skip to main |
skip to sidebar
Det ser naturligtvis inte så kul ut. Mitt högra öga ser ut som jordgubbskräm: kliar lätt, från och till, samt stramar när jag blinkar, trött är jag också.
Pupillen är helt okej. Synen alltså inte påverkad. Det är vitan som grötat samman sig. Waranöga är det.
Medicinen waran tas för undvika stroke. Blodförtunnande medel. Det är alltså en viktig medicin, men samtidigt det farligaste läkemedlet för människan. Risken för allvarliga blödningar uppenbar.
Bara i Sverige avlider drygt 100 person årligen av medicinens framfart. Detta är naturligtvis inget man talar högt om. Klimatfrågan viktigare än människor som dör av sin medicin. Egendomligt, minst sagt.
Jag har själv haft ett otal blödningar som slagit ut på kroppen. De försvinner av sig själv, efter en kort eller längre tid. Samma väg brukar ett drabbat öga gå. Fast år 2010 fick jag ett jordgubbsöga som idag.
Då blev jag stressad.
Kontaktade min hjärtläkare som då som idag, skriver ut waranen åt mig. Hans svar glömmer jag aldrig.
”Om du får panik, när du ser dig i spegeln. Blunda. Eller titta dig inte i någon spegel. Det är helt ofarligt. Försvinner av sig själv.”
Lätt att säga.
Svårt att fatta.
Jag hoppas det stämmer även 2019.
Nu orkar jag inte skriva längre. Bloggen får vila tills mitt högra öga är med på banan igen. Trevlig sommar.
Den lilla flickan på bilden som smuttar på ett glas vatten är 6 år gammal. Hon heter faktiskt Liv på riktigt.
Alltså precis det som vatten ger oss alla, nämligen ett liv. Kan något då passa bättre än Liv med ett glas vatten?
Nej, knappast.
Min plan är att kort berätta om en stor nyhet som TT-Nyhetsbyrån, spräckte för en tid sedan. Det blev en nyhet som drunknade i EU-valet.
Tyvärr.
Visst har vi läst om grundvattnet som sinar.
Varje sommar när solen tittar fram.
Het och go.
Media med SMHI i spetsen älskar slå larm om grundvattnet.
Det visar sig vara helt fel.
De flesta svenskar får sitt dricksvatten från stora sjöar. Jättelika sjöar som tex Mälaren eller Bolmen i Småland. Dessa sinar nämligen aldrig. I Skåne har vi också, Ringsjön och Vombsjön. Kvar finns väl endast Gotland med sitt grundvatten, samt den som har enskild brunn.
Nej, problemet är det svenska vattenverken som har för dålig kapacitet.
Uråldriga.
Senast vi byggde ut landets kapacitet på vattenverken var 1965. Sedan dess har vi blivit fler svenskar.
Vi förbrukar alltså mer vatten under sommaren: högtryckstvätt, trädgårdsodlingar, fyller pooler m m.
Den här ökade belastningen på vattenverken blir för mycket. De hinner helt enkelt inte med omvandla vattnet. Dessutom läcker 20 procent av det rena vattnet ut mellan vattenverket till kranen.
Våra vattenverk är alltså som järnvägen.
Lider av bristande underhåll.
Något som bekräftas bland annat av expert som Svenskt vatten. Det här är egentligen en stor nyhet som drunknade i EU-valet.
Endast Sydsvenskan och Aftonbladet hakade på.
Ingen annan.
Två artiklar som också drunknade i EU-sörjan.
Därför sitter mitt barnbarn, Liv, på bilden här nedanför, med ett glas vatten som ger oss alla ett liv. Fyndigt, så säg.
Ingen ko på isen som man också skulle kunna säga.
FOTNOT. Mamma Linda och Liv själv, har gett mig tillstånd att publicera bilderna.
Här sitter jag i stort sett vinterklädd. För när du far fram i topphastigheten 10 km/tim, känns vinden isig.
Bilden här ovanför är från i slutet av maj 2019: kallt, lite sol och så regn. Alltså en normal svensk sommar.
Sammanslagning: dyster gubbe.
För ett år sedan värmebölja under stort sett hela maj månad (hela sommaren). Väderbilden på löpet talar sitt tydliga språk. Lomma och större delen av landet ångade av hetta redan i maj 2018. Det var den remsan från slutet av maj 2018, jag menade med släppa väder. Vi glömmer det aldrig.
Jo, det gör vi.
Svensken lever i dagligt väderprat.
För ett år sedan började glassförsäljarna i Lomma skära guld med strutar och bägare. Vi svalkade oss gärna och mycket. Badlivet blomstrade. Åldring och sjuk varnades för ge sig utomhus. Värmen livsfarlig.
Årets maj bjuder på inget av detta. Det är som vanligt igen.
För inte tala om jordgubbarna som mognade i raketfart i maj månad för ett år sedan. I år är läget ett helt annat.
Vi får be till vår Herre, att det röda guldet ska vara färdigt till midsommar. Den som lever får se.
Fram över släpper SMHI ovissa väderprognoser. Inga säkra kort fulla med sol som för ett år sedan.
Håll i rocken!
I går kväll söndag, såg jag de märkligaste scener jag sett hos en förlorare. När EU-valet stod klart kl 23.00, visade det sig att Miljöpartiet halverats. Deras valvaka exploderade i jubel, applåder och dans.
Deras stora draghäst i EU-valet, Alice Bah Kuhnke, sken som solen i Karlstad. Hyllades med blommor och gnistrande tal om framgångsvågen som inte fanns.
Men herre min Gud.
Hallå!
Ni är valets stora förlorare. Två mandat av fyra rök all världens väg. Trots brakförlusten firade Miljöpartiet som om man vore Finland.
Jag hade lyckats med konststycket, att både följa valvakan och sett den otroliga finska insatsen i hockey-VM. Finalen mot Kanada som finnarna vann med 3-1. För övrigt helt rättvist. Lyckan över att ha blivit en helt otippad världsmästare total. Hela Finland går i ett jättelikt lyckorus. Det är ni värda.
Däremot borde inte Miljöpartiet gå i ett lyckorus. En förlorare är alltid en förlorare. Sportens supportrar är äkta vara. Politiska supportrar är krämare som gamla tiders hästhandlare. I alla fall MP:s med solskenet, Alice Bah Kuhnke, i spetsen.
Heja Finland!
Bu Miljöpartiet.
Lite ödmjukhet, hade allt varit på sin plats.
Inte ens Greta Thunbergs enorma internationella genomslag i klimatfrågan, har partiet lyckats fånga upp.
Märkligt var det allt att skåda.
Från falsk lycka till äkta vara.
Tack för kaffet.
Här gör min röst i EU-valet skillnad. Det är på det viset som budskapet pumpats fram för oss väljare.
Vad vi valt på kan diskuteras.
Även om våra politiker fladdrat omkring på nätet, tidningarna och i TV, står vi där framför valurnorna som ett fån.
I veckan har det varit prat, prat och ännu mera prat.
Från smorda politiker.
Plötsligt har nya namn poppat upp i TV-soffan.
S-toppen Heléne Fritzon, har rasat mot KD:s Sara Skyttedal. Till slut vet vi inte vem som rasat mest i stundens hetta.
Det gör inte så mycket.
I veckan som kommer, är de i vilket fall som helst bortglömda. Lars Adaktusson (kd) lyckades med abortfrågan sätta sin partiledare, Ebba Busch Thor, på pottkanten. En Post från Fi, har fått onödigt mycket publicitet.
Varför?
Ett osynligt parti?
Inte i TV.
Konstigt är det allt.
Andra sidan gör det inte så mycket. I veckan som kommer, är de alla i vilket fall som helst bortglömda.
Utom då möjligen Peter Lundgrens (sd) EU-kladd på brudarna.
Ett piggt självmål av Sverigedemokraterna.
Skäms på dig, Lundgren.
Post har jag redan glömt.
Resten glömmer vi bort i fem år.
Då är det tid för nästa EU-val.
Vad jag röstade på?
Spelar ingen roll.
Jag vill i alla fall att Europa håller samman. Det är viktigt. Det får allt räcka med två världskrig.
Jag säger bara mamma.
Det räcker.
Det finns få, om ingen, som kan slå spanjoren Miguel Gils sätt att turista. Han arbetade som advokat på en välrenommerad byrå i Barcelona. När det var tid för två veckors semester 1993, körde han motorcykel till inbördeskrigets Jugoslavien.
Drivkraften var stor nyfikenhet. Bland bomber och granater körde Miguel Gil omkring och turistade på sin motorcykel. Absolut livsfarligt. Krigskorrespondenterna på plats trodde knappt sina ögon. Det gjordes naturligtvis TV-inslag om honom. De stora tidningarna skrev. Miguel återvände till Barcelona när semestern var slut.
Det varade det inte länge. Han ville mer.
Bli krigskorrespondent.
Så han återvände till Jugoslavien på sin motorcykel. Nu ackrediterad som journalist för en motorcykeltidning (?!). Associated Press kameraman på platsen blev sjuk. Kunde Miguel ta över jobbet? Det kunde han, men först en snabbkurs. Reuters. Plötsligt var Miguel Gil, advokaten från Barcelona, kameraman och journalist för de stora nyhetsbolagen. Han visade sig vara totalt orädd. Alltid i främsta krigsfronten: Bosnien, Kosovo, Kongo, Liberia, Rwanda, Sudan, Tjetjenien och Sierra Leone.
Miguels bilder från dessa krigshärdar, har vi sett många gånger i svensk TV. Han var ensam om ta sig in i Tjetjenien. Något alla journalister ansåg som ett självmordsuppdrag. Miguel Gil levererade.
Han var den enda västerländska journalisten som bodde i Pristina under Nato-flygoffensiven mot den jugoslaviska armén.
För nämna några ”bragder”.
Hans medmänsklighet stor. Han ville visa världen krigets grymheter från första parkett. Givetvis blev han översköljd av priser. Bakom hörnet väntade alltid nästa krig på Miguel Gil, f d advokat men nu världens tuffaste journalist.
Det 24 maj 2000 tog det slut.
Miguel Gil sköts i ett bakhåll i Sierra Leone. Även Reuters korrespondent, legendaren Kurt Schork, 53, sköts till döds. Miguel Gil blev 33 år gammal.
En fantastisk story om en journalist som började som motorcykelturist.
Historien fann jag i den fantastiska dokumentären, Med livet som insats-journalister på frontlinjen.
Netflix-se den.
Namnet-Oumph-får mig nästan sätta hamburgaren i halsen, utan tuggat på den. Tidskriften Fokus skriver så här om Oumph:
”Oumph är en så kallad extruderad sojaprodukt. Det betyder att de små bitarna och filéerna framställs av en sojaproteinmassa som körs genom en maskin under olika högt tryck.”
Ett problem är priset.
Oumph är också dyrare än till exempelvis blandfärs. Det som vi köttätare helst vill ha i en hamburgare.
Smakar då denna vegoburgare med fejkkött som en normal hamburgare?
Tyvärr kan jag inte svara på det.
Har än så länge inte smakat på Oumph.
Produkten är svensk.
Konkurrensen hård.
Det är många matproducenter som ser oss köttätare något att sätta tänderna i inför framtidens klimatdilemma. Inte minst finns det stora internationella tungviktare, att slåss med. Trams kanske du som köttätare trycker. Nä, detta är på allvar.
I Sverige har Sibylla nyligen introducerat Oumphburgaren på sin meny.
”Vi finns också i både Storbritannien och Irland,” berättar Lisa på företaget, Food for progress, som forskat fram Oumph.
Vill du laga den själv, fann jag ett recept på Tasteline. Oumphburgaren med ingefärspicklad gurka och rödkålsslaw-se bilden här nedanför.
Fast själv föredrar jag testa originalet.
Hallå Sibylla!
Här kommer jag.
”Oumph,” höll jag på säga.
De flesta av oss har säkert någon gång i livet blivit röntgade. Ni vet den där stenhårda smala britsen som kan knäcka vilken rygg som helst. Det är som ligga på en planka. När du kryper ombord på en gammakamera ska du inte röntgas. Britsen är tyvärr i stort sett den samma. Bäst förklarar Wiki det hela:
”Gammakamera används inom medicinsk bildgivning och kallas även scintigrafi. Det är en del av nuklearmedicinen eftersom man använder radioaktiva isotoper som sprutas in i blodbanan för att fästa sig på det området som skall undersökas. Detta är den stora skillnaden jämfört med en röntgenundersökning som genomlyser kroppen.”
Med andra ord.
Mitt hjärta blir självlysande. Allt djävulskap träder fram. Tankad som jag är med kärnkraft. ”Du behöver inte tända din lampa ikväll,” som sköterskan, så humoristiskt fick till det. Personalen fantastisk. Omvårdnaden om en kvaddad Rockbäck enorm. Det var ingen lek. Viss hög risknivå.
Jag kämpade på i gammakameran.
Jag låg på rygg med bakåtsträckta armar, greppande två små läderbitar. Jag låg på magen med ansiktet fastnitat i något som ingen ens på Ringhals kunnat föreställa sig.
Efter 42 minuter meddelade min positiva sköterska att tortyren var slut för dagen. Jag pustade ut.
Är fortfarande trött.
Nu väntar jag bara på domen från min hjärtläkare som naturligtvis med iver studerar mitt självlysande hjärta.
Minne.
En liten suddigt rodnat, där det radioaktiva ämnet sköts in. Inringad på bilden här nedanför. Svårare än så var det alltså inte. Förvandlingen till ett kärnkraftverk, snabbare och smidigare än en miljöpartist hinner räkna till två.
Chapp-å-klack!
Nej, det är inte mitt hjärta ni ser på löpet. Däremot kommer mitt lilla tickande hjärta under måndagen, att se ut som på bilden.
Ett radioaktivt ämne sprutas in i en ven. Simsalabim-hjärtat blir självlysande. Rockbäck har förvandlats till ett kärnkraftverk.
Poängen är att kartlägga hjärtmuskelns blodförsörjning vid belastning och vila. Det här är en stor hjärtundersökning som tar ca 6 timmar.
Om jag är rädd?
Det är väl klart att jag är.
Det finns uppenbara risker. Några garantier ges inte.
Läser följande:
”Läkemedelsmängden i myokardscintigrafi kan orsaka biverkningar såsom bröstsmärta, andfåddhet, rodnad (paroxysmal någon hudrodnad, som i ansiktet), hypotension, arytmi och i extrema fall, hjärtattack.
Strålningsexponeringen vid myokardscintigrafi är låg. Det motsvarar ungefär en till tre gånger den årliga naturliga strålningsexponeringen i Tyskland.”
Det där sista stillar icke min oro.
För komma förbi mentala spärrar, har jag för vana inför relativt okända undersökningar-i detta fallet helt okänt-att förbereda mig mentalt. Jag går in för uppgiften som om jag deltog i en olympiad. OS-guldet ska bärgas. När kampen är över, står jag högst upp på pallen som vinnare.
Sak samma gäller när jag opereras.
Jag ska fan i mig vinna kampen. Kosta vad det kosta vill.
Jag äger ett jäklaranamma vid kritiska lägen som ingen kan rubba. Det har jag bevisat många gånger i mitt händelserika liv.
Värst är att jag inte får dricka kaffe 24-timmar innan radioaktiviteten skjuts in i mig. Därför sörplade jag i mig några stora muggar 07.30 i morse.
Nu kör vi!
Precis så är det. Musiken, sången, röken och tingeltangel, har blåst förbi mig. Jodå, jag har lyssnat och sett (noga) samtliga 26 låtar i Eurovision Song Contest från Tel Aviv. Det är bara en som inte blåst bort för evigt, nämligen John Lundviks, Too late for love. Resten har blåst mig förbi.
Märkligt.
Under 1960-talet blåste alla låtarna i Eurovisonen, åt andra hållet. Det var på den tiden ens kropp var fylld av Elvis Presley och merseybeat soundet med The Beatles i spetsen. Då tyckte vi ungdomar schlagerfestivalen var snömos med tjong i kastrullen. Det var något mamma, pappa och moster satt framför den svartvita rutan och trånade efter. Jag måste erkänna att på den tiden var det stormstyrka i kastbyarna.
Numera över 50 år senare, blåser det åt andra hållet.
Håll med om att det är en märklig utveckling.
När jag kollar med min egen generation, håller de med som tacksamt nog har minnet kvar. Lördag kväll ska vi alltså malas ner av 26 låtar.
Några är värre än värst-som Island.
Andra sidan.
De isländska sagorna handlar ofta om släktfejder, med blodiga strider, dråp och hämnd. Så varför inte?
Bara jag slapp se Hatari.
Ge mig en kanelsnäcka, så blir jag glad igen.
Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, ägnade fredagen åt en skånsk hyllningsresa. Han fyllde nämligen påpassligt nog 40 år.
Det var ett stressande från plats till plats, under sträng polisbevakning. I Lomma hastade han in till ett välbevakat Centrumtorget vid 14-tiden.
Folk, mest ungdomar, strömmade till. I ösregnet-rena hösten-fick den seglivade partiledaren Åkesson ta skydd under det täckta podiet.
Något tal till menigheten, var aldrig aktuellt. I stället hyllades 40-åringen av Lommas lokala Sverigedemokraterna med presenter: vin och diverse böcker om Lomma. Besöket avrundades med sång och HURRA!
Själv sa partiledaren knappt ett pip. Jo, tackade för presenterna. Sedan skyndade han vidare under poliseskort på sin skånska hyllningsresa.
Fler presenter och hurrande väntade. Då fick jag bilden på en stressad partiledare i helfigur-bilden här nedanför.
Han log emot mig.
Jag log tillbaka.
Det var ett märklig möte och besök.
Torsdagen den 16 maj i år, friskade årets första sommarvind in över Lomma. Kom gärna ihåg datumet. Det var alltså dagen då vårens isande vindar fick vika ner sig. Sjöräddningssällskapets flagga smattrade i sommarens första friska vind. Torsdagen den 16 maj, var alltså dagen då Lommaborna klädde av sig. Lättade i alla fall på stuket. Vissa till och med i kortbyxor.
Själv njöt jag, även av 10 s/m nere vid sjöräddningsstationen. Lät blicken vila stilla, när flaggan hälsade sommaren välkommen.
Det var som själva livet kröp in i blodomlopp.
I morgon-fredag-varnar SMHI för regn, sedan gör värmen comeback. Håll i så fall i den. Släpp inte taget.
Hoppas vi slipper sjunga sommaren blev kort.
I september.
FOTNOT. Ikväll spelar IFK Göteborg-Malmö FF. Det blir stormigt värre. MFF vinner med 3-1 Punkt
Här i en radhuslänga i Nora, delar Åsa Jacobsson f d Waldau , en lägenhet med sin pappa som fyller 80 år den 25 maj.
Åsa mer känd som Kristi Brud, är i vilket fall som helst folkbokförd på samma adress som pappan.
Valet av Nora efter flykten från Knutby är inte så konstigt. Orten i Bergslagen är ett känt tillhåll för Pingströrelsen, med Elimkyrkan som knutpunkt.
Efter den turbulenta tiden i Knutby med mordorgier, skilsmässa samt total urspårning i knäppgökarnas värld, försöker nu Kristi Brud finna en ny väg att vandra inför äktenskapet med Jesus.
Borta är också hennes tolv lärjungar. Ringen i Knutby som enbart hade till uppgift, att skydda Åsa som Kristi Brud inför Jesus återkomst till jorden och det illustra äktenskapet mellan de båda udda figurerna.
Nu har det kommit en nog så allvarlig snurra på den framtida äktenskapliga tråden. I dag åtalas tre före detta pastorer i den tidigare Knutbyförsamlingen, varav en är Åsa Waldau, numera Jacobsson. Åtalspunkterna handlar om misshandel och sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning. Åsa Waldau, numera Jacobsson, ska enligt åklagaren ha bitit och klöst en person.
Det krävs nog många böner i Elimkyrkan i Nora, att få ordningen på den här knäppa historien. För mer än tio år sedan gav hon mig sitt hjärta.
Det var då det.
Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig. Kristi Brud lyckades aldrig fånga in mitt hjärta.
Amen.
Den lilla flickan på löpet, vilar ut i ett hav med gullvivor. Beundrar dess basala bladrosett. Några decimeter upp själva finalen: en gul vacker blomma.
Den här lilla unika blomhörnan, ligger väl dold vid en av dammarna ner mot Öresund. Jag skrev om den på bloggen för många år sedan. Då hade någon satt upp en skylt med, Birgits Hage.
Birgit bodde på andra sidan dammen, odlade själv sin lilla vackra hörna under många år. En dag ett annat år var Birgit död av ålderdom.
Någon satte upp skylten som minne över Birgit.
Vackert.
Nästan tårfyllt.
Senvåren 2014 inträffade det som inte fick inträffa. PEAB som sköter Lomma kommuns grönska, körde över Birgits vackra hage-se bild här nedanför.
Gräsklipparen malde sönder allt i sin väg. Även Birgits gullvivor som faktiskt är fridlysta. Ett klart brott.
Åren gick.
Birgits Hage glömdes bort.
Tills jag för några dagar sedan återvände med Liv, mitt barnbarn på bilden. Birgits skylt borta.
Däremot hade Birgits Hage åter levt upp med ett hav av gullvivor. Det var som om jag och Liv fick en hälsning från Birgit.
Bara nu inte PEAB åter mal ner de fridlysta blommorna. Några garantier finns nämligen inte. Tack i alla fall, för hälsningen Birgit.
Vi ska aldrig glömma dig.
Det är en sak sitta på Malmö Stadion och uppleva den påkallade tio minuter långa tysta protestaktion. En helt annan sak hemma i TV-soffan. Fast ändå inte, om herrskapet förstår vad jag menar.
MFF-supportrarna tillsammans med supportrar från Elfsborg stod knäpptysta utanför arenan i protest mot polismyndigheterna. Matchen mellan MFF-Elfsborg pågick för fullt inne på arenan.
Relativt tomt-Storebror skickade mig bilden-men knäpptyst på norra supporterläktaren-se översta bilden på löpet.
Det gjorde avtryck i TV-soffan.
Ett stort avtryck. Inte minst ljudmässigt.
TV-kommentatorerna visste knappt varken in eller ut. Malmö Stadion är berömd för ett makalöst supportertryck, när Malmö FF spelar sina matcher hemma.
Nu tyst.
Även vi satt tysta i TV-soffan. Förvånade över den begravningsstämning som spreds från skärmen.
Då, efter tio minuter, förändrades bilden som genom ett trollslag. In vällde horder med supportrar: glada, flaggviftande, sjungande, hoppande och till slut ett avgrundsvrål. MFF-klacken på plats-Lillebror skickade mig bilden.
Den himmelsblåa himlen över Stadion sprack upp i ett leende.
”Kosläpp. En glädje som ett kosläpp,” fick TV-kommentatorn, Patrik Westberg, så träffande till det.
Vi nästan applåderade i TV-soffan, åt Patriks kommentar. Vi insåg den väldiga klackens betydelse.
Det här var på riktigt.
Det syntes även på MFF-spelarna i andra halvlek.
Elfsborg chanslösa.
Bortspelade.
MFF vinner med 4-1. TV-soffan hoppade nästan runt av glädje i rummet. En soffkram skickades iväg till Markus Rosenberg.
Supportrarna på norra stå måste alltid finnas på plats.
Inga bengaler brändes av.
Bara en sådan sak.
Även polisen höll sig borta.
Jag sov extra gott i natt.
Tack för det.
Nej, ingen hurrar åt dagens protestaktion från de s k MFF-familjen. En paraplyorganisation över MFF:s samlade supporterföreningar.
Grundtanken är den här.
Vid Malmö FF:s hemmamatch mot Elfsborg idag-söndag-kommer norra läktaren att stå tom under de första tio minuterna. MFF-familjen uppmanar dessutom supportrar på sittplats att vara helt tysta under dessa tio minuter.
Det är inget att skratta åt.
Varken polisen eller den övriga sittande publiken som är i majoritet, finner det minsta nöje i det här.
Poängen är en protest mot polisens tuffare tag mot pyroteknik som bränna av bengaler samt annat otyg. Det finns även ett krav om visiteringsmetoder vid insläpp till arenan som får supportrarna från den s k MFF-familjen att se rött. Dessutom ska overhead flaggor förbjudas. Stora flaggor som vecklas ut, över publikens huvuden. Under flaggorna kan sedan bengaler monteras.
Det sämsta är, att det egentligen rör sig om ytterst få unga personer som pysslar med bengalbränningar under matcherna. För detta tilltag får alla vi andra lida för. Andas in giftig rök till exempel.
Hur kul är det?
Jag som varit med under så många år. Upplevt det mesta på en fotbollsarena i över 60 år, har svårt begripa att inte dessa brännare grips och bärs ut från arenan. Bör inte vara så jävla svårt.
Eller hur polisen?
Det bästa är, att MFF under de här tio första tomma tysta minuterna smäller in både ett och två mål på Elfsborg.
Vem står där då med lång näsa?
Nej, hela spektaklet är ett tomt slag i luften som leder till ingenting. Jag har som sagt var, varit med förr.
Skratta bäst som skrattar sist.
Lördagen var som den brukar vara i Lomma.
Inget märkvärdigt.
Medborgarna skyndade in och ut i affärerna och systembolaget. På Centrumtorget hade Moderaterna och Sverigedemokraterna sina hörn.
Tomt på folk.
Det var roligare sitta och sola på en bänk i stället.
Nej, det märkvärdiga utspelades i stället en bit bort på Coops parkering. Dold från Centrumtorget stod en liten buss parkerad.
Fästingbussen som visade sig bli rena rama sockerbiten. Lommaborna trängdes framför bussen. Många ville få information eller bli vaccinerade mot TBE. Först fattade jag ingenting. Trodde det var glassbilen. Snart nog fattade jag galoppen. Inget snack om saken. Fästingbussen en succé i Lomma-se löpet.
Ni som missade besöket. Klicka HÄR, så får ni alla tider och datum, när den kommer tillbaka till Lomma. För det gör den. Flera gånger till och med.
Här sitter jag med 14 valsedlar till EU-valet den 26 maj. Hundratals namn fladdrar förbi. Allt från stora partier till pyttesmå som F!.
Det känns som gröten till frukosten.
Börjar förstå, att det här med EU-valet sätter myror i skallen på folk. Det är väl inga problem om man är gråsosse, släcker törsten med maskrosvin, bonde, rödrock, småborgerlig i allmänhet, pingstvän, blåblodig eller hejar på Orban i Ungern.
Då vet man var man hör hemma. Rösta blir mer en formsak. Jag tillhör inte direkt någon av grupperingarna. Jag är mer som alla andra.
Husvill i EU-valet.
Jag har nu försökt råda bot mot detta. Gav mig ner till Lomma kommunhus, där man kan förtidsrösta. Försåg mig med de valsedlar som bjöds ut.
Hem och borrade i alla namnen som gärna vill bli kryssade i valet. Upptäcker att jag inte känner en enda människa. Alla hundratals sugna EU-medborgare på valsedlarna är helt okända för mig.
Vissa namn sticker ut.
Sara Skyttedal (kd) har fått snurr på sitt namn. Redan 2006 var hon med i den illustra tävlingen, Fröken Sverige. Gick till final. Bra så. EU parlamentet kan behöva en skönhetsdrottning.
Lite glamour skadar aldrig.
Annars är det tunt med kända namn.
Det slår mig, att det inte finns någon Lommabo alls, bland alla hundratals namn som får mina trötta ögonlock vibrera.
Nej, klokare blev jag inte. Bara ännu mer förvirrad, men så fyller jag också 73 år i sommar. Tänk på det.
Så jävla enkelt är inte livet.
För en tid sedan fick jag det här dystra beskedet från Microsoft. Vi som kör Window 7 på våra datorer sitter i klistret. Det hjälper föga att vi är miljarders användare av det aktuella operativa systemet.
Den 14 januari 2020 är det slut.
Microsoft rekommenderar inte mig uppgradera datorn till Windows 10. Orsaken enkelt. Det blir inte alls bra. Mycket klydd, för beskriva det på skånska. I stället rekommenderar Microsoft mig till köp av en ny dator.
När jag så i går träffade Rune ute på byn, insåg jag att jag satt på en nyhet. Rune som varit datanörd sedan tidernas begynnelse, hade ingen aning om nedsläckningen av Windows 7. En ren och skär nyhet, således.
”Aj, den har jag. Det låter inte alls bra,” sa han och försvann i tankar.
Då bestämde jag mig för att köra ut vad Windows support skriver. Här kommer hela rasket:
”När Windows 7 släpptes den 22 oktober 2009 uppgav Microsoft att Windows 7 skulle få produktsupport i 10 år.
När 10-årsperioden är slut kommer Microsoft inte längre att tillhandahålla support för Windows 7. Det gör att vi i stället kan satsa på nya tekniker och support av senare teknik så att vi kan fortsätta leverera nyskapande upplevelser.
Supporten för Windows 7 kommer att upphöra 14 januari 2020. Efter det går det inte längre att få programvaruuppdateringar från Windows Update som skyddar datorn.
Microsoft rekommenderar starkt att du uppgraderar till Windows 10 före januari 2020 för att undvika att du hamnar i en situation där du behöver service eller support, men inte längre kan få det.”
Märkligt.
Jag fick klart och tydligt beskedet från Microsoft, att inte uppgradera datorn. Det får bli en ny fräsch dator. Tio år är ett långt liv i den här branschen.
Adjö Windows 7.
Det var senhösten 2014 som paret, Frank och Cathrine, öppnade sportbaren Gasolin vid Centrumtorget i Lomma.
De fick problem redan från början. Paret fastnade bokstavligt talat i fettavskiljaren som enligt alla lagar och förordningar måste installeras, när det ska hanteras livsmedel. Därför fördröjdes premiären några månader.
Sedan visade det sig inte vara så lätt få snurr på verksamheten. Lommaborna är som vi är. Dessutom gällde det få intäkter som täcker kostnaderna för alla sportkanaler som en riktig Sportbar bör kunna erbjuda gästen.
Det gick si-så-där.
Redan 2016 skrev jag på bloggen att Gasolin var till salu.
Inget har hänt sedan dess, förrän nu.
En ny ägare tar över. Öppnar inom kort.
Ändrar inriktning helt.
Från Sport-till Sushibar som är en japansk maträtt, bestående av kokt rundkornigt ris som smaksätts med en vinägerblandning och kombineras med andra ingredienser, vanligen fisk (rå eller tillagad), rom och/eller skaldjur. Vanligtvis äts Sushi med tillbehör som wasabi (山葵), inlagd ingefära (gari) och japansk sojasås (Wiki).
Lycka till, får man väl då säga.
Även om det redan finns minst en Sushibar i byn. Hoppas fettavskiljaren i alla fall är på gott humör.
För ett år sedan fräste jag omkring i byn sommarlätt: kortbyxor, skjorta med korta armar, sandaler, håret fladdrade fritt i den varma vinden.
Ett år senare tisdagen den 7 maj fräste jag omkring i byn iförd vinterskrud. Vännen Peter-lilla bilden längst upp på löpet-tog bilden av en kylskåpskall Rockbäck: filt över långbyxorna, t-shirt under skjortan med långa armar, vinterskor, vantar, vinterrock(!), samt som kronan på verket, en tjock MFF-mössa på knoppen mot den skarpa vinden.
Jag skrev för några dagar sedan att minnet är kort. Det är svårt föreställa sig, att för ett år sedan rullade en lååång härlig badsäsong igång.
Nej, ett år senare idag blev Rockbäck kylskåpskall som Carl Antons fil. Fast hans låt, Överbyvals, är det väl ingen som minns längre.
Då krävs ett speciellt lååångt minne.
Vem har det?
Förra året var det 24 958 (SCB) skilsmässor i Sverige. De senaste 50 åren har grovt räknat ca 1 miljon par skiljt sig.
Så gick det alltså inte för Börje och Solveig som gifte sig valborgsmässoafton 1969 i Älvsåkers kyrka, i Kungsbacka kommun.
Sedan har det blivit både barn, barnbarn, framgångsrika jobb och givetvis en och annan sjukdom. Vissa tyngre än andra.
Ett helt vanligt svenskt par som levt ett liv utan krusiduller, om Börje får säga det själv. I trädgården en engelsk telefonhytt som garage åt robotgräsklipparen. Ja, så samlar Börje på väghyvlar. En hobby jag stödjer fullt ut.
Tilbaka till parets bröllopet 1969.
Jag var en nervös marskalk och min blivande hustru tärna samt kusin och barndomsvän med bruden Solveig.
Det fanns bara ett krux.
Inte så litet heller.
När den nytillverkade orgeln från Lindegren Orgelbyggeri i Fjärås, brakade loss med tolv stämmor fördelade på två manualer och pedal, upptäckte jag kyrkans utsmyckning: nyhuggna björkar och fräscht björkris.
Det är sådant som ställer till det för en marskalk med pollenallergi. Hösnuva som man sa på den tiden.
Det blev ett jävla nysande och rinnande ögon.
”Din pojkvän verkar vara dunderförkyld. Så besvärligt. Stackaren,” sa en bröllopsgäst medlidande till min flickvän, tärnan alltså.
Hur som helst.
Börje och Solveig valde komma hem till oss i Lomma 50 år senare. De kryssade säkert förbi den miljonen som skilde sig.
Vi lagade och åt i glädjens tecken en smakrik guldbröllopslunch, fast det är en helt annan historia.
Ja, så slapp marskalken nysningarna.
Skönt det.
Minnet är kort som sagt var. Det är knappt någon som minns maj månad för ett år sedan. Solens värmande strålar flödade tidigt ner över oss. Badlivet i Lomma gick igång redan i början av maj.
Till slut blev hettan så svår, att äldre och sjukliga personer uppmanades stanna inomhus. Något av rikslarm gick ut över Svea Rike.
Är det någon som ett år senare minns det?
Nej, kunde väl tro det.
Själv fastnade jag som multisjuk med min el-skoter hemma i hallen. Allt för stor risk fräsa omkring i den slösande solen.
Jag blev hemma.
Inomhus.
Vilket jag skrev om på bloggen-se bilden på löpet.
Vi sa om maj förra året:
”Det var nog sommaren vi fick.”
Ack så fel.
Sommarsolen slocknade inte förrän in i september. Lommaborna såg ut som pepparkakor. Byn invaderad. Glassen slog rekordförsäljning.
I år startar sköna maj upp som en surpuppa: regn, sol, köld i vinden, snö på sina håll och mera regn.
Det har också kommit in oroande rapporter inför årets jordgubbssäsong. Om gubben var ovanligt söt, god och rekordtidig i maj förra året, ser framtiden för årets gubbe skakig ut. Vi kommer, enligt SMHI, få en hel del regn fram över.
Och kallt.
Kanske mer snö i Småland.
Aldrig får man vara glad.
Det är tur minnet är kort.
.jpg)
Inlägg
