Ett himmelrike för pollenallergiker! Susan Boyle sjunger för oss!!!

Det ni nu ska få läsa, skulle jag egentligen ha skrivit om här på BLOGGEN i går. Nu kom bla ett mudderverk emellan. Då kör vi.
HÄNG MED, som Aschberg brukar säger.
Jag har lidit av pollenallergi sedan jag såg dagens ljus, alltså sedan medeltiden. Därför är jag expert på frågan.
Från 1940-talet till mitten av 1970-talet hände det nästan ingenting. Medicinskåpen mot pollenallergi var tomma.
När jag var barn stod läkarvetenskapen frågande som fiollådor. Med slocknad blick fick man diagnosen.
-Ett klent barn.
Att det klena barnet rev och slet i såriga ögon som kliade värre än döden, brydde sig ingen om.
Att det klena barnet nös som en kulspruta och höll på att kvävas av andtäppa, brydde sig ingen om.
Det var samma visa varje vår när det började grönska. Mellan varven hamnade det klena barnet på barnsjukhuset för astma. Man fick då skölja munnen med något, kanske var det vatten. Frisk blev man inte.
Varje vår blev till ett oerhört lidande som plussades på med diverse tunga följdsjukdomar.
På 1960-talet kom första genombrottet. Ögondroppar. Problemet var bara att de sved så förbannat. Efter en stund blev ögonen nästan förlamade, men hjälpte gjorde det inte.
I slutet av 60-talet kom även en recept belagd medicin. En tablett som skulle tas morgon och kväll. Ja, den slog garanterat ut en stackars sate totalt. Man blev genast 150 år gammal, men hjälpte gjorde det inte.
Även när vi gick in på 1970-talet var oförståendet från omvärlden ofta total.

Det hade emellertid kommit en lösning: kortisonsprutor.
Detta erbjöds man när man var nästan på död. MEN! Det hjälpte!
Under 1980-talet började det äntligen hända saker och ting. Bra mediciner mot pollenallergi poppade plötsligt upp, för att brisera under 1990-talet.
Plötsligt fanns det receptfria mediciner. Läkarvetenskapen kunde också erbjuda effektiva insatser för oss med överkurs.
Plötsligt såg jag skyltar där det stod Allergimottagning på. Jag minns tydligt glädjen jag kände över upptäckten. Ja, jag blir fortfarande glad när jag möts av skylten.
I dag är man också mycket skickligare på att ringa in problemen. Därför är det inte alls konstigt att allergin sägs öka bland befolkningen, även om kurvan nu börjar plana ut.
Förr i tiden fick man som klent barn åka till Vanföreanstalten (jo, det hette så) i Helsingborg. Ingen blev garanterat bättre av det.
Trots min svåra pollenallergi som varje vår kommer som ett brev på posten, är det ett himmelrike att leva i dag. Det var alltså inte alls bättre förr.
OBS! Tid för lycka! Susan Boyle sjunger för oss alla. Glöm inte klicka på länken efter bilden som följer.

Här har du länken du ska klicka på:
http://www.youtube.com/watch?v=RxPZh4AnWyk

Jag tackar vännerna Rolf och Lollo för tipset.