skip to main |
skip to sidebar
I morgon-lördag-klockan 14.00 är det målgång nedanför biblioteket i Lomma. Pappa Anders, mamma Linnéa och smådöttrarna, Tilda och Agnes, lämnade Lomma den 12 maj 2018, för ett äventyr på de sju haven som det heter.
Det blev ett sanslöst äventyr.
På Kap Verde blev familjen magsjuka och förkylda.
Under resan över Atlanten svullnade Anders fot upp och han blev sängliggande ombord. Segelskutans kapten däckad.
För nu nämna några strapatser.
Då har jag inte nämnt pandemin som strandsatte familjen.
Mamma Linnéa är utbildad sjuksköterska. Jobbar på akuten i Lund. Det fick hon nytta av under resan.
Pappa Anders är utbildad till brandingenjör och arbetar på Rädningstjänsten Syd som bland annat yttre befäl.
Kunskaper om hantera krissituationer fanns det alltså rikligt med ombord på S/Y Nausica. Guld värt.
I morgon-lördag-den 1 augusti är det alltså målgång för familjen Thornblad nedanför biblioteket i Lomma.
Räkna med en klang och jubelföreställning klockan 14.00.
Här nedanför en bild på hur det såg ut den 12 maj 2018, när äventyret började. Jag har lånat bilderna från familjens hemsida.
Gå in här, så får du hela äventyret i detalj.
För det mesta tycker jag livet är fantastiskt.
Pandemin i all ära.
Stökig är den allt.
Stökigt är det också med Trump, Putin och Xi Jinping. Namnet på Kinas ledare vi aldrig kommer ihåg.
Då krävs det balsam på såret som känns vidöppet i all sin nakna glans. I Lomma har vi som bekant musicerande häckar.
Det är inte länge sedan jag skrev om sjungande och ukulelespelande pensionärer bakom en maffig häck.
Det är sådant som gör en människa glad.
I en gråmulen sommarhimmel med en sol som kämpar för nå oss i Lomma med sina värmande strålar, körde jag nästan in i nästa musicerande häck.
Utanför mötesplats, Havsblick, som ligger vackert vid dammarna i centrala Lomma, fann jag vad jag sökte: mer balsam för själen i form av den mysiga orkestern med det läckra namnet, Gummibandet.
Glada spelemän som bjöd på en timmes skön avkoppling från coronaviruset, Trump, Putin och den där kinesen vi aldrig kommer ihåg namnet på.
Det är i sådana stunder som livet blir så fantastiskt.
Än en gång kommer jag och tänka på TV-serien, nostalgitrippen Söderkåkar. Vem kan glömma Monica Zetterlund som pigan Malin?
”Under hela augusti kommer vi varje onsdagseftermiddag mellan klockan 14.00-15.00 bjuda på underhållning utomhus. Om nu inte vädret ställer till det. Ja, så är vi då noga med avståndet två meter. förstås,” berättar Margareta Thulin som är kommunens aktivitets samordnare på Havsblick för mig.
Jag har fällt in en bild på Margareta här nedanför från arenan med åskådare och Gummibandet bakom/framför häcken.
Visst blev det väl en liten fin berättelse med bilder och allt?
Lomma är allt bra fantastiskt.
Utan både Trump, Putin och, ja, vid det här laget vet ni själva.
Mina föräldrar har en känslig bil som ibland känner sig bortglömd och kan då sura tills batteriet är tomt.
Då behöver den uppmärksamhet, i form av en gammal hederlig roadtrip!
Eftersom varken mamma eller pappa är i gasen för att köra runt på landsbygden, är det upp till oss andra i familjen att trampa ner pedalerna.
Så jag gick upp i ottan, packade mat, fika och föste ut co-piloten till bilen. Han stretade emot, sa han hade klipptid. Jag tvärnitade så det blev fartränder, i asfalten. ”Klipptid? När det är roadtrip?”
”Mm, mamma har bokat tiden.”
Jag tog mig för pannan.
Har en mamma bokat klippning måste den genomföras, så står det i den heliga skriften: Att undvika en brödkavel.
Lite senare satt vi i bilen, redo för äventyr.
Jag strök på ratten (Med handen, inte strykjärnet) och frågade försiktigt.
”Vart vill du åka?”
”EDVARD PERSSON” brummade Bilen och styrde oss till Jonstorp kyrka. (texten fortsätter efter bilden)
Oron gnagde i mig att den lilla orten skulle vara invaderad av turister så här i hemestertider, med sprängfyllda bajamajor och extrainsatta poliser.
Men det var den inte, tro det eller ej.
Förutom en rollator som hostade på andra sidan häcken var vi helt ensamma vid Edvard Perssons gravsten.
Hur underligt som helst.
Känslorna svallade när jag citerade den skånska giganten:
”Min fru är så långrandig, men hon vinner i längden.”
”Det var kul”, sa co-piloten inte. Däremot var han hungrig och frågade efter matsäcken som jag och Bilen åt upp när co-piloten klipptes.
Hoppsan!
Som tur var hade Bilen ett ess i hjulaxeln och rivstartade så vi praktiskt taget flög över Slagghögen i Åstorp. Fortare än det tar att säga:
”Nu är vi framme på Kalle på Spången”, så var vi framme på Kalle på Spången och stod snart och beundrade Edvard Persson-prylar i en monter.
”Kan det bli häftigare än så här?” frågade jag co-piloten som himlade med ögonen till svar. Troligen tagen av stundens allvar. (texten fortsätter efter bilden)
Tänk.
Det kunde bli häftigare.
Efter att ha fyllt både mage och toalett ville Bilen besöka Fästningen i Söderto.
Där var vi konstigt nog också ensamma.
Vad är det med folk nu för tiden?
Vill de inte uppleva Världens Skånska underverk?
Vill de inte med egna ögon se det som gissningsvis är världens sämsta bombskyddsrum, som har en potta inbyggd i väggen?
När jag lekt ”Ryssen kommer” för mig själv i fyrtiofem minuter började co-piloten tröttna och lockade med fika.
Alltid ett smart drag. (texten fortsätter efter bilden)
Och då hamnade vi plötsligt i Vismarslöv, på ett ack så mysigt café med Cornelis Vreeswijks gamla skorsten som granne.
”Det här måste vara Skånes mest välbesökta turistattraktion”, viskade jag imponerat när vi klev ur Bilen.
Men icke.
Caféet var nästan tomt, förutom en man som fikade på en kvinna.
Vi nöjde oss dock med biskvier och jag fylldes av ett begär att gå in i trädgården och sjunga, ”Hejsan morsan, hejsan stabben”.
Men det förbjöd co-piloten.
”Det bor någon i huset!”
Vaffor då då?
Vaffor är inte huset en souvenirbutik?
Inte ett dugg konstigt att besökarna uteblir om en okänd tjomme står och hyvlar brädor i Cornelis trädgård.
Lite som vid Edvard Perssons grav.
Tänk om man kunde köpa en Edvard-hatt där. Oj, vilka köer det hade varit då. Då hade ja hatt min hatt, å hade ja inte hatt min hatt å hatt så hade ja inte hatt nån hatt å hatt (Ännu ett fantastiskt Edvard-citat, förstå co-pilotens lycka)
Slutsats: Det går att undvika turistkaos. Om man inte är på samma ställe som alla andra. Hur enkelt som helst.
Uppdatering:
Co-piloten har inte setts till sedan jag berättade att nästa roadtrip går till Skånes coolaste ställe:
Fritiof Nilsson Piratens gravsten!
Johan Rockbäck skrev
Det ni ser på bilden kan ingen ta fel på.
Vasaloppets berömda målgång i Mora.
Vasaloppet körde, familjen Rockbäck, med bil redan för mer än 30 år sedan.
Fast omvänt.
Om Herrskapet, förstår vad jag menar.
På bilden ser ni familjen Rockbäck stå uppradade med god marginal i den berömda målgången.
Far väntar med bilen.
Sedan bär det av mot Eldris samt medhavd blåbärssoppa i Oxberg och Mångsbodarna, för till slut bli målgång i startplatsen i Sälen bland blåbärsriset.
Om inte annat.
Ett kul svemestertips som är tvärtom. (texten fortsätter efter bilden)
En annan gång hamnade vi i Guldbyns blåbärsris. Utanför skidorten, Åsarna, söder om Östersund, tackade bilen för sig.
Stendöd.
Efter mycket om och men fick vi bärgning in till en verkstad i Åsarna. Mamma Rockbäck kedjerökte av nervositet.
Tur nog fanns det en gammal dam på andra sidan vägen som hyrde ut rum till familjen Rockbäck.
Nej, vi såg varken till Thomas Wassberg, Jan Ottosson eller Torgny Mogren. De var nog ute och tränade på rullskidor.
Guldbyn Åsarna.
Ett annorlunda svemestertips.
Ja, utan bilhaveri då, förstås. (texten fortsätter efter bilden)
En annan gång rasade fadern själv.
Halsfluss.
Närmaste vårdcentral och en penicillinkur.
På bilden vilar både bilen, halsen samt övriga familjen ut i en stuga modell större i Åre Fjällby. För 30-40 år sedan åkte ingen normal människa till den svenska fjällvärlden en sommar. Allt gick därför under devisen:
SUPER-REA!
Billigt, billigt.
Stugan eller villan skänktes, mer eller mindre, bort.
Det fina folket var redan då i St Tropez.
Åre Fjällby kanske kan vara ett svemestertips även i dag?
Bortsett då från halsflussen.
Burr...
Nu exklusivt!
Min son Johan som är författare till populära barnböcker, har varit på Skånester. Text och bilder kommer här på bloggen inom kort.
Håll ut!
I juli 2013 räknade jag ut, att jag tillbringat 10 000 timmar framför datorn. Allt för skapa några tusen blogginlägg.
10 000 timmar!
En magisk gräns.
Idag sju år senare kan jag lägga till ytterligare tusentals blogginlägg samt 10 000 nya fräscha(!?) timmar.
Det blir en rund fin siffra.
20 000 timmar!
Minst.
Det tog drygt 12 år.
Rätt svårslaget för en 70-plussare.
Norrmannen Kjell Elvis sjöng Elvislåtar i 51 timmar och slog världsrekord. Han blev hes och sömnig.
Jag har alltså bloggat i 20 000 timmar.
Priset diverse bloggskadan.
Ett litet axplock:
Översta bilden här nedanför visar jag upp min s k studentarmbåge (jo, skadan kallas tydligen så).
Nästa bild behandlas skuldrorna.
Därefter nackspärr.
Den tunga pjäsen.
Ett diskbråck som ständigt går upp.
Kiropraktor Josefin Larsson, har under många år med sina magiska händer fått ordning på gubben Rockbäck.
Nu är det emellertid stopp på grund av coronaviruset.
Det kostar på, men jag klagar inte.
Tro inte jag tycker synd om mig.
Absolut inte.
Är man så korkad, att man bloggar i minst 20 000 timmar, är det priset man får betala. Det är det värt.
20 000 vansinnigt roliga timmar.
Vem slår det?
Med skador och allt.
Inte ens Kjell Elvis.
Håller jag samman, kommer det mera.
Jag blir i alla fall varken hes eller sömnig.
Pling, på er.
Här sitter jag och vilar mig i form. Laddar för nyhetsraggning i Lomma. Klockan är tio på förmiddagen med regn i luften.
Förutsättningarna alltså inte de bästa en sommarsöndag: dels är det för tidigt för morgontrötta Lommabor, dels är sommarens väder inget att skriva hem om.
Det är med andra ord väldigt tomt på liv utomhus. Folk hemestrar hemma bakom stängda dörrar.
Hålla avstånd skulle göra Tegnell salig av lycka. Lomma ett gott föredöme. (texten fortsätter efter bilden)
Här sitter jag med samma ljusblåa tröja i min nyinköpta elscooter. Det är den 28 juli 2017. Scootern blev mina nya ben.
Innan jag skaffade maskinen, var jag stugsittare.
Inte kul alls.
Nu förändrades både mitt och bloggens liv.
Plötsligt kunde jag ge mig ut i Lomma.
Träffa medborgare, lyssna och lyfta blicken. En form av hemstöpt nyhetsraggning som varit väldigt framgångsrik. Generat ett par hundra blogginlägg-om både smått, stort och ingenting men många ting.
Precis som idag på förmiddagen.
Nere vid segelklubben står dessa två klassiska s k glas-igloos för återvinningsbruk-se bilden här nedanför.
Numera museiföremål.
Jo, faktiskt sant.
Numera har vi sortering hemmavid.
Plasten tog också död på glaset.
Tidigare kunde jag inte köra här för allt krossat glas.
Nu soprent.
Dag ut och dag in.
Jag har haft kollen sedan början av maj månad.
Se där.
En tvättäkta skräpnyhet.
Tack min älskade elscooter.
I veckan kunde den uppmärksammade på Sommargatan, se trygghetsvärdarna rycka ut med blåljus på sina lätt igenkända fordon.
Det skapade en viss förvåning.
Trygghetsvärdarna har inte polismans befogenhet.
Varför då blåljus, kan tyckas?
Förklaringen är enkelt.
När larmet går om någon extrem händelse, åker blåljuset på. Nu senast var det en man som fått hjärtstopp.
Då gäller det livet.
Blåljus på.
Ganska enkel matematik.
”Vi har utbildning i första hjälpen. Vår insats kan bli helt avgörande i en situation som med hjärtstopp. Nu slutade det lyckligt. Mannen överlevde och fick åka med ambulansen in till sjukhuset,” berättar en av trygghetsvärdarna för mig.
Det är alltså inte bara buset eller hålla rätt avstånd på stranden som är trygghetsvärdarnas arbetsuppgift.
De räddar liv också.
En snabb insats vid tex hjärtstopp, kan vara guld värt.
Liv eller död.
Det var bra att få veta.
En applåd (!) för det.
Det finns tokstollar och så finns det sköna tokstollar. Norrmannen Kjell Elvis, 52, hör till den sköna galna typen.
I natten till lördag klockan 03.11, hade han sjungit Elvis-låtar i exakt 43 timmar, 11 minuter och 11 sekunder.
Nytt världsrekord!
Av bara farten fortsatte han sjunga.
Målet var sjunga Elvis-låtar i 50 timmar, 50 minuter och 50 sekunder. Jag följde (d)elvis kampen mot världsrekordet.
Vid halv tolv tiden i natt fick Kjell Elvis en allvarlig svacka. Efter sjungit Elvis-låtar i över 39 timmar fick han sätta sig ner.
Rösten söndersjungen.
Svag.
Lite starkare än en viskning.
Ögonlocken slocknade-se vinjettbilden.
Kjell Elvis såg ut att somna.
Det bar sig inte bättre än att han fick ta en paus. Visserligen var det i rekordjakten tillåtet med fem minuters vila varje heltimme.
Först 20 minuter senare var Kjell Elvis tillbaka i rutan. Då med öppna ögon. Människan såg utsövd ut,hur det nu gott till.
Men paus i 20 minuter?
Förmodligen hade Kjell Elvis samlat tid.
Hur som helst.
Världsrekord blev det.
Även om det var mycket Blueberry hill.
För inte tala om kisspauserna.
"Krångligt värre, få av sig Elviskläderna," sa han själv.
Jag älskar dessa galningar.
I morse dansade han också med en skönhet som dök upp.
Du milde min tid.
Kjell Elvis behöver inte repa Elvis-låtar på länge. Han borde fått nog av rock-kungen. För en stund i alla fall.
Grattis Norge (Ja, vad säger man).
Här kramar MFF-spelarna om, Jo Inge Berget, efter han slagit in hörnan i 28:de minuten, 1-0. Segertåget (3-0) mot Hammarby kunde börja.
Det märkvärdiga med målet är, att det kommer efter en hörna. Det hör inte till vanligheterna det blir mål efter en hörna.
Tvärtom är de slagna för långa, för korta eller alla fel på en gång. Vad vi nu fick se var en hörna slagen av en Picasso-fot. Ett konstverk målat av Anders Christiansens hyperkänslig högerdoja.
Fast innan dess förberedde de övriga MFF-spelarna paletten med ett hederligt bandyrus. I bandy rusar spelarna ut mot motståndarnas skyttar vid ett hörnslag.
Det kallas ruset, på bandyspråk.
Ofta effektivt.
Nu gjorde MFF-spelarna det i omvänd ordning.
När AC tar sats för slå hörnan, rusar alla MFF-spelarna mot Hammarbys målvakts högra stolpe. Ett rus som drar med sig Hammarbys spelare.
Kvar helt omarkerad blir, Jo Inge Berget, som inte deltar i ruset, utan inväntar AC:s hörnspark som är det svåra i konsten.
Berget tar några steg framåt och får bollen exakt på foten.
Mål.
Det är mästerligt.
Lirarna i Hammarby ser ut som gubben i månen.
Förvånade.
Givetvis en inövad variant, men ack så tjusigt.
Det krävs en Picasso-fot till det.
Det äger Anders Christiansen.
På söndag ska MFF måla i min födelsestad, möter Sirius i Uppsala. Det blir något det, kära vänner.
Fram med palettten.
Nya färger, för den framgångsrika hörnvarianten är redan sönderläst av motståndarna.
En sjungande och spelande häck är förstås något egendomligt. Möjligen har det rikliga lövverket fått spader i den unkna coronasmörjan.
Allt är tydligen möjligt denna egendomliga sommar med nordvästan som biter i skinnet, uppblandat med regn och sol.
Den musicerande häcken passerade jag förbi nere vid segelklubben i Lomma hamn. Stannade och lyssnade en kort stund, rundade sedan hela härligheten till till sång och musik med min elskoter.
Där bakom häcken satt förklaringen.
Lommas ukuleleklubb i ABF:s regi.
Gänget som ett gammalt fint årgångsvin som fick häcken att spela och sjunga. En scen som hämtad från den klassiska TV-serien, Söderkåkar 1970.
”Coronamusik och så sitter vi med rätt avstånd från varandra,” säger Birgitta som leder gruppen.
Det är andra gången i sommar jag skriver om ukulelespelarna. Första gången var den 10 juni. Då satt man väl skyddade på segelklubbens altan.
Till slut avrundade jag med den ständiga frågan i dessa orostider.
”Har ni 70 plussare klarat er från covid-19?”
Och det hade man.
Skönt besked.
Tack för det.
Ibland är det bra med häckar.
Numera får vi huligana i TV-soffan.
Vi huliganer har genom alla tider stått packade som sillar på läktaren. Där har vi tagit ut vår frustration över liret på plan, fjollor till spelare, enögda domare, korkade vaktmästare, slöa bollkallar, korvgubben, blinda linjemän, myglande motståndare, fel domslut (ofta, väldigt ofta), bengaler som ger hosta och fan och hans moster.
Vi skriker oss blåa i ansiktet. Rösten spricker som en överstekt "korvajävel". Viftar med töntiga plakat. Vackra flaggspel.
Rösten tackar för sig.
Till nästa hemmamatch.
Nu sitter vi där.
I en annan tid.
Utan borsalino.
Hatten förr i tiden.
Numera i TV-soffan eller på en sportbar med en ljummen pilsner.
Själv sitter jag i TV-soffan.
Covid-19 har publikmässigt knäckt årets allsvenska. Tror inte det bli några matcher i år med publik på plats.
Sorry.
Vi får huligana hemma i TV-soffan.
Det går alldeles utmärkt.
Vi skriker och beter oss precis som förr i tiden. På den tiden vi var publik på de allsvenska fotbollsmatcherna.
Däremot slipper vi bengaler.
Inte kul alls med röken, när man sitter i karantän som 70-plussare.
Inga knallskott.
Skit samma.
70-plussarnas hörsel är redan på väg stänga ner.
En annan sak är att efter slutsignalen ringer vi varandra, s k huligansamtal, för analys av matchen.
Då går vi igång igen för fulla segel.
Om det blivit förlust bryter det ut gap och skrik i luren.
Allting är åt helvete.
Ingen jävel kan spela fotboll: tränaren kass, sportchefen kass, ledningen kass och spelarna är som små bortskämda barn.
Kassa jävlar.
Det räcker faktiskt med oavgjort, för åskan ska slå ner.
Ja, vi huliganer i TV-soffan är ett känsligt släkte.
I kväll ska mitt lag, Malmö FF spöa Hammarby IF.
Fattas bara annat.
Självklart.
Annars slår åskan ner med full kraft .
Det är hårda bud huligana i TV-soffan.
Ibland springer man på medmänniskor som är lite mer medmänniskor än många av oss andra. Lommaprofilen och f d kommunalpolitikern (L), Rune Larsson, 86 år, är just en sådan person. På en parkeringsplats bakom en mur, sitter Rune mol allena och sjunger för de på äldreboendet, Orion, i Lomma.
Små vackra kyrkliga sånger till eget gitarrkomp.
Det känns som Rune sjunger bort coronaviruset.
På rätt avstånd.
Med en mur.
Varje onsdag.
Om det nu inte regnar, förstås.
Rune har varit teolog på Universitet i Lund samt pastor på Strandkyrkan (Equmeniakyrkan) i Lomma.
Inte vet jag, men lite i alla fall.
En liten skärva, i så fall.
Vi kan väl låtsas.
För tydligen har Runes onsdagsframträdande bakom muren på parkeringsplatsen varit till godo.
Lomma kommun är en av de få kommuner i landet som ännu så länge, inte haft något fall av covid-19, på varken äldreboende eller inom hemtjänsten.
Bra jobbat.
Gud hör banne mig bön.
När jag ser Rune sittande på en liten stol på parkeringsplatsen bakom muren. Ja, då blir jag alldeles varm av lycka.
Tack Rune!
Titta på bilden här ovanför som är ett kollage av mig.
Den ljudmatta med fågelsång, vi upplever just nu från de väldiga lönnarna utanför vår Täppa är förunderlig.
Lönnkören/coronakören drar igång tidiga morgnar och fram mot kvällningen. På bilden ser ni också längst ner en kråka. Den kraxar mest sittande på vårt staket. Platsar inte i den skönsjungande kören.
Falsksångare.
I mitten finner ni också en skata.
Den hör inte heller hemma i kören.
Det är en fidus som mest bygger sitt bo i någon av de 12 lönnarna.
Och trasten busar.
Busvisslar.
I skyn svävar skrattmåsen.
Men resten av sångkören?
Koltrasten är leadsinger. Huvudvokalisten bland andra skönsjungande fåglar. Den går aldrig ta miste på.
Men igen.
Resten då?
Coronakören/lönnkören.
Ja, säg det.
Tid koppla in ett proffs på ämnet.
Skådaren av fåglar och journalisten, Tobias Christoffersson, inlagd bild längst ner till vänster på översta bilden.
Vilka fåglar trivs i våra lönnar, och tänkas kan ingå i kören?
Knappast alla samtidigt, men från och till, i alla fall.
Kanske.
Låter så.
Jag skickade över en ljudfil från en av lönnkörens kvällsföreställning till Tobias. Snabbt kommer svaret.
”Det låter utan tvekan som att du har en flock starar som håller till i trädet. De låter mycket och på många olika sätt, särskilt när de är många tillsammans. Just det här stimmiga tjattret som hörs inifrån lönnen är typiskt för starar i grupp.” berättar Tobias Christoffersson. Sedan listar Tobias följande fåglar som trivs i lönnar:
stare, svarthätta, lövsångare, svartvit flugsnappare, rödstjärt, gransångare och nötväcka. Radions P1 Naturmorgon meddelar också att Gransångaren låter som den sjunger ”salt sill”. Jaså?
Lotta på Liseberg.
Allsång på Skansen.
Inte en chans.
Utanför vårt staket till Täppan växer 12 stora lönnar på rad. Inget märkligt med det, kan tyckas.
Det tyckte jag också.
Tills igår.
Idag tycker jag något helt annat.
Lönnarna planterades kring 1990. De var då knappt metern höga. Såg mest ut som sköra pinnar.
Jag vet, för vi flyttade in i bostadsområdet som nybygge i Lomma hamn 1987. Jag har alltså följt lönnarna utanför Täppans staket växa från sköra pinnar till väldig jättar. En lång resa på 30 år.
De skänker oss numera tidig skugga från solens strålar, samt vackra löv till hösten som krattas upp.
Sedan var det då fågelsången.
Tidig morgon eller på kvällskvisten sommartid bjuds vi på en mäktig ljudkuliss av fågelsång. Körernas kör, skulle man kunna säga.
Förra veckan bestämde jag mig för, ”Projekt fågelsång-lönnkören.” Vilka fågelarter är det som sjunger så ljuvligt för oss?
Så fastnade jag i de väldiga lönnarna.
Vad jag kan förstå med min ringa kunskap, rör det sig om sockerlönnar. Bladen är på pricken sockerlönnens blad-se vinjettbilden.
Det märkliga med lönnarna, är att träden är viktiga i både Kanada och USA. Används för tillverkning av biljardköer, lagringsfat för wiskeymärket Jack Daniel´s, uthärdar skogsbränder m m, och inte minst, för tillverkning av lönnsirap. Stor sak på andra sidan Atlanten. Sockerlönnens löv är också symbol för Kanada. Finns på deras flagga. Minns Lönnlöven. Kanadas hockeylandslag.
Nu även Lommalönnen.
Fågelsången får bli en uppföljning.
En godbit mina bloggläsare har att se fram emot.
Ibland tar livet helt andra banor än vad man tänkt sig. För övrigt är lönnsirap inte någon favorit.
Fast sockerlönnar gillar jag.
Fattas bara annat.
Lomma kommun skriver på sin hemsida:
”Kommunens trygghetsvärdar har som uppgift, att förebygga brottslig verksamhet och arbeta för en ökad trygghet för alla som bor, verkar eller vistas i Lomma kommun.”
Det låter väl bra.
Polismans befogenhet har man däremot inte. Inte heller någon väktare är man. Endast ett vakande öga som är nog så viktigt.
Under lördagens rusch, förvandlades dessa ytterst vänliga personer till trafikpoliser. Bilförbudet på Sommargatan respekteras uselt.
Folk körde gladeligen in på gågatan i jämn ström. Kolla in mina bilder här nedanför som jag fångade in under en kort period igår lördag. (texten fortsätter efter bilderna)
Trygghetsvärdarna hade fullt upp med tokiga bilister, mopeder och motorcyklar. Hade man haft polismans befogenhet, hade lagbrottet gått på 1000 riksdaler. I stället fick trygghetsvärdarna med vänlig stämma, förklara att det var förbjudet att köra på gågatan. Inga nämnvärda protester direkt.
En bilist fick t o m backa halva Sommargatan tillbaka.
Trygghetsvärdarna är för övrigt en utmärkt unik skapelse. Inte nog med cirkusen på Sommargatan.
De ska också hålla ett vakande öga över de badande och alla soldyrkare på Lomma Beach. Inte helt lätt en strålande sommardag.
”Tycker nog folk sköter sig någorlunda,” säger en av trygghetsvärdarna till mig, och spanar ut över ett hyfsat packat Lomma Beach.
Det gäller hålla avståndet.
Inte komma närmare dig till mig.
Min omskrivning av psalm 319, ”Närmare Gud till dig”.
Amen.
.jpg)
Inlägg
