Premiär-för första gången fick jag budrösta

 

Det brukar alltid infinna sig en viss högtid, när man går till en vallokal. Det vilar en egendomlig spännande atmosfär i kön in till valförrättarna. 

En tyst kö. Lite mummel, i bästa fall. 

Även om många är vänner med varandra, så är respekten för demokratin stor. Väl inne i vallokalen hörs ett nästan tyst prassel från valsedlar som viks in i kuverten. 

Årets EU-val blev en helt annorlunda resa för mig. Jag lämnade min röst med ett bud. 

Min hustru. 

Själv är jag för sjuk. 

Därför har det också varit tomt med nya fräscha blogginlägg. Jag måste först och främst lappas samman till en någorlunda fungerande medborgare. Därför blev det premiär för mig med en budröst. 

Fungerade alldeles utmärkt det också. 

Avrundar med att hålla tummarna för Brita Backgärde. Hon ligger nyopererad i Lund. 

Bilden här nedanför tog jag innan olyckan. Brita med tummen upp. Håll ut, Brita!

 

Hela Sverige bakar-skadade mig illa

 

TV4 har sjösatt en ny säsong, Hela Sverige bakar. Tina Nordström har bytt köttbullar mot deg. 

Klart som tusan att man hänger med. Tänkte introducera, Hela Lomma bakar. 

På med ugnen i 225 grader. 

Skiva äpplen i tunna skivor. 

Pudra kanel. 

Smöra, bröa en ungfast form. 

Blanda och knåda deg. 

Jag arbetade samman, Farfars äppelkaka, med rena rama golfsvingen. (texten fortsätter efter bilden)

Hela Sverige bakar. 

Även med fötterna. 

Jag arbetade med händerna. Visslade med förtjusning låten,"Colonel Bogey March". 

Då inträffade det som inte inträffat ännu i, Hela Sverige bakar. Färgen fin. 

Ut med kakan. 

En stråle kokande smält smör träffade min västra hand. Jävlar vad ont det gjorde. Snabbt ner med handen i kallt vatten i stipulerade 15 minuter. 

När jag vaknade i morse, en blåsa modell allt för stor. 

”Det kluckar om din hand”, sa hustrun, halvt sjösjuk. 

Tid idag till Vårdcentralen i byn. Sjuksköterska Cecilia fixade en omläggning efter alla konstens regler. 

Sa: 

”Usch då. Hoppas blåsan inte spricker. Då kan det bli stora problem”. 

Både kakan och min hand, hade annars fått en gyllenbrun färg. Annars då? 

Kakan god. 

Med ”köpevaniljsås”. 

Vågade inte annat. 

Jag har beslutat mig för lägga ner, Hela Lomma bakar. Tina får baka med fötterna utan min hjälp.

Jag tror jag tager mig en, Smokey Black (whisky)

Kling-Klong!

 

 

Åldringsproblem: Ramla ur sängen mitt i natten-spjälsäng lösningen?

 

Jag är säkert inte ensam om varianten. Mitt i natten störs din sköna sömn med att du ramlar ur sängen. Uppvaknandet på golvet omtumlande. 

Vad händer? 

Vem anfaller? 

Var är min bössa från Boerkriget? 

I bästa fall får några lyftkranar kallas in, för få dig tillbaka i sänghalmen igen. 

I sämsta fall får ambulans tillkallas, för plocka upp gubbresterna från golvet. 

Nej, läget inget kul alls. 

Ett åldringsproblem som aldrig analyseras i TV:s morgonprogram. 

Jag gav mig ut på nätet för undersöka marknaden för galler/spjälsängar för hemmabruk. 

Finns det över huvud taget? (texten fortsätter efter bilderna) 

 

Jag fann dessa två varianter till en kostnad av minst tre månadspensioner. 

Vidunderliga saker med en teknik ombord som en rymdfarkost, med direktkontakt med Houston, Texas. 

Svåra saker. 

Krävs av oss åldringar att vi åtminstone är utbildade stridspiloter. 

Hustruns dilemma komma ihåg lösenord ett annat. Risken är att man ligger tippad hela veckan. 

En sak är då säker. 

Ingen senior har lyckats rymma eller bli golvad från en sådan säng. 

Det är naturligtvis bra.

I bästa fall, är kanske bäst tillägga.

Till slut hamnade jag hos Jollyroom. Bara namnet fick mig rusa efter speldosan med karusellmusik.

De kunde erbjuda mig en, Dream Lux Spjälsäng, Grå, för 1399 riksdaler. 

Det enda gemensamma jag har med den sängen, är att den är grå. 

Alltid något.

 

 

Tankar i coronatider: Här lastas jag döende in i ambulansen

Mina tankar i coronatider går allt som oftast till början av april 2014. 
Minnet bergfast. 
Jag hade parkerat bilen i garaget. 
Utanför garaget stöp jag. 
Rakt upp och ner med ansiktet före i asfalten. 
Sönderslagen. 
Mycket allvarliga inre skador. 
Inga motvärnsskador. 
Allt åt helvetet. Tappade balansen på grund av en neurologisk skada, efter en cancertumör 16 år tidigare. 
På bilden här ovanför lastas jag döende in i ambulansen hemma i Lomma. En lång och tuff kamp tog sin början. 
Det gällde överleva. 
Inget annat. 
Idag den 21 april är det fyra år sedan jag skrev blogginlägget som följer. 
Det är skarpt. 
Det finns alltid hopp om livet. 
Hörde du det, förbannade virus. 
Läs och förundras. (texten fortsätter efter bilden)

När aprilsolens första strålar smeker ansiktet, går en lätt ilning av förtjusning genom min kropp. 
Det är själva livet som bjuder in till en skönare och varmare årstid. 
För två år sedan, vid den här tiden, var jag efter en allvarlig olycka ett kolli på sjukhuset. Jag kunde varken pissa eller skita utan kraftfull insats av sjukvårdspersonalen. Den gången passerade mitt liv revy. 
Livet gör det när man förvandlas till en grönsak. 
Döden fanns med mig varje timme, minut och sekund. 
Precis så var det. 
Jag kände av döden i hela kroppen.
En märklig uppgiven känsla. (texten fortsätter efter bilden)

Efter veckor på sjukhuset började jag sakta besegra dödens väntrum. Ville hem till varje pris. Mot läkarnas inrådan skrevs jag ut. 
Sjuktransport tog mig hem till nästa fas i livet. 
Nu blev jag hemsjukvårdens kolli. 
Vårt hem förvandlades till en sjukstuga.
Lager med sjukvårdsartiklar-se bilden här ovanför.
Hustruns kamp enorm.
Vakade över mig natt som dag.
Fantastiska hemsjukvården i Lomma kom otaliga gånger. 
Dygnet runt. 
Vecka ut och vecka in som blev till månader. 
På bilden här ovanför ser vi sjuksköterskan, Andrea. 
För första gången skulle hon få byta ut svamparna som placerats inne i mitt högra ben och lår. Medicinsk pump för påskynda läkningen. 
”Vågar jag det? Jag har aldrig gjort det.” 
Andrea var orolig. 
”Tveka inte. Kör,” kraxade jag och så skrattade vi gott, för humorn är viktigare än någonsin i livskrissituationer. 
Sommaren 2014 blev det rullstol som fram mot hösten byttes ut mot en rollator. Ett år senare  försiktigt med två kryckkäppar. 
När våren kom 2015 satte jag mig i Täppan och njöt av aprilsolen. 
Förvandlad från kolli till livs levande. 
Min stund på jorden.
Fan vad skönt. 

Här ligger jag döende och blir frisk från pollenallergin

Det jag ska berätta om är något alldeles besynnerligt. 
Ja, rent utav en medicinsk sensation. 
Först nu fem år senare kan jag berätta om miraklet som får läkarna stirra fånigt på mig. Tappa tråden, liksom.
”Nej, det finns ingen medicinsk förklaring”, säger allergiläkarna.  
På den stora bilden här ovanför vårdas jag efter en fallolycka, efter jag parkerat bilen i garaget. Svåra inre skador samt en hel del annat. 
Att jag överlevde får betecknas som ett under. 
Året är 2014 i början av april. 
Jag har sedan dess sakta men säkert återhämtat mig från den traumatiska upplevelsen. Några mindre operation under åren för styra upp gubben helt, är inte mycket att orda om. Det som är ett medicinskt under kommer nu. 
Allt sedan jag var en liten rar gosse som knappt hunnit lära mig prata, har jag haft pollenallergi med svår astma som följd. 
Varje vår när allt står i blom, har jag rasat samman. Det har blivit många sprutor, kurer, mediciner i drivor, för i bästa fall få ordning på mig. 
Jag har firat vårens ankomst de senaste 36 åren mer på allergikliniken i Lund, än ute i det fria. Så kom då den där förtörnade olyckan våren 2014. 
Den skulle visa sig bli min lycka när det gällde pollenallergin. Sedan dess har mina besvär med pollen i det närmaste utraderats. 
Får endast droppa mina ögon varje dag. 
Bagatell. 
Det har nu gått fem vårar sedan 2014. 
Ingen pollenallergi. 
Lite i ögonen som sagt var. 
Mitt berg med mediciner för knäcka pollenattackerna behövs inte längre. Borta som ett trollslag. 
Det märkligaste av allt: allergiläkarna står med gapande munnar av pur förvåning. 
Ett mirakel, sanna mina ord.

Påskminne: När barnbarnen gav mig livet tillbaka

Tänk vad några barnteckningar kan betyda. Tänker också på så viktigt barnbarnens besök var för farfar som kämpade för livet på sjukhuset. 
De flesta påskminnen kommer och går. Påsken 2014 sitter för alltid fast i mitt minnenas kammare. 
Jag låg på sjukhuset efter en allvarlig olycka. Då kom barnteckningarna och barnbarnen. Absolut bästa medicinen. 
När jag var allvarligt justerad fick min son Johan som skriver barnböcker, sköta bloggen. Så här skev han på bloggen påsken 2014. Jag kan falla i gråt än i denna dag. 
(texten fortsätter efter bilden)

"Så länge jag kan minnas har min pappa haft vacklande hälsa. Många turer har det varit genom åren. 
Ett år firades mina föräldrars bröllopsdag i sjukhuscafeterian med punschrulle. 
Ett annat år hade vi en liten midsommarstång med till hans sal. 
2014 kan nog vara hans tredje påskafton på sjukhus. Rätt tokigt, när man tänker på det. Men trots det är han oftast optimistisk. 
"Jag lever", brukar han konstatera. 
Och det är det som räknas. 
Han finns kvar hos oss med all sin kärlek och alla upptåg. (Han bollar för övrigt idéer med mig och jag kan lova er att ni har mycket att se fram emot. Han är frustrerad över att inte kunna blogga ut alla nyheter han hittar på sjukhuset. Men det kommer.) 
När jag växte upp skröt jag att "Ingen kan rapa och fisa som min pappa." Något som jag var väldigt stolt över. 
Inte ens en rymdpromenad hade lika hög status när jag var liten. 
Nu skryter jag om annat. 
Nu säger jag: 
"Det finns ingen som min pappa." 
Glad Påsk, pappa. 
Och tack för att du ständigt kämpar på och aldrig ger upp. /Johan Rockbäck"

Den fruktansvärda bussolyckan kramar mitt hjärta

Normalt blir ens reaktion inför en nyhet med dödlig utgång ett stumt konstaterande. På något vis städar ens känsloliv snabbt undan alla otäckheter. 
Man går helt enkelt vidare. Det är så vi människor fungerar. Annars skulle vi helt enkelt bli tokiga. 
Precis så var även reaktionen över bussolyckan i Härjedalen, men bara för en kort stund. Snart nog kom uppgiften om att bussen och skolbarnen med minst tre döda och många skadade hörde hemma i Skene, några mil utanför Borås. 
Genast bromsade livet upp. 
Mitt känsloliv städade inte alls upp några som helst hemska intryck om bussolyckan: släkten i Skene med många barn och även en busschaufför. 
Den fruktansvärda bussolyckan började genast krama mitt hjärta. Olyckan borrade sig fast långt in märgen. 
Plötsligt börjar telefoner ringa. 
Orientering. 
Ingen släkting med på bussen. Däremot vänner och grannars barn. Nu med oviss utgång. Vår egen släkting, busschauffören i Skene, på väg upp med en ny buss för hämta hem överlevde. På så vis kom allting så nära ens stilla liv i Lomma. 
Måtte Håkan köra försiktigt.

Bilkrasch-ögonblicksbilder

Du har som bilförare säkert varit med om det. Plötsligt förändras den jäktande trafiken i kvällsmörkret. Hastigheten sjunker betänkligt. Du ser blåljus lite längre fram på vägen. Många blåljus. Det har hänt en olycka. Nu kan du även se andra utryckningsfordon: brandbilar, ambulanser och polisbilar. 
"Det är på den andra väghalvan," säger någon uppmärksammat i bilen. 
"Ta bilder," skriker jag som den journalist jag är. 
"Några döda," tänker vi alla i bilen tyst för oss själva och känner den där obehagliga skräcken ta plats i kroppen. 
"Kan jag göra något," hinner jag också tänka, innan vi krypkör förbi platsen med olyckans röra på första parkett. Blåljusen spelar upp knyckliga bilvrak som en scen ur en film. På den ena bilen har brandpersonalen fått såga av taket. Ser inget vidare ut. 
Så är vi förbi. 
Andas ut.
Alla trycker åter på gasen. 
När jag kommer hem läser ja på polisens hemsida: två personbilar inblandade i en trafikolycka riksväg 11 vid Särslöv, Staffanstorp. 
Det är allt. 
Några ögonblicksbilder från en stund i livet man helst vill slippa. 
Klockan var gårdagens kväll.
Hoppas alla inblandade klarade sig någorlunda. Tror det. Tidningarna har varit sparsmakade. I dag krävs det dödsoffer om medierna ska haka på.
1955 hade detta varit en stor nyhet.
Jag stannar hemma i dag. 
Läker mina sår efter Östersund FK förnedrat MFF. 

Vårda dina vänner som en runsten

Ja, så är det faktiskt. 
Hör man nu till de lyckliga som har en samling verkligt goda vänner, så var rädd om vänskapen. 
Vårda ömt som det är en runsten från vikingatiden. 
Minst. 
Själv har jag efter min olycka 2014 varit en usel runsten. Jag har varit-och är delvis fortfarande-väldigt självupptagen i kampen tillbaka till livet. 
Det är som man dräneras. Ingen kraft kvar. 
Du förvandlas nästan till en kuf som sitter och ruggar i ett hörn. Asocial är ett annat ord. Trots att du har vänner som ger all tänkbar stöd åt sin havererade runsten, är det svårt nå fram genom all sly och bråte som gömmer klenoden. (texten fortsätter efter bilden)

Nu har jag fått min egen runsten att ta hand om. 
Bilden här ovanför är min lekkamrat Leifs knä. Jag skrev om det för en tid sedan i samband med gossen Samuels knäskorpor. 
Om ni bara visste hur jag fick tjata på Leif, att söka hjälp på Vårdcentralen. 
En sådant allvarligt hyvlat knä ska man icke vårda själv. 
Nu är Leif en av världens 100-tals miljoner s k Google-doktorer. Kunskap hämtas också från läkarböcker, från anno dazumal. 
Min runsten var en osedvanlig hårdnackad typ. Jag fick tjata i dagar innan Leif kastade in handduken. 
Till slut blev det Vårdcentralen och ett rejält medicinsk bandage-bilden till höger-som ICKE går att köpa på Apotek. 
Nu försöker jag få min runsten fatta, att det här har sin tid. 
Jag strider mot flera 100 miljoner Google-doktorer. 
Kampen pågår. 
Var rädd om din runsten, säger jag.

Lomma: Ambulansen som for in i grönskan

Det är alltid en stor sak, i en by av Lommas storlek, när räddningstjänst rycker ut med pukor och trumpeter. 
 Läser att en person med god hörsel kan uppfatta, sortera och tolka ett ljud: från en surrande mygga till vrålande jetmotorer. 
En utryckningssiren skär ofta genom allt och alla. De boende blir på tåspetsarna. Lyssnar intensivt efter var det tar stopp. 
Var? 
Olycka? 
Sjukdom? 
Någon man känner? 
Frågorna staplas som veden i vedboden. 
I förmiddags brakade ambulansen rakt in i grönskan. Den stannade först på den smala gångvägen utanför mitt boende: bland träd, häckar och buskar. 
”Jaha, nu tror alla att det är Rockbäck som ska hämtas,” sa jag luttrad till hustrun som varit med om både det ena och det andra. 
”Säkert som amen i kyrkan,” svarade en hårt prövad hustru, med oro i blicken. 
För det var inte mig man var ute för ta hand om. Även om så tyvärr ofta har varit fallet. Nu vet ni i alla fall det. 
Jag lever och mår faktiskt riktigt prima. 
Trist att någon annan mår mindre prima. 
Jag hoppas sannerligen att allt slutar lyckligt.

Min stund på jorden

När aprilsolens första strålar smeker ansiktet, går en lätt ilning av förtjusning genom min kropp. Det är själva livet som bjuder in till en skönare och varmare årstid. 
För två år sedan, vid den här tiden, var jag efter en allvarlig olycka ett kolli på sjukhuset. Jag kunde varken pissa eller skita utan kraftfull insats av sjukvårdspersonalen. 
Den gången passerade mitt liv revy. 
Livet gör det när man förvandlas till en grönsak. 
Döden fanns med mig varje timme, minut och sekund. 
Precis så var det. 
Jag kände av döden i hela kroppen. (texten fortsätter efter bilden)

Efter veckor på sjukhuset började jag sakta besegra livsstriden. 
Ville hem till varje pris. 
Mot läkarnas inrådan skrevs jag ut. 
Sjuktransport tog mig hem till nästa fas i livet. 
Nu blev jag hemsjukvårdens kolli. 
Mitt hem förvandlades till en sjukstuga. Fantastiska hemsjukvården i Lomma kom otaliga gånger.  Vecka ut och vecka in som blev till månader.
Dygnet runt. 
På bilden här ovanför ser vi sjuksköterskan, Andrea. För första gången skulle hon få byta ut svamparna som placerats inne i mitt högra ben och lår.
Medicinsk pump för påskynda läkningen.
Allt för påskynda läkningen. 
”Vågar jag det? Jag har aldrig gjort det.” 
Andrea var orolig. 
”Tveka inte. Kör,” kraxade jag och så skrattade vi gott, för humorn är viktigare än någonsin i livskrissituationer. 
Sommaren 2014 blev det rullstol som fram mot hösten byttes ut mot en rollator. Ett år senare  försiktigt med två kryckkäppar. 
Igår-onsdag-tog jag en kortare promenad med endast en kryckkäpp. Sedan satte jag mig i Täppan och njöt av aprilsolen. 
Förvandlad från kolli till livs levande. 
Min stund på jorden.

Memoarflik: Okokt ägg

Påsken kommer ovanligt tidigt i år. Redan den 25 mars är det långfredagen. 
Sedan blir det äggfest. 
Någon vill ha ägget kokt i tre minuter, andra fem och Storsonen 12 (!) minuter. 
Själv har jag varit ett okokt ägg efter olyckan i april 2014. Skör i skinnet som skalet till ägget. Familjen har vårdat detta okokta ägg på ett fantastiskt vis: vakande skarpa ögon när jag gått, stått, till och med när jag suttit stilla eller legat rak lång i sängen. 
De första sex månaderna har förflyttningar omgärdades med alla tänkbara åtgärder för undvika äggtoddy. 
Omsorgen total som det vore ett dyrbart Fabergéägg. 
Vuxenvärlden ögon i nacken. Främst hustrun. Maken till street-smart fruntimmer får man leta efter. 
Inte minst har barnbarnen vårdat sitt okokta ägg. Ta t.e.x. Jonathan 9 år, som varit generalen. Detta lilla kloka barn, har lagt stor energi på att farfar ska må gott i sitt sköra skal. 
Det har givetvis under resans gång uppstått dråpliga situationer som framkallat skratt, så farfar till och med fått hosta. 
Sönerna planerar fortfarande längre förflyttningar med säkerhetsåtgärder som gör Secret Service grön av avund. 
Efter mer än 21 månader med risk för äggtoddy, börjar äntligen det okokta ägget bli någorlunda kokt. 
Löst och fullt ätbart. 
Med salt på.

Satan i gatan! Förkrossad

Medan Malmö FF är på väg mot en storslagen säsong i Allsvenskan, gör jag min sämsta någonsin. 
Jag är bedrövad, sorgsen och ledsen. 
Tårar. 
I år har jag endast på plats sett matchen mot Falkenbergs FF (3-0), den 30 mars. 
Den 3 april råkade jag ut för en allvarlig olycka som sänkte mig i månader. Jag missade alla de övriga av vårens matcher. 
På plats var inte att tänka på. 
Fick rapporter till sjuksängen, men uppfattade knappt vad det handlade om. Dystert läge. 
Rent tankemässigt: jag var borta.

Numera får jag nöja mig med att följa MFF på TV. OK, det funkar, men kan inte jämföras mot att följa matcherna i verkligheten. 
Jag har ändå varit på plats sedan mitten av 1950-talet: först Malmö Idrottsplats, sedan Malmö Stadion och i dag Swedbank Stadion. 
I dag match mot IFK Göteborg, ett klassiskt fotbollsmöte. Alltid mycket folk. Stämning. Oftast mycket bra fotboll, när lagen möts.
Det gör ont att inte kunna sitta på min ordinarie plats. 
Det blir åter TV-soffan. Min egen hemmaplan. 
Därför en dyster-selfie med MFF:s vackra flagga över huvudet. 
Den bilden får pigga upp alla de halv-och nästan helnakna unga kvinnors selfie som poppar upp när man googlar på ordet.
Satan i gatan! 
Förkrossad.

Från botten till toppen-resan åter till livet

Från botten till toppen? 
Nåja, än är jag inte där, men på väg. 
Bit för bit. 
Dag för dag. 
Bottenläget ser ni på löpet. 
Blåslagen och livsfarligt skadad efter olyckan den 3 april. Då var det inte mycket med herr Rockbäck. 
Huvudet uppsvällt som en ballong. Nästan uträknad, men bara nästan. 
Min livsvilja gick segrande ur striden med liemannen. Fast det hängde på det berömda håret. Icke att förglömma familjens enorma insats. Också livsavgörande.

Därför är det extra roligt att kunna summera juli månads aktivitet på bloggen. Det här är inlägg 35 denna månaden. 
Det är en tämligen normal produktion i texter och bilder. För min egen del, är kanske bäst att tillägga. Det får en stackars sate vara nöjd med. 
Detta trots att mitt revir endast består av Täppan. Tämligen smalt upptagningsområde, om Herrskapet förstår vad jag menar. Än så länge, är kanske bäst att tillägga. 
Mitt bloggande är för övrigt en utmärkt medicin. 
Dessutom receptfritt.

Skapandet av löpsedlar är en kul utmaning. Några av juli månads skörd ser ni här ovanför. Vilken som varit roligast att trixa till?  
Driften med Gudrun Schyman. 
Ett löp som jag tycker är rätt så kul. Fyndigt. Faktiskt. 
Mitt bloggande har varit en viktig del i min resa åter till livet. En resa som är säkrare än åka tåg med solkurvor och nedfallande kontaktledningar. 
Fast nu ser jag fram emot att må toppen på allvar. Jag är på väg. Bottenläget är ett dystert minne blott. 
Heja livet! 
Vi syns i augusti.

Gudfadern-Lommas första rullator-reporter!

Det kanske t o m är så, att jag är Sveriges första rullator-reporter. Fast det tror jag inte. Däremot är jag rätt säker på att jag är Lommas första reporter som fräser omkring med en rullator. 
Fräser och fräser, är väl att ta i. Efter olyckan den 3 april som likväl kunde släckt mitt liv, är Täppan än så länge mitt revir. 
OK, några hundra meter har jag lyckats rulla med Gudfadern utanför Täppans staket. Egentligen heter rullatorn Soprano. Så därför är namnet givet. 
Jag har döpt skönheten till Gudfadern i stället. 
Bättre så, rullstolen är i alla fall ett minne blott.

Emelie-den lilla bilden-heter sjukgymnasten från Lomma kommun. Det är hon som ska få ordning på senior reportern. 
En till två gånger i veckan kommer hon hem till mig. Vi kör övningar under pust och stön. 
Mina ben bär mig inte på långa vägar. Jag är som en skakig ettåring som lär sig gå. Ett nytt fall skulle vara förödande. 
Jag lider av en neurologisk skada, förorsakad av en tumör som opererades bort 1998. Hela höger njure rök. 
Nu gäller kampen återtåget. 
”En gång till”, tjoar Emelie. 
Till min hjälp har jag också en liten bencykel. Trots obefintlig ork, sitter jag på en stol och trampar för glatta livet.

När jag nu sitter och skriver det här inlägget i Täppan, dimper nyheten ner: ett malaysiskt passagerarplan har störtat i Ukraina. 
Nedskjutet av en luftvärnsrobot? 
Hundratals passagerare döda. 
Fruktansvärt. 
Krig råder. 
Min historia känns på något vis pluttigt. 
Jag får trampa vidare med mitt eget liv. Något annat finns inte att göra. Krigskorrespondent är ändå inget för en rullator-reporter.

En lyckans dag: ”Jag har läkt samman”

Det är inte alltid man dra en djup suck av lättnad, så det känns ner i tårna. Det kunde jag i dag.
Under sex veckor har jag släpat omkring på en vakuumpump. En effektiv metod för snabbläka mina djupa skador på mitt högra knä samt insidan av låret. 
Det var allvarliga skador som jag fick i samband med min olycka den 3 april. Under den här tiden, natt som dag, har jag har upplevt mig fäst vid en boja. 
Det har faktiskt varit ett helvete. 
Försök själv sova med en pump som sängkamrat.

En gång fick t o m Andrea rycka ut från hemsjukvården och befria mig från de inlagda svamparna i såret-se den ena svampen i hennes hand. 
Pumpen hade fått spader och pep som en galning.  Det blev till att släcka ner. Andrea gjorde ett gott jobb med Rockbäck. Vi skrattade t o m åt eländet.
I dag kom emellertid befrielsen efter sex tunga veckor. Läkningsprocessen har gått fantastiskt bra. 
När jag i dag var på ortopeden för omläggning, bytte man plötsligt ut pumpen mot en behändig liten Pico. En mini-mini pump som jag t o m får plats med i bröstfickan. 
Underbart. 
Vilken befrielse. 
Jag slipper rullatorn för att hänga pumpen på. Sladdar och annat otyg.  Fram med kryckkäpparna. 
Visst har livet sina ljusa sidor. 
För övrigt.
Trevlig midsommar.