tisdag 28 januari 2020

Karldagen och den italienska maffian

I min familj heter alla av manligt kön Karl. 
Enklast så, komma ihåg vad alla heter. 
Därför firar vi gemensamt Karldagen den 28 januari. 
Heller i vart fall i dess närhet. 
I år tog vi en match med en tre liters flaska vin. Alltså inte en pappdunk utan en rejäl flaska sicilianskt rött vin. (texten fortsätter efter bilden)
Det var bara det. Korka upp härligheten visade sig bli en match mot den sicilianska maffian. Hårt och tufft. 
Sonen Karl fick ta till en speciell korkskruv från en vinstock i Moseldalen i Tyskland. Jävlar vad han slet.
En annan Karl kom fram och gratulerade till bedriften. När det äntligen sa... (texten fortsätter efter bilden)
...plupp! 
Fast högre. 
PLUPP! 
Där åkte korken ut som ett dämpat pistolskott. 
La Cosa Nostra (maffian) fick vika ner sig. 
Lätt var det inte. 
Karl blev faktiskt blank om pannan. 
Sedan åt vi pizza och drack upp vinet. Svårare än så är det inte av fira Karldagen, i all gemytlighet. 
Jo, en ska till. 
Alltid hemlagad chokladpudding till efterrätt.
"Hasta la vista, baby..." 
(kolla in vinglasen som är allglas från andra världskriget, bara en sådan sak)

lördag 25 januari 2020

Efter 60 år sopar MFF banan med IFK Malmö

Så här såg det ut, en gång i tiden. Det blir i år 60 år sedan IFK Malmö var störst i stan. Klubben blev tvåa i allsvenskan, gick långt i dåvarande Europacupen och rosades i parti och minut. 
Fast värst av allt. 
Den 11 maj 1960 förlorade MFF för första gången i allsvenskan mot IFK Malmö med 1-0 på Stadion, inför rekordpubliken 24 917 åskådare. 
Det skyldes på vinden. Det skyldes på vad som helst. Detta var ofattbart. MFF förlorade mot IFK Malmö!? 
Eric Persson låg vaken länge efter den fadäsen. 
Mardrömmen blev sann.
IFK vann faktiskt rättvist. 
Jodå, jag såg matchen.
På den tiden var Malmö kluven i två bitar: antingen var du gul eller så var du blå. Fotbollen i centrum, diskussion mellan gula och blåa på ALLA arbetsplatser i Malmö: på skolgårdarna, i mjölkaffären, i varje konditori och det var högljutt. 
Jag vet, för jag var med. 
Det där kan jag sakna numera. Hur kampen mellan blåa och gula dominerade vardagslivet i Malmö. 
I början av 1960-talet rasade IFK Malmö sönder och samman. En gammal fin klubb maldes ner, sakta men säkert, med hjälp av uselt ledarskap. 
Trist. 
Övermåttan trist.
Det fanns en friskhet i umgänget med gula och blåa fans som alla i Malmö hade nytta av. Konkurrensen kan få folk att blomma. 
Igår spelade MFF-IFK Malmö en träningsmatch. 
Malmö FF vann med 7-0. 
Bytte ut hela laget i halvtid. 
”Di gules” fans försvann redan under 1960-talet. 
Laget med, för den delen.
They Never Come Back.

torsdag 23 januari 2020

Min läckra story om Bluebird Cafe i Nashville

När jag kom till Nashville, tillsammans med min familj för många år sedan, blev vi nästan paralyserade av all musik. 
För inte tala om hotellet. 
Ett berömt Inn-hotell, med spår av älgskog i hotellsängarna. 
Du milde min tid. 
I Nashville kunde allting inträffa, och på countrymusikens mecka, Grand Ole Opry, såg vi tusen och en stjärnor vi aldrig hört talas om, med bluegrasslegenden och skaparen, Bill Monroe 83 år, i spetsen. 
Vi förstod att vi kom från ett u-land, när det gällde countrymusiken. Däremot har vi gott om älgar. 
En annan dag sökte vi stillheten i en bit mat. Sökte oss bort och hamnade på, The Bluebird Cafe som låg på 4104 Hillsboro Pike, Nashville. 
Vi klev, utan vi visste om det, rakt in i countrymusikens ädlaste hjärta-se vinjettbilden. Här sprudlade musiken från mandoliner, banjon och gitarrer. Det var, ja, otroligt. Detta lilla cafe som varit en pissoar en gång i tiden. 
Min son Johan upptäckte, att bakom mig satt en av dåtidens stora stjärnor, Alannah Myles, och tuggade i sig en hamburgare. 
Hennes kioskvältare till låt, Black velvet. 
Johans favoritartist på den tiden, och en låt som håller än i denna dag. Sonen fattade mod, reste sig och gick fram till Alannah-se bilder här nedanför. (texten fortsätter efter bilderna)
Stjärnan skrev. 
Och sjöng. 
Lägereldsmusiken ramade in konstverket. 
På Bluebird Cafe liras det akustiskt. Kompositörerna framför sina egna verk. Många blir klassiker. 
Berömda. 
Lokalen liten. 
Het kärlek. 
Inget märkvärdig alls. 
Det är bara till spela och sjunga. Här upptäcktes senare bland andra, Taylor Swift och countryns blivande superstjärna, Garth Brooks. 
SVT visar just nu serien, Countrymusikens historia. I avsnitt nio dyker Bluebird Cafe upp. Missa inte serien.

onsdag 22 januari 2020

Greta fångade mitt pappahjärta

Jag skriver detta rakt ut, från mitt lilla hjärta som drabbats av ett nytt hjärtflimmer. Allting far upp och ner, än hit och än dit, pulsen, blodtrycket och fan och hans moster. Det är också vid sådana här tröttande tillfällen som man ser världen tydligare än många andra. Så är det bara. Inte  mycket att orda om.
Egentligen.
Jag ser Greta Thunberg som om hon vore min bleka tärda dotter. 
Det gör ont. 
Mycket ont. 
Visserligen har hennes mamma trumpetat ut i en bok, TV, radio, tidningarna och på webben om sin sjuka dotters trippeldiagnos. 
Rubbet, med andra ord. 
Jag borde alltså inte bry mig, för mamman verkar gå i god för sin sköra och numera världsberömda dotter. 
Då oroar jag mig plötsligt för mammans psykiska hälsa också. Även om sin hälsa har mamman skroderat vitt och brett om. 
Diagnos, diagnos.
I nuläget orkar mitt illa tickande hjärta, endast förbarma mig över dottern Gretas situation. Ni har säkert själva sett bilderna på Greta från Davos: en liten skör människa som fångar mitt pappahjärta i en språngmarsch mot himlens öppna port. 
Jag känner plötsligt ett starkt behov, av att skydda henne som jag skyddar mina egna barn och barnbarn. 
De är nämligen mina.

tisdag 21 januari 2020

Kinas ambassadör får tokspader

På torsdag den 23 januari visar SVT1, Ettbarnslandet 22.00-23.30. Missa för allt i världen inte den prisbelönta dokumentären. 
Den skakar om dig i grunden. 
Kinas ettbarnspolitik gick åt helvete med dunder och brak. Filmaren Nanfu Wang möter regimens offer och avslöjar hårresande historier om tvångsaborter, steriliseringar, övergivna spädbarn och kidnappningar. 
Fullt utvecklade spädbarn slängs i sophögen eller var som helst. 
Det är fasansfullt. 
Nanfu Wangs film bryter tiotals år av tystnad. Ett socialt experiment styrt av den kinesiska staten som totalt kollapsade. 
Hallå, detta har pågått under vår tid. 
Kinas ambassadör i Stockholm, Gui Congyou, kommer få tokspader över att SVT visar upp sanningen i all sin hemska nakenhet. 
Mina tankar går till nazisternas judeutrotning. 
Vad ni än gör på torsdag kväll, så missa inte dokumentären, Ettbarnslandet. Förmodligen kommer ni ligga vakna av vreda natten till fredag. 
Du kan också se filmen på SVT Play. 
Det gjorde jag. 
Skäms Gui Congyou.

måndag 20 januari 2020

Mästerkocken glömmer bort allergikerna

Mästerkocken är ett paradprogram i TV4. Här steker, styckar, filear, skalar, kokar, bakar och hackar glada amatörkockarna, så det står härliga till. 
Svetten lackar i ladan. 
Finalkockarna ger järnet. Drömmer om vinsten, att få bli årets mästerkock med en ny spännande karriär framför sig. 
Bara en kan lyckas. 
Tufft så det förslår. 
Visst, jag är imponerad. 
Kockarnas kock, Leif Mannerström, är överkucku i domartrion med överjordiska smaklökar. Här är det inte lönt komma med en rökt gök med lök. Sågningarna är visserligen vänliga men hårda. 
Konceptet kul att titta på. 
För man skaffar sig sina favoriter. 
Det finns bara en sak som hakar fast: allergikerna glöms bort. Här finns alla möjliga omöjliga nötter med hasselnöten i spetsen som en del i vissa rätter. 
Kan vara rena döden för allergiker. 
Väldigt mycket nötter, tycker jag, används i Mästerkockens matlagning. Skulle man köra allergikernas enorma problem skala, blev det inte mycket till matprogram. Då hade det blivit lite väl mycket Fråga Doktorn som är ett helt annat program. Undrar just om, Leif Mannerström, själv lider av något form av matallergi? 
Jag tror knappast det.
Hacka på boys and girls! 

söndag 19 januari 2020

Politisk mobbing från Kina

Det känns som på skolgården: de stora stöddiga gossarna, spöar upp de små magra gossarna. En form av mobbing. 
I detta fallet en ny variant av politisk mobbing som ett jätterike som Kina borde hålla sig för god för. 
Jag har varit i Kina. 
Ett otroligt spännande land, där varje dag är ett äventyr med udda roliga upplevelser. Vill du komma diktaturen närmare som turist, åk till världens mest bevakade torg, Himmelska fridens torg i Peking. 
Ställ dig på torget, med den förbjudna staden i fonden under Maos vakande porträtt-se bilden här nedanför med mig på torget. 
Stå absolut stilla och upplev myllret av kinesiska turister som bevakas av tusen kameror samt ett hav med poliser. 
Både synliga och osynliga. 
Du känner dig som en liten fluga mitt i världens centrum. 
Människorna utstrålar ett under av vänlighet. Alla verkar trängas, men ändå trängs ingen. Konstigt nog. 
Den suraste kinesen har gått på export till Stockholm som ambassadör. Gui Congyou heter han. Det är han som är den där stöddiga gossen på skolgården som gärna vill slå på de små magra gossarna. 
Politisk mobbing kallas det för. 
Han borde skämmas. 
Hela vägen tillbaka till Kina. 
Adjö, Gui Congyou.