Maskinparken håller liv i Rockbäck-hallen fullproppad

 

Jag har inte skrivit något blogginlägg sedan den 14 juni i år. Under mina snart 16 år som bloggare, har ett sådant långt uppehåll aldrig inträffat. 

Inte ens varit i närheten. 

Ett riktigt blogghaveri, med andra ord. 

Under dessa 16 år har jag publicerat 5773 inlägg på min blogg. Rätt snyggt jobbat av en man som rusar med hög fart rakt in i ålderdomen. Delvis orsaken till mitt blogghaveri, ser ni på bilden här ovanför. Maskinparken som håller liv i mitt lilla liv. Våran hall fullproppad med maskiner: längst fram min el-scooter, sedan en rullstol samt rollatorn. Kronan på verket två beresta kryckkäppar. 

Hela paketet viktigt för ett någorlunda gott liv, så gott det nu går, vill säga. 

Sjukdomar är ett otyg. 

Men vad göra? 

Jo, bara gilla läget. 

Efter farit runt bland sex specialister på Universitetssjukhuset i Lund, slog jag näven i bordet. Doktor Jana Risk på Lomma Vårdcentral fick bli min sjunde läkare. 

Hon känner mig väl sen tidigare. Har ringat in ett och annat fel i min kropp. Ser helheten på människans. Kopplar samman diverse sjukdomar. 

Jana Risk. 

En förbannat bra läkare. Banne mig börjar hon inte får ordning och reda på min sjukdomshistoria. Bara att jag orkar med och skriva denna texten är en framgång. 

Fast nu är jag trött. 

Tur jag har mina hjälpmedel. 

Tack Lomma kommun.

 

”Jag vill också bli president i USA”

 

Precis så här kände jag mig. Något skruttigare än vanligt, när Joe Biden förkunnade att han satsar på en ny presidentperiod. Världens tuffaste jobb, sägs det. Bara knep och knåp för få samman världen med stökiga ryssar som bankar på dörren. Natt som dag. 

Om Biden väljs om i november 2024, har människan seglat in på sitt åttiotredje(83) levnadsår. Då är risken stor man fastnat i följande hinderbana: diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, benskörhet (Osteoporos), stroke, demenssjukdomar, depression, ångestsjukdomar, värk här och där och självmord. Rangordningen fick jag Googla fram. En av sjukdomarna kan räcka för sänka en stackare till den eviga vilan.Det går också vända på saken. 

Amerikanarna har ingen åldringsnoja som vi lider av. De ser åldrandet som en utmaning. 

Tuta och kör, liksom. 

In grand old Sweden begravs vi gärna på ett äldreboende. (texten fortsätter efter bilden)

Kommer tänka på min vän, Aage R. Møller(bilden). Han var en amerikansk professor i kognition och neurovetenskap vid, University of Texas Dallas. 

Världsberömd forskare inriktad på neuroplasticitet, intraoperativ neurofysiologi och diverse kvalificerade undervisningsämnen. 

En del av hans forskning handlade om auditiv neurofysiologi, neuroplasticitet och tinnitus. Skrev otaliga lärda böcker och artiklar i ämnet. 

Han dog 90 år gammal 2022. 

I full karriär. 

Mitt i steget, så att säga. 

90 år gammal!

Glasklar.

Visst kan vi åldringar. 

Go on, Biden!

 

 

Lomma på alerten: Putins tal blaha-blaha! Går människan på kortison?

 

Kvart över nio i morse steg Vladimir Putin in i mitt vardagsrum hemma i Lomma. Han stod där i min TV omgiven av en massa gubbar. Massiva stenansikten som hämtade från en rolig Hollywoodfilm. 

Fast detta var på riktigt. 

Dessutom ytterst allvarligt. 

En hel värld väntade på vad mannen som ger order om bomba, skolor, sjukhus och missiler rakt in i bostadshus, skulle säga. Tusentals människor slitets i stycken. 

Tala om terrordåd. 

Jag fick se en oerhört manusbunden Putin. Stirrade intensivt ner i manushögen. Det verkade som om talet slängts samman i all hast. 

Lära sig en rad utantill fanns inte på kartan. Det blev mest blaha-blaha. 

Invasionen i Ukraina var helt och hållet NATO:s fel. Det var för övrigt NATO som invaderat Ukraina. Fosterlandet (Ryssland) försvarade sig mot nazister. 

Mer än så blev det inte. 

Jag fick alltså tid över och studera krigaren Putin lite närmare. Det spekuleras hejvilt om mannens hälsa. Det verkar som om han inte missat någon sjukdom alls. 

Cancer det hetaste tipset. 

Jag fastnade för Putins kinder. 

Visst såg de svullna ut? 

Går människan på kortison? 

Tja, vem vet. 

Sedan lyssnade jag på en massa experter som analyserade det usla talet in i minsta detalj. Även det hörde hemma i en Hollywoodfilm. 

Frågan kvarstår. 

Vem kan stoppa galningen?

 

Så löste jag ett 300 år gammalt mysterium-barnagan ryssen kommer

 

Stora delar av kuststräckan mellan Stockholm till Gävle stod i lågor. Kyrkor, klockstaplar, prästgårdar, järnbruk och torftiga boningshus brändes ner till grunden. Förödelsen inleddes en solig sommardag. 

Ryssen kom nämligen i verkligheten den 25 juli 1719. 

En tisdag, om någon undrar. 

Det svenska motståndet i det närmaste obefintligt. 

Befolkningen i uselt skick. 

Svårt härjade av rödsot, smittkoppor, dysenteri, pesten och andra otyg som svältdöden m m. Dessutom rådde mer eller mindre missväxt. 

Vintrarna hårda. 

Utan klimatförändringen. 

Medellivslängden 37 år för kvinnor. Några år lägre för män. Barndödligheten hög. Det måste varit ett helvete leva på den tiden.Tsar Peter skickade sin väldiga Östersjöflotta med 25 000 man under ledning av generalmajor, Fjodor Apraksin.  

En ståtlig man. (texten fortsätter efter bilden)

Fjoder såg till att jobbet gjordes grundligt. I historieböckerna kallad, Rysshärjningen. Ni kan själv föreställa er vilken fasa befolkningen utefter kustlinjen utsattes för. Jag ryser när jag tränger in i denna förfärliga terrorhandling. 

Det är inte alls konstigt att förfärligheterna brändes in i allmogens folk. Vårdades ömt. Blev till sägner. 

Därför agade min mormor mig över 230 år senare med orden: ”Är du inte snäll, kommer ryssen och tar dig.” 

Inget ovanligt alls bland oss 40-talister få höra när vi var barn av far-och morföräldrar. Har också återberättas av Storytellers genom alla tider. 

Precis som jag gjort nu. 

Mina källor otaliga. 

Det var värt allt grävande. 

Nu vet jag. 

Tydligen har även dagens tsar Putin bestämt sig för mildra hotet mot Gotland. Ryssen kommer inte ännu i alla fall. 

Det var då för väl det. 

FOTNOT 1: Tack barndomsvännen Astrid som satte mig på spåret med bajonetthuggen på kyrkporten till Österlövsta kyrka. När ryssarna kom brändes inredningen, klockstapeln och prästgården också upp.

FOTNOT 2: När får vi se en svensk välgjord TV-serie om Rysshärjningen 1719? Förmodligen aldrig. 

  

Akutkontakt med sjukvården-behövs en livboj

Tror knappt jag är ensam om känna mig som en inbrottstjuv vid kontakt med sjukvårdens akutmottagningar. 

Det känns varje gång som man skulle behöva en livboj för överleva dessa samtal. 

Du har fått en akut åkomma som kräver en läkare. Tycker du i ditt febriga liv. 

Det tycker sällan sköterskan med uppgift sortera bort hitta-på-sjukdomar. Du ställs inför frågor som påminner om en polisutredning. 

Överlever du kan du möjligen-men bara möjligen-få tid till en akutläkare. Du kan också sorteras bort till en distriktssköterska. I sämsta fall får du besked om att ringa i nästa dag i stället. Alla tider är nämligen bokade. 

Du sitter där med lång näsa. 

Ungefär så här går det till i stort sett i hela landet. Självklart fattar även jag att grindvakten måste finnas där. Absolut en av de tyngre arbetsuppgifterna en sköterska kan åka på. 

Grindvakt med uppgift krossa dina drömmar om en läkarkontakt. 

Det finns patienter som ringer upp som inte är världens roligaste patienter. 

Gnällspikar. 

Sjukast i hela världen. 

Det finns helt enkelt inga andra medborgare som är sjukare, så det så. 

I går-söndag-sökte jag akut för ögoninflammation på höger öga. Ringde Getinge Vårdcentral på Lunds sjukhusområde. Fick en tuff grindvakt i örat. 

Bortdribblad. 

Ringde i morse till Vårdcentralen i Lomma. 

Mötte en omtänksam grindvakt. 

Snart målgång. 

Pumpade upp min livboj. 

Nu så.

Kanske.

FOTNOT: bilden spegelvänd.

 

 

 

Klart besked: Calle Rockbäck inte drabbad av MRSA-bakterien

Visst händer det roliga saker här i livet. En slogan som Kvällsposten körde med under 1970-talet 
Idag passade den in på min egen situation. 
Vi tar det från början som Hasse Alfredson sa till Martin Ljung i den där berömda sketchen i tågkupén. 
Får ljusbehandlingar på Hudkliniken i Malmö sedan mer än ett år tillbaka. Snart är det 100 behandlingar som är väldigt behagliga. Det råder en stillhet som i en svensk kyrka på landet. En fridsam miljö, med andra ord. 
Tills i fredags i förra veckan. 
En sjuksköterska kom rusande med långa topsar i högsta hugg. 
”Vi måste ta MRSA-prov på dig. Gapa!” 
MRSA lät mer som BSA, motorcykelmärket som Bill Nilsson blev världsmästare på i motocross 1957. 
Det skulle snart visa sig vara betydligt allvarligare än så. MRSA betyder nämligen multiresistenta bakterier. 
Den elakaste bakterien du kan råka ut för. Ingenting biter nämligen på fanskapet. Ditt liv riskerar gå i stå. Få blemmor och sår över hela kroppen som aldrig läker. Penicillin? Glöm det. MRSA förvandlar allt till sockerpiller. 
Vilket är lika med ett glödhett helvete. 
Jag blev DNA-topsad i halsen, näsan och perineum=straxt söder om pungen. Det var först efteråt jag började fatta grejen. 
MRSA är vansinnigt smittosamt. 
Idag fick jag beskedet. 
Jag var ren. 
Inget MRSA-bakterie hade fastnat på Rockbäck. 
Klarade mig. 
Tur det. 
Annars hade alla jag träffat sedan i fredags kallats in och blivit topsade. Hustrun låg sämst till. Orsaken var den här. 
Man hade fått in en patient för behandling som det på en annan avdelning på sjukhuset upptäcktes att mannen hade MRSA. 
Därför blev jag och 30 andra patienter DNA-topsade för MRSA. Jag klarade mig. Är oändligt tacksam över detta.
Undrar just hur det gått för de andra?

OBS: Bilden är en illustration. Det är jag som lagt in varningstecknet för MRSA.

Varför inte kryckans Rolls Royce i vår?

Kryckor och käppar har varit mitt liv i mer än 30 år. Oftast har det varit efter omfattande operationer. Den längsta sammanhängande tiden med kryckor har varit i sju år (1986-1993, ungefär). 
En gång fick jag hoppa på ett ben i elva månader. 
Sedan ny operation och nytt hoppande, fast nu på mitt andra ben under elva månader. 
Numera använder jag efter en neurologisk skada kryckor och en promenadkäpp för min egen säkerhet skull. 
Cancern åt upp livsviktiga nervbanor. Min balans kunde alltså varit mycket bättre. 
Därför kryckkäppar, medicinsk promenadkäpp eller fram med rullatorn. I sämsta fall rullstolen. 
Nu förstår ni säkert varför jag vill göra mig vårfin. 
Andra köper shorts, en snygg vårkavaj eller blommig luftig blus. Jag köper de senaste kryckkäpparna med en vårfin lösning för själva armbågen-se lilla bilden till höger. Den går att höja eller sänka. Väldigt tryggt och säkert. 
Fjäderlätta är de också. Kryckornas Rolls Royce, helt enkelt. 
På den tiden sjukvården sorterade in under Malmöhus läns landsting, fick patienterna kryckorna gratis. 
I Region Skånes regi får patienten allt köpa sina kryckor själv. Fast käpparna eller kryckornas Rolls Royce finns naturligtvis aldrig i lagret. 
Käppen som finns i alla möjliga färgkombinationer går t o m snabbt vika samman till en massa små delar. Väldigt praktiskt. 
Se där, gott folk,  lite extra vårnytt från kryckexpert Rockbäck. Enbart på denna bloggen i hela världen.
FOTNOT. Bilden här nedanför är min privata samling. samt den nya som sticker upp.

Trots alla jävla sjukdomar-bloggen snurrar vidare

Igår slog jag nytt pers som Klyftan alltid sa. Min blogg lockade hela 7341 besökare/sidvyer. På en och samma dag.
Plötsligt händer det. 
Bara så. 
Begriper inte alls något själv. 
Glad? 
Givetvis. 
Ett rätt bra plåster på alla mina sår, måste jag nog få säga. 
När jag tänker efter är det ofattbart att jag kunnat hålla igång bloggen sedan den 8 juli 2008.
Den har varit en färd med många allvarliga sjukdomar som velat sätta käppar i hjulet (rullstol, rullator), för mig. 
Ska sanningen fram, har det många gånger varit en kamp med tangenterna. Det har funnits stunder då jag knappt sett själv vad jag skrivit. 
Min otroliga hustru samt mina fina söner har fått se till, så inte gubbjäveln helt klappat samman och trasslat in sig bloggandets mysterium. 
Jag vill också passa på tacka alla mina besökare. 
Utan alla er, är jag ingenting.
I morgon eller en annan dag, tänkte jag berätta om hur det gått med min högra fot som hotats med sågen. 
Det har och är en pågående kamp. 
Tack vare bloggen, familjen och alla vänliga människor lever jag. 
En gång journalist. 
Alltid en journalist. 
Tack. 
Igen.

Medicin matchen Bernie Sanders och Hillary Clinton

Det blev som bekant dött lopp mellan demokraterna Sanders/Clinton i nomineringsvalet i Iowa. Vill man vara vänlig, och det vill man, kan man säga att Hillary vann med ett simtag. Mer än så blev det inte.
Varken Bernie, 75 år i september eller Hillary 69 år i oktober, är direkt purunga. De är inne i en åldersfas, då de flesta tuggar i sig mediciner för att överleva. 
Jag har under morgonen lyssnat till otaliga experter på amerikansk politik. Ingen har nämnt medicin matchen mellan Bernie Sanders och Hillary Clinton. Den kan faktiskt bli nog så avgörande i slutändan vem som blir demokraternas presidentkandidat. 
Jag har grävt lite i deras sjukdomshistoria. 
Hillary Clinton tar det blodförtunnande medlet Waran, för undvika blodproppar som hon haft några stycken. 
Waran är en tuff medicin med otäcka biverkningar. Jag tar den själv. Har också skrivit på bloggen om allt elände medicinen ställt till det för mig själv. En allvarlig blödning kan uppstå precis när som helst. 
Jag tror Hillary oroar sig varje gång hon ställer sig i en talarstol. 
Faktiskt.
Även Hillary är en människa av kött och blod. 
Bernie Sanders har fått diagnosen hypotyreos (sköldkörtelsjukdom) och tar dagligen Levotyroxin. Den har också sina aviga sidor.
Hälsan tiger still. 
Det kanske är bäst så.

Memoarflik: Resan från vildman till gentleman

Bilden på mig för 30 år sedan är på sitt sätt unik. Ärligt talat. Jag ser mer ut som en vildman än en normal person. Både hår och skägg fick växa vild. 
Så här låg det till. 
När jag drabbades av en allvarlig sjukdom för över 30 år sedan, tog jag beslutet: jag skulle varken raka eller klippa mig förrän jag blev frisk. 
Det skulle visa sig bli en långhårig och skäggig resa, med många tuffa operationer. Långa sjukhusvistelser. Och hår och skägg växte så det knakade. 
Kan inte påstå att familjen jublade. Läkarna jublade inte heller. De visste däremot, att här rörde det sig om en person som lät hår och skägg markera en järnhård vilja till överlevnad. Tog helt enkel kraft med hjälp av hår och skägg. 
”En unik person”, lät det. 
På bilden har ungefär halva min sjuktid gått. Det skulle totalt ta långt över ett år. 
Jo, jag såg för jävlig ut. 
Idag hade jag blivit tagen för terrorist eller kanske t o m iman. För 30-år sedan var det ingen som ens tänkte tanken. 
En dag när allt var över fick hustrun köra ner mig till frissan som på den tiden fanns på bottenvåningen på Lunds Universitetssjukhus. 
”Kapa av allt. Bort med skiten”, sa jag. 
”Allt”, undrade en förtjusande ung dam och letade efter ett ansikte bland allt hår och skägg. "Du menade, både hår och skägg?"
"Yes my lady"
Så blev det också. En ny person trädde fram.
I dag ser jag mer ut som dirigent från gamla tiders Centraleuropa. 
Det får vara gott nog.

Min egen salut för 2016

Det här är hjälpens gudinna. En indianmask som skyddade prärieindianerna mot svält, sjukdomar och döden i alla dess former. 
En gång i tiden målade jag den hjälpande masken i olja och gav den till min ena son som var dödligt sjuk. 
Det hjälpte. Han fick behålla livet. 
Indianmasken blev från den stunden familjens symbol för överlevnad. 
Nu lämnar vi 2015 bakom oss. 
För bloggens del noterades en historisk milstolpe: 1 000 000 besökare. 
I min lilla värld något alldeles enastående. Nästan på obegripligt stort. 
Vi blickar nu fram emot nya spännande äventyr 2016. 
Hjälpens gudinna följer med oss under hela den ovissa resan. 
I glädjens stund, kan den också bli mycket vacker.

Calle Rockbäcks memoarer: Från förkylning till dödliga sjukdomar

Alla har vi varit förkylda. Vuxna drabbas två till fem gånger varje år. Förkylning är en infektion i de övre luftvägarna och rhinoviruset är den vanligaste orsaken till förkylning (Wiki). 
En vanlig sketen förkylning kan ställa till mycket elände för den drabbade. Det finns få sjukdomar som är så irriterande. 
Det bästa med en förkylning är trots allt att den går över efter en tid. Dödligheten får betraktas som obefintlig. (texten fortsätter efter bilden)

Däremot finns det avsevärt många fler sjukdomar som kan leda till döden. Har under mitt oändligt spännande liv hunnit avverka några stycken. 
Liemannen har vakat vid sjuksängen, för vidare färd till de sälla jaktmarkerna. 
Redan som liten rar gosse blev det en brusten blindtarm. En liten kusin hade avlidet något år innan av sin brustna blindtarm. 
För egen del opererad akut av biträdande lasarettsläkaren Fredrik Koch (1907-1983) vid Allmänna Sjukhuset i Malmö. Se bilden här ovanför. (texten fortsätter efter bilden)

Den erkänt skicklige kirurgen blev sedermera gift med den berömda skådespelerskan, Gaby Stenberg (1923-2011)-se bilden. Fast det är en annan historia.
Jag överlevde däremot med en hårsmån. 
Varför? 
En skicklig kirurg i kombinationen med stark livsvilja. 
I slutet av 1990-talet cancer. Den stora skräcken. 
Operationen på Universitetssjukhuset i Lund tog tio timmar. Jag var borta från den här världen under 4-5 dagar. Snittet som lagts började i ryggen och slutade en bit förbi navelgropen framme på magen. 63 cm långt. Personligt rekord. Det blev en tuff kamp för att överleva. 
Fick slå tillbaka flera attacker från Liemannen. 
Gick segrande ur den matchen. 
Överlevde. 
Varför? 
Åter en skicklig kirurg i kombination med stark livsvilja. Cancern t o m besegrad. (texten fortsätter efter bilden)

Tredje gången gillt, kom i början april 2014. 
Parkerat bilen i garaget. 
Tappade balansen. 
Föll handlöst rak lång ner i asfalten med ansiktet före. 
Allvarliga inre skador. 
Det har blivit några blogginlägg om den resan. 
Däremot inte om dagarna i akutrummet på avdelningen. Ett stort läkarteam kämpade dygnet runt för rädda ett trasigt liv. 
I minnet fastade två suddiga bilder: den tomma känslan av hur livet rann bort, en MYCKET sorglig tanke om färden in i döden.
Liemannen kröp ner i sängen. Det var själva helvetet på jorden. Säkert. När döden kommer, är den precis så kuslig som den låter.
Jag ville inte alls följa med. 
Styrkan kom från min älskade familj.
Med de sista krafterna knuffades fanskapet (Liemannen) ner på golvet.
Mot alla odds. 
Så kändes det.
Ingen lättnad. 
Bara en kamp.
Jag överlevde, men var i stället trött. 
In till döden trött
Överlevde? Än en gång.
Duktiga läkare i Lund i kombination med ett eget jävlar anamma.
Och familjen.
Tummen upp på det. (memoarer i kortform-det finns mera, mycket mera)

Genomskinliga nyheter

Konsten att se genom en nyhet. 
Går det verkligen för sig? 
Visst går det. Om man har ett tränat öga för saken. 
Själv försöker jag alltid göra nyheterna genomskinliga. Se vidare bakom nyheten. Allt för att få ett bredare perspektiv. 
I dag körde tex Rapport ut en nyhet om att regeringen satsar 400 miljoner kronor på förlossningsvården. Det är naturligtvis jättebra. Alldeles utmärkt. 
Grejen var den att en gravid kvinna skulle få epiduralbedövning i samband med förlossningen. Det är den effektivaste bedövningsmetoden i samband med en förlossning. 
Något gick fel. 
Sedan gick det som det gick. 
Åt skogen. 
Epiduralbedövning används inte enbart vid förlossningar. Det finns många andra sjukdomar i den nedre delen av kroppen, som rygg-,höft-, samt andra sjukdomar i underkroppen. En av poängerna med bedövningen, är att patienten återhämtar sig avsevärt fortare efter operationen, än om man sövs ner med diverse narkospreparat. Risken för kaskadkräkningar minimeras osv. 
En nackdel är faran när bedövningen ska läggas. Det är av största vikt att narkosläkaren träffar rätt i ryggmärgen, så nerverna som strålar ut blir bedövade. 
Jag har själv fått epiduralbedövning, t o m ett flertal gånger. 
Jag gillar det inte alls. 
En gång gick det åt helvete. Fick en vansinnig huvudvärk efter operationen och fick ligga tippad i sjukhussängen under ett par dygn: huvudet mot golvet och benen rakt upp i luften. Jobbigt är bara förnamnet. 
Därför led jag med kvinnan i Rapports nyhetsinslag som blev så genomskinligt för min egen  del. Fast denna gången var det lätt att se förlängningen av nyheten.

Ömma tår

Du kan få ömma tår genom olika saker här i livet. Sjukdomar inte minst; portvinstå, svampinfektioner, hallux valgus och inte minst, hammartå. 
Fotbollsspelarens tår stämplas ofta av motståndaren som gamla tiders bläckdynor. De ser ofta ut där efter. 
Du kan också få väldigt ömma tår utan någon sjukdom. 
Om du tillhör en politisk organisation. 
Ömmaste tårna har alla ismer som vänster-och högerextremister eller nazismen osv. 
Jag har trampat både Lööf i Centerpartiet, Björklund i Folkpartiet eller statsminister Löfven mfl, ordentligt på tårna. 
Det händer absolut ingenting. Deras hud är nämligen gjord av pansarplåt. Den röstande befolkning har dessutom humor. 

Däremot om man så andas den minsta lilla sura uppstötning, om en Sverigedemokrat, tar det hus i helvetet. 
Här kan vi verkligen tala om ömma tår. 
Dessutom humorlösa. 
 Nu har jag varit långt i från så illa ute som många andra som är modigare än jag, men ändå. Vid några tillfällen har jag stött på dessa ömma tår, efter mina kåserande inlägg på bloggen. Senast den 16 december 2014 skrev jag om mitt ursvenska ursprung. 
Saxar några exempel:

Mer ursvensk än så, kan ingen människa bli. 
Vad tror ni inträffade? 
Jo, dessa berömda ömma tår dök givetvis upp och skrev en kommentar: 
”Calle , med all respekt för din blogg och det du skriver... men nu.. tror jag att du har fäktat lite väl vilt med fingrarna på tangentbordet... kan bero på att du var lite nervös inför sjukhusbesöket..”? 
Sedan följde en jättelång kommentar. 
På det ytterligare ett om samernas icke svenska tillstånd. 
Givetvis anonyma skribenter. 
Varför anonyma? 
Dessa ömma tår tålde alltså inte ens att jag skrev om min ursvenska bakgrund, djupt ner i det svenska bondelandet århundraden tillbaka. 
Jag begriper mig inte på alla dessa politiskt ömma tår. 
Själv har jag förskonats från ömma tår, på grund av en neurologisk skada efter en cancersjukdom. 
Jag har tyvärr knappt någon känsel alls i mina fossingar, så det så. 
Men det är en helt annan sak. 
Tårna är så gott som redan sönder trampade. Ja, om någon nu skulle få för sig något tokigt.

Läkare utan gränsers fotfolk-de glömda eldsjälarna

Jag skulle hur lätt som helst kunna fylla bloggen dag och natt med enastående hjälteinsatser av läkare i absoluta frontlinjen; katastrofer, krig, ofattbar fattigdom, epidemier med dödliga sjukdomar, gräsligt våld, undernäring och kvinnor som löper stor risk att dö när de föder barn. 
”Det är vardagen för miljoner människor i några av världens värsta humanitära kriser”, skriver organisationen på sin HEMSIDA. 
Fast utan fotfolket; inga Läkare utan gränser.

Tack vare Natalie Gerami bok, ”Uppdrag Sudan-min tid med läkare utan gränser”, (Ordfronts Förlag) har jag nu också fått en insyn hur tufft det kan vara att jobba som volontär, logistiker, administratörer osv, på de mest eländiga platser runt om i vår värld. 
Eldsjälar som brinner för uppgiften över att få allt att fungera som alls inte fungerar som det ska fungera. Egentligen. 
Trots det verkar det fungera ändå. Någorlunda, i alla fall. Hur det nu gick till.

Det blir givetvis interna sammandrabbningar i den ökenhetta som råder. Trots det lyckas man vaccinera 50 000 barn mot mässlingen. Läkarna kämpar i den afrikanska bushen med operationer, omplåstring osv osv. 
Fotfolkets insats är helt avgörande om man ska lyckas. Dessa eldsjälar får verkligen slita. Mediciner och allt som är ett måste, MÅSTE FRAM!. 
Det är mycket som bara ska fungera som inte alls fungerar men ändå fungerar. Någorlunda, i alla fall. 
Någon uppmärksamhet får man aldrig. Dessutom är det bra om man är utrustad med panzarmage, för maten är i hettan ett kapitel för sig. Lägg där till giftiga ormar och skorpioner. Ja, du milde min tid. 
Läs Natalies bok och försök förstå.  Hennes berättelse som logistiker i Sudan bränner.
Fotfolket-de glömda eldsjälarna. 
FOTNOT: Bilderna från fältarbetet samt vinjetten ingår inte i den bildlösa boken. Dessa har jag lagt till som illustration.