Lommatanke: Livboj till sjukvården-redan för 50 år sedan

 

Jag var en ung och grön journalist för mer än 50 år sedan. På min bevakningslott fanns två stora landstingsområden i mellersta Sverige. 

Regionerna kom långt senare. Någon förbättring blev det inte. Sjukvårdsfrågan minst lika het då som idag, 50 år senare. Det var ett evinnerligt kattrakande. Besparingspaketen duggade tätt. Kostnaderna för landets omfattande sjukvård en koloss på lerfötter. 

Då som nu. 

Samtliga medborgare hårt engagerad i debatten. SVT bjöd upp till debatt nästan varje kväll. 

Gap och skrik. 

Var det dödligt farligt hamna på ett sjukhus? 

Frågor med spets som aldrig fick något svar. Landstingspolitikerna och sjukvårdsministrarna avlöste varandra i strid ström i TV-soffan. En kopia av dagens kombattanter. Ständigt denna sjukvård som ingen kunde lägga plåster över. 

Ett minne. 

Jag låg inlagd på ett större länssjukhus. Förhållandevis ung medan mina fem medpatienter av den äldre skolan. Det enda som diskuterades mellan operationerna var just besparingarna inom sjukvården. 

Gubbarna heligt förbannade. 

Just då rullades en nykomling in i sjuksalen. Ett känt ansikte från TV. 

En landstingspolitiker. 

En sosse. 

Tala om nitlott.

Ni förstår själva. 

Gubbarnas stygn hoppade kråka. Det blev ett jävla liv. Mord med ord, passar bra. 

Sedan dess har vi varit där. 

År ut och år in. 

Samma läge. 

Besparingspaketen duggat tätt. 

Ack ja.

 

Tänd ett ljus-saknaden är stor

 

Det senaste året har varit fruktansvärt. Nära och kära, vänner och bekanta har gått in i den eviga vilan. 

Alldeles för många Lommabor. 

Det gör ont. 

Vissa nådde en aktningsvärd ålder. 

Andra inte. 

I min närhet dog mången fina människor. 

Vi har skrattat tillsammans. 

Berättat glada historier. 

Fina medmänniskor.

Livet från den ljusa sidan. 

Plötsligt kom mörkret med den sista hållplatsen, för vänta in döden som trasiga människor i hemmet eller på hospis. Allt hopp farit sin väg. 

Cancern tog/tar liv. 

Hjärtat kunde också plötsligt sluta slå. Bara som så, liksom. Döden annonserar sällan sin ankomst. 

Jag saknar er alla.

  

"Inte ens en grå liten fågel 

som sjunger på grönan kvist 

det finns på den andra sidan 

och det tycker jag nog blir trist.” 

(Nils Ferlin)