skip to main |
skip to sidebar
Varje morgon hälsar jag, God Morgon, på fotografierna-se bild här ovanför-av barnbarnen som vi satt upp ovanpå pianot.
Familjen Rockbäck har blivit fotografier.
Jag frågar också barnaskaran hur de mår. Tröstar med att farmor och farfar som är i karantän, sovit gott och mår bra.
På bilden kan ni också se en liten Kinagubben från Peking blåsa lur om våren som kommit och med den kärleken.
En ung flicka-längst till vänster-kompar med en ukulele.
Det är så familjen Rockbäck träffas numera.
Några fotografier ovanpå pianot som farfar en gång i tiden trakterat med vilda boogie woogies. En Valborgsmässoafton med sorgkant. Då tänker jag också på alla de som det där förbannade viruset släckt livet för.
Nej, annat var det förr i tiden.
Minns med saknad när jag håll Valborgstalet-se översta bilden här nedanför-inför mängder med förväntansfulla Bjärredsbor.
Några år senare hälsade min son, Johan, våren välkommen inför menigheten i Lomma. Johans barnböcker hade väckt stor uppmärksamhet.
Jag en stolt pappa.
Det var på den tiden vårt jordklot-se sista bilden här nedanför-ännu inte drabbats av en pandemi.
På den tiden gick det lätt att sjunga in våren.
Utan hjälp av några fotografier.
Det var bättre förr.
Här sitter jag på ett gammalt skolfotografi från Rörsjöskolan i Malmö: leendet osäkert, blicken drömmande sökande 75 mil bort, små knubbiga händer, barnets frisyr. Inget minne av exakt ålder, men under 10 år i alla fall.
Framför mig ligger ett oskrivet blad som väntar fyllas i.
Av gossen.
Förhållandevis ett turbulent men spännande liv.
Läste i morse favoritpoeten, Nils Ferlins, ”Cirkus” ur Goggles.
Omkring 65 år senare slår det mig, att vi hade samma barndomsdrömmar.
Nils satte upp en cirkus i en vedbod som kallades Tigerbrand.
Jag satte också upp en cirkus i en vedbod, 75 mil bort i mormors land som dignade av honung och ystra lekar.
Mina föreställningar kostade också fem öre.
På Facebook har jag blivit vän med ett av barnen som följde mina föreställningar. Astrid är hennes namn.
Astrid är mig väldigt kär idag.
Både Nils och jag fick texten som yrke: han som poet och jag som journalist, men med samma barndomsdrömmar.
Märkligt, så säg.
Även om våra liv som vuxna, gick åt olika håll.
Han drunknade i bohemens spritfyllda liv.
Endast 62 år gammal.
Jag drunknade i sjukdomarnas bittra värld.
Men lever ännu 73 år gammal.
Det tackar jag för.
Vi avrundar med Nils Ferlins ”Cirkus” ur klassikern Goggles:
Jag lärde mej gå på händer
strax måste mamma se.
Hon var den förnämsta publiken.
Fem öre tog jag entré.
Det hela var bara ett vedskjul
men störde ej minsta grand.
Och cirkusens namn var präktigt:
Den hette Tigerbrand.
Succén var klappad och given,
parketten glad och förnöjd.
Men cirkusartistens bana
blev ganska brant och fördröjd.
Rätt illa for han i världen
och mager blev han och skral.
Men ett-tu-tre - hur det kom sej,
fick han upp en saltomortal.
Vem kan glömma den klassiska sketchen med Robert Gustafsson, när han som Ove Markström, 15 år, halsar en liter klorin?
För inte tala om att han även kunde spela, Lilla fågel blå, på njurarna.
Annars gillade han också lira oljefat med familjen. Ove Markström är helt i takt med tiden.
I alla fall i den coronatid som den amerikanske presidenten, Donald Trump, lever i.
Han föreslog att desinficerade städprodukter skulle kunna användas för att hjälpa coronasjuka.
Dessa dödligt sjuka människor skulle helt enkelt kunna göra som Gustafssons Ove Markström. Dra i sig en liter klorin.
Och bli friska på kuppen.
Det är ofattbart korkat sagt av en president över en supermakt. Andra sidan är jag inte förvånad.
Redan den 24 januari 2017, när människan var pinfärsk som president i USA, förvandlade jag Trumpen till en clown på bloggen-se bild här nedanför.
Nu väntar jag på nästa drag.
När Amerikas president under den dagliga pressträffen i Vita Huset spelar Staffan Hellstrands, Lilla fågel blå, på njurarna.
Pling-Plong!
Håll i hatten, Gott Folk.
Det där förbannade viruset, convid-19, ska man ha största möjliga respekt för. Vid den dagliga pressträffen med Folkhälsomyndigheten som vi följer i TV, uppdateras dödligan i världen. Det är en dyster information som föder rädsla bland många medborgare. Jag är en av dessa som kämpar med dystra tankar.
Dessutom befinner jag mig i riskzonen som 70-åring.
Faktum är att man vet varken ut eller in. Framtiden känns inget kul i den självvalda karantänen.
Beslutade mig för göra Region Skånes självskattningstest för det nya coronaviruset. Kunde det lätta på mitt bekymmer?
Jo, jag vet att testet kritiserats, men ändå.
Region Skåne skriver:
”De flesta som smittas får milda symtom och kan vårda sig själva hemma som vid en vanlig förkylning eller luftrörsinfektion. Om du är osäker på om egenvård räcker kan du via ett
självskattningstest svara på några frågor och få vägledning om du behöver kontakta vården.”
Jag fick besvara åtta frågor.
Inget märkvärdigt alls.
Enkelt.
Lätt att svara på.
Trots högt blodtryck, övervikt och över 70 år gammal, fick jag godkänt. Jag hade inte angivit några symtom för convid-19. Jag skulle fortsätta tvätta händerna noga och ofta, samt följa de riktlinjer och rekommendationer som Folkhälsomyndigheten och min region tagit fram. Det där känns naturligtvis väldigt bra, men går testet att lita på?
Det vete fan.
Jag får vara glad ändå.
En stund i alla fall.
Det här är en okänd tragisk historia.
Märkligt att ingen plockat upp den tidigare.
I MFF:aren från januari 1919, läser jag en minnesruna om MFF:s förste ordförande (1910-1913)-se bilderna här ovanför.
Werner Mårtensson skrev MFF-historia. Han var med och bildade klubben den 21 februari 1910.
Valdes också till klubbens förste ordförande.
Det blev några tuffa år, rent ekonomiskt.
Pengar en stor bristvara. Bara köpa in en fotboll borrade djupa hål i klubbkassan.
I en bortamatch mot Åkarp fanns den endast pengar till en enkel tågbiljett. MFF-spelarna fick helt enkelt gå hem.
Werner Mårtensson lämnade sin ordförandepost som säkert inte var någon dans på rosor. Han flyttade på grund av jobbet till Berlin 1914.
Det blev åter inga feta år för Werner Mårtensson som jag förstår var en glad garçon. Han tvekade inte skänka bort sin överrock, till någon som hade det sämre ställd vintertid i Berlin. Även mat på favoritkneipen bjöd han på.
Då svalt han hellre själv.
Werner hade ett stort hjärta.
I mars 1918 drabbades världen av den första vågen pandemin, spanska sjukan. Till hösten kom den andra vågen.
Människor dog som flugor.
Enligt Wikipedia beräknar man att 50 till 100 miljon dog över hela världen av influensaviruset. En av alla dessa människor var alltså MFF:s förste ordförande, Werner Mårtensson. Spanska sjukan tog hans liv, när julen närmade sig 1918.
I dessa tider med coronaviruset skakas jag om.
Frid över MFF:s förste ordförande, Werner Mårtensson.
Amen.
I Sverige finns ca 1000 vårdcentraler med långt över 100 000 anställda. Landets Vårdcentraler med sina anställda, tar ofta första smällen med coronapatienter utan egentligen veta om det. Med andra ord utsätter du dig för en risk av betydande mått att bli smittad, om du besöker någon av Vårdcentralerna i Sverige.
Detta är något vi inte talar om.
Inte ens vår hjälte, statsepidemiolog Anders Tegnell.
Jag har under den här coronatiden tvingats besöka Lomma Vårdcentral två gånger för en behandling, senast i går.
Inget kul alls.
Det har känts som jag stövlat in i coronavirusets hemmaborg.
Lomma Vårdcentral gör emellertid vad man kan, för stoppa patienter redan i dörröppningen. Under torsdagen stod verksamhetschefen Sirkku Dahlberg, själv på vakt och stoppade alla som var förkylda, ont i halsen osv.
De plockas i vissa fall in i ett infektionsrum på baksidan av Vårdcentralen. Personalen är givetvis orolig över sina egen hälsa.
”Vi har anställda som fått stanna hemma. Själv fick jag halsont och stannade hemma. Inte ens anhöriga släpper vi in,” förklarade Sirkku Dahlberg för mig.
Jag frågade om jag tänkte rätt, att Vårdcentralen var en riskfaktor med tanke på coronasmittan.
”Ja, så är det,” svarade Sirkku Dahlberg.
Det känns som om Folkhälsomyndigheten glömt bort omkring 1000 Vårdcentraler i Sverige. Hoppas nu inte jag fick med mig något skit hem.
I normala fall lever jag i karantän som70 plusare i riskzonen.
Precis som Anders Tegnell bett oss göra.
När jag måste ge mig av till min Vårdcentral, travar jag alltså rakt in i smittofällan. Det känns åt helvete fel.
Jag är rädd.
FOTNOT: bilden här nedanför med verksamhetschefen, Sirkku Dahlberg, som bromskloss i portgången, ska ses som en illustration.
När SVT Play sjösatte projektet-slow tv-förra våren, räknade ingen med någon större succé. Det blev tvärtom.
Miljoner tittaade efter älg.
I år sitter vi där igen och glor på just ingenting, mer än sköna naturbilder. Mitt älgpass från TV-soffan gav emellertid resultat.
Helt överraskande dök skogens konung med sin drottning upp.
Ja, fler än så.
Finns det något vackrare att skåda, än en livs levande älg, eller flera, som ljudlöst tar sig fram över svaga isar eller snårig skogsterräng?
Den stora älgvandringen äger.
Jag har sett mycket livs levande älg i både Dalsland och Uppland.
Jag har också bevakat kungajakter på Halle-och Hunneberg i nordvästra Västergötland. Gör också min älgstek varje höst.
En tradition värt att bevara. (texten fortsätter efter bilden)
Kommer också tänka på hustruns morbror, Gerhard, som var en sällsynt fin människa. Fast i skogen som var han rätta element, blev han lika skicklig jägare som vilken indian som helst. Klassiskt är den gången, när Gerhard sköt fyra älgar under minuten med ett omborrat Remingtongevär.
För varje skott fick han ladda om.
Skotten satt i mitt-i-prick-i hjärtat.
Tidningarna skrev om bragden-se klipp här ovanför.
Det var den jaktbilden som dök upp i mitt huvud, när just fyra älgar vandrade förbi på TV-skärmen.
Ja, resten förstår ni själva.
Den stora älgvandringen äger.
Härligt tidsfördriv i coronavirusets tidevarv.
På SVT Play, som sagt var.
I Lomma kör jag in snoken i syrenen som slagit ut.
Andas in försommaren.
I april.
Rekordtidigt.
Måste det vara.
Jag har doftminnen från denna ljuvliga blomma de senaste 70 åren. Kan omöjligt minns, att det varit så tidigt på säsongen.
Mellan hägg och syren.
I övergången från vår till försommar.
En mäktig upplevelse. Doften satt i en bra stund.
Det är just sådana här ljuvliga upplevelser vi behöver, i en tid med oreda från det kinesiska viruset.
Doften från en blommande syren får ersätta den förbjudna kramen.
Det funkar.
Jag lovar.
I alla fall med en syrenbuske vilande mot en södervägg i det starka solskenet som förvandlas till en svetslåga.
I Lomma, vill säga.
Dofta på, Gott Folk.
Det virvlar runt en massa tankegods.
När har vi ett vaccin mot det där förbannade viruset?
Jag är inte ensam om att fundera.
Spanar förtvivlat med mitt förstoringsglas.
Den mest säkra rör sig om en hopplös marginal på ett år fram i tiden. Det låter allt för länge. Jag vill ha det NU.
Genast.
Tack.
Det kan jag glömma.
Ingen bra tanke alls.
Hur kunde det gå så här?
Forskarvärlden har de senaste 100 åren knäckt en hel radda av medicinska gåtor, till fromma för mänskligheten.
Viktiga upptäckter som gett prestige, berömmelse och Nobelpriset.
Penicillinets upptäckare 1928, Alexander Fleming, utsågs 1999 av tidskriften Time till en av 1900-talets mest inflytelserika personer.
Penicillinet.
Utan tvekan 1900-talets största medicinska framsteg.
Anestesi, kommer jag också att tänka på.
Bedövning i samband med operationer.
För inte alls så länge sedan, fick patienten ett rep att bita i, när ben amputerades bort eller magar skars upp.
Fy för den lede.
Så kommer det då ett litet osynligt virus från Kina som välter omkull hela världens befolkning. Hur kunde det gå så här?
En gåta så overklig, att inte ens Hollywood kunde gjort en katastroffilm om eländet. När jag kommit så här långt, märker jag att mina tankar inte räcker till.
Mina tankenötter är för grunda.
Någon annan får knäcka gåtan.
Förmodligen har hen en vit rock på sig.
Vi andra får kämpa på tillsammans med vårt förstoringsglas.
Mina tankar i coronatider går allt som oftast till början av april 2014.
Minnet bergfast.
Jag hade parkerat bilen i garaget.
Utanför garaget stöp jag.
Rakt upp och ner med ansiktet före i asfalten.
Sönderslagen.
Mycket allvarliga inre skador.
Inga motvärnsskador.
Allt åt helvetet. Tappade balansen på grund av en neurologisk skada, efter en cancertumör 16 år tidigare.
På bilden här ovanför lastas jag döende in i ambulansen hemma i Lomma. En lång och tuff kamp tog sin början.
Det gällde överleva.
Inget annat.
Idag den 21 april är det fyra år sedan jag skrev blogginlägget som följer.
Det är skarpt.
Det finns alltid hopp om livet.
Hörde du det, förbannade virus.
Läs och förundras. (texten fortsätter efter bilden)
När aprilsolens första strålar smeker ansiktet, går en lätt ilning av förtjusning genom min kropp.
Det är själva livet som bjuder in till en skönare och varmare årstid.
För två år sedan, vid den här tiden, var jag efter en allvarlig olycka ett kolli på sjukhuset. Jag kunde varken pissa eller skita utan kraftfull insats av sjukvårdspersonalen.
Den gången passerade mitt liv revy.
Livet gör det när man förvandlas till en grönsak.
Döden fanns med mig varje timme, minut och sekund.
Precis så var det.
Jag kände av döden i hela kroppen.
En märklig uppgiven känsla. (texten fortsätter efter bilden)
Efter veckor på sjukhuset började jag sakta besegra dödens väntrum.
Ville hem till varje pris.
Mot läkarnas inrådan skrevs jag ut.
Sjuktransport tog mig hem till nästa fas i livet.
Nu blev jag hemsjukvårdens kolli.
Vårt hem förvandlades till en sjukstuga.
Lager med sjukvårdsartiklar-se bilden här ovanför.
Hustruns kamp enorm.
Vakade över mig natt som dag.
Fantastiska hemsjukvården i Lomma kom otaliga gånger.
Dygnet runt.
Vecka ut och vecka in som blev till månader.
På bilden här ovanför ser vi sjuksköterskan, Andrea.
För första gången skulle hon få byta ut svamparna som placerats inne i mitt högra ben och lår.
Medicinsk pump för påskynda läkningen.
”Vågar jag det? Jag har aldrig gjort det.”
Andrea var orolig.
”Tveka inte. Kör,” kraxade jag och så skrattade vi gott, för humorn är viktigare än någonsin i livskrissituationer.
Sommaren 2014 blev det rullstol som fram mot hösten byttes ut mot en rollator. Ett år senare försiktigt med två kryckkäppar.
När våren kom 2015 satte jag mig i Täppan och njöt av aprilsolen.
Förvandlad från kolli till livs levande.
Min stund på jorden.
Fan vad skönt.
Tips till dig som har sysselsättningsproblem i karantän. Det här pusslet på 51 300 bitar är en prövning i coronatider.
Borde räcka över tid: bredd 6 fot samt längd 28 fot ( 1 fot=30,48 centimeter).
Hur många tapetserarbord som går åt på längden, orkar jag inte ens räkna ut. Nej, pussel är inget för mig.
Däremot är hustrun en fena på lägga pussel. Just nu pysslar hon med ett motivlöst pussel på några tusen bitar.
Hur människan står ut, begriper jag inte.
Kvinnor kan.
Jag blir galen bara jag ser alla bitarna, för inte tala om 51 300 bitar. 600 dollar kostar det, om du är sugen. (texten fortsätter efter bilden)
Nej, då är många andra galenskaper som far omkring på Facebook mycket roligare. Just nu testas mitt tålamod med ovanstående påskkärring med sina kvastar och stjärnor. Fick det av kusin vitamin, Lennart, i Holm (utanför Halmstad).
Det är lurigare än vad man kan tro.
Jag försökte spåra ursprunget, men körde fast i Helsingborg och Karlshamn. Pusslet på 51 300 bitar går alltså bort.
Hustrun fick en glimt i ögonvrån.
Vad det nu kan betyda.
Tack vännen Thomas på Facebook för tipset.
Däremot grunnar jag också i min coronakarantän över vilken ko tillhör huvudet-se bilden här nedanför.
Muuu...på er.
När jag vaknade upp i morse till en strålande vårsol, blev det snabbt solförmörkelse. Sydsvenskans första sida daskade mig i ansiktet.
Coronaviruset är den största journalistiska utmaningen sedan andra världskriget. Det går väl sisådär. (texten fortsätter efter bilden)
Till söndagens frukost upplyste mig text-TV om, att ytterligare 111 svenskar avlidet av det där förbannade viruset.
Det rostade brödet fick sorgkanter.
Ägget smakade hårdkokt, trots det var löskokt.
Jag befinner mig i karantän/isolering.
Tillhör den absoluta riskgruppen.
Stämplar in på de flesta krispunkterna.
Jag som har slagit tillbaka döden, ett antal gånger tidigare i mitt oändligt spännande liv, är rädd. (texten fortsätter efter bilden)
Hittar den tidigare finansministern och superjournalisten, Allan Larssons (82 år) inlägg på Facebook.
Han rundar alla otaliga experter på sitt eget vis.
Rubriken: Kan någon hjälpa mig att förstå corona?
Allan Larsson skriver:
”Jag tillhör ingen av Corona-debattens två ”flockar”, varken den som häcklar Anders Tegnell eller den som hyllar honom. Jag befinner mig på grund av ålder i riskzonen och är bara intresserad av att förstå det som sker – och att hålla mig vid liv.
Jag lever i karantän och följer med i debatten, den svenska såväl som den internationella. Mycket motstridiga fakta och åsikter.
Jag fattar inte hur så många kan veta så mycket och dra så bestämda slutsatser! Jag har dock förstått att man ska vara skeptisk till de internationella jämförelserna eftersom diagnos, rapportering och statistikföring skiljer sig åt.
Det enda som man tycks kunna ta fasta på är SCBs statistik över dödlighet, som rapporteras vecka för vecka, år för år – med samma metodik.
Jag har ur den statistiken tagit fram följande information:
Under de första 14 veckorna av 2018 dog 28.102 personer; ett år mer hög influensaaktivitet och fler dödsfall än normalt .
Under samma tid 2019 dog 24.738 personer, inget influensa-år, låga dödstal.
Under de första 14 veckorna i år har 25.767 personer dött, dvs 2.335 färre än under förra influensaåret 2018, men 1.029 fler än 2019.
I siffrorna för 2020 ingår cirka 1.200 Covid-19-fall, enligt Folkhälsoinstitutets rapporter, markerade i rött i diagrammet; det innebär att närmare fem procent av dödsfallen under årets första 14 veckor är relaterade till epidemin (senaste siffran var 1.400, men då ingår de fall som rapporterats in under vecka 15; jag har för avsikt att uppdatera diagrammet, när det finns nya säkra veckosiffor).
Trots detta är alltså dödligheten under 2020 fram till och med veckan 14 lägre än den var under det senaste influensa-året 2018; det är först under vecka 13 och 14 som dödstalen för 2020 är högre än 2018.
Dödsfall i andra sjukdomar än Covid-19 har under 2020 gått ned med cirka 5 procent.
Hur ska man tolka dessa siffror?
Vilka slutsatser kan man dra?
Eller är det för tidigt att dra några som helst slutsatser?
Kan någon hjälpa mig att förstå?”
Allan Larsson avrundar med att räkna upp en hel radda ”experter”.
Det blir många.
Väldigt många.
När jag googlar får jag upp 3 640 000 träffar.
Förstå att en vanligt mänsklig varelse blir yr i huvudet.
I TV maler Anna Brolin på om vård i livets slutskede.
Vilken jävla start en söndagsmorgon i coronans tecken.
Tack i alla fall, Allan Larsson.
Du blev dagens räddningsplanka.
Stolarna staplade.
På dörren en lapp.
Krogen Ny Hamn i Lomma har fått slå igen.
I röran med coronaviruset, har restaurangbranschen fått det kämpigt värre. Många får slå igen.
Sedan finns det krogar som får slå igen ändå. Utan kunna skylla på det där förbannade viruset. Lommarestaurangen, Ny Hamn, är just en sådant ställe. (texten fortsätter efter bilden)
Redan får ett år sedan skrev jag på bloggen, att Ny Hamn var till salu. Ägarinnan, Chu Zhang-på bild här ovanför-kastade in handduken.
Hon verkade inte bli gammal i Lommas krogliv.
Chu Zhang, tog över lokalerna efter krögaren, Xu Xiang Bin, som kämpat i åtta år med Wild Ginger i Lomma, Lomma Bykrogs tidigare lokaler.
Chu Zhang fick ingen köpare.
Istället snärjdes hon av ett äkta par som satt i system kursa restauranger i Malmö-Lund. De anställda fick dessutom jobba utan få någon lön.
När Sydsvenskan avslöjade skojarna, avslutade, Chu Zhang, samarbetet med paret direkt. Hon stängde omedelbart Ny Hamn som paret döpt om till, Sofies American Dinning. Möblerna staplades upp i lokalen.
Lappen, ”Stängt”, sattes upp på ytterdörren.
Kraschen gick alltså inte att skylla på coronaviruset.
Det gick åt helvete ändå.
Chu Zangs framtida äventyr i restaurangbranschen i Lomma, är i skrivande stund oklar. Vi som varit med, drömmer oss gärna tillbaka då Anders Aasa drev Lomma Bykrog i lokalerna. Det var tider det.
Ack, ja.
Min lilla berättelse om ett kärleksdrama i ett skyddsrum, fann jag i ett inlägg på Facebook. Vännen, profilen och journalisten, Ulf R Johansson, lade ut Expressens etta från den 15 april 1945. Samma dag som brittiska trupper befriade koncentrationslägret Bergen-Belsen, Niedersachsen, Tyskland.
Det som fångade mitt intresse var emellertid ett kärleksdrama i ett skyddsrum i Stockholm (inringat här ovanför).
En annorlunda variant av William Shakespeares drama med Romeo och Julia. (texten fortsätter efter den kopierade texten, här nedanför)
En 19-årig yngling försökte strypa sin älskade mitt i natten i ett skyddsrum. Flickan blev medvetslös.
Ynglingen trodde hon var död och hängde sig.
När flickan vakande upp, fann hon sin älskade livlös i snaran. Hon skyndade upp och väckte hans föräldrar.
Fadern försökte få liv i sin son med konstgjord andning, men det var för sent.
Han var död.
Det var detta som fångade mitt intresse.
En hjärtknipande historia i tider, när vi många sitter i coronakarantän.
Diktens Romeo tog gift.
Det finns historier och så finns det historier.
På tal om skyddsrum.
I juni 2018 skrev jag här på bloggen en svit inlägg om skyddsrummet i min bostadsrättsförening, Skrattmåsen, i Lomma.
Ordförande Flax och jag inspekterade föreningens skyddsrum in i minsta detalj. Det blev en märklig upptäckt.
Många mil bort från Shakespeares drama, för inte tala om kärleksdramat i skyddsrummet. I stället kan man ställa sig frågan: hur det står till med fredens skyddsutrustningen i coronatider?
Krigets skyddsutrustning i våra skyddsrum luktade första världskriget.
Tänk som det kan sluta.
Tack Ulf R, för den pärlan.
Idag fyller den danska drottningen, Margrethe 80 år. När drottningen fyllde 50 år, var jag ackrediterad som journalist på kalaset i Köpenhamn-se akrediteringen här ovanför.
Det blev en fest mest för mina föräldrar.
Min mamma slukade allt om kungahusen i Europa, med de nordiska kungliga familjerna i topp. När jag var inbjuden som reporter för följa den danska drottningens 50-års fest, gick mamma i spinn av lycka.
Jag hade i hennes ögon lyckats som journalist.
Det var ofantligt stort att hennes son var inbjuden till det danska hovet. Den natten drömde hon om att hon fick träffa Påven?!
Min pappa som jag aldrig fick leva ett helt liv tillsammans med, såg saken möjligt något annorlunda.
Mina föräldrar skiljdes när jag var 5 år gammal 1951.
Pappa var den sanna bohemen. Gav inte ett vitten åt överhögheten.
En glad skit med mycket humor, samt en mycket framgångsrik fisk-och grönsakshandlare i Dalarna.
Kungahusen var absolut inte hans grej alls.
Jag minns att han stirrade förundrat på mig, när jag berättade om inbjudan till den danska drottningens 50-års fest.
Han fick ett blänk i ögonvrån.
Jag tror det var en tår av stolthet.
”Danska drottningen? Du ska alltså dit? På hennes kalas?” sa han försiktigt och harklade sig. Satt tyst en stund.
Snöt sig och sa:
”Du får bjuda in henne på din 45-års dag nästa sommar, men jag kommer inte. Absolut inte.” Vi kramades.
Jag blev blöt på kinden.
Sedan viskade pappa i mitt öra:
”Hälsa den danska drottningen från Calle i Hofors.”
FOTNOT: Mina föräldrar lever inte i dag. Min pappa hette också Calle. Bodde i Hofors. Hur var kalaset? Det får vi ta en annan gång.
Jag hade ett trevligt samtal med kyrkoherden och kontraktsprosten, Jan-Olof Aggedal, i Lomma församling i morse.
Givetvis kom vårt samtal handla om coronaviruset som ställer till så mycket förtret för mänskligheten.
Jan-Olof Aggedal berättade, att vårens konfirmation flyttats fram i tiden. Från tänkt datum i maj månad till slutet av augusti och september. Totalt berörs 60 ungdomar som skulle konfirmerats i maj. Orsaken är naturligtvis coronaviruset.
Däremot hoppas man kunna genomföra konfirmationen, för sommargruppens 20 ungdomar i juli månad.
Fast ingen vet när detta skrivs. Framtiden med virusets framfart, står skrivit i stjärnorna.
Det är inte enbart konfirmationen som drabbas.
Folkhälsomyndighetens beslut om att endast 50 person får samlas, stör aktiviteter i kyrkan som gudstjänster och inte minst begravningar.
”När det gäller begravningar finns en bra lösning. Många väljer en liten begravning och skjuter fram minnesstunden. Sedan finns tekniken med livestreaming. På så vis kan man följa själva begravningsakten,” säger Jan-Olof Aggedal till mig.
Jag tackar för det fina mjuka samtalet i morgonstund.
Funderar över få tröst i bedrövelsen.
Söker mig till bibeln och uppenbarelseboken som lockat och fascinerat många människor genom åren.
Grundtemat i boken handlar om att ondskan, djävulen, kommer fördrivas och besegras av Gud själv och kastas i en sjö av brinnande svavel (Wiki).
Låter angenämt.
Kunde inte skriva det bättre själv.
Förbannade virus.
Gud så trött jag är på skiten.
FOTNOT: Vinjettbilden allra överst, är från konfirmationen i Lomma kyrka den 5 maj 2016.
En statlig myndighet har blivit svenska folkets dagliga lägereld. Varje dag samlas vi framför våra TV-skärmar som om det var VM i fotboll.
Klockan 14.00 har blivit en helig tid.
Folkhälsomyndigheten ska verka för en god folkhälsa och arbetar för att befolkningen ska ha ett skydd mot smittsamma sjukdomar och andra hälsohot (Wiki). En statlig myndighet har blivit en rakknivsvass kramnalle.
Vem hade kunnat tro det bara för någon månad sedan?
Anders Tegnell är chefsnallen med den konstiga titeln som vi jobbar på att lära oss uttala: statsepidemiolog.
Han är numera vår Zlatan i viruskonstens livsfarliga värld.
Vad Anders Tegnell säger till oss om det där förbannade viruset är kungsord: vi över 70 år sitter i karantän, folk köar i bästa fall med en lucka på två meter, allt roligt är inställt, respirator-och intensivvårdsläget samt små-och stora företag som slocknat m m. Anders Tegnell drar läget med uppdaterad statistik.
Det är som när, Mats Nyström i Sportspegeln, rabblar upp läget i Allsvenskan. Ja, nu när den en gång i tiden spelades.
Zlatan tränar med Hammarby, vilket känns som ett fotbollsvirus för oss ljusblåa MFF:are. Det får trots allt passera med en gäspning.
Zlatan är en lek.
När Anders Tegnell drar coronavirusets framfart passerar det inte oss med en gäspning. Det är ingen lek, utan blodigt allvarligt.
Vi syns klockan 14.00 i SVT.
Krama nallen.
Du och jag och Anders.
.jpg)
Inlägg
