda hopparna. 
Plana ut så fotograf John kunde få sköna bilder på fallskärmshopparna. 
Eftersom alla stolar var borttagna, for jag och John omkring som snorloskor i kabinen. Fanns inget att hålla sig i. Dessutom tjöt vinden in genom den öppna flygplansdörren. 
Jodå, vi överlevde.
Skakad men inte rörd, som James Bond vill ha sin Dry Martini.
Det blev bra bilder och i alla fall godtagbar text i tidningen. Fast en rysare var det. 
Nej, nu vänder jag blad. 
Mina barn och barnbarn lever förhoppningsvis 2050. 
Flyg och far, vänner.
FOTNOT: Bilden överst och här nedanför är hämtade från Airbus framtida flygplanstyper. Här ser vi tekniken som kortar både utsläpp och startbana.