Lommatanke: Livboj till sjukvården-redan för 50 år sedan

 

Jag var en ung och grön journalist för mer än 50 år sedan. På min bevakningslott fanns två stora landstingsområden i mellersta Sverige. 

Regionerna kom långt senare. Någon förbättring blev det inte. Sjukvårdsfrågan minst lika het då som idag, 50 år senare. Det var ett evinnerligt kattrakande. Besparingspaketen duggade tätt. Kostnaderna för landets omfattande sjukvård en koloss på lerfötter. 

Då som nu. 

Samtliga medborgare hårt engagerad i debatten. SVT bjöd upp till debatt nästan varje kväll. 

Gap och skrik. 

Var det dödligt farligt hamna på ett sjukhus? 

Frågor med spets som aldrig fick något svar. Landstingspolitikerna och sjukvårdsministrarna avlöste varandra i strid ström i TV-soffan. En kopia av dagens kombattanter. Ständigt denna sjukvård som ingen kunde lägga plåster över. 

Ett minne. 

Jag låg inlagd på ett större länssjukhus. Förhållandevis ung medan mina fem medpatienter av den äldre skolan. Det enda som diskuterades mellan operationerna var just besparingarna inom sjukvården. 

Gubbarna heligt förbannade. 

Just då rullades en nykomling in i sjuksalen. Ett känt ansikte från TV. 

En landstingspolitiker. 

En sosse. 

Tala om nitlott.

Ni förstår själva. 

Gubbarnas stygn hoppade kråka. Det blev ett jävla liv. Mord med ord, passar bra. 

Sedan dess har vi varit där. 

År ut och år in. 

Samma läge. 

Besparingspaketen duggat tätt. 

Ack ja.

 

Folkomröstning i Lomma kommer för sent-fem över tolv

 

Jag har sett det komma och gå under alla mina mer än 50 år som journalist. När läget blir skarpt. Allt är klubbat och klart. Politiskt förankrat. 

Då vaknar medborgarna.

Folkomröstning.

Då är klockan fem över tolv. 

För sent mina vänner. För ta strid om de planerade jättebyggnaderna i Lomma: ett nytt kommunhus samt en storstilad gymnasieskola. 

Redan 2016-2017 skrev jag på bloggen om de framtida byggplanerna i centrala Lomma. Veidekke är en av Skandinaviens ledande bygg-och anläggningsföretag. Jag kunde t o m publicera Veidekkes ritningar för projektet. Varnade också för att vi boende på Höjeågatan riskerade bli instängda under byggtiden. 

Ingen människa reagerade. 

Tyst som i graven. 

Åren gick. 

En dag presenterades ett omstöpt förslag till ett nytt kommunhus samt en gymnasieskola. Ställdes t o m ut till allmän beskådan. Höjeågatans framtid höjd i dunkel. Det var fortfarande tyst som i graven. Den borgerliga maffiga majoriteten körde raskt igenom ärendet. 

Socialdemokraterna pep. 

Inget mer. 

I höstas började så det gamla kommunhuset tömmas på inventarier. De kommunala myndigheterna spreds ut som rör för vinden i kommunen. 

Om drygt en månad rullar maskinerna in och river hela skiten. Då vaknar några kommuninvånare och drar igång en folkomröstning. 

Herre Gud! 

Det är alldeles för sent. 

Klockan är fem över tolv. 

Det är alldeles, alldeles för sent. Det är kört, mina vänner. Trist men sant. Jag landar i Albert Engströms underbara valaffisch inför rusdrycksförbudet 1922. Den var i alla fall kul. 

FOTNOT: Vinjettbilden är från Sydsvenskan i veckan. Den utmärkte reportern Mats Amnell bjuder på konstgjord andning.

 

Lomma gräver upp Bella med brösten-tjänar miljoner på gubbsjuka män

 

Så här gick det till, när Bella med brösten fångade mitt intresse. För en tid sedan dök Bella plötsligt upp i mitt flöde på Instagram. 

Hon varken sjöng, steppade eller pratade. Nej, hon stod tyst stilla. 

Log inbjudande. 

Gungade endast med sina enorma bröst som var stora som en mjölkpall på landet för 60 år sedan. 

Jag är inte dummare än jag fattade hon försökte fånga mig i sitt garn. Det hör numera till. Min futtiga pension är tydligen attraktiv. 

Kvinnor drabbas av manliga casanovor. Vi män av andra kvinnliga fördelar. 

Denna gången vaknade journalisten i mig. 

Vem är Bella med världen som arbetsfält? Efternamnet får vara. Jag fick fram följande: 

modell, influencer, healer m m på sociala medier. Ungerska. Bosatt i Budapest. 

Otaliga förstorade bröstoperationer. 

Ålder 40-45 år. Vill man se mer av Bellas kropp kostar det alltså pengar. 

Genom ett trix fick jag fram att hon de senaste året tjänat närmare 5 miljoner kronor. På män som drabbats av gubbsjuka. Detta bara genom att gunga med brösten. 

Ja, så mer därtill, kan jag tänka mig. Om du vill tömma börsen. Helt otroligt. 

Bella har också 1,3 miljoner följare. Fansen får betala månadsabonnemang till Bella. 

En gång i tiden fanns våra bystdrottningar i filmens värld i Hollywood. 

Först ut på 1940-talet var Jane Russell(1921-2011). Till vänster på bilden här nedanför. 

Och till höger 1950-talets bröstikon, Jane Mansfield(1933-1967). Omkom i en omtalad bilolycka. 

Dagens bystdrottningar finns numera i din telefon. Precis som dagens Raskenstam. 

Så se upp.

 

Lommas nya tågstation utan biljettautomat-blev 15 sopkorgar!

 

Här sitter Lommabon, Karsten Bringmark, med en av stationens sopkorgar. 

Biljettautomaten lyser med sin frånvaro. 

Karsten är numera en pensionerad journalist som förgyller pensionärslivet med kommunalpolitik. Är ledamot för socialdemokraterna i miljö-och byggnadsnämnden i Lomma kommun. 

Till sin förvåning upptäckte Karsten Bringmark, att det inte fanns några biljettautomater uppsatta vid Lomma nybyggda tågstation. 

Invigningen sker den 12 december i coronans tecken och hålls digitalt. 

”Här finns många andra tekniska finesser, men inga biljettautomater. Det är för dåligt. När jag undersökte saken har jag fått till svar att biljett kan köpas via en app eller på tåget. Hur ska man hinna med det, när det tar endast sju minuter in till Malmö,” betonar Karsten Bringmark med kraft till mig. Så sant som det är sagt.

Vi äldre är numera med ålderns rätt mer sugna på en napp än en app, om man nu får skoja till det. Många äldre föredrar faktiskt en biljettautomat före den moderna smartphone tekniken. 

Varför ska det vara så svårt att förstå det? 

Finns det inget hjärta kvar? 

Istället kan jag räkna till minst ett 15-tal sopkorgar. Miljöpartisterna borde vara nöjda.

Nu har Karsten Bringmark bestämt sig för att kriga för biljettautomater på Lommas nya fina tågstation. Något som faktiskt borde vara en självklarhet. 

Heja Karsten! 

Stå på dig. 

 

Museet som försvann-kolarkoja hittad

 

Det handlar om min mamma som dog den 23 maj 2011, 91 år gammal. 

Drygt ett halvår senare skrev jag ett blogginlägg om mamma Letty. Det inlägget publicerade jag på Facebook igår söndag, vilket väckte stor uppmärksamhet. 

Min mamma var inte vilken mamma som helst. I Malmö drev hon mycket framgångsrik en Damfrisering. Där kunde historien ta slut, men det gjorde den inte.

I hennes kvarlåtenskap fann vi bland mycket annat, hur hon grävde som den värsta journalist i sin barndomsbygd i norra Uppland. 

Den medeltida hembygdskyrkan nagelfors. Hon upptäckte att altaruppsatsen från anno dazumal var på drift. Ingen visste riktigt var. 

Ärkebiskopen Bertil Werkström i Uppsala ärkestift, fick det hett om öronen. 

Brevväxlingen mellan min mamma och ärkebiskopen en pärla att få ta del av. Det blev naturligtvis löpsedlar i lokaltidningarna. Sedan slog hon till med och avslöjade att ett helt museum var spårlöst försvunnet. 

Nya löpsedlar. 

Så där höll hon på, men sa aldrig något till oss i familjen. Idag har jag gått i mammas fotspår, och grävt vidare efter det spårlöst försvunna museet. 

Numera är Upplands museum digitaliserat. Jag har på så vis plöjt några tusen bilder, men inga spår efter det borttrollade museet. 

Sommaren 2003 genomfördes en arkeologiska undersökning i den aktuella socknen. Ett fynd som hittades var resterna av en gammal kolarkoja. 

Det var knappast kolarkojan min mamma stred om. Fast vem vet? 

Säker kan ingen vara. 

En sak är då säkert. 

Min mamma Letty var ett fruntimmer av sällan skådat slag. När hon fyllde 80 år hyrde vi en grekisk restaurang. Det blev en hejdundrande fest som sent ska glömmas.

Igår-söndag-skulle hon fyllt 100 år. 

Du finns alltid i våra tankar. 

 

Donald Trump coronasjuk-rekordstort intresse för journalistyrket i USA

 I morse när vi vakande, möttes vi av beskedet, att USA:s president Donald Trump testats positivt för coronaviruset, convid-19. Även så också hans fru Melania Trump. De båda testades efter att ha flugit tillsammans med Vita husets förra kommunikationschef, Hope Hicks, till och från debatten mot Joe Biden i Cleveland i tisdags. Presidenten bekräftade det själv via Twitter. 

Ständigt denna Trump, höll jag på skriva och skrev just det. 

Vi tar det från början. 

Det startade så fort Trump klev in i Vita Huset. Fake News spreds över världen. Reportrarna vid de stora amerikanska nyhetsorganisationerna läxades och läxas upp. Sedan har det varit Donald Trump morgon, middag och kväll. 

Lögn och förbannad dikt har ramlat ur presidentens twittrande, och spritts som en löpeld ut över världen. 

Det har varit ett liv och kiv av sällan skådats slag. Något liknande har de luttrade reportrarna i Washington DC aldrig upplevt. 

För en gammal nyhetsjournalist som en annan, är det här rena rama guldgruvan. Faktum är att journalistyrket har sällan varit så populärt i USA som det är idag. Jag kan konstatera det när jag googlar, och finner hundratals reporterjobb att söka i enbart Washington. 

Jag kontakta min gode vän, Jan Moller, chef för Louisiana Budget Projec i Baton Rouge, USA. (texten fortsätter efter bilden)

Jan Moller är en prisbelönt journalist som arbetat i Washington, Las Vegas och New Orleans. 

Jan Moller har stora avslöjanden på sin meritlista. 

Ligger jag då rätt på det i mina antagande om journalistyrkets stigande popularitet i USA? 

”Ja, du har rätt att det är gyllene tider för journalister, speciellt i Washington. En kompis till mig här i Baton Rouge är professor i journalistik på universitetet. Han har berättat för mig, att ansökningarna för journaliststudier har gått upp dramatiskt under Donald Trumps tid i Vita Huset. Det är nästan otroligt, att så många vill bli journalister, när tidningarna nästan blivit utdöda,” bekräftar Jan Moller mina antagande för mig. 

Inte lär det bli mindre fram över med en coronasjuk amerikansk president i Vita Huset. På bild här nedanför med smittkällan Hope Hicks. Det amerikanska valet blir mer spännande och ovissare än någonsin. Det är bäst ta på sig säkerhetsbältet.

Alzheimer på väg ta Björnes liv-läs dotterns dramatiska berättelse

 

Det här är Björn eller Björne som vi alltid sa. 

Frisk, stark och full av liv, klipper han gräset i vår Täppa i Lomma. 

Vi har varit bästa kompisar i 50 år. Haft vansinnigt kul tillsammans. 

Den lysande journalisten, Björne, blev min väg in i journalistikens vilda brokiga värld. 

Nu kämpar min vän med döden. 

Alzheimer på väg ta hans liv. 

Dottern, Emilia, skickade mig följande dramatiska berättelse. En stark text som söker mig på djupet. Publiceras med hennes tillstånd: 

 

"I somras fick pappa krampanfall och hamnade på sjukhuset. Han hade drabbats av epilepsi, vilket är en del av slutfasen av alzheimer. 

Kramplösande medicin sattes in. Hjäpte till en början med. För en vecka sedan fick pappa dessutom av en stroke. Vilket medförde att halva hans kropp är förlamad. 

Sväljreflexen påverkades också. Därför får pappa nu enbart flytande föda. 

I förrgår fick han komma tillbaka till boendet där man tror att hans sista tid är nära. 

Vi har fått tillstånd åka dit och hälsa på honom, trots besöksförbudet på grund av covid-19. 

Igår var jag och min bror och hälsade på pappa. Han reagerade på våra röster, och svarade på våra frågor med diverse olika ljud. 

Pappa har svårt att titta, men klämde min hand flera gånger. När vi spelade, Just idag är jag stark, med Kenta Gustafsson, Hammarbys berömda inmarschlåt, så gungade han med huvudet, stampade med fötterna och tryckte min hand ännu mer. 

En fantastisk reaktion. Bajare som pappa alltid varit. 

Ta hand om er.

Kramar Emilia”

FOTNOT. Bilden här nedanför på pappa Björn och dottern Emilia, är från januari 2019. Pappan hade då haft alzheimer under flera år.

 

Årets första drunkningstillbud i Lommabadet

Det var efter femtiden igår eftermiddag som larmet gick. Två barn mellan 5-10 år höll på drunkna vid Centrumbadet i Lomma. 
Full utryckning av Räddningstjänst. 
Sirenerna skar olycksbådande mellan huskroppar. För landa i min risiga kropp i karantän, när jag sökte Täppans skugga. 
Mina öron spetsades. 
En gång journalist. 
Alltid en journalist. 
Sirener är alltid sirener. 
Ett skrikigt olycksbådande tonläge som kan väcka de döda. Det är sådant som vi gamla journalister går igång på. 
”Måste veta. Bråttom, bråttom.” 
Sitter i blodet. 
Årets första riktiga baddag med en värme som påminde om den grekiska övärlden. Jag ryckte ut med min elskoter. 
Kryssade ett hundratal meter mellan huskropparna. 
Tomt på folk. 
Min egen listiga väg (avståndet, mina vänner), för undvika väldiga skaror med badsugna gäster som söker sig till Lommas stränder. 
Jag körde i stället näsan rakt in i Räddningstjänstens fordon. Fick efter en stund ett lugnande besked av dessa hjältar: 
”Drunkningstillbud. Två barn-pojkar-mellan 5-10 år höll på drunkna. Nu slutade det lyckligt. Läget under kontroll. Barnen mår bra.” 
Det var då för väl. 
Såg för övrigt hur badgästerna fullständigt sket i Lomma kommuns lappar på marken om två meters avstånd-se bilderna här nedanför. 
Idag bjuds vi på en ny het dag i Lomma. 
Måtte vi slippa den olycksbådande musiken av ilskna sirener.
Och.
Glöm inte avståndet.
2 meter. 

Vi grät i TV-soffan- se kvällens dokumentär: Dödligt uppdrag

Marie Colvin, amerikansk journalist, var inte som alla andra krigskorrespondenter. Hon var helt enkelt bäst. 
När alla andra krigskorrespondenter stoppade upp, för undvika bomber, krevader och skjutningar, fortsatte Marie Colvin med dödsförakt rakt in i skiten. 
En gång kostade det henne sitt vänstra öga. 
Därav den svarta lappen. 
Richard Conroy, brittisk pressfotograf. 
Han var också på sitt vis bäst. 
Totalt orädd. 
När de båda slog sig samman, blev de ett oslagbart team som serverade oss världsnyheter. Vi fick se skakande bilder och texter inifrån ett sönderbombat Syrien. Den syriska regeringen lemlästade sin egen befolkning. 
Ofattbart. 
Vi grät i TV-soffan. 
Såg dokumentären på SVT Play i söndagskväll, efter alla meningslösa skidlopp. Det var så vi upplevde livet. 
Marie Colvin dödades. 
Richard Conroy överlevde, men svårt skadad. 
Det är han som berättar om det meningslösa dödandet i staden Homs. Bilder. Ljudet av bomber och granater som slår ner och sliter civilbefolkningen i bitar. 
Fasansfullt. 
Vad du än gör denna måndagskväll. Se Dox: Dödligt uppdrag. SVT2 klockan 22.15.

Varför mörkar massmedia bilbränningarna i Lomma?

Ja, det kan man verkligen fråga sig. 
Så fort en bil sprängs eller på annat vis sätts i brand i Malmö skrivs det spaltmeter om det. Webbtidningarna tapetseras med bilder. 
När sedan då bilbrännarna flyttar verksamheten ut till kranskommunerna runt Malmö råder tystnad. 
Ett kompakt mörker. 
En bilbränning blir inte mindre viktig för den inträffar i Vellinge, Staffanstorp eller som sent i fredagskväll i Lomma. 
Tre bilar sattes i brand. 
Sydsvenskan lade ut händelsen i webbtidningen kl. 22.35. Dramatiska bilder av pressfotograf Patrick Persson. 
Det var bra. 
Då fick jag i alla fall reda på vad som inträffat i min annars så stillsamma by Lomma. Bilbrännarna i Malmö har flyttat ut sin idiotiska verksamhet till kranskommunerna, tänkte jag och kände en viss oro över utvecklingen. 
Lördagsmorgon slog mig den naturliga journalistiska tanken: jag borde följa upp bilbränningen. Det var ändå min hemmaplan. 
Även om jag sedan länge slutat som aktiv journalist, hade jag min blogg att tänka på. Jag pensionären som är både halt och lytt gav mig ut till brottsplatserna. 
Träffade Emilia och Anna som ägde bilarna (Emilias pappa) som bränts till skrot. Nu var de olyckliga och rädda. Kunde omöjligt förstå. 
De ställde gärna upp på bild och blev publicerade på bloggen. Slutprodukten blev en klassisk journalistisk uppföljning som jag gjort otaliga varianter av i mitt oerhört händelserika journalistliv. 
Den blev jag helt ensam om. 
Något som varit otänkbart i en annan tid med raska journalister. Sydsvenskan följde inte ens upp sin nyhet från fredagskvällen. Kvällsposten teg still. SVT Skåne. Aftonbladet. Överansträngde sig inte precis. 
Det kändes konstigt. 
Varför mörkade massmedia bilbränningarna i Lomma? 
Ja, säg det.
Skärpning. 

Det började för 147 år-slutade med Kim Walls hemska död på ubåten

Jules Verne gav 1870 ut äventyrsboken, ”En världsomsegling under havet”. Det är en fantastisk berättelse som omedelbart blev en världssuccé. 
När jag var barn, gav mig illustrerade klassiker-se löpet-den spännande resan med kapten Nemo i ubåten. 
I mitten av 1950-talet kom Disney med en filmatisering av äventyret. Givetvis såg jag den och satt och gapade av pur förvåning. 
Mitt intresse för ubåtar var fött. 
Tjugofem år senare, eller något ditåt, är jag helt övertygad om att en dansk pojke upplevde samma förtjusning som jag över Jules Vernes berättelse. 
Den stora skillnaden är att pojken vars namn är Peter Madsen, 46 år, växte upp och byggde sig en egen ubåt. 
Nu sitter han bakom galler misstänkt för mördat och styckat journalisten Kim Wall. Ombord på sin egen byggda ubåt. (texten fortsätter efter bilden)

I dag-lördag-kom beskedet att man funnit Kim Walls huvud och ben. 
Jag är imponerad över den danska polisen som aldrig givit upp. De har min största beundran. Genom de nya fynden dras snaran åt kring Peter Madsen. 
Hans världsomsegling under havet med sin ubåt gick så snett, att inte ens Jules Verne kunnat räkna ut det. 
Det som får mig koppla samman det med den världsberömda äventyrsboken, är namnet på Peter Madsens ubåt. 
Nautilus. 
Jules Vernes ubåt heter också Nautilus. 
Fast det kan också vara ett märkligt sammanträffande. 
Vad vet jag.

Ubåtsmystiken-en personlig betraktelse

Det är nästan så man skäms. 
Här har jag i mina två senaste blogginlägg ondgjort mig över min högra höft som gett vika med våldsamma smärtor. Samtidigt utspelas ett ubåtsdrama i Köpenhamn som saknar all vett och förnuft. 
Journalisten Kim Wall från Trelleborg har gått upp i rök i samband med ett reportage om den danske uppfinnaren, Peter Madsens, hemmagjorda ubåt. 
Först registrerade jag nyheten som man gör med en nyhet. 
En i mängden. 
Om än märklig. 
När hennes namn publicerades hamnade plötsligt nyheten i min kropp. Den kom plötsligt nära mig.
Jag har haft många journalistuppdrag tillsammans med hennes pappa. En rasande duktig pressfotograf som gärna ställde höga krav, både på sig själv och journalisten. 
Det kunde inte vara sant, var min första tanke. 
Jo, det var familjens 30-åriga vackra dotter som hamnat i världens centrum i samband med Madsens ubåt kapsejsade i Kögebukten.
Mannen grips.
Ubåten bärgas. 
Där fanns ingen Kim Wall ombord. 
Vad har hänt? 
Tusen frågor staplas. 
Mina tankar går genast till familjen. 
Vilket helvete. 
På Facebook är det massor med journalister som stöder familjen. Jag skickade själv min personliga tanke. 
På Facebook skriver familjen: 
”Stort tack för allt stöd, alla kramar och värme vi får i dessa de värsta dagarna i vårt liv. Det känns skönt att det finns så mycket gott i världen trots allt.” 
Förstå att mina egna problem är blaha-blaha i sammanhanget. 
Jag tänker på familjen. 
Hela tiden.

Thorleif Håwi-ett liv flyga utan fallskärm

När jag på allvar rullar in i journalistiken i början av 1970-talet, fanns det en stjärnreporter på Aftonbladets sportredaktion som hette, Thorleif Håwi. 
Jag var ung och hungrig. Thorleif några år äldre. Minns mycket väl hans spektakulära stories som imponerade på en gröngöling som jag. 
Plötsligt efter vinter-OS i Sapporo 1972 gick sportjournalisten med dansbandsnamnet Thorleif upp i rök. 
Borta. 
Vart tog han vägen? 
Vet jag att jag tänkte en kort stund. 
Nu vet jag. 
För en månad sedan släppte Ekelids Förlag hans bok, 
”SÖNDAG-MORGON. Berättelsen om mina 40 år som dödgrävare, bordellpianist, journalist och reklamman i Sverige och Asien.” 
Jag blev nyfiken. 
Köpte boken och läste, skrattade och läste och skrattade ännu mer. I reklamvärlden ses Thorleif som en guru. Framgångarna monumentala. Bakslagen också monumentala. Anekdoterna flödar. Jag har hur roligt som helst. 
Thorleif har lätt anslag på tangenterna. Här går det undan som tex berättelsen om skådespelaren Tommy Berggren. 
En nervig Bo Widerberg ska spela in några scener till filmen Joe Hill i New York. Fast kvällen innan går skådespelarna ut på krogen för uppmjukning. Tommy blir genast betuttad i den söta servitrisen. Frågor om hon vill följa med till Hawaii. Ja, svarar hon förvånad. Tommy tar genast hennes hand och drar iväg till Hawaii med den sköna. Bo Widerberg samt hela filmsällskapet får skjuta upp filmplanerna och återvända hem till Sverige. 
Ni förstår själva hur kul jag haft av Thorleif Håwis bok. 
Härlig sommarläsning. 
Nu vet jag vad som hände med honom efter sin lysande men allt för korta karriär som stjärnreporter. 
Det blev ett liv som flyga utan fallskärm. 
Köp och läs.

Lomma kommun går emot miljöboven Donald Trump

Amerikas omsusade president, Donald Trump, är i färd med att riva upp den ena miljölagen efter den andra i sitt land. 
Kolgruvor ska öppnas. 
Gas pumpas upp. 
Han har också sett till, så USA hoppat av alla former av internationellt samarbete angående miljöfrågor. 
Allt under parollen, ”Make America Great Again”. 
Lomma kommun i Sverige går på tvärs mot president Trump som nu stämplats som en miljöbov. I förra veckan hamnade Lomma på andra plats i en ranking av kommuners klimatanpassning. 
Lilla Lomma kommun trängde sig mellan storstäderna, Uppsala och Stockholm. Det kan vi tacka miljöstrategen, Helena Björn, för. Hon är ett ess som Trumpen i sina vildaste drömmar absolut inte skulle vilja ha i Vita Huset. 
Borta i Kalifornien sitter f d guvernören, Arnold ”The Terminator” Schwarzenegger och gör tummen upp åt lilla Lomma (vi kan väl drömma det). 
Under sina åtta år (2003-2011) på posten drev han igenom Amerikas tuffaste miljölagar för en amerikansk stat. 
I Lomma stänker Helena Björns fantastiska miljöarbete på en glad kommunhövding, Anders Berngarn. Han kan räkna med flotta inbjudningar till miljödebatter och annat fint. Både här och där. 
Jag tror däremot inte han räknat med, att jag skulle klumpa samman honom med både Trumpen och The Terminator. 
Se där-en riktig gammal fin kvällstidningsvinkling som ungtupparna inom journalistiken inte klarar smälla samman i dag. 
Håll i hatten, Anders!

Trots alla jävla sjukdomar-bloggen snurrar vidare

Igår slog jag nytt pers som Klyftan alltid sa. Min blogg lockade hela 7341 besökare/sidvyer. På en och samma dag.
Plötsligt händer det. 
Bara så. 
Begriper inte alls något själv. 
Glad? 
Givetvis. 
Ett rätt bra plåster på alla mina sår, måste jag nog få säga. 
När jag tänker efter är det ofattbart att jag kunnat hålla igång bloggen sedan den 8 juli 2008.
Den har varit en färd med många allvarliga sjukdomar som velat sätta käppar i hjulet (rullstol, rullator), för mig. 
Ska sanningen fram, har det många gånger varit en kamp med tangenterna. Det har funnits stunder då jag knappt sett själv vad jag skrivit. 
Min otroliga hustru samt mina fina söner har fått se till, så inte gubbjäveln helt klappat samman och trasslat in sig bloggandets mysterium. 
Jag vill också passa på tacka alla mina besökare. 
Utan alla er, är jag ingenting.
I morgon eller en annan dag, tänkte jag berätta om hur det gått med min högra fot som hotats med sågen. 
Det har och är en pågående kamp. 
Tack vare bloggen, familjen och alla vänliga människor lever jag. 
En gång journalist. 
Alltid en journalist. 
Tack. 
Igen.

Död svensk skribent kapad på Facebook

Det här poppade upp på min tidslinje på Facebook för en tid sedan. En av mina vänner, Ingmar Norlèn, hade gjort delningen av ett företag som kallar sig rbfashion-sweden.top. Företaget gjorde bl. a. reklam för solglasögon. 
Det var 43 personer som tryckt in hela sju gilla-hjärtan. En av dessa skulle vara jag, vilket jag aldrig hade gjort. 
Problemet är att Ingmar Norlèn hastigt avled efter en stroke i början av 2014. Min vän är tyvärr död sedan länge. 
Någon hade alltså kapat hans Facebook-konto. 
Osmakligt? 
Ja, i allra högsta grad. Jag blev, minst sagt omskakad. (texten fortsätter efter bilden)

Ingmar var en flyhänt journalist som bodde i Arvika. Han skrev också böcker. Inte minst den uppmärksammade boken om galningen Johnny Bode. 
På bloggen skrev jag flera gånger om Ingmars bravader. Inte så konstigt. Vi hade kontinuerlig kontakt med varandra. 
En gång i tiden intervjuade han t o m rocklegenden Bill Haley-se bilden här ovanför. 
Och nu detta. 
Vi 43 av hans vänner utnyttjades på det allra grövsta vis. 
Jag kollade upp företaget. Det fanns naturligtvis inte. 
Vi anmälde tilltaget till Facebook. 
Vad jag förstår är vår döde vän numera bortplockad från denna sociala nätverkstjänst. Ordet ruggigt räcker inte till. 
Den 24 juli 2013 trädde Ingmar fram på min blogg och berättade om sina böcker, biografier om bl.a Calle Jularbo och Bertil Boo. 
Ingmar Norlèn var då en i alla högsta grad levande människa.

Niklas Svensson, reporter

Om det nu finns en journalist som skulle fixat en intervju med det lilla Jesusbarnet i krubban, så är det Niklas Svensson, reporter på Expressen. 
Av bara farten hade det även blivit två, minst sagt, exklusiva intervjuer med både Josef och Maria. 
Niklas Svensson, landets ledande nyhetsjägare i den svenska politiska röran, är nämligen min favorit murvel. 
Niklas är nämligen alltid, ”Number One”. 
Jag älskar den typen av journalister, för de sover aldrig. 
Arbetstiden är 24-timmar om dygnet. 
Året runt. Helst.

Ta bara den senaste riktigt stora nyheten som slog igenom med ett jättebrak under annandag jul; decemberöverenskommelsen. 
Först ut på Expressens webb med nyheten; Niklas Svensson, klockan 08.52 i går. 
Nej, jag känner inte Niklas Svensson alls. Vi har aldrig träffats. 
När han kom till världen 1973 i Asarum, Blekinge, var jag själv en nyhetsjagande murvel med 24-timmars pass.

Jag älskade varje sekund. 
Därför vet jag att Niklas också älskar varje sekund av jakten. 
När jag stod i min blomning, drunknade jag nästan i ett hav med sjukdomar. I dag 34 år senare kravlar jag fortfarande runt i sörjan. 
Annars skulle allt Niklas fått sig en match om Jesusbarnet i krubban. 
Nu är han din, men du får skynda dig, för julen är på upphällning. 
FOTNOT: Bilden på löpet är en illustration. Jag plockade helt enkelt in Niklas i den gudomliga skaran.

”Jag är inte bitter”

I går kväll delades Stora Journalistpriset ut. Välförtjänta kolleger viftade med blomsterkvastar och prischecken. Det är dom väl unt. 
Själv har jag aldrig någonsin fått något pris för mina journalistiska bravader. 
Jag är inte bitter. 
Inte alls. 
Det har mest varit utskällningar från blodsprängda makthavare. Jag har ändå varit med i branschen sedan 1970. Skrivit om allt mellan himmel och jord. 
Det har förstås blivit mycket trams på vägen. 
Lättspytt, som det heter på journalistslang. 
Tramset har jag sedan utvecklat som bloggare till något av ett mästerskap. Numera skäller ingen ut mig längre. 
I stället är det så, att mina bloggläsare möter mig med stor uppskattning. 
Honung. 
Det fick man ytterst sällan uppleva som aktiv journalist.

Stora Journalistpriset kommer jag aldrig att få. 
Det finns nämligen ingen plats för trams...och årets bästa TRAMS-journalist blev...det skulle allt låta det. 
Jag är inte bitter. 
Inte alls. 
Nu hör det till saken, att skriva trams hör till något av det svåraste man kan ge sig på inom journalistiken. 
Krystat, komplicerat och obegripligt, fixar de flesta journalister skriva. 
Raka roliga rör, blir genast så mycket svårare. 
Det här problemet är välkänt för den som varit chef på en redaktion. 
Hur blir man då en duktig trams-journalist? 
(1)En fördel är att äga en nyhetsnäsa. 
(2)Det hjälper också att vara någorlunda beläst. 
(3)Kunna se kopplingar som ingen annan lyckas se. 
(4)Äga ett lätt anslag på tangenterna. 
(5)Våga misslyckas. 
(6)Inte minst måste du ha humor. Utan humor kan det bli dåligt trams. 
(7)Sedan gäller det att träna; skriva, skriva och åter skriva. 
Bloggen är min dagliga träningsrunda. Mycket trams. 
I bland blir det bra. 
I bland blir det mindre bra. 
Det bjuder jag på. 
Jag är inte bitter. 
Inte alls.
Grattis, till hela gänget här nedanför.  

Tandvärk i Kabul

Det kan ha sina sidor, att få tandvärk på resande fot. Jag fick en gång akut tandvärk på Mallorca. Det fixades till av en vänlig tandläkare vid Plaza Major i Palma. 
Inga större problem, men ändå obehagligt. Innan man hittar fram, vill säga. 
Nej, många gånger värre var det för f d TV-mannen, journalisten, Lasse Bengtsson. 
Han skriver i sin lysande bok om Afghanistan om sin akuta tandvärk i Kabul. Och då spelar vi plötsligt i högsta elitserien. 
När Lasse sitter och gapar går talibanerna några hundra meter bort, till attack mot den amerikanska ambassaden med raketgevär och hela sin dödliga arsenal. 
20 döda!
Sämre läge för en rotfyllning är svår att finna. (texten fortsätter efter bilden)
 

Det skulle visa sig inte vara någon lätt uppgift att hitta en tandläkare i Kabul. Afghanerna själva går till en vanlig doktor som ofta drar ut den värkande tanden. 
Efter mycket om och men lyckades till slut Lasse Bengtsson få tid hos en privat tandläkare. Jag återger Lasse Bengtssons text nedkortad version: 
”Börjar planera hur jag skulle ta mig till den härliga borrmaskinen, när det kom säkerhetsmeddelande på mailen. Undvik centrala Kabul. Två bilar fullastade med sprängmedel på väg in i Kabul.” 
Så det blev ingen borrmaskin, denna dag. Tanden rödglödgat. Paniken nära. Lasse funderade på flyga till Dubai eller rent av hem till Sverige? (texten fortsätter efter bilden)

Nästa dag gick det bättre. 
Till tandläkaren mitt emot Försvarsministeriet i centrala Kabul. Då kom attacken. Mitt i själva förberedande rotfyllning. Lasse Bengtsson vidare: 
”Complex attack, kallas det för, när många gärningsmän är inblandade. Talibaner avfyrade raketer från taket på ett högt hus mot amerikanska ambassaden, NATO-högkvarteret, den afghanska säkerhetsdirektoratet och TOLO TV, landets största TV-kanal. Det hördes mycket kraftiga explosioner och skottlossning.” 
Efter flera timmar med hjälp av säkerhetsvakter lyckades han till slut ta sig ut från den farligt dödliga området. 
Kära vänner, så här håller det på i Lasse Bengtsson berättelse om sin upplevelse som Svenska Afghankommitténs informationssamordnare i Kabul. 
En fantastisk resa, där Lasse Bengtsson tar oss med in bakom kulisserna; de militära rökridåerna, självmordsbombarna och låter oss få träffa vanliga afghaner som önskar fred på jorden. Skolor till barnen, rent vatten och mat på bordet. 
Läs hans bok. 
Den är på sitt sätt unik. Boken är också rikligt illustrerad med hans egna bilder. De bilder jag publicerar finns dock inte med i boken. Vinjettbilden, bilden när jag gapar samt bilden här nedanför är illustrationer.
 

Brassebrud skjuter för guld i OS

Det här är Jaqueline Mourão. 38 år. Hon är Brasiliens första deltagare i skidskytte i ett vinter-OS. 
Ingen normal människa tror att Jaqueline skjuter till sig en medalj. Förra året debuterade hon i grenen vid VM i skidskytte i Ruhpolding, och slutade på plats 108. 
Det är just det här jag egentligen tycker är tjusningen med olympiska spel. Minns den brittiska backhopparen som hoppade som en kråka. Även blåbär är välkomna.
Nu kommer verkligen inte Jaqueline Mourão bli en skadeskjuten kråka i Sotji. Hon är nämligen en tränad kvinna som varit med förr. 
Redan i OS i Aten 2004 ställde hon upp i mountainbike. Skidskytte började hon träna för tre år sedan, men för den delen ska vi väl inte tro att det går åt pipan för henna i Sotji. 
Fast guld? 
Aldrig. 
Hur som helst, så tänker jag följa Jaqueline. Och hålla alla tummar och tår. 
En av mina favoritjournalister, Henrik Brandão Jönsson, som är bosatt i Rio de Janeiro skriver mer om Jaqueline i sin DN-krönika. Läs den
.FOTNOT. Bilderna har jag hämtat från Jaquelines hemsida.