Låt livet blomma-besked idag om jag drabbats av en stroke

 

Ni som hängt med på bloggen minns säkert min kaosartade midsommar. Dagen före midsommarafton hamnade jag på Lomma Vårdcentral. Jag hade drabbats av en galen yrsel. Kunde varken stå eller gå. En fruktansvärd upplevelse. Fick köra med min el-scooter in till läkarens behandlingsrum. Undersökningen fick ske med mig sittande kvar i min racer. Läkaren undersökte mig så gott det nu gick. 

”Misstänker du drabbats av inflammation på balansnerven. Vill skicka dig med en ambulans in till sjukhuset i Lund. Utesluta att du inte fått en stroke,” kom läkaren fram till. 

Jag vägrade ambulansen. 

Det var kanske korkat av mig. 

Jag körde sakta hem i stället. 

Mådde apa.

 Skrev om min vägran till ambulans på bloggen. Årets midsommar blev i alla fall den mest yra midsommar jag upplevt, om Herrskapet förstår vad jag menar. Trots kranvatten i snapsglaset. 

Verkligen inget kul alls. 

Efter någon vecka började yrseln klinga av. Inte hastigt utan plågsamt sakta. 

Jag fick mitt ömma huvud röntgad den 18 juli. Då fanns i alla fall inte mycket av yrseln kvar. 

Idag måndag fick jag så äntligen röntgen beskedet. Läkaren ringde: 

”Rockbäck har ett perfekt huvud. Ingen stroke,” löd det glada beskedet. 

Pust, pust...låt livet blomma.

Jag tackade nej till ambulansen-musiken gav mig livet tillbaka

 

Först. 

Gör aldrig som jag. Tacka nej till ambulansen när läkaren vill skicka iväg dig till sjukhuset. 

Vårdcentralens läkare, Silvia(bra namn), i Lomma hade fått en bångstyrig patient i vårdrummet. Jag drabbad av svår yrsel. Körde rakt in i Vårdcentralen. Kunde inte ens stå upp. Fick omvårdnad och tester sittande i min el-scooter. Något knepigt läge. 

”Kan inte utesluta kristallsjukan. Tror mer på du fått en inflammation på balansnerven. Men för vara på den säkra sidan, vill jag skicka dig med ambulansen till sjukhuset för en röntgen, CT-skalle. Så vi kan utesluta att du fått en stroke.” 

Sa alltså Silvia med stor empati. 

”Nej,” svarade jag. 

”Orkar inte längre. Har nått vägs ände. Jag löser det ändå. På något vis måste det gå.” 

Den här yrseln flög på mig. 

Kom från ingenstans. 

Det blev till ett helvetes kattrakande. Några veckor tossig i huvudet. 

Yr värre än en hönsgård full med yra höns. Det är så här man mår apa när hönsen slutat värpa, mina vänner. 

Då satte jag på mina hörlurar och kopplade in Gipsy King av spansk/romani bakgrund. Gillar deras musik högt och rent. Deras Bamboléo och Volaré blev en tuff nöt och knäcka för min yra skalle. 

Yrseln har nämligen börjat vika ner sig. 

Nu kan jag stå upp igen. Tar mig försiktigt fram några meter med rullatorn. Lyckas skriva dessa rader, någorlunda begripligt. Livet ler åter mot mig. 

Jag sjunger med Gipsy King. 

Tack också till alla-och ni är många- som hört av sig. Det värmer. 

Jag älskar er alla. 

Nu får vi se hur morgondagen blir.

Det vet ingen.

 

Torsdag: Inträffade i Lomma kl 11.00-lokaljournalistik på tomgång

 

Lokaljournalistikens händelsenyheter är sällan mer spännande än så här. 

En helt vanlig dag med lite spets. 

Nyårsafton i morgon. Därför mycket folk med stress i blicken i rörelse. 

Mer än så är det inte. 

Magert. 

Faktiskt.(texten fortsätter efter bilden)

Nyårsspriten. 

Kön till Systembolaget i restriktionstider. 

Senast vi började köa efter en jamare var i mars. Restriktionstider. 

Inte nu igen, höll jag på skriva och skrev det av pur förvåning.(texten fortsätter efter bilden)

Blod. 

Efter man hällt i sig all nyårssprit, behövs kanske nytt blod. Då kan man få tanka i sig Lommabornas röda blod från en blåblodig kommun. 

Blodbussen stod utanför biblioteket. (texten fortsätter efter bilden)

Ambulansen. 

Kunde blivit den mest spännande nyheten i byn klockan 11.00 idag. 

Stod parkerad på Centrumtorget. Några tiotal meter från Systembolaget. 

Kanske bäst så. 

Journalister älskar blåljus. 

Dock går sjukdom i hemmet bort. 

Tre olika episoder från Lomma klockan 11.00. Årets näst sista dag. 

Lokaljournalistik på tomgång.

Det är faktiskt mer spännande laga Dafgårds kåldolmar i sås. 

I ugnen. 

Gott Nytt, Gott Folk!

 

 

 

 

Nattens fasa-mitt bröst pep 42 000 gånger

Hej, vill gärna berätta om en dag som blev bak och fram. 
Det var aldrig tänkt att bli, så som det nu blev, men ibland blir saker och ting just precis bak och fram. 
Jag har klockan 16.34 fredag eftermiddag, gått upp ur sängen, för i morse vaknade jag aldrig. Orsaken enkel. 
Jag somnade aldrig. 
Hade nämligen haft ett riktigt tufft anfall av astma natten lång. 
Jag hostar fortfarande. Tyvärr går det inte sova, när det känns som du andas genom ett sugrör. Med pip.
Någon gång slog oss tanken ringa 112 efter en ambulans. 
Hustrun gjorde en storslagen insats. Ni vet en sådan man får en guldklocka för efter 25 år. Utan hustrun. 
Ingen Rockbäck. 
I alla fall. 
I morse gick jag upp och skrev en bloggtext om regeringsröran. Illustrerade den med något som kan vara världens största pussel. 
Hela 42 000 bitar! 
Stoppade in Löfven som får en pling från Sverigedemokraterna. En detalj som fyller sin funktion. 
Jag fick till och med ta till TVÅ löpsedlar, för få plats med detta jättelika pussel-se löpsedeln, här ovanför. 
Jo, jag behöll bilden som en illustration till mitt pipande bröst som var just 42 000 pip. Löfven fick också hänga med. 
Allt för humorns skull. 
Slopade däremot texten. 
Gick sedan och lade mig och somnade. Vaknade alltså klockan 16. 34. Gick upp och skrev denna text istället. 
Det kändes mycket ärligare. 
Äkta vara.
Astmaattacken med pipet, lever ett avsevärt stillsammare liv. Vi får se hur natten fungerar, nu när jag vänt bak och fram på hela mitt liv. 
I alla för stunden. 
Här nedanför kan ni se hur löpet hade sett ut, om det varit normalt. Det hade inte funkat. Bara halva pusslet. 
Därför blev allting som det blev, när det egentligen skulle blivit så mycket bättre.  En tillfällig kortslutning.
FOTNOT. Har naturligtvis alla möjliga varianter av astmamediciner hemma. Det hjälper föga, när hela havet stormar. Borde kanske ringt efter en ambulans.

Calle Rockbäck: ”Därför nobbade jag ambulansen”

Först och främst. 
Gör aldrig som jag. 
Blir du allvarligt sjuk. Ring genast efter ambulansen. 
Exakt samma sak inträffade i slutet av maj månad tidigare i år. Även den gången nobbade jag ringa efter ambulansen. Samma höft rasade sönder och samman. 
För att fixa klara av något så galet som jag gjorde sent i torsdags kväll, måste du vara både tränad med krämpor och svensk sjukvård. 
Dessutom ha alla möjliga omöjliga hjälpmedel hemma, inte minst värktabletter som sänker en noshörning. 
Och, inte minst. 
Det viktigaste. 
Är du man eller kvinna måste du ha någon vid din sida. 
Jag har en fantastisk hustru som har närmare 40-års erfarenhet med mina tillkortakommande. Utan den viktiga insatsen blir det ambulansen på stubinen. 
Nu har mina vansinniga smärtor stillats. Inte helt. Går åt rätt håll.
I morgon måndag ringer jag till ortopeden i Lund. Varit patient där i över 30 år. Måste få till en röntgen av min högra höft. 
Då infinner sig tre alternativ. 
Antingen fixar ortopedens mottagning en tid. 
Ber mig uppsöka akuten om jag vill komma till omedelbart.  
Gå via Vårdcentralen för få en remiss. 
Om jag åkt in direkt natten till i fredags med ambulans. Vet jag att jag blivit väl omhändertagen. Röntgad framåt morgonkvisten (i bästa fall). Kräkts av alla morfinsprutor. Det värsta av allt: jag är så jävla trött på ligga på lasarett. 
Här nedanför lastas jag in i en ambulans. 
Den gången fanns det ingen återvändo.

Calle Rockbäck: Livet exploderade i smärtor som kunde dödat en häst

Dessa enkla rader skrivs under stor smärta. 
Torsdags kväll. 
Klockan är 22.30. 
Jag inväntar dagens två avslutande finalerna i VM i friidrott. Då rasar min högra höft samman. 
Det tar 20 minuters stor kamp och smärtor som exploderar som raketer i huvudet. Jag når sängen, två meter bort i rummet intill. 
Hustrun har förflyttat min högra fot framåt. 
En millimeter i taget. 
Jag har nästan kramat sönder rullatorns handtag. 
Svetten lackar. 
Ambulansläge? 
Visst. 
Jag bestämmer i stället få bukt på mig själv. Vräker i mig den tuffaste smärtmedicinen människosläktet uppbringat. 
Allting har sedan dess varit en fasa. 
Därför ser ni endast mina fötter sticka upp på bilden. 
I går när jag fyllde år, dök tre glada damer upp utanför mitt fönster och hurrade för det havererade födelsedagsbarnet. 
Tack. 
Fram till bättring. 
Bloggen går på sparlåga. 
Om ens det. 
Lev väl, mina vänner.

Calle Rockbäck slår till-tar sig fram 8 km/tim

Det blev faktiskt kärlek vid första ögonkastet: en glänsande Orion Metro-en scooter med topphastigheten 10 km/tim. 
Det var en pärla som verkligen fick mig på fall. 
Kärlek vid första ögonkastet, banne mig. 
Körkomforten mycket behaglig. Gick tyst och fint. Superlätt att manövrera. Batteriet håller i 54 km. Sedan laddas. 
Jag har alltså bestämt mig för bli med scooter av bästa sort. 
Grejen är den att jag på grund av en svårartad balanssjukdom-sviter efter en cancersjukdom-tvingas hålla mig hemma. 
Vid två tillfällen har jag ramlat. 
Ambulans. 
Senaste var i april 2014. Med knapp nöd överlevde jag. 
Jag har sedan dess blivit stugsittare. 
Nu ska det bli ändring på det. 
Tog mig till Hjälpmedelsteknik i Lomma. Fick all tänkbar service av Jonas och Lisa. Inte påflugna som när man ska köpa en bil. Allt lugnt och fint. 
Provkörde den senaste scooter modellen i 8 km/tim. 
Kanon. 
Den får det bli. 
Hem och mätte med hustruns hjälp upp ett lämpligt utrymme som uppställningsplats. Inga som helst problem. 
Nu blir det reportageresor i Lomma i den svindlande hastigheten 8 km/tim. 
Tjohooo! 
Här kommer jag.

Lomma: Ambulansen som for in i grönskan

Det är alltid en stor sak, i en by av Lommas storlek, när räddningstjänst rycker ut med pukor och trumpeter. 
 Läser att en person med god hörsel kan uppfatta, sortera och tolka ett ljud: från en surrande mygga till vrålande jetmotorer. 
En utryckningssiren skär ofta genom allt och alla. De boende blir på tåspetsarna. Lyssnar intensivt efter var det tar stopp. 
Var? 
Olycka? 
Sjukdom? 
Någon man känner? 
Frågorna staplas som veden i vedboden. 
I förmiddags brakade ambulansen rakt in i grönskan. Den stannade först på den smala gångvägen utanför mitt boende: bland träd, häckar och buskar. 
”Jaha, nu tror alla att det är Rockbäck som ska hämtas,” sa jag luttrad till hustrun som varit med om både det ena och det andra. 
”Säkert som amen i kyrkan,” svarade en hårt prövad hustru, med oro i blicken. 
För det var inte mig man var ute för ta hand om. Även om så tyvärr ofta har varit fallet. Nu vet ni i alla fall det. 
Jag lever och mår faktiskt riktigt prima. 
Trist att någon annan mår mindre prima. 
Jag hoppas sannerligen att allt slutar lyckligt.

Rekordsöndag med utryckningstutor i Lomma

I går tjöt det som aldrig förr i byn. Utryckningssirenerna skakade om oss boende. Vi förflyttades för en kort stund till självaste New York. 
Det var ingen hejd på allt tutande under söndagseftermiddagen. Det verkade vara något alldeles extra stort på gång. 
En gammal nyhetsmurvel går igång på den typen av horn musik, var så säker på det. Nu låg murveln förpackad i plågor. Kom inte ens ur sängen. Försökte i stället räkna tutorna som är olika för både ambulans, polis och brandkår. Det gick inget vidare. Blev mest en grötig ljudkuliss. 
Det lät i alla fall som något väldigt stort inträffat. Dessutom inte alls långt borta. Alldeles nere i hamnen utanför murvelns huvudkudde. Någon egen utryckning var det som sagt aldrig tal om. Kanske lika så bra det. 
Det visade sig sedan var en gryta som torrkokat på en spis och tog eld. Ja, sedan var det-tack och lov-något annat obetydligt också.
Allvarligare var det då med pappan och sonen som i den hårda vinden var ute på en s k stå-upp-bräda. Plötsligt tog de tuffa frånlandsvindarna tag i pojken. Drunkningstillbud. Dramatik en kort stund. 
Allt slutade lyckligt. 
Tack och lov för att vi har utryckningsfordon som är på hugget. 
Tuta på. 
FOTNOT. Bilden här nedanför är en illustration på en liknande bräda. Personerna på bilden har inte med saken att göra.

Svensk akutsjukvård högeffektiv-utan patienter

Det var en helt vanlig grå vardags morgon i förra veckan. Då ringde plötsligt telefonen. 
”Jag har ordnat en akutremiss till röntgen och akuten. Du kan hämta den i receptionen”. 
Det var min husläkare på Vårdcentralen. Han ville skicka mig till akuten. 
Nu. Med. En. Gång. 
Akuten i Lund, av alla ställen. 
”Jaha, där rök denna dag”, tänkte jag, för det vet väl alla hur illa ställt det är med landets akutmottagningar: överbefolkade med hostiga, snuviga, och benlösa patienter. Sjuklingar som ligger på längden och tvären i en aldrig sinande kö. 
63 500 patienter söker sig årligen till akutmottagningen i Lund. 
Jag med mitt finger skulle få vänta. Låg-låg, prioriterad.
Tolv timmar. 
Minst. 
Men tänk så fel jag hade. 
Ett mirakel. 
Där fanns nämligen ingenting. Inte ens minsta snuva. Tomt på folk. Jag med mitt sjuka finger var helt ensam. 
”Har alla sjuklingar avlidet”, tänkte jag i mitt förvirrade tillstånd. 
Den stunden var akuten i Lund min egen akut. 
Jag blev både röntgad och fick träffa läkaren med blixtens hastighet. Det fanns inte ens minsta lilla tid över, för att öppna den medhavda utgåvan av dagens Kvällsposten.
Så visst händer det märkliga saker här i livet. Svensk akutsjukvård är högeffektiv. Utan patienter, vill säga.
I bland ska man dra en vinstlott.
En annan gång ska jag berätta om hur det är att komma till akuten med ambulans. Då pratar vi plötsligt om motorväg rakt in i hela härligheten.

Spänningen stiger. Blir det några Täppepotäter till midsommar?

Ni vet hur det är. En midsommar utan svenska nypotatis, är ingen midsommar. 
Då hjälper föga varken snapsen, sillen eller jordgubben. 
Nej, nypotäter ska det vara. Svenska!
Helst från egen odling. Det är nämligen då som himlen öppnar sig till varje tugga. 
Förra årets skörd i Täppan var väl inget att skriva hem om. Smått men gott. 
I år gick det emellertid snett väldigt tidigt. (texten fortsätter efter bilden)

Redan den 3 april ramlade jag rak lång i asfalten. Det blev till att packas in i ambulansen-se bilden (originalbild, påpasslig plåtat av sonen). 
Midsommarpotäter var det jag minst tänkte på. 
Det blev sjukhusvård långt in i majmånad. 
I stället kallades potätexperten och min svägerska, Gun-Britt, in under fanorna. 
Det räcker att Gun-Britt traskar omkring i öknen och det börjar blomma omkring människan. Detta på tal om gröna fingrar OCH tår. 
Sällan har väl Täppan skakats av en sådan omvårdnad. 
Gun-Britt klippte rosor och buskar. Avrundade med satte potatisen i den mättade jorden i de gamla potatislådorna från 1950-talet.
Hur det sluta? 
Ja, det får vi se.
Gun-Britt kommer ner och skördar. 
Håll alla tummar och tår.

Lycka är att få klippa ner en jasmin

Det kanske kan tyckas löjligt; att bli lycklig över att få klippa ner en jasminbuske i februari. Det är väl inget märkvärdigt med det, tänker du. 
Helt rätt. 
Det är inte alls något märkvärdigt med att tukta en tämligen vanlig sketen buske. Är man frisk och kry, så är det t o m lätt som en plätt. 
För mig var det trots allt en stor lycka att få kapa Täppans jasmin. 
Låt mig förklara. 
Precis på dagen för ett år sedan råkade jag ut för en allvarligt olycka. Det hade kunnat gått åt helvetet. Föreställningen varit över.

På grund av en neurologisk sjukdom som en tumör förorsakat, har jag ingen djupare känsel. Min fötter i stort sett utslagna. Benen sådär osv. 
Kommer jag i obalans kopplar inte hjärnan på grund av den saknade djupare känseln. Signalen om att kroppen är i obalans finns helt enkelt inte. Resultatet blir att jag faller handlöst. 
Bakåt eller framåt. 
Precis på dagen för ett år sedan inträffade just detta. Jag föll handlöst bakåt och slog huvudet i en trappavsats gjord av sten. 
Tuppade av. 
Blod. 
Hål i huvudet. 
Ambulans. 
Akuten i Lund. 
Jag hade en enorm tur. Resultatet blev en kraftig hjärnskakning. 
Det har tagit mig i stort sett ett år att komma tillbaka. Hyggligt i alla fall. Skräcken att falla finns där alltid. 
Förstår ni mig bättre nu, när jag säger att det var en ljuvlig lycka att själv kunna klippa Täppans jasmin? 
Till sommaren blir den åter frodigt grön med tusentals små vita blommor.
”Lyckan kommer, lyckan går. 
Den Gud älskar, lyckan får” 
FOTNOT: Inlägget på bloggen om olyckan. Klicka HÄR!