Calle Rockbäcks blogg fyller 15 år-jag vill dö med stövlarna på!

 

Egentligen är det obegripligt. 

Den 8 juli 2008 sjösatte jag Calle Rockbäcks Blogg. Hade egentligen ingen aning om vad jag gav mig in på. Bloggandet var sprillans nytt. 

Jag famlade i mörker. 

Fick bli vad det nu blev, när det inte kunde bli som något annat i världen. 

Första året kämpigt. 

Tog tid innan jag fattade, att ett blogginlägg inte kunde skrivas som en tidningsartikel. Vilket jag hade stor erfarenhet av från 1970 och mitt spännande journalistliv. 

I början var det släkt och i bästa fall vänner som var nyfikna. Åren rusade fram. 

Jag lärde mig knepet. 

Idag har jag publicerat 5654 blogginlägg. Om allt mellan himmel och jord. 

Väldigt mycket om Lomma. 

Inte så konstigt. 

Jag bor i byn. 

I juni i år närmare 70 000 besökare till bloggen. 

Makalöst. 

Numera är det en historisk blogg. I framtiden kommer forskare att gräva ivrigt i materialet. 

Jag var 61 år när jag debuterade på allvar som bloggare 2008. I år-2023-är jag en sjuklig man som fyller 77 år i augusti. Hur länge orkar jag innan demensen fångar mig i sitt ruggiga garn? Den som lever får se. 

Ni kommer märka när jag spårar ur. 

Jag kan också dö med stövlarna på. 

Det är väl drömmen.

Fast drömmar slår sällan in.

Blomma på det.

 

 

Över 1000 Lommabor har varit med på bloggen-Sveriges vänligaste befolkning?

 

Egentligen är det helt fantastiskt. Sedan jag startade upp bloggen den 8 juli 2008, har över 1000 Lommabor trätt fram på bloggen. Bilden här ovanför några Lommabor som var med 2020.

Orsakerna har varit många. 

Mest glada saker, men även jobbiga intressanta livsöden har vi bjudits på. Alla med några få undantag, har gladeligen ställt upp. Gärna berättat om ditten och datten. Vänligare medborgare får man allt leta efter. 

Det var Lommabon Ylva som var med igår-lördag-på bloggen om den där svampen som sådde fröet i mina tankar. (texten fortsätter efter bilden)

Ylva kommer från Stockholm. Har bott i Lomma i tio år. ”Snällare människor än Lommaborna får man leta efter. När jag flyttade ner hit, blev jag förvånad över den vänlighet jag möttes av. Och möts av dagligen. 

Det går verkligen inte jämföra med stressade Stockholmare. Nej, jag stortrivs i Lomma och med människorna,” berättar hon med saligheten i ögonvrån. 

Ylva sådde fröet. 

Fick mig tänka tillbaka på alla åren med bloggen. Alla Lommabor jag mött. Vissa har beklagligt nog gått till de sälla jaktmarkerna. De flesta lever och visar mig breda leenden när vi möts i byn. 

Över 1000 Lommabor har varit med på bloggen. 

Större än störst.

Tack vänner. Ni finns i mitt hjärta.

Bara en gång åkte jag på en utskällning. Det var en beg bilhandlare i byn som jag skrivit om i mindre goda ordalag 2009. Mannen en ovanligt rasande Lommabon skrek åt mig: 

”Ta på dig en klänning, kärring jävel.” 

Då gjorde jag det. 

Och publicerade bilden på bloggen. 

Annars är alla ni andra Sveriges vänligaste befolkning. 

Tack för kaffet.

 

 

Så här ser det ut: Mitt nya liv

 

Märkvärdigare än så här är det inte: lurar för lyssna på talböcker och solglasögon för titta på TV. 

Vad gör man när synen inte riktigt hänger med längre? En stackars sate får vara rädd om den syn man har kvar. 

Därför går vanliga böcker bort. Solglasögonen på som en annan gangster för glo på TV. 

Det hjälper. 

Ögonen varken svider eller gör så förbannat ont längre. En stund i alla fall. 

Det är mitt nya liv. 

Calle Rockbäcks Blogg får också vila. 

Efter 5324 blogginlägg i över 14 år under långt mer än 20 000 arbetstimmar, kan jag numera sitta högst tio minuter vid min fasta dator. 

Mobilen då? 

Samma skit med den. 

För skarp för mina åldrande ögon. 

Har fått tid hos en ögonläkare, sedan får vi se som det heter. Saknar mitt bloggande. En viktigt del av herr Rockbäck bort kapade liv. 

För stunden i alla fall. 

Lyssnar på talböcker. Finns över 100 000 intalade talböcker. Mycket att gräva i. 

Ett annat problem har plötsligt dykt upp. Det är mycket lätt att somna till den malande rösten. Talböcker blir lätt till ett sömnpiller. 

Fast det gäller kämpa på med livet. 

Det gör jag. 

Fullt ut, så det så. 

Nu har jag redan suttit för länge med denna text. Bäst sätta punkt

 

På väg bli blind: ”Jag kan fortfarande höra koltrasten sjunga”

 

En dag tar livet en helt annan väg som inte fanns inlagd på livets utmätta stig. Du känner dig förvirrad. 

Förstår inte riktigt vad som händer. 

Synen på vänster öga suddig. Tur då att höger öga fortfarande äger en bättre skärpa. 

Problemet ser du när du öppnar båda ögonen samtidigt. Det blir inte riktigt klart i synskärpan. Du märker också av en trötthet i ögonen, när du sitter med mobiltelefonen eller vid din fasta dator för skapa ett nytt spännande blogginlägg. 

Sedan starten i juli 2008, har jag publicerat 5319 blogginlägg om allt mellan himmel och jord. Mitt breda register som journalist har gett mig och läsarna mycket glädje. 

Otaliga härliga upplevelser genom åren. Möten med okäda människor som tackat mig för jag finns till. 

Det känns gott i hjärteroten. Jag känner jag gjort lite nytta. För en stund i alla fall. Kanske till och med väckt en ny tanke. 

Jag älskar mina bloggläsare över allt annat. Vårdat (jo faktiskt) tiotalsmiljoner läsare ömt. Kan inte minnas jag har varit direkt oförskämd mot någon. 

Fattas bara. 

Ni har strömmat in från hela världen. Mitt blogginstrument redovisar dagligen inflödet. Överlägset mest från Sverige, naturligtvis. Besökare från andra länder har kunnat läsa bloggtexterna tack vare bloggens översättningsinstrument. 

Folk från alla jordens kontinenter. 

Det har varit en magisk resa, vill jag lova. Omvandlar 50-60 språk till begriplig svenska. 

Fantastiskt. 

Nu har Vincent på Lomma Optik kommit fram till att jag drabbats av åldersbetingad sjukdom i ögonen. 

Värst illa ute är vänster öga. I sämsta fall en resa till blindhet. Vila mina ögon är vad som gäller. 

Därför måste jag dra ner på allt sittande framför min fasta dator kraftigt. Gäller även mobiltelefonen, Facebook och alla sociala medier. Bloggen kommer uppdateras möjligen, men bara möjligen, en gång i veckan. I bästa fall. 

Om ens då. 

Inte dagligen som jag gjort i snart 14 år. 

Egentligen borde jag falla i gråt. Slitas i stycken av förvivland. För mitt bloggande har varit en stor del av mitt liv. 

Andra sidan. 

När jag tänker på de 50 000 barn som sitta fast i Mariupol, östra Ukraina. Utan mat och vatten blir jag nästan tokig. 

Allt måste sättas in i sitt rätta perspektiv.  

Jag kan trots all fortfarande höra koltrasten sjunga. Det får man vara glad för. 

FOTNOT. Nej, det är varken gula eller gröna fläcken.

 

Rapport från pandemins Thailand-bloggens äventyrare på plats

 

Sedans snart 40 år tillbaka har bloggens äventyrare, Rolle af Trollhättan, tillbringat vintrar i Thailand. Vistelsen blandats upp med äventyrliga resorsom jag skrivit om på bloggen: liftat i Afrika, Machu Picch i Peru, kört motorcykel upp till ett basläger i Mount Everest, för nämna några spännande platser. Sedan kom den förbannade covid-19. 

Rolle i karantän i sitt fantastiska timmerhus i skogen. Vår Broder höll på få spader. Stod inte ut längre med den svenska stökiga vintern. 

Här följer hans rapport efter nyligen landat i Thailand:

”Det krävs lite internetarbete för att få visa till Thailand. Efter att ha landat på New Bangkok Airport (BKK), så var allt bra organiserat. 

Jag blev hämtad på flygplatsen av det karantänhotell som bokats och körd till hotellet. Där gjordes ett PCR-test för covid-19. Jag fick stanna över natten. 

På morgon fick jag svaret. 

Godkänd. 

Ingen covid-19.

Så har jag också fått mina tre vaccinsprutor hemma i Sverige. Efter att ha installerat mig på mitt vinterviste har jag nu på bike utforskat Jomtien/Pattaya, där jag håller till. Många affärer och restauranger är öppna. En del barer har också kommit igång, men förutsatt att de då kan servera mat också. 

Livet här är betydligt lugnare nu än vanligt. Det kommer också fler turister in i landet för varje dag. Nu får vi se hur detta utvecklas i pandemin. 

Jag har som sagt fått mina tre vaccinsprutor hemma. Det känns bra, men det är förstås ingen garanti att undvika smitta. 

I Thailand är man tvingad bära munskydd överallt. Det är bäst att följa den regeln och vara försiktig. 

Annars blir det framöver skön värme och mycket golf. Har också besökt min kompis Jojje som bor här med sin hustru sedan många år. Han har för övrigt en syster i Lomma och som han inte har kunnat besöka på ett par år på grund av pandemin. Trist men så är det. 

Hälsningar från 30 graders värme i Jomtien, Thailand. Och utsikten från min balkong.

Hugs/Rolle”

FOTNOT: Har du planer på resa till Thailand. Läs HÄR! 

 

 

Bloggen avslöjade världsnyhet-nu får jag den skräddarsydda medicinen

 

Jag har väl sällan varit så glad som i dag. Den 12 augusti 2009 avslöjade jag en världsnyhet på min blogg. 

Ett nytt revolutionerande blodförtunnande medel hade sett dagens ljus. 

Nämligen Pradaxa. 

Medicinen skulle ersätta det farliga blodförtunnande medlet Waran som hundratusentals svenskar behandlades med för sitt hjärtflimmer. 

Nackdelen med Waran är den höga risken för allvarliga blödningar. Över 100 svenskar dör årligen av medicineringen. Bloggens avslöjande om Pradaxa fick ett kolossalt genomslag i hela världen.

Åren gick och det följdes upp med flera andra nya mer riskfria blodförtunnande läkemedel. Samtliga med Pradaxa som bas. Sedan dess har man upptäckt en klar minskning av hjärnblödningar som också kan leda till stroke. Vilket är en befrielse. 

Förra måndagen deltog jag frivilligt i en hjärtundersökning. Hjärtflimmerpatient som jag är. Skrev om det på bloggen. 

Den utomordentliga sjuksköterskan med spetskompetens, Anneli på hjärtat i Lund, tog blodprover på mig m m. 

Anneli är något av min hjärtsömmerska, skulle man kunna säga. I dag ringde hon mig. 

Min skräddarsydda medicin heter Eliquis. Den livsfarliga Waran åker ut redan idag. Jag slipper också i framtiden ränna till Lomma Vårdcentral stup i kvarten, för ett s k PK-prov med tanke på Waranen. 

Det skulle ta mer än 12 år sedan jag avslöjade världsnyheten. Tala om resa.

Nu är jag äntligen där. 

Snacka om glädje. 

Redan i dag åker den hemska Waranen ut. 

Faktisk råttgift.

Jag har stoppat i mig över 10 000(!) piller av varan.

Goodbay!

Bäst säga-Amen-på det.

 

 

Ingen fara på taket-gässen snart tillbaka

 

Inte en pippi så långt ögat når. Här brukar det krylla med både grågäss som vitkindade gäss. Sedan en tid tillbaka lyser dessa ej så populära fåglar med sin frånvaro. 

Jag skrev om det på bloggen i går tisdag. Det väckte berättigad uppmärksamhet. Det är många fler Lommabor än jag som registrerat fenomenet. 

Vad har egentligen inträffat? 

För få lite ordning och reda på de flyktande gässen i Lomma, kontaktade jag kommunornitolog, Lars-Göran Lillvik, i Lomma (den lilla infällda bilden här ovanför). 

Lars-Göran om någon, kan allt om fågellivet i Lomma kommun. Han är den sanna experten. 

Sommaren 2010 upptäckte, Lars-Göran Lillvik, en nykomling i kommunens rika fågelflora. 

Rostgumpsvala. 

Det blev den gången ett intressant blogginlägg den 5 juli 2010. Tillbaka till ordningen. 

Varför är gräsmattorna i Lomma tomma på just grågäss och vitkindade gäss? 

”Ett ändrat beteende. Dessa fåglar har olika vanor. Inget märklig alls. Rätt vad det är, så är de tillbaka igen,” förklarar Lars-Göran Lillvik och fortsätter road: 

”Dagtid ger man sig ut på skånska landsbygden. Finns mycket gott att äta. På kvällen kommer man tillbaka. Just nu vilar man ut längst ner mot Spillepengen i Lommabukten. Jag har sett hundratals fåglar där. Så de är snart tillbaka i Lomma.” 

Svårare än så är det alltså inte. 

Tack för upplysningen, Las-Göran Lillvik.

 

Här ryker mitt coronaskägg

Ishockeyn har sitt slutspelsskägg. Kommer naturligtvis från NHL. Fast Björn Borg var först som enskild idrottsman med odla skägg. 
Poängen är att det betyder otur att raka sig. 
Kraften sitter naturligtvis i männens skägg (sic). 
Minns mustaschkampen i november eller som man säger, movember. 
Idag verkar det som om vi behöver all tur i världen för slippa ifrån coronaviruset. Därför började jag i veckan odla skägg. 
Ett äkta coronaskägg. 
Jag vet personligen, att skägg kan ge styrka och kraft i svåra livssituationer. Mer om det en annan dag. 
Mina tankar var att lägga ut mitt coronaskägg på Bloggen, Instagram och Facebook. Möjligen kunde coronaskägget blivit en viral företeelse på nätet bland männen. En kul grej, mitt i all bedrövelse. 
När jag vaknade i morse insåg jag vad jag kunde starta upp. 
Det kändes för mycket. 
Någon annan får ta över och bli först i världen med ett coronaskägg. 
Först i världen? 
Det har jag inte tänkt på. 
Hjälp, vad har jag gjort? 
Ren som en bebis i facet. 
Snacka om självmål.

Calle Rockbäcks Blogg fyller 11 år med tusentals inlägg

Det här är Josefin Larsson. Hon har den tunga uppgiften hålla igång Rockbäck. De senaste åtta åren, har Josefin krigat med min havererade kropp. Utan hennes insats, hade det gått åt helvete. 
Fram till idag, har jag hållit igång min blogg i 4015 dagar (11 år, med start den 8 juli 2008). Det har blivit allt som allt hela 4495 publicerades inlägg. 
Inte dåligt alls. 
Tvärtom. 
Omänskligt.
Slå den siffran den som kan. 
Varje inlägg har jag skickat ut från mitt hjärta till Lommas befolkning och, ja, hela världen. Minst sagt. 
Människor från varje hörn av jordklotet har varit inne och läst min blogg. Tack vare min translate, på höger sida, kan bloggen på någon mikrosekund översättas till ett 70-tal språk. Massor av nyheter har avslöjats under alla dessa år och dagar. Mycket trams och skoj, blandat med gravallvarliga berättelser. 
Det har varit en resa som jag aldrig kunde drömma om vid starten för 11 år sedan. Jag har i stort sett publicerat mig varje dag under dessa åren. Även om allvarliga sjukdomar slagit ner mig i knäppkängorna, har jag rest mig upp i rök och damm och skrivit samt formulerat den ena löpsedeln efter den andra. 
Ibland har det blivit bra. 
Ibland mindre bra. 
Ibland direkt dåligt. 
Jag bjuder på det.
Det är den här blandningen som varit charmen med min blogg. 
Allt kan inträffa. 
Och har inträffat.
Hur ser då framtiden ut? 
Jag gasar ner tempot: dels har jag tunga sjukdomarna att dras med, dels har jag min ålder emot mig. 
Vi får se hur det blir i framtiden. Jag tar dagarna som de kommer. 
En sak är då säkert. 
Allt mitt bloggande, har hållit ålderskrämpor som alzheimer och annat otyg borta. Calle Rockbäcks Blogg har tack vare er, alla läsare, varit mina bästa läkare någonsin. För inte tala om Josefins livsviktiga insats som superkiropraktiker. 
Vi hörs i framtiden. 
Hoppas jag. 
Fram till dess: håll i hatten!

Det är extra fint hamna i trycksvärta

Det är till och med extra fint, att få hamna i trycksvärta. Numera far texterna ut som skott på webben. Inte mycket värda.
Papperstidningarna kämpar en bitter kamp för överlevnad. När till och med sådana jättar som New York Times får skära ner den redaktionella personalstyrkan kraftigt, börjar vi förstå vart åt det barkar. 
Inget roligt alls. 
Doften av trycksvärta är definitivt på väg försvinna. 
Därför är det numera faktiskt extra fint få bli omskriven i en papperstidning. Det är liksom grädde på moset. 
I morse doftade min Sydsvenska Dagbladet extra fint, i min allt för skamfilade brevlåda. Reporter, Sofia Kristofferssons reportage om mitt bloggliv i trycksvärta. Visst 10-års jubileum som bloggskribent i all ära, men få bli hyllad i trycksvärta. 
Oslagbart. 
Tack Johannes Gutenberg, boktryckarkonstens fader. 
Utan din banbrytande insats för hundratals år sedan, hade vi fått leva med röksignaler. Andra sidan luktar det också gott. 
Länken till Sydsvenskans reportage HÄR! 
Jag och Sofia här nedanför. 
I färg. 
Dock.

Fifty-Fifty

Trettonhelgen dras alltid ett mörk skimmer genom tanken som en kort blixt. Så har det varit sedan trettonhelgen 1997. 
Varje år sedan dess: 
ett mörkt skimmer genom tanken som en kort blixt. 
Upprepningen efter så många år känns märklig. Minnet träder fram som en stjärna på himlakroppen. 
Det var trettonhelgen 1997 som jag plötsligt kissade urin, färgat som jordgubbssaft: akuten, inläggning, utredningar, oron och så beskedet: cancer. 
Ett förödande besked som många svenskar får varje år. 
Mörka tankar. 
Döden är de mörkaste tankar en människa kan få. 
Så en stor canceroperation i över tio timmar. Möjligheten till ett fortsatt liv, ”Fifty-Fifty”, som läkaren såg på saken med rutinmässig röst. 
Jag såg helst 100 procent lycka på saken. 
Veckan efter operationen ska vi inte tala om. 
Livets sköra tråd. 
”Fifty-Fifty”? 
Långt från det. 
Sedan. 
100 procent lycka. 
Livet lever. 
Därför drar ett mörkt skimmer av lycka genom mina tankar varje trettonhelg sedan dess. Lyckan är själva blixten, förstår jag nu.
Det ni precis har läst är en form av självterapi. Bästa husläkaren är nämligen att få skriva av sig. 
Tack bloggen för du finns. 
”Fifty-Fifty” slutade med lycka.

Påskminne: När barnbarnen gav mig livet tillbaka

Tänk vad några barnteckningar kan betyda. Tänker också på så viktigt barnbarnens besök var för farfar som kämpade för livet på sjukhuset. 
De flesta påskminnen kommer och går. Påsken 2014 sitter för alltid fast i mitt minnenas kammare. 
Jag låg på sjukhuset efter en allvarlig olycka. Då kom barnteckningarna och barnbarnen. Absolut bästa medicinen. 
När jag var allvarligt justerad fick min son Johan som skriver barnböcker, sköta bloggen. Så här skev han på bloggen påsken 2014. Jag kan falla i gråt än i denna dag. 
(texten fortsätter efter bilden)

"Så länge jag kan minnas har min pappa haft vacklande hälsa. Många turer har det varit genom åren. 
Ett år firades mina föräldrars bröllopsdag i sjukhuscafeterian med punschrulle. 
Ett annat år hade vi en liten midsommarstång med till hans sal. 
2014 kan nog vara hans tredje påskafton på sjukhus. Rätt tokigt, när man tänker på det. Men trots det är han oftast optimistisk. 
"Jag lever", brukar han konstatera. 
Och det är det som räknas. 
Han finns kvar hos oss med all sin kärlek och alla upptåg. (Han bollar för övrigt idéer med mig och jag kan lova er att ni har mycket att se fram emot. Han är frustrerad över att inte kunna blogga ut alla nyheter han hittar på sjukhuset. Men det kommer.) 
När jag växte upp skröt jag att "Ingen kan rapa och fisa som min pappa." Något som jag var väldigt stolt över. 
Inte ens en rymdpromenad hade lika hög status när jag var liten. 
Nu skryter jag om annat. 
Nu säger jag: 
"Det finns ingen som min pappa." 
Glad Påsk, pappa. 
Och tack för att du ständigt kämpar på och aldrig ger upp. /Johan Rockbäck"

Trots alla jävla sjukdomar-bloggen snurrar vidare

Igår slog jag nytt pers som Klyftan alltid sa. Min blogg lockade hela 7341 besökare/sidvyer. På en och samma dag.
Plötsligt händer det. 
Bara så. 
Begriper inte alls något själv. 
Glad? 
Givetvis. 
Ett rätt bra plåster på alla mina sår, måste jag nog få säga. 
När jag tänker efter är det ofattbart att jag kunnat hålla igång bloggen sedan den 8 juli 2008.
Den har varit en färd med många allvarliga sjukdomar som velat sätta käppar i hjulet (rullstol, rullator), för mig. 
Ska sanningen fram, har det många gånger varit en kamp med tangenterna. Det har funnits stunder då jag knappt sett själv vad jag skrivit. 
Min otroliga hustru samt mina fina söner har fått se till, så inte gubbjäveln helt klappat samman och trasslat in sig bloggandets mysterium. 
Jag vill också passa på tacka alla mina besökare. 
Utan alla er, är jag ingenting.
I morgon eller en annan dag, tänkte jag berätta om hur det gått med min högra fot som hotats med sågen. 
Det har och är en pågående kamp. 
Tack vare bloggen, familjen och alla vänliga människor lever jag. 
En gång journalist. 
Alltid en journalist. 
Tack. 
Igen.

Calle Rockbäck sågar Lommas politiska partier längst fotknölarna

Av en ren händelse upptäckte jag länkar från Lomma kommuns hemsida till våra älskade politiska partier. Utom till Sverigedemokraterna som i valet 2010 snodde åt sig två mandat i fullmäktige. 
De som röstat på SD i kommunvalet, gav bort sin röst. 
Elda för kråkorna. 
Det visade sig nämligen, att den ena SD-mandatet snart dog av sjukdom, medan den andra SD-mandatet snabbt flyttade från kommunen. Sedan dess har stolarna stått tomma. 
Tablå.

Hur som helst så började jag klicka mig in på länk efter länk. Nyfiken på hur de politiska partierna, lokalt i Lomma, laddade upp inför höstens val. 
Det blev en kraschlandning i partifloran. Valåret havererade. Fullständigt bedrövligt. 
En katastrof. 
 Fram med sågen. 
Det var lätt att hitta fasansfulla exempel. 
Ta tex Centerpartiets lokala hemsida för Lomma. Här visar man bla annat upp under senaste nytt en fråga om vindkraften från april 2012. Annars är det endast rikspolitiken som gäller. 
Miljöpartiet slår ett slag för Timbuktu. 
Vad fan har han med Lommas kommunalpolitik att göra? 
Så där håller man på. Parti efter parti, utom då moderaterna som krossar allt motstånd i Lomma. 
Även folkpartiets lokala hemsida, har en klar och tydligt förankring i kommunalpolitiken. Man radar upp hela ledargarnityret på bild. Kunde man inte också satt ut namnen på personerna på bilden? 
Summa summarum, så blev min resa en stor besvikelse. 
Skäms på er! 
"Någon jävla ordning ska det va’ i ett parti", som kommunisten C-H Hermansson sa 1969. 
Den frasen gäller än i dag. 
I Lomma. 
Och här existerar inte ens VPK.

Bloggens egen Kalle Anka-JULSAGAN!

När jag var en liten gosse, bodde jag i en röd liten stuga med vita knutar. 
Till varje jul fylldes den lilla stugan av alla goda dofter som hör en riktigt God Jul till; 
julbaket med saffran och kanel. Sillinläggningar i alla dess former. Grisen, Per-Gusten, slaktad, styckad, mald till korv, skinkan fet och fin. De stöpta stearinljusen fladdrade svagt när mor i den lilla röda stugan med vita knutar, hastade förbi med bakplåten, fylld till bredden med julbröd som spred kummindoft.  
På fönsterrutan en gnistrande stjärna av iskristall som bildats när kylan slogs tillbaka av värmen från den knastrande björkveden i gjutjärnsspisen, Husqvarna nr 26.  
I den lilla kammaren som låg alldeles intill köket stod julgranen i ensam majestät. Det var den lilla röda stugan med vita knutar speciella julklenod.  
Redan i maj månad valde far ut granen i storskogen. Det var då ungskotten började klippas bort. Efter allt putsande, under strävsamma månader, förvandlades granen från en vanlig gran till en julgran som barnen klädde med saker från skogen; tallkottar, grankottar, barkbåtar och bollar rullade av kåda. På hedersplats hängde far upp sin farfars gamla fickur med Gustav III:s monogram i urverket.  
Den spännande vinden  med alla sina språng och skrymslen, luktade malmedel. Man fick också ha en tröja på sig, för där var det alltid kallt som på hösten. 
Till höger på en längsgående stång, vilade alla sommarens kläder ut. Många med blommor på. Där fanns också en kortare klänning som storasyster inte fick ha för mor, för knäskålarna tittade fram. Det passade sig inte för en flicka från en liten röd stuga med vita knutar.  
Till vänster tronade en stor medfaren blåmålad kista som far förvarade sitt julbrännvin i. På kistan stod bokstäverna J S K 1860 (Johanna Sofia Knapp). 
I kistan fanns också stoppade sockor, årgångar av Vårt Hem och Husmodern från 1930-talet, fars beredskapskalsonger, en sönderläst katekes med texten, ”Må Gud giva dig nåd”, en portmonnä med 2 kronor och 35 öre, några ljusstumpar, brev från morbror Bertil som emigrerade till Amerika och öppnade rakstuga i Chicago, ett yxblad och något ingen visste vad det var för någonting.  
Till höger om kistan bakom ett trasigt nätfönster, fanns en stängd trälucka med ett gammalt inristat hjärta på. Där bakom luckan med sprucket gångjärn bodde Tomten.  
När julaftonen närmade sig, brukade det komma svaga knackningar från luckan. Då satte barnen dit ett glas mjölk och en brödskiva med mosters sylta på. 
När kvällningen kom var glaset tömt och smörgåsen uppäten. Det tyckte barnen var mycket spännande.  
Det var så livet gick till i den lilla röda stugan med vita knutar, när julen omfamnade mitt unga späda liv. Det var många år kvar, till Kalle Anka skulle ta över julaftonen.  
Jag längtar tillbaka till den lilla röda stugan med vita knutar. 
En tid som tillhör evigheten. 
(Originalsaga av Calle Rockbäck)