Här kommer en hälsning till Lomma från en Rickshaw i Indien-var god!

 

Jag vaknade i morse till en samling bilder från Pushkar som ligger i Rajasthan i nordvästra Indien. Det är bloggens egen äventyrare, Rolle af Trollhättan som tittar fram från en Rickshaw. Inte Tuk-tuk som det heter i Thailand. Han hälsar till alla Lommabor. 

Det är inte heller alla som får en sådan hälsning en vanlig söndagsmorgon. 

Rolle är makalös. 

Fyller 79 år i sommar, men får aldrig nog av äventyr. (texten fortsätter efter bilden)

Rolle bor hemma hos vännerna, den indiska familjen Nahtu. På bilden hustrun Reno i mitten, tillsammans med sin systrar. Rolle lever alltså på indiskt vis. 

Äter mamma Renos mat och blir aldrig magsjuk som de flesta andra Indienresenärer. Bara det borde vara ett äventyr i sig själv. (texten fortsätter efter bilden)

Barnen, Raj och Dolly, fick var sitt par headset av Rolle. Ni ska veta att det är ytterst ovanlig i Indien, att barn har egna hörlurar. 

Stort värre. 

Succé. 

Raj och Dolly lever numera med klenoderna på hela dagarna. Rolle träffade pappa Nathu för några år sedan av en ren slump. Rolle hade landat i New Delhi. Tog en taxi till ett billigt hotell. Det var Nathu som körde taxin. 

På den vägen är det. 

Numera driver Nathu en coffee shop i Pushkar. Livet kan vara tufft i Indien. 

Tack Rolle för du delar med dig. 

Imponerad är jag och många Lommabor. 

Tala om äventyr. 

Jag lovar. 

Det kommer mera.

 

 

 

Högoddsare: En indier från Punjab gav mig en kanelbulle på Centrumtorget i Lomma

 

Vad är oddset på att du ska få en kanelbulle av en indier från Punjab på Lommas Centrumtorg? 

Utan tvekan en högoddsare. 

Lika överraskande som om du skulle hitta en glasstrut i Saharaöknen. 

Varför springer jag alltid på en massa egendomligheter? Det måste vara en medfödd talang. Det finns nämligen ingen högskoleutbildning som lär dig springa på en indier från Punjab som skänker dig en kanelbulle. 

Inte ens på Röda Troget i Moskva, Time Square i New York eller Himmelska fridens torg i Peking, finns någon indier som skänker bort kanelbullar. 

Jag vet, för jag har varit där. 

På Centrumtorget i Lomma är det däremot möjligt med kanelbullar som skänks bort av indier från delstaten Punjab. Gränsar för övrigt till Pakistan. Om någon nu blir klokare för det. 

Hur gick då, det här till? 

Igår-lördag-sammanstrålade jag i solskenet med ett par goda vänner på Centrumtorget i Lomma. En man med ett stort välskött vitt helskägg dök plötsligt upp med sin cykel. Mannen frågade på god svenska, om vi kunde passa hans cykel, medan han utförde sitt ärende. 

Inga problem. 

Efter en stund kom mannen tillbaka. Log vänligt och gav mig en liten påse med en liten blinkning. 

Berättade att han var pensionär. Kom från Punjab i Indien till Sverige, för många år sedan. Även byggt om Centrumtorget i Lomma. 

Och så försvann den heliga mannen på sin cykel. Lika plötsligt som han dök upp. 

När jag kom hem, såg jag att min vän med det stora vita välskötta skägget från Punjab i Indien gett mig en kanelbulle. Den smakade utmärkt. 

Då var det ändå inte Kanelbullens dag. 

Tack för kanelsnurran. 

FOTNOT. Lommas Centrumtorg byggdes om för ett antal år sedan.

 

Morgondagens trafikkaos i Lomma hamn-som Bombay

Jag har valt en drastisk bildillustration på löpsedeln. 
En vanlig dag med bilkaos i Bombay, Indien. 
Detta pågår dag ut och dag in. Trafikplanerarna verkar ha åkt på långsemester för evigheter sedan. 
Vi är på väg med god fart åt samma håll i Lomma hamn. 
Sommarens restaurangliv, mysigheten och med Lomma Beach som grädde på moset, lockar allt fler. 
Lomma har skapat en sockerbit. 
Anders öppnade upp Glassfabriken 2012. Den ligger mitt i smeten. Han om någon, har följt framåtskridandet. 
”Det är naturligtvis en fantastisk utveckling. Jag har märkt en klar ökning för varje år av besökare från inte minst andra skånska orter. Det är givetvis vi handlare tacksamma för. Däremot är det allt mer tilltagande trafikkaoset mindre roligt. I alla fall inte för de boende här nere i hamnen. Det kan bli jobbigt många gånger,” säger Anders till mig.  
Andra boende berättar för mig att parkeringen är vild, minst sagt. Värst har de som är nyinflyttade som hamnat i kö för plats i bostadsföreningens garage. De kan ha dragit en nitlott. I månader. 
Vanliga parkeringsplatser finns knappast. De som finns erbjuder endast två timmars parkering. 
Det verkar som trafikplanerarna i Lomma gjort som i Bombay. Tagit en långsemester för evigheter sedan.

Från Lommakebab till indisk husmanskost med krut i

Här sitter bloggens äventyrare, Rolle af Trollhättan, och drar i sig indisk husmanskost hemma hos vännerna i New Dehli, Indien. 
Rolle meddelande mig i dag att välkomstmiddagen var dhal, ris samt andra godsaker som får de flesta magar att vända sig ut och in. 
Alltså en helt vanlig indisk husmanskost med krut i som äts över hela Indien.
Med fingrarna. 
Bestick?
Vad är det?
Indisk husmanskost. Ungefär som våra bruna bönor eller stekt fläsk med löksås. Även om liknelsen haltar betänkligt. 
Det var i onsdags jag skrev om Rolles äventyrliga MC-planer i Himalaya. Nu är han på väg. 
Fast först ett stopp i New Delhi för en extra uppladdning. Det fick bli indisk husmanskost.
Jag gillar verkligen bilden på löpet. 
Det här är inte direkt en bild från en turistresa. Nej, det är Rolle af Trollhättan på resande fot. Rakt ut i den skakiga verkligheten i stora vida världen. 
Snacka om tuff  pensionär. 
För säkerhets skull skickade vi med honom lite huskurer made in Lomma. 
Ja, jävlar i min lilla låda.

Rolle laddar i Lomma-världsäventyr på MC

Här sitter jag och laddar bloggens specielle äventyrare, Rolle af Trollhättan, med en äkta Lommakebab modell Mount Everest. 
Det kan behövas. 
I morgon tar han flyget till New Delhi, för umgås med sina indiska vänner. Smälta den enorma Lommakebaben med lite krut i maten från det indiska hemlagade grönsaksköket. Jo, han har pansarmage. 
Också. 
Efter fått i sig den spännande kulturen i kombination med det ständigt rådande trafikkaoset i New Delhi, flyger han vidare till Katmandu i Nepal. 
Nu börjar det riktiga äventyret. 
Där gränslar Rolle en MC, Royal Enfield modell 1948 och gasar i väg mot ett äventyr mot toppar på över 8000 meter i Himalayamassivet. 
Mina franska nerver kommer i dallring. 
Om jag fixat det, hade jag som de amerikanske idrottsmännen, gått ner på knä i bön. För de sista 20 milen fram till Mustang intill den Tibetanska gränsen är ingen väg, men ändå kallas det för väg, när lerstigen klättrar utefter bergskammen med stup rakt ner i helvetet. 20 mil, var det, som sagt var.
Biltrafik förbjuden.
Fattas bara.
Jag är, 71 år. Rolle, 73 år. 
Pensionärer. 
Om jag är en knäppgök, är Rolle en galenpotta. 
Be ni också en bön för honom. 
Det kan behövas. 
Må det gå bra.
FOTNOT. Bilden här nedanför. Finns där ett hotell? 

Jordbävning i Taiwan-bloggens äventyrare på plats

Ja, för drygt ett år sedan. Ungefär vid samma tidpunkt. 
Då var Rolle af Trollhättan på Taiwan. Just i den nu svårt jordbävningsdrabbade miljonstaden Tainan. 
Rolle bodde på Takatama Hotel. Efter gårdagens jordbävning ligger stora delar av staden i ruiner. 
Det råder just nu också bekymmer med efterskalv. 
Hur många människor som omkommit, är i skrivande stund oklart. Räddningsarbetet pågår i rasmassorna.
”Det är klart det känns konstigt. Jordbävningen kommer väldigt nära mig”, säger Rolle som nu återvänt hem till Sverige efter en humanitär insats i New Dehli, Indien. 
Det gäller ha, "Fingerspitzengefühl". 
Det har Rolle visat mer än en gång att han har. Fast mina franska nerver svajar ofta när han ger sig ut på sina äventyr. 
Skönt han är hemma nu. 
För hur länge?

Panzarmage i Indien

Tänk att det skulle ta lite mer än 68 år innan man fick telefonsamtal från Taj Mahal, Indien. Nu har det i alla fall äntligen inträffat. 
Telefonen brölade plötsligt till. 
"Hej, det är Rolle. Jag är i Taj Mahal". 
"Var sa du?" 
"I Taj Mahal". 
Telefonsamtal från Taj Mahal. 
I Indien.
Inte var dag precis. Jag älskar sådant här. Dessutom från en annan 70-årig åldring. Det måste vara Sveriges häftigast telefonsamtal i pensionärsklassen. I alla fall för stunden. 
Det är alltså bloggens egen äventyrare, Rolle af Trollhättan, 70 år, som är på tråden. 
Senast jag talade med honom hade han precis landat i Katmandu, Nepal. 
Efter att ha fräst omkring på en mc i Himalayas väldiga bergsmassiv under några veckor, har äventyret gått vidare. Till ett av världens mest berömda turistmål. 
Taj Mahal i Indien. 
Tala om krutgubbe till pensionär. 
Frisk som en nötkärna krävs. 
Och våghalsig, för han reser alldeles ensam. 
Makalöst.

Det blev inte världens längsta samtal, om man säger som så. 
Rolle af Trollhättan bodde på ett tvåstjärnigt hotell. Varit nere i staden Agra på en lokal krog. Turistkrogar är inget för Rolle. Nej, så skitigt och jävligt som möjligt är melodin. För att fixa det krävs det i Indien dubbla panzarmagar. 
"Jag åt chicken tandoori, brödet nani och dall". 
"Jaha". 
"Till det drack jag King, en lokal öl. Smakade alldeles utmärkt". 
Rolle lät trött på rösten, fattas bara annat. Han är inte precis någon ungdom. 
I dag fortsätter hans Indienresa. 
Ja, du milde min tid. 
På tal om Taj Mahal. 
Här nedanför ser ni allt som är förbjudet att ta med sig in i helgedomen. 
I stort sett allting. 
Lycka till i Indien, Rolle. 
Vi håller tummarna för att din dubbla panzarmage är i fin form.

Jobbannonser

När den borgliga regeringen röstades fram 2006, fanns fler i arbete än idag. Då tog den nya regeringen tag i jobbfrågan med Maud Olofsson i spetsen. 
Hennes mantra, ”Alla ska ha ett jobb”, ekade över hela Svea Rike. 
I dag är 381 500 personer arbetslösa (novembersiffran). Fler än någonsin. 
Ingen minns längre de fagra löften som gavs. 
Ingen minns längre varken Maud Olofsson eller hennes mantra: 
”Alla ska ha ett jobb”.

2007 drev jag bloggen Dr Kurberg. En tokrolig, skönt galen blogg som var min träningsrunda, för att lära mig hantverket. 
Med Mauds ord ringande i öronen, skickade jag i augusti 2007 ut Frank Sten i arbetslösheten. Han fick jobb som dabbawalas i Indien. 
Ni vet en sådan där matkurir som springer ut med lunchboxar till de kontorsanställda. 
Ett slitsamt jobb. Tog också nästan knäcken på Frank Sten. 
I dag mer än sex år senare kollade jag in jobbannonserna i tidskriften Fokus senaste nummer. Fanns det något för mig? 

Länsstyrelsen i Dalarna söker folk för att utveckla samhällsbyggandet. Jag får väl ta hjälp av Kalle Moraeus, så blir nog allt till det bästa. 
Sveriges Domstolar söker både en lagman och rådmän. Med tanke på den sorgliga historien med Thomas Quick, borde ett sådant kraftkorn som jag vara något att satsa på. Kanske som städare i Sveriges Domstolar? 
Varför inte professor i omvårdnad? 
Med min oslagbara erfarenhet-63 år-av svensk sjukvård, borde jobbet vara mitt. Fast jag kanske är överkvalificerad. 
Nej, det där med jobbannonser, Maud Olofsson, är ett helvete. 
Varför minns ingen längre ditt mantra?
FOTNOT: Det är jag som lagt in Maud Olofssons pratbubbla i annonserna. Inte Fokus.