söndag 26 maj 2019

EU-Valet: Här droppas min röst

Här gör min röst i EU-valet skillnad. Det är på det viset som budskapet pumpats fram för oss väljare. 
Vad vi valt på kan diskuteras. 
Även om våra politiker fladdrat omkring på nätet, tidningarna och i TV, står vi där framför valurnorna som ett fån. 
I veckan har det varit prat, prat och ännu mera prat. 
Från smorda politiker. 
Plötsligt har nya namn poppat upp i TV-soffan. 
S-toppen Heléne Fritzon, har rasat mot KD:s Sara Skyttedal. Till slut vet vi inte vem som rasat mest i stundens hetta. 
Det gör inte så mycket. 
I veckan som kommer, är de i vilket fall som helst bortglömda. Lars Adaktusson (kd) lyckades med abortfrågan sätta sin partiledare, Ebba Busch Thor, på pottkanten. En Post från Fi, har fått onödigt mycket publicitet. 
Varför?
Ett osynligt parti?
Inte i TV.
Konstigt är det allt. 
Andra sidan gör det inte så mycket. I veckan som kommer, är de alla i vilket fall som helst bortglömda.
Utom då möjligen Peter Lundgrens (sd) EU-kladd på brudarna.
Ett piggt självmål av Sverigedemokraterna.
Skäms på dig, Lundgren.
Post har jag redan glömt. 
Resten glömmer vi bort i fem år. 
Då är det tid för nästa EU-val. 
Vad jag röstade på? 
Spelar ingen roll. 
Jag vill i alla fall att Europa håller samman. Det är viktigt. Det får allt räcka med två världskrig. 
Jag säger bara mamma. 
Det räcker.

fredag 24 maj 2019

Den fantastiska historien om journalisten Miguel Gil

Det finns få, om ingen, som kan slå spanjoren Miguel Gils sätt att turista. Han arbetade som advokat på en välrenommerad byrå i Barcelona. När det var tid för två veckors semester 1993, körde han motorcykel till inbördeskrigets Jugoslavien. 
Drivkraften var stor nyfikenhet. Bland bomber och granater körde Miguel Gil omkring och turistade på sin motorcykel. Absolut livsfarligt. Krigskorrespondenterna på plats trodde knappt sina ögon. Det gjordes naturligtvis TV-inslag om honom. De stora tidningarna skrev. Miguel återvände till Barcelona när semestern var slut. 
Det varade det inte länge. Han ville mer. 
Bli krigskorrespondent. 
Så han återvände till Jugoslavien på sin motorcykel. Nu ackrediterad som journalist för en motorcykeltidning (?!). Associated Press kameraman på platsen blev sjuk. Kunde Miguel ta över jobbet? Det kunde han, men först en snabbkurs. Reuters. Plötsligt var Miguel Gil, advokaten från Barcelona, kameraman och journalist för de stora nyhetsbolagen. Han visade sig vara totalt orädd. Alltid i främsta krigsfronten: Bosnien, Kosovo, Kongo, Liberia, Rwanda, Sudan, Tjetjenien och Sierra Leone. 
Miguels bilder från dessa krigshärdar, har vi sett många gånger i svensk TV. Han var ensam om ta sig in i Tjetjenien. Något alla journalister ansåg som ett självmordsuppdrag. Miguel Gil levererade. 
Han var den enda västerländska journalisten som bodde i Pristina under Nato-flygoffensiven mot den jugoslaviska armén. 
För nämna några ”bragder”. 
Hans medmänsklighet stor. Han ville visa världen krigets grymheter från första parkett. Givetvis blev han översköljd av priser. Bakom hörnet väntade alltid nästa krig på Miguel Gil, f d advokat men nu världens tuffaste journalist. 
Det 24 maj 2000 tog det slut. 
Miguel Gil sköts i ett bakhåll i Sierra Leone. Även Reuters korrespondent, legendaren Kurt Schork, 53, sköts till döds. Miguel Gil blev 33 år gammal. 
En fantastisk story om en journalist som började som motorcykelturist. 
Historien fann jag i den fantastiska dokumentären, Med livet som insats-journalister på frontlinjen. 
Netflix-se den.

torsdag 23 maj 2019

Nu är den här-den köttfria hamburgaren

Namnet-Oumph-får mig nästan sätta hamburgaren i halsen, utan tuggat på den. Tidskriften Fokus skriver så här om Oumph: 
”Oumph är en så kallad extruderad sojaprodukt. Det betyder att de små bitarna och filéerna framställs av en sojaproteinmassa som körs genom en maskin under olika högt tryck.” 
Ett problem är priset. 
Oumph är också dyrare än till exempelvis blandfärs. Det som vi köttätare helst vill ha i en hamburgare. 
Smakar då denna vegoburgare med fejkkött som en normal hamburgare? 
Tyvärr kan jag inte svara på det. 
Har än så länge inte smakat på Oumph. 
Produkten är svensk. 
Konkurrensen hård. 
Det är många matproducenter som ser oss köttätare något att sätta tänderna i inför framtidens klimatdilemma. Inte minst finns det stora internationella tungviktare, att slåss med. Trams kanske du som köttätare trycker. Nä, detta är på allvar.
I Sverige har Sibylla nyligen introducerat Oumphburgaren på sin meny. 
”Vi finns också i både Storbritannien och Irland,” berättar Lisa på företaget, Food for progress, som forskat fram Oumph. 
Vill du laga den själv, fann jag ett recept på Tasteline. Oumphburgaren med ingefärspicklad gurka och rödkålsslaw-se bilden här nedanför. 
Fast själv föredrar jag testa originalet. 
Hallå Sibylla! 
Här kommer jag. 
”Oumph,” höll jag på säga.

tisdag 21 maj 2019

Mitt liv i en gammakamera

De flesta av oss har säkert någon gång i livet blivit röntgade. Ni vet den där stenhårda smala britsen som kan knäcka vilken rygg som helst. Det är som ligga på en planka. När du kryper ombord på en gammakamera ska du inte röntgas. Britsen är tyvärr i stort sett den samma. Bäst förklarar Wiki det hela: 
”Gammakamera används inom medicinsk bildgivning och kallas även scintigrafi. Det är en del av nuklearmedicinen eftersom man använder radioaktiva isotoper som sprutas in i blodbanan för att fästa sig på det området som skall undersökas. Detta är den stora skillnaden jämfört med en röntgenundersökning som genomlyser kroppen.” 
Med andra ord. 
Mitt hjärta blir självlysande. Allt djävulskap träder fram. Tankad som jag är med kärnkraft. ”Du behöver inte tända din lampa ikväll,” som sköterskan, så humoristiskt fick till  det. Personalen fantastisk. Omvårdnaden om en kvaddad Rockbäck enorm. Det var ingen lek. Viss hög risknivå. 
Jag kämpade på i gammakameran. 
Jag låg på rygg med bakåtsträckta armar, greppande två små läderbitar. Jag låg på magen med ansiktet fastnitat i något som ingen ens på Ringhals kunnat föreställa sig. 
Efter 42 minuter meddelade min positiva sköterska att tortyren var slut för dagen. Jag pustade ut. 
Är fortfarande trött. 
Nu väntar jag bara på domen från min hjärtläkare som naturligtvis med iver studerar mitt självlysande hjärta. 
Minne. 
En liten suddigt rodnat, där det radioaktiva ämnet sköts in. Inringad på bilden här nedanför. Svårare än så var det alltså inte. Förvandlingen till ett kärnkraftverk, snabbare och smidigare än en miljöpartist hinner räkna till två.
Chapp-å-klack! 

söndag 19 maj 2019

Hjärtundersökning med radioaktivt ämne-inte helt riskfritt

Nej, det är inte mitt hjärta ni ser på löpet. Däremot kommer mitt lilla tickande hjärta under måndagen, att se ut som på bilden. 
Ett radioaktivt ämne sprutas in i en ven. Simsalabim-hjärtat blir självlysande. Rockbäck har förvandlats till ett kärnkraftverk. 
Poängen är att kartlägga hjärtmuskelns blodförsörjning vid belastning och vila. Det här är en stor hjärtundersökning som tar ca 6 timmar. 
Om jag är rädd? 
Det är väl klart att jag är. 
Det finns uppenbara risker. Några garantier ges inte. 
Läser följande: 
”Läkemedelsmängden i myokardscintigrafi kan orsaka biverkningar såsom bröstsmärta, andfåddhet, rodnad (paroxysmal någon hudrodnad, som i ansiktet), hypotension, arytmi och i extrema fall, hjärtattack. Strålningsexponeringen vid myokardscintigrafi är låg. Det motsvarar ungefär en till tre gånger den årliga naturliga strålningsexponeringen i Tyskland.” 
Det där sista stillar icke min oro. 
För komma förbi mentala spärrar, har jag för vana inför relativt okända undersökningar-i detta fallet helt okänt-att förbereda mig mentalt. Jag går in för uppgiften som om jag deltog i en olympiad. OS-guldet ska bärgas. När kampen är över, står jag högst upp på pallen som vinnare. 
Sak samma gäller när jag opereras. 
Jag ska fan i mig vinna kampen. Kosta vad det kosta vill. 
Jag äger ett jäklaranamma vid kritiska lägen som ingen kan rubba. Det har jag bevisat många gånger i mitt händelserika liv. 
Värst är att jag inte får dricka kaffe 24-timmar innan radioaktiviteten skjuts in i mig. Därför sörplade jag i mig några stora muggar 07.30 i morse. 
Nu kör vi!

lördag 18 maj 2019

Schlaget-EM: Musiken har blåst förbi mig

Precis så är det. Musiken, sången, röken och tingeltangel, har blåst förbi mig. Jodå, jag har lyssnat och sett (noga) samtliga 26 låtar i Eurovision Song Contest från Tel Aviv. Det är bara en som inte blåst bort för evigt, nämligen John Lundviks, Too late for love. Resten har blåst mig förbi. 
Märkligt. 
Under 1960-talet blåste alla låtarna i Eurovisonen, åt andra hållet. Det var på den tiden ens kropp var fylld av Elvis Presley och merseybeat soundet med The Beatles i spetsen. Då tyckte vi ungdomar schlagerfestivalen var snömos med tjong i kastrullen. Det var något mamma, pappa och moster satt framför den svartvita rutan och trånade efter. Jag måste erkänna att på den tiden var det stormstyrka i kastbyarna. 
Numera över 50 år senare, blåser det åt andra hållet. 
Håll med om att det är en märklig utveckling. 
När jag kollar med min egen generation, håller de med som tacksamt nog har minnet kvar. Lördag kväll ska vi alltså malas ner av 26 låtar. 
Några är värre än värst-som Island. 
Andra sidan. 
De isländska sagorna handlar ofta om släktfejder, med blodiga strider, dråp och hämnd. Så varför inte? 
Bara jag slapp se Hatari. 
Ge mig en kanelsnäcka, så blir jag glad igen.

fredag 17 maj 2019

Detta fick Lommaborna se av Jimmie Åkesson i ösregnet

Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, ägnade fredagen åt en skånsk hyllningsresa. Han fyllde nämligen påpassligt nog 40 år. 
Det var ett stressande från plats till plats, under sträng polisbevakning. I Lomma hastade han in till ett välbevakat Centrumtorget vid 14-tiden. 
Folk, mest ungdomar, strömmade till. I ösregnet-rena hösten-fick den seglivade partiledaren Åkesson ta skydd under det täckta podiet. 
Något tal till menigheten, var aldrig aktuellt. I stället hyllades 40-åringen av Lommas lokala Sverigedemokraterna med presenter: vin och diverse böcker om Lomma. Besöket avrundades med sång och HURRA! 
Själv sa partiledaren knappt ett pip. Jo, tackade för presenterna. Sedan skyndade han vidare under poliseskort på sin skånska hyllningsresa. 
Fler presenter och hurrande väntade. Då fick jag bilden på en stressad partiledare i helfigur-bilden här nedanför. 
Han log emot mig. 
Jag log tillbaka. 
Det var ett märklig möte och besök.