skip to main |
skip to sidebar
Sjukvården larmar och står i: äldre och multisjuka ska hålla sig inne i hettan. Faran för kollaps överhängande.
Du kan till och med dö av rekordvärmen som Svea Rike drabbats av. Något liknande tror jag mig inte upplevt i maj månad, under mitt händelserika liv.
Våren fick inte plats 2018.
Det blev högsommarvärme med spets omedelbart i sköna maj.
Eftersom jag platsar som äldre och multisjuk med minst sju diagnostiserade sjukdomar, finns det ingen anledning jaga fram en nödställd äldre och multisjuk Lommabo, för ett blogginlägg. Det räcker och blir över och berätta om mina egna äventyr i värmen.
Först och främst.
Jag tar sjukvårdens larmrapport på största allvar.
Ändå for jag omkring i Lomma på min el-skoter under gårdagen. Även om jag varit noga med vätskeersättningen som går och köpa på apoteket, räckte det inte på långa vägar. När jag kom hem kände jag mig nästan utsuddad i livet.
Jag har en professionell blodtrycksmätare. Den slog inte i taket, men nästan i golvet. Jag mådde apa: yrsel, lätt illamående och trötta ögon som nästan behövde en behå.
Nej, det var inget kul alls.
Så de närmaste dagarna håller jag mig i stillhet.
Sitter en stund under mitt parasoll i Täppan. Läser in mig på lagen och spelarna inför fotbolls-VM i Ryssland.
Vilar i mitt sovrum medan en ostlig vind sveper in i det vidöppna fönstret. Det svalkar min eländiga kropp.
Sjukvården larmar och står i.
Ta det på allvar.
Det gjorde inte jag under gårdagen.
Jag fuskade.
Förlåt.
Jag vill inte bli utsuddad igen.
Här står Lars mitt i årets jordgubbsexplosionen och myser.
Lars driver Mårtenssons Livs i Lomma. I dag är det premiär för svenska jordgubbar i butiken. Inget ovanligt.
Lars brukar i regel vara först ut med ”gubben” i Lomma.
”39 kronor litern är priset för dagen. Eftersom det ser minst sagt lovande ut, kommer säkert priserna för jordgubbarna sjunka framöver, säger Lars Mårtensson till mig-se där en glad nyhet.
”Det kan till och med bli priskrig till jordgubbsälskarnas fromma,” försöker jag, med tanke på saft och sylta.
”Inget är omöjligt,” svarar Lars och så skrattar vi ikapp.
Det finns nämligen ingenting som gör en svensk så glad som svenska jordgubbar. Nu är den här. Det ska vi tacka vädret för. En slösande sol som om det är högsommar ute. Är då detta rekordtidigt för ”gubben”?
”Nej,” fortsätter Lars. Jag har varit med om det förr.
Finns det då några jordgubbar kvar till midsommar?
”Inga problem. Då odlas en senare sort fram,” slutar Lars Mårtensson och jag bestämmer mig för mumsa i mig en svensk jordgubbe.
I dag är livet plötsligt värt att leva.
Jordgubbe på er.
Lill-Babs tillhörde generationen före min generation. På så vis växte dagens 70-åringar upp med att Barbro”Lill-Babs” Svensson alltid funnits vid vår sida som artist: från vår barndom fram till vår ålderdom, fram till hennes död den 3 april i år.
Hon hade precis fyllt 80 år.
Även om Lill-Babs även fångade upp en yngre publik på ett unikt vis, var vi äldre hennes mest trogna publik.
Därför är det besynnerligt att SVT sände hennes begravning endast på webben. Det innebar att många äldre-det är en stor grupp-som inte har Internet eller kanske har, men vet inte hur det ska få in SVT på nätet, missade SVT:s sändning.
Det är en tabbe som heter duga, anser jag.
Förstår inte hur man tänkte i TV-huset på Gärdet i Stockholm. En stor grupp av äldre människor stängdes alltså utanför.
Varför inte sända i TV-apparaten som de flesta äldre har?
Jag (72 år i sommar) fanns på plats framför datorn.
Den vackert dekorerade kistan i Järvsö kyrka, fick mina tankar att stanna. Det kändes nästan ofattbart.
Kollegan, Ann-Louise Hansons, tårfyllda osminkade berättelse om en livslång och kärleksfull vänskap.
Kondoleansbordet inne i kyrkan.
Det borde fler än jag fått uppleva.
Vila i frid, Barbro.
Du gav även mig ditt hjärta.
För det var precis sådan du var.
Min egen mor ligger på Lomma kyrkogård. Henne firade vi med älsklingsblomman: ett fång syrener.
Mina barns mor lever jag tätt tillsammans med sedan 49 år. Henne försöker jag fira 365 dagar om året (lyckas inte alltid), för hon är en sådan fantastisk mamma för oss alla i familjen Rockbäck.
Ingenting är svårt.
Spinner för det mesta behagfullt som en Alfa Romeo 8C sound.
Vilken obehaglig buckla som än sticker upp på livets väg, lotsar hon oss alla med varsam hand in på en ny väg utan några bucklor.
Det sker med en smidighet som isprinsessans piruetter.
Hon höjer aldrig rösten.
Jo, om Malmö FF förlorar.
Då, mitt Herrskap, vill jag inte byta med sportchefen/tränaren, Daniel Andersson. Med andra ord har det blivit ett och annat morrande i år.
Bortsett från MFF, så finns det bara ett ord att säga om min hustru, mor till mina söner samt farmor till fem barnbarn: fantastisk som människa.
Utan hennes insats, hade jag själv inte varit mig själv, utan en helt annan person som suttit på ett äldreboende.
Ja, sedan är hon trött intill döden på mina skämt.
Vem är för övrigt inte det?
Puss kära mor i himlen och puss-puss kära hustru, för att du finns för oss. Mors Dag är din dag som alla de andra 365 dagarna om året.
Jag lovar dig förnya mina skämt.
Fast han som gick på sock över Alperna, hördes inte...
FOTNOT. Texten skrevs ner direkt från mitt hjärta.
Jag skrev i går om att Lommafesten var ett helvete för handikappade. Näst intill omöjligt ta sig fram i folkträngseln med handikapphjälpmedel.
Därför gjorde jag en ny test i dag.
Mycket folk i rörelse.
Siktade in mig på Lommafestens hjärta. Kajgatan som löper utmed Höje å längst Strandstaden: knalle & matmarknad, bakluckeloppis, Aram Dance Theatre, vid Fiskboden m m.
Bara ta sig över Varvsbron med el-skotern, är ett äventyr i sig, bland alla gående och cyklande människor.
Trångt, trångt.
Räkna inte med att någon flyttar sig i onödan för en handikappad person. Nej, nej-vad fan gör du här, liksom.
Någon berättade för mig, att på Kajgatan fick man skära sig fram med kniv.
Det var droppen.
Jag insåg det omöjliga.
Vände och snirklade mig tillbaka över Varvsbron.
Landade till slut på ett tomt Centrumtorg. Där fanns ingen Lommafest alls. Endast tre A-lagare som festade på sitt vis med brännvin, öl och en dunk vin. Lunchfyllan redan toppad med sluddrigt prat.
Hårdkörning.
En härjad kvinna slocknade kvidande på en bänk. Ingen vacker syn att skåda. Det är aldrig en vacker syn skåda in i människors mörkaste sidor.
För inte så länge sedan var Centrumtorget hjärtat i Lommafesten.
Nu öde.
Bortsett från de tre A-lagarna i övre medelåldern. Nej, jag hade aldrig tidigare sett dessa människor i byn.
Nu fick de ett helt torg för sig själva.
Varför trängas när man ska ta sig ett järn?
Ja, eller några dussin då, är kanske bäst tillägga.
Jag körde hem till en kopp kaffe.
Fridens liljor.
För en handikappad person med rullstol, rollator, el-skoter eller kryckkäppar blir Lommafesten en rejäl utmaning.
För inte säga näst intill omöjlig få uppleva på plats.
Jag vet för, för jag har testat hela den handikappades arsenalen i folkträngsel: det är ett litet helvete ta sig fram.
En möjlighet är att ta med sig kikare. Lyssna på musiken från festtältet som placerats intill Lomma Beach.
Då slipper man all trängsel, stök och bök, och irriterande medborgare som på svenskt vis ska fram allra först.
Du kan från andra sidan ån uppleva sång och glädje. Känna att du deltar på ditt eget lilla vis när Thomas Di Leva framträder på lördagskvällen eller Gunhild Carling blåser i gång söndag eftermiddag klockan 15.00.
Naurligtvis dyker det upp ett annat problem.
Samma helg som Lommafesten snurrar för fullt, arrangeras nämligen stora tävlingar i optimistjolle. Elitserie E-jolle.
Risken finns att Höjeågatan med omnejd som leder ut till din spaningsplats också är igenkorkad.
Det stundar hårda bud för handikappade till helgen i Lomma, sanna mina ord. Ja rena rama helvetet.
Därför stannar jag hemma.
Det är här vi är just nu.
Det är här vi varit de senaste tre veckorna.
I solen.
I en ständigt skinande sol.
Svenskarna kan vara en av världens få folk som l-a-p-a-r sol.
Du har säkert hör det.
”Sitt inte här inne. Ut med dig och l-a-p-a lite sol.”
När jag var barn sa min mormor vackra sommardagar.
”Sitt inte där och brumma med din träbil. Ut i solen, så du får lite vitaminer. Blir stor och stark i och står emot vinterkylan bättre. Sol är bra mot sjukdomar.”
När jag var barn l-a-p-a-d-e vi alltså aldrig sol.
Solen bara fanns där i våra ystra lekar.
I Lomma har jag de senaste dagarna träffat medborgare som, just det, l-a-p-a-r sol. Ett är då säkert.
Människan blir gladare när solstrålarna träffar ens dystra sinne. Medborgarna ropar, ”Hej Calle” och jag svarar ”Hej Ture, Stina och Kurt.”
I en av Lommas mer centrala matbutiker träffade jag av en händelse på Maria från Öland. En ung förtjusande dam som irrade omkring med en tom colaburk, hon ville dumpa för tjäna 1 kr panten på burken.
Maria flyttade in i byn för några dagar sedan. Bor i något av ett kollektiv. Hon var strålande glad trots ingen solstråle i butiken.
Vi blev vänner i kampen få tjäna 1 kr.
”Folk är så vänliga här i Lomma,” sa Maria och log behagligt så klimatförändringen kom i otakt.
Jag ville inte avslöja hemligheten bakom snälla medborgare i Lomma:
vi l-a-p-a-r sol.
Då blir man snäll.
Det sa också alltid min mormor, när hon skickade ut mig i barndomens ständiga solstrålar. Fast samma fråga som vi alla ställer oss, hade även öländskan, Maria, med sig i bagaget: drunknar sommaren i vårsolens glans?
Glöm inte.
Vi har juni, juli och augusti framför oss.
De riktiga sommarmånaderna.
Hoppas vår Herre giver oss nåd och låter solen skina tills höstbruket drar igång.
Det kanske inte är så konstigt Postnord har bekymmer med postutdelningen.
Brevlådor kan ställa till bekymmer.
Om inte annat så hitta rätt låda som ser ut som en brevlåda.
Under mina irrfärder med el-skotern i byn stöter jag på både det ena och det andra. Är det inte trevliga människor, så är det annat kul som får mig dra på smilbanden som den kamouflerad brevlådan på Järnvägsgatan i Lomma.
I all sin ensamhet är den uppsatt på en husvägg.
Tillverkad av gammalt rejält Lommategel.
Jag kommer genast tänka på den kamouflerade soldaten från Picassos äventyr som står där i all sin prydnad och vaktar Hasse & Tages museum vid järnvägsövergången i Tomelilla. Naturligtvis mer sofistikerad och elegant gjord än den något klumpigare brevlådan i Lomma, men ändå.
Så visst händer det roliga saker här i livet.
Ha en skön dag i solen.
Rullstolen på löpsedeln är badvänlig. Den står fastkedjad nere vid Skånsk Dykservice som drivs av Pelle och Eva-Karin.
Det är Lomma kommun som bjuder på denna förnämliga service. Pelle och Eva Karin har nycklar och låser upp.
Sedan är det bara dra ner till Hamnbadens mindre brygga längst ut. Där finns sedan en hiss som sänker ner dig i den vattentåliga rullstolen i badvattnet.
Hur det funkar, vet jag inte.
Någon större rusning till rullstolen är det inte.
Förra sommaren var det ingen rullstolsbunden person som passade på. Andra sidan var det inte heller någon större badsommar.
Därför hoppas vi på bättre badsommar i år. Är du rullstolsbunden och vill ta dig ett dopp. Kontakta mig, så skriver jag ett bloggreportage om äventyret.
Den som lever får se.
Söndagen vi lämnat blev något alldeles extra hemma i TV-soffan.
Först värmde vi upp med att se MFF återvända till jorden igen.
Vinst mot Häcken med 2-0.
Det var lite mer än vanligt som blev ovanligt i den här matchen. Inte bara på plan. Utan även på läktaren.
För där satt nämligen för första gången sex representanter från familjen Rockbäck: mina två söner med fyra barnbarn som ska fylla 15-13-12 samt 10 år under året.
Stort.
Väldigt stort.
Farfar stolt som en tupp.
Skrek sig hes i TV-soffan.
Farmor var inte mycket sämre.
Hon kacklade som en hel hönsgård.
Det gäller odla fram intresset för MFF medan tid ges. Fostra nya supportrar inför framtiden. Inte minst viktigt. På det blev det äntligen också en vinst för klubben. Bättre än så kan det inte bli.
Sedan växlade TV-soffan om till hockeyfinalen mellan Tre Kronor-Schweiz i Köpenhamn. Det blev ett nervkittlande drama i fem akter: tre perioder, förlängning samt avgörandet som kom i straffläggningen.
En ny Forsberg avgjorde som en annan Forsberg avgjorde OS-finalen 1994.
Först Malmö FF:s återkomst till jorden.
Sedan.
Sverige världsmästare i ishockey.
Vår TV-soffa fortfarande glödhet i morse.
Snacka om guldkantad söndag.
Det var väl inte så här ett av världens ledande projektutvecklings- och byggföretag, Skanska AB, tänkt sig det skulle sluta.
Nu har deras miljongåva till Lomma kommun 1988 slutat som askkopp och papperskorg. Ack ja, Herrens vägar äro outgrundliga.
Den ståtliga statyn/fontänen står vid det tidigare äldreboendet, Havsblick. Alldeles intill gång-och cykelpassagen ner till Centrumtorget i byn.
Under många år fungerade också det mäktiga konstverket som fontän. Vatten strilade ner för stålbalkarna som sträcker sig mot skyn.
Det var bara ett problem som ingen räknat med. Vid blåst fick vi som passerade förbi ha paraply med oss.
Gudarna ska veta att det blåser en hel del i Lomma.
Jag åkte själv på en rejäl dusch många gånger.
Till slut blev klagomålen till kommunen för många. Fontänen stängdes av. Vi boende i hamnen kunde pusta ut. (texten fortsätter efter bilden)
Nu skulle den fina och dyrbara gåvan bli en blomsterrabatt. Stålbalkarna fick stå kvar som minne av en misslyckad gåva.
Det skulle inte bli så mycket bättre. Blomsterrabatten kom aldrig riktigt igång. Lökarna verkade inte trivas i konstverket.
Förbipasserande började i stället dumpa skräp och fimpar i konstverket. De styrande i kommunen fick en lättare huvudvärk.
Ingen vet riktigt i dag vad man skall ta sig till med miljongåvan från Skanska för 30 år sedan. Nu har bostadsrättsföreningen Lommahus 1 tillsammans med samordnaren på Havsblick kilat fast en lapp i minnesplattan på sockeln med texten:
”Tuggummi och fimpar ska kastas i papperskorgen.”
På kommunen låtsas man inte alls om att den dyrbara gåvan finns till. Den är inte ens upptagen som kommunens listade konstverk (Wiki), så det så. (texten fortsätter efter bilden)
...för övrig måste MFF i dag slå Häcken hemma på Stadion. Annars blir det bottenträsket i allsvenskan.
...för övrigt är det ingen som minns att Storbritannien tog OS och VM-guld i ishockey 1936.
...för övrigt vill vi gärna minnas att Tre Kronor slår Schweiz i dagens hockeyfinal. Tippar en vinst med 4-1.
Idag blir det hårda tag i TV-soffan. Programmet är minst sagt späckat: engelskt kungabröllopet med oslagbar pompa och ståt rullar på till 15-tiden i eftermiddag. Både SVT och TV4 öser på för fulla muggar. Uppladdningen till Sveriges semifinalmöte i hockey-VM mot USA sprakar i gång redan vid 14-tiden i TV3.
Sedan tutar och kör man fram till midnatt.
Mitt i röran är det så allsvensk fotboll. Lägg där till matcher från superettan, engelsk fotboll som 2000 saker till.
Missa inte för allt i världen de vanliga TV-programmen. Netflix har en ny dokumentär. En serie i fyra delar som heter, Evil Genius. Handlar om ett bankrån som chockade USA. Rev av den i går. En ofattbar historia. Satta klistrad från 18.30 till 22.20, någonting.
Det blir en lååång TV-dag.
Förstå mig.
Vi kan behöva hjälp hålla tittgluggarna öppna. Tom har lösningen-se löpet. Bara inte musen Jerry ser till så Tom tappar fattningen och blir helt galen.
Själv är jag laddad.
Begriper inte bara hur jag ska hinna med allt. Dessutom, kära vänner, har jag för vana ta en napp under eftermiddagen.
Den nappen kan komma snabbare i dag än jag räknat med.
Får väl göra som Tom.
Måla dit ögonen.
Vi syns hos psykiatrikern.
Ibland sker det lilla i det stora. Den finske långtradaren på bilden här ovanför fastnade på Ankarplatsen i Lomma. Det var en totalt fel segelskuta som under torsdagseftermiddagen sneseglat tokigt i hamnen intill segelklubbens klubbhus.
Den lilla lokalgatan Höjeågatan i Lomma slutar nämligen med en vändzon som heter Ankarplatsen-se den stora pilen på löpet. Där stod den finske långtradarchauffören, Mikko från Åbo, med sin jättelika långtradare.
Han hade levererat två enorma värmepumpar till några rörmokare. Sedan tog det stopp. Ankarplatsen visade sig vara alldeles för liten att vända det finska ekipaget med Mikko vid ratten.
Goda råd var dyra.
Då dyker jag upp som en flygande reporter med min el-skoter.
Dramatiken kunde börja.
Hur ta sig ur knipan?
Det fanns bara ett alternativ.
Backa.
Hela Höjeågatan tillbaka-se pilarna på löpet.
Då ska ni veta att detta är en lång lokalväg utefter Höje å som knappt två bilar kan mötas på. På visa ställen avsmalad med fartdämpare som extra lök på laxen.
Trångt med andra ord.
Galet trångt för en 25 meter lång lååångtradare.
Nästan en omöjlig uppgift.
Mikkos 25 meter långtradare täppte alltså effektivt igen hela Höjeågatan.
Mikko torkade svetten ur pannan. Inte bara solen var jobbig. Rörmokarna sprang som yra höns runt tradaren.
Jag följde hela den här dramatiska bak-och-länges resan som tog drygt en timme. Från första parkett.
Bilar kunde inte köra om.
Gång och cykelbanan blev plötsligt en extraväg.
Där stod jag med gapande mun av förvåning. Fick fly fältet med el-skoterns topphastighet på 10 km/tim. Lommas flygande reporter kände sig jagad.
Mikko styrde sitt slagskepp med säker hand. Mellan varven fick han stiga av och konferera med rörmokarna som plötsligt förvandlats till trafikpolisen.
Ja, det var en syn att skåda.
Efter mycket om och men nådde till slut långtradaren fram till upplösningen: Centrumgatan. Nu var det raka spåret till friheten.
En mycket lättad Mikko vinkade farväl till både mig och rörmokarna. Det blev som ni förstår en dag att minnas.
Och Lommas flygande reporter blev ensam om världsscoopet. Nåja, en udda upplevelse var det i alla fall. Både för mig, rörmokarna och Mikko från Åbo i Finland.
Här följer ett bildsvep från dramat.
De Rotterdamsche oude.
Där har ni den.
Lommas populäraste ost.
Osten har fått mogna i minst 36 veckor på massiva träplankor hemma i Rotterdam, Holland/Nederländerna. Eftersmaken fantastisk.
Små saltkristaller smälter på tungan och skickar smaklökarna till sjunde himlen.
Jag vet.
Lars lät mig provsmaka osten.
Ack ja, himlens portar öppnade sig över Centrumtorget i Lomma.
”Den osten säljer jag mest av till Lommaborna. En fantastisk ost,” berätta Lars som jag kallar för Ost-Lars.
Han bor själv i Lomma.
Ni har säkert sett Lars med sin lilla mysiga hatt på huvudet i sin ostvagn som brukar stå på Centrumtorget torsdagar och lördagar. Den har blivit något av mitt eldorado, ostälskare som jag är.
Här kan jag stilla mitt begär av de läckraste av läckra ostar. För inte tala om De Rotterdamsche oude.
Tid för avrundning.
Det blir med däremot med en riktig rökare till korv. Den går verkligen inte av för hackor. Kan varmt rekommenderas.
Om man gillar rökt korv, vill säga.
Jag var under förmiddagen och fick en omgång ekokardiografi på Universitetssjukhuset i Lund. Det är en ultraljudsundersökning av hjärtat.
Hjärtats storlek, rörelse och pumpfunktion samt klaffarnas funktion undersöks. Helt enkelt kollar om ens hjärta är något att ha.
Sedan 2004 har jag åkt på otaliga hjärtflimmer samt eldkonverterats nio gånger med lyckat resultat.
Det innebär nedsövning. Några hundra volt skjuts in i ens kropp. Sedan ska ens hjärta i bästa fall ticka rätt igen.
Lägg därtill, att en annan gång fann en ultraljudsundersökning en ilsken tumör i höger njure. Cancer.
Akutoperation som tog tio timmar.
Nära döden upplevelse, men jag överlevde.
Fasansfullt.
Förstå att jag var rätt skakis i morse, när det skulle till en analys av mitt sargade hjärtats tillstånd.
För inte tala om min nervflora i hysterisk vårblomning.
På översta bilden på löpet pekar sjuksköterskan ut tillståndet i vänstra förmaket i mitt hjärta. Perfekt.
Klaffarna perfekta.
Pumpfunktionen perfekt.
Ja, hela mitt ömma hjärta helt perfekt.
Fan, jag tror knappt det är sant.
Hur kan det vara möjligt?
Tack Gud Fader i himlen.
Jag tror jag sjunger som Björn Skifs:
"Håll mitt hjärta Håll min själ
Lägg mitt huvud i ditt knä
Säg att du menar
Och vill mig väl
Håll mitt hjärta Håll min själ"
Jag har allt väntat på frågan.
Löpsedlarna jag tillverkar till mina blogginlägg med huvudet, LOMMA NEWS, är en sak. Vad de sedan skriker ut är en helt annan sak.
Eftersom jag bor i Lomma spanar jag, från och till, ut över hela världen. Och skriver om det på bloggen. Oftast på mitt sätt.
I måndags (igår) skrev jag om MFF-tränaren som fick sparken. Rekommenderade också supportrarna kristerapi.
För första gången efter ett par tusen löpsedlar, ställde en gentleman frågan på Facebook (Lomma-Nytt): ”I Lomma?”
Skrev han.
Kort och gott.
Gentlemannen hade tydligen för första gången upplevt en av mina otaliga löpsedlar med skiftande innehåll-från Lomma till världen.
Vännen, Sven Trönne, gick genast in och skrev:
”Ja, det är är ett av Calle Rockbäcks uppskattade blogginlägg. Han bor i Lomma och han delar sina inlägg i denna grupp.”
Tack för det, Sven.
Kan man då göra som jag gör?
Visst kan man.
Heller ska mina blogginlägg enbart handlar om Lomma, för det står Lomma News på löpet? Självklart inte.
Det beror på att jag som Sven Trönne skrev bor i Lomma. Jag har min utkikspost till omvärlden från just Lomma.
Det är alltså helt rätt att skriva om både USA-presidenten Trump som skriva om kommunhövdingen Berngarn i Lomma. Det är också helt rätt skriva om något roligt eller tragiskt i Lomma och världen i övrigt.
Faktum är att jag är helt fri som en fågel.
Det innebär att jag skriver precis om vad jag själv vill, så det så.
Här nedanför ett litet axplock av löpsedlar från februari 2013. Då det var premiär för mina löpsedlar.
Orsaken?
Efter kört bloggen sedan juli 2008, ville jag försöka förnya mig. Göra något annorlunda. Jag vet för övrigt att de uppskattas efter förtjänst.
Du har precis läst löpsedel nummer 2174.
Efter klubbens haveri i årets allsvenska råder det kris. Stor förstämning bland MFF:s supportrar.
Sociala medier kokar över.
En supporter ser helst att tränaren, Magnus Pehrsson, skickas till Antarktis, av alla ställen.
Det är möjligt att han också åker dit. För i dag-måndag-fick han sparken. Sportchefen Daniel Andersson tar över.
Frågan är om Daniel hinner rädda vad som räddas kan.
Efter det ”förbjudna” nederlaget mot Trelleborgs FF har proppen gått ur. Det går nästan ta på den förtvivlan som råder.
Det talas allmänt om en upprepning av 1999, då MFF åkte ur allsvenskan. Inte enbart bland supportrar utan även krönikörer som Max Wiman i dagens Sydsvenskan. Själv är jag moloken till bristningsgränsen.
Värsta tragedin sedan 1999.
Tid för brandkårsutryckning.
För det finns hjälp att få. Ja, trösta sig med.
Googla.
Krishantering.
Här kan man sjunka in i hur mycket hjälp som helst. Mycket är obegriplig för en fotbollsnörd, men här och var finns pärlor som kan ge tröst-se löpsedel.
Låter det panikartat?
Visst är det så.
Men vad göra?
Det är panik.
Klockan är fem över tolv.
Kan och hinner Daniel Andersson och klubben vrida tillbaka visaren?
Jag är inte säker på det.
Själv har jag tillverkat en rad dystra löpsedlar till mina blogginlägg-se här nedanför. Hammarby på onsdag.
Fy fan, så hemskt.
Med denna röran av felköpta spelare och ledningsproblem.
Det är mycket nu.
Om en stund spelar Tre Kronor mot Slovakien i hockey-VM.
I kväll ska mitt barnbarn, Alva 12 år, försvara de svenska färgerna i ett travlopp på Mallorca. Tala om en helstirrig farfar.
Sedan avrundas kvällen fram åt midnatt med Eurovision song contest från Portugal. Det där sista är icke min cup off tea.
För många låtar.
Bildar till slut en smet i ens arma huvud, så man vet varken in eller ut.
Värst av allt.
Kvällens stora favorit Israel med låten Toy som framförs av en vanskapt kvinna. I alla fall är hon så utstyrd.
Jag såg nämligen Netta sjunga Toy i veckan.
Efteråt satt jag länge och grunnade över filmen, No Country for Old Men. Det var precis så jag kände mig.
För gammal.
Spektakel.
Netta med Toy är den mest ruggigaste upplevelser jag varit med om, i den här tävlingens historia. Jag har ändå varit med sedan Alice Babs sjöng om en liten stjärna 1958. Klädd i en folkdräkt.
Jag tar mig en tur ut i solen innan hockeyn börjar.
Benjamin Ingrosso?
Han slutar på femte plats.
Där brukar vi hamna, när vi inte har en låt som kan hamna någon annanstans.
Toy på er.
Hoppas ni står ut.
Ruggigt, var ordet.
...och så här slutade dramat i Lissabon.
Vann gjorde till min förskräckelse Israels Netta med kuckelikulåten Toy.
Sverige med Benjamin Ingrosso slutade på sjunde plats. Benjamin hade juryns röster med sig. Blev näst poppis efter Österrike. Tyvärr föll inte låten TV-tittarna i smaken, utan blev till ett sänke.
Det avgjorde.
Tyvärr.
Vinnarlåten är fortfarande en ruggig upplevelse.
Jag har valt en drastisk bildillustration på löpsedeln.
En vanlig dag med bilkaos i Bombay, Indien.
Detta pågår dag ut och dag in. Trafikplanerarna verkar ha åkt på långsemester för evigheter sedan.
Vi är på väg med god fart åt samma håll i Lomma hamn.
Sommarens restaurangliv, mysigheten och med Lomma Beach som grädde på moset, lockar allt fler.
Lomma har skapat en sockerbit.
Anders öppnade upp Glassfabriken 2012. Den ligger mitt i smeten. Han om någon, har följt framåtskridandet.
”Det är naturligtvis en fantastisk utveckling. Jag har märkt en klar ökning för varje år av besökare från inte minst andra skånska orter. Det är givetvis vi handlare tacksamma för. Däremot är det allt mer tilltagande trafikkaoset mindre roligt. I alla fall inte för de boende här nere i hamnen. Det kan bli jobbigt många gånger,” säger Anders till mig.
Andra boende berättar för mig att parkeringen är vild, minst sagt. Värst har de som är nyinflyttade som hamnat i kö för plats i bostadsföreningens garage. De kan ha dragit en nitlott. I månader.
Vanliga parkeringsplatser finns knappast. De som finns erbjuder endast två timmars parkering.
Det verkar som trafikplanerarna i Lomma gjort som i Bombay. Tagit en långsemester för evigheter sedan.
Det skulle alltså ta över 1600 dagar innan jag har kunde möta våren igen. Den frodiga grönskan. Solens värmande strålar. Dofterna inte att förglömma. Våren har verkligen hälsat mig välkommen tillbaka igen.
Jag har åter fått träffat människor och kunnat återvända till platser som varit en omöjlighet de senaste fyra åren. Detta på grund av min olycka den 3 april 2014 exakt kl 15.12 som höll på släcka mitt liv.
Min glädje över min nyvunna frihet, har speglat sig i blogginlägg jag hämtat hem. Praktiskt tagit kört rakt in i nyheter och spännande människoöden.
Min el-skoter har verkligen gett mig livet tillbaka. Det är något av det bästa jag skaffat mig. Den bröt en lång isolering på över 1600 dagar: det är nämligen inte samma sköna vår du möter med att vara en stugsittare.
Det mina ben och min neurologiska skada inte klarar av fixar el-skotern. Helt enkelt förflytta Herr Rockbäck från punkt A till B, om Herrskapet förstår vad jag menar. Det är en fantastisk uppfinning.
En dag ska jag berätta mer om denna fantastiska tingest. Så mycket kan jag säga redan nu. Centrala Lomma är en guldgruva.
Inga backar.
Mycket asfalt.
I mångt och mycket perfekta gång-och cykelbanor.
Ett paradis för en el-skoter.
Frågan är då om Tele2 Arena blir ett paradis för Malmö FF, i dagens cupfinal mot Djurgården. Det är en helt annan resa.
Utan el-skoter, dessvärre.
FOTNOT. Vårbilden här nedanför från Lommas in-och utlopp, tog det mig 1600 dagar att fixa.
Det jag ska berätta om är något alldeles besynnerligt.
Ja, rent utav en medicinsk sensation.
Först nu fem år senare kan jag berätta om miraklet som får läkarna stirra fånigt på mig. Tappa tråden, liksom.
”Nej, det finns ingen medicinsk förklaring”, säger allergiläkarna.
På den stora bilden här ovanför vårdas jag efter en fallolycka, efter jag parkerat bilen i garaget. Svåra inre skador samt en hel del annat.
Att jag överlevde får betecknas som ett under.
Året är 2014 i början av april.
Jag har sedan dess sakta men säkert återhämtat mig från den traumatiska upplevelsen. Några mindre operation under åren för styra upp gubben helt, är inte mycket att orda om. Det som är ett medicinskt under kommer nu.
Allt sedan jag var en liten rar gosse som knappt hunnit lära mig prata, har jag haft pollenallergi med svår astma som följd.
Varje vår när allt står i blom, har jag rasat samman. Det har blivit många sprutor, kurer, mediciner i drivor, för i bästa fall få ordning på mig.
Jag har firat vårens ankomst de senaste 36 åren mer på allergikliniken i Lund, än ute i det fria. Så kom då den där förtörnade olyckan våren 2014.
Den skulle visa sig bli min lycka när det gällde pollenallergin. Sedan dess har mina besvär med pollen i det närmaste utraderats.
Får endast droppa mina ögon varje dag.
Bagatell.
Det har nu gått fem vårar sedan 2014.
Ingen pollenallergi.
Lite i ögonen som sagt var.
Mitt berg med mediciner för knäcka pollenattackerna behövs inte längre. Borta som ett trollslag.
Det märkligaste av allt: allergiläkarna står med gapande munnar av pur förvåning.
Ett mirakel, sanna mina ord.
.jpg)
Inlägg
