Alis hustrus recept mot sin cancer: Jordgubbar!

Idag gav jag mig något risig i hälsan ut i stora vida världen. Om inte annat, så få mig lite kylslagna vindar i mitt tärda ansikte. På Centrumtorget i Lomma stoppade världen. 

Vem i all sina dagar stod inte där och sålde jordgubbar för 40 riksdaler litern om inte Sarwa, Alis hustru. Ni vet Ali som driver Frukt och Grönt alldeles runt hörnet. 

Det slog mig. 

Det är den 10 juni 2024. 

Exakt för ett år sedan den 10 juni 2023 skrev jag om mitt möte med Sarwa och jordgubbarna. (texten fortsätter efter bilden)

Sarwa berättade för mig att hon var sjuk. Då visste hon inte mer än att hon hade svårt för att svälja. 

Hur gick det sedan då? 

Jo, snart nog fick hon redan på att hon drabbats av cancer i sköldkörteln. 

Ett tungt slag. 

Inte bara familjen grät, utan alla som känner denna mjuka fina kvinna. I höstas började så behandlingen. Tuffa ämnen sprutades in i Sarwa som givetvis blev svårt sjuk. Hon hämtade sig. Nästan tuffa behandling kom i april i år. 

Samma visa. 

”Det var hemskt,” berättar hon för mig. 

I vilket fall som helst, så står hon där igen. Bland jordgubbarna. På Centrumtorget i Lomma.

”Jag har skjutit på nästa behandling till hösten. Jordgubbarna är just nu bästa medicinen,” fortsätter Sarwa och ler, så där
förtjusande. 

Härligt. 

Du fixar det här. 

Tänk vad jordgubbar kan vara bra att ha.

 

 

 

 

Tänd ett ljus-saknaden är stor

 

Det senaste året har varit fruktansvärt. Nära och kära, vänner och bekanta har gått in i den eviga vilan. 

Alldeles för många Lommabor. 

Det gör ont. 

Vissa nådde en aktningsvärd ålder. 

Andra inte. 

I min närhet dog mången fina människor. 

Vi har skrattat tillsammans. 

Berättat glada historier. 

Fina medmänniskor.

Livet från den ljusa sidan. 

Plötsligt kom mörkret med den sista hållplatsen, för vänta in döden som trasiga människor i hemmet eller på hospis. Allt hopp farit sin väg. 

Cancern tog/tar liv. 

Hjärtat kunde också plötsligt sluta slå. Bara som så, liksom. Döden annonserar sällan sin ankomst. 

Jag saknar er alla.

  

"Inte ens en grå liten fågel 

som sjunger på grönan kvist 

det finns på den andra sidan 

och det tycker jag nog blir trist.” 

(Nils Ferlin)

Hur gick det sedan för Alis hustru i kampen mot cancern?

 

Idag-tisdag-sammanstrålade jag med Alis hustru Sarwa på Centrumtorget i Lomma. Det var den 10 juni jag skrev om Sarwa. 

Hon stod där i sitt jordgubbsrike och avslöjade för mig att hon var sjuk. En ytterst allvarlig sjukdom. Sarwa ville hålla sin cancer i sköldkörteln hemlig. Bad mig inte avslöja det. Hon ville först informera sin familj. 

Jag höll mitt löfte. Skrev inget om cancer, utan endast att Alis hustru var sjuk. 

Jobbigt nog. 

Inlägget på bloggen blev till en s k kioskvältare med närmare 9000 besökare. 

”Nu har familjen fått all min information om sköldkörtelcancern jag drabbats av. Det blev mycket tårar,” berättar Sarwa för mig. Hur har det gått sedan? 

En naturlig fråga. 

Sarwa svarar med en jordgubbsliter i famnen: 

”Någon cellgiftsbehandling är det inte frågan om. Till hösten läggs jag in på sjukhuset. En speciell medicin ska sättas. Sedan hem och ligga isolerad i hemmet under två veckor. Det ska ska förhoppningsvis knäcka cancern. Prognosen ser bra ut,” fortsätter Sarwa sin berättelse. 

Hon är oändligt tacksam över den omvårdnad hon fått hittills. ”Det har varit fantastiskt,” slutar Sarwa och så klappar vi om varandra. 

Jag försöker skänka tröst. Berättar om att jag själv överlevt cancern. Så visst finns det gott hopp om ett liv efter cancern, Sarwa.

Och det var så här det började på bloggen den 10 juni:

 

Memoarflik: Den fantastiska historien om gossarna som vuxna-opererades i veckan för livsfarliga sjukdomar i Lund

 

Översta bilden till vänster är Lennart Eriksson, 76 år gammal. Honom har läkarna borrat hål i huvudet på. Han blev nämligen i veckan opererad för en synnerligen allvarlig blödning i hjärnan. Inget man snyter ur näsan direkt. 

Översta bilden till höger är jag själv. Lika gammal som Lennart. Blev samtidigt opererad för en tumör i vänster ögonvrå. Inte ens det gick och snyta ut ur näsan, minsann. 

Vårt läge jobbigt värre, kan tyckas.

Märkligt. 

Opererades samtidigt på Universitetssjukhuset i Lund.

Vi är kusiner och bästa kompisar sedan födseln. Bilden längst ner på pållen är vi små gossar som delade allt i vått och torrt. Även en ardennerhäst. 

Minns när vi opererade Lennarts fina nallebjörn. Vuxenvärlden skrek hysteriskt. 

”Vad har ni gjort?” 

Sedan dess har vi delat mycket av livets goda. I vått och torrt som man säger. 

Jag lärde Lennart tjuvröka, dricka whisky och charma kvinnfolk. 

Påstår han i alla fall. 

Det skall börjas i tid. 

Lennart blev under 1960-talet pop idol. Hamnade på idolbild i ungdomstidningen, Bildjournalen. Lirade på en Paul McCartney basgitarr i Bawlers Inc, Halmstads svar på Rolling Stones. Uppträdde bland annat på Kiviks Marknad bland fagra strippor. Gud, så avundsjuk jag var. 

Kusin Vitamin blev också en kändis i Halland som revy-och teaterskådespelare. 

Jag blev journalist. 

Fick träffa berömda människor som jag bjöd Lennart kryddade berättelser om. 

Ibland var Lennart med som den gången vi mötte en bombförkyld Rolv Wesenlund, alias Fleksnes. Han låg nerbäddad på hotellrummet. 

Kunde inte prata. 

Visslade svaren på mina frågor. 

En pärla att minnas.

Jag har mycket att berätta om våra gemensamma äventyr. Vi nöjer oss med detta. 

Och så nu detta med hjärnblödning och tumörer. Det bästa till slut. 

Vi har överlevt, så här långt i alla fall. 

Alltid något. 

Rolv Wesenlund dog 2013, 76 år gammal.

 

Idag hyllar vi ögonläkarna Linda och Jonas! Dödade tumören-åt upp ögonvrån och delar av mitt ögonlock

 

I går satte ögonläkaren/kirurgen Jonas Blohmé med ett glatt humör definitivt punkt för min dystra cancerresa. Trollade som en annan Joe Labero med kirurgkniven, sax, nål och tråd. Si på fan. Jonas hade skapat en ny ögonvrå. 

Den tidigare hade tumören tuggat i sig. 

Inte nog med det. 

Det blev delvis ett nytt ögonlock. 

Även detta hade tumören börjat sätta i sig. Trolleri i all stillhet med befintligt material. 

Fråga mig inte hur det gick till. 

”Jag behövde aldrig ta till glabella,” sa Jonas till mig, och jag tänkte på min ungdoms spanska heta nätter med yster flamencodans. 

Fast hela den här operationshistorien började i tisdags. På Ögonkliniken, Universitetssjukhuset i Lund, mötte en förtjusande vacker och omtänksam kvinna upp. Ögonläkaren/kirurgen Linda Thorisdottir upp med slipade kirurgknivar. Det var Linda från sagornas ö Island som skulle operera bort själva tumören. Det skulle vissa sig inte bli helt enkel. 

Den trodde sig vila tryggt i min f d ögonvrå. 

Stretade emot. 

Hade däremot inte räknat med Lindas hemliga vapen: stormannen Snorre Sturlassons Eddan. En krönika över kungar från äldsta tid till år 1177 (samma nummer som Vårdguiden. Märkligt). 

Nåväl. 

Allt slutade lyckligt. 

Linda avgränsar tumören med 3 mm marginal och satte kniven i markerat snitt. Klippte av tumören. Står att läsa i operationsberättelsen.  

Och i går skapade kollegan Jonas trollerikonster med ca 15 stygn och gedigen erfarenhet. 

Och som sagt var ett gott humör.

Två härliga patientläkare och duktiga kirurger. Ingen vanlig kombo, precis.

Tack mina hjältar! 

Bilder här nedanför. 

Först efter operationen i tisdags med bandage. Sista bilden efter Jonas rekonstruktion. 

Simsalabim!

FOTNOT: Glabella är bekymmersrynkan mellan ögonbrynen.

 

Min tumör i vänster ögonvrå opereras bort i morgon tisdag

 

Taskigt läge. Naturligtvis aldrig lustigt var som helst en tumör dyker upp på den mänskliga kroppen. 

Roligare kan man ha. 

Jag har gått och sneglat på tumören länge nog nu. I morgon-tisdag-ska otyget opereras bort på Ögonkliniken, Universitetssjukhuset i Lund. 

Det har jag inga problem med. 

Operationer har jag en gedigen erfarenhet av. Både omfattande och mindre ingrepp. Mitt personliga rekordsnitt ligger på över 60 cm. En 10-timmar lång canceroperation 1998. Jag klövs nästan mitt-i-tu. Passerade linjen för mänskligt liv, men överlevde. 

Då kan man tycka att tisdagens operation är en minimal historia. Rekord åt andra hållet, så att säga. 

Det är det också. 

Om det inte varit för att tumören sitter i ögonvrån vid själva tårkanalen. 

Det stör mig mycket. 

Fel plats. 

Gillar inte alls när det ska rotas i varken munnen eller i ögonvrån. Får nästan spader på det. Bara tanken få bedövningssprutor i ögat gör mig knäppare än vanligt. Jag får trösta mig med att det lär vara en ofarlig tumör, s k basaliom. Men i ögonvrån vid tårkanalen? 

Man kan gråta för mindre. 

En Lindström på det.

 

Nära ögat- min tumör missades av fem läkare

 

Det här är min historia om en tumör som missades av fem läkare. 

Jag var igår-onsdag-på min årliga 1000-mila service på Njurmedicinen, Lunds Universitetssjukhus. Sedan 40 år tillbaka tillhör jag en av de mest slitstarka patienterna på kliniken. Jag har under den här långa resan slitet ut några utomordentliga läkare. 

Antingen har man gått i pension eller så har läkaren avlidet. En riktig stjärna dog mitt i steget 2016. 

Övermåttan sorgligt. 

I år fick jag så nöjet träffa en ny läkare med ett ungerskt klingande namn. Vi fick omedelbart en utmärkt kontakt. Kemin stämde på ett ovanlig bra sätt. 

Under en timme drog han ytterst noggrant min status för min enda njure. Den andra njuren fick en tumör och opererades bort för 24 år sedan. 

Till slut tittade njurmedicinens läkare på mig och sa: 

”Du har en tumör vid vänster öga. Jag skriver en remiss till en ögonläkare. Den måste opereras bort. Annars kan den äta sig in i ögat.” 

Vad säger man? 

”Tack, du såg den. Bra,” svarade jag som förstod att det var något där vid ögat som inte borde vara vid mitt vänstra öga. 

Jag har haft det i några år. 

Nu blivit större. 

På bilderna syns den mörka fläcken till höger om ögat. Konstigt att cancern missats det senaste året av fem läkare: tre vanliga läkare och två ögonläkare som opererat bort grå starr på mina båda ögon. 

Hur fem läkare samt två av dessa som var ögonläkare(!?) kunde missa tumören är för mig en gåta. 

Min utomordentliga njurläkare fångade den. 

Det kan man allt säga var nära ögat.

 

Lomma på alerten: Putins tal blaha-blaha! Går människan på kortison?

 

Kvart över nio i morse steg Vladimir Putin in i mitt vardagsrum hemma i Lomma. Han stod där i min TV omgiven av en massa gubbar. Massiva stenansikten som hämtade från en rolig Hollywoodfilm. 

Fast detta var på riktigt. 

Dessutom ytterst allvarligt. 

En hel värld väntade på vad mannen som ger order om bomba, skolor, sjukhus och missiler rakt in i bostadshus, skulle säga. Tusentals människor slitets i stycken. 

Tala om terrordåd. 

Jag fick se en oerhört manusbunden Putin. Stirrade intensivt ner i manushögen. Det verkade som om talet slängts samman i all hast. 

Lära sig en rad utantill fanns inte på kartan. Det blev mest blaha-blaha. 

Invasionen i Ukraina var helt och hållet NATO:s fel. Det var för övrigt NATO som invaderat Ukraina. Fosterlandet (Ryssland) försvarade sig mot nazister. 

Mer än så blev det inte. 

Jag fick alltså tid över och studera krigaren Putin lite närmare. Det spekuleras hejvilt om mannens hälsa. Det verkar som om han inte missat någon sjukdom alls. 

Cancer det hetaste tipset. 

Jag fastnade för Putins kinder. 

Visst såg de svullna ut? 

Går människan på kortison? 

Tja, vem vet. 

Sedan lyssnade jag på en massa experter som analyserade det usla talet in i minsta detalj. Även det hörde hemma i en Hollywoodfilm. 

Frågan kvarstår. 

Vem kan stoppa galningen?

 

Posten dribblade bort Johans barnböcker till dödssjuka Molly 7 år

 

För några år sedan skickade vi min son Johans barnböcker med populära Magister Tutnäsa i spetsen till sjuårige Molly. Den lilla flickan drabbats av leumkemi. 

Behandlades med starka cellgifter. 

Utgången ytterst oviss. 

En lång och svår kamp tog vid. 

Mamman, Emilia Halldén, hade samtidigt fått sitt högra bröst bortopererat. 

Bröstcancer. Morfar, Björn Halldén, försvann samtidigt definitivt in i alzheimer och togs in på ett demensboende. Livet med andra ord ett helvete. 

Knappast någon familj drar en sådan tuff nitlott. Vi i familjen Rockbäck kände vi ville göra något för familjen som faktiskt befann sig i akut nöd. 

Det var då vi packade samman Johans barnböcker. Lilla Molly måste få skratta mitt i all bedrövelsen. 

Bokpaketet postades på dåvarande Hemköp i Lomma. Allt frid och fröjd. 

Bara det att vi inte räknat med Postnords erbarmliga service. Något bokpaket med roliga böcker till Molly kom aldrig fram. Allt kul gick upp i rök. 

Postnord hade ingen förklaring. 

Bokpaketet borta som genom ett trollslag. 

Mamma Emilia har rest sig ur askan. 

Krigar för fullt för sin dotter och pappa. Numera arbetar hon också på Alzheimerfonden. 

”Postnord. Hatobjekt. Hade varit fantastiskt med böckerna till Molly. Blir så arg att jag knappt kan tänka på det,” säger Emilia Halldén till mig. 

Ja, där står vi idag. 

Sorglig men sant. 

Mamma Emilia och dottern Molly på bilden här nedanför. FOTNOT 1. Molly är bättre idag, men krisen finns där alltid. Går på regelbundna kontroller. 

FOTNOT 2. Läkarens brev till mig, fick vandra 200 meter i nästan en vecka innan det kom fram.

 

Lill-Babs är död-så minns jag henne

Barbro ”Lill-Babs” Svensson flyttade in i mitt liv 1959. Det var året hon fick sitt genombrott med låten, ”Är du kär i mej ännu Klas-Göran”. 
Skivan köptes genast in till mitt hem. 
Min mormor salig av lycka. 
Jag en ung pojkspoling ansåg Elvis mosade Klas-Göran. För inte tala om klassikern, ”Läppstift på din krage”, som också fanns med på ett spår. 
 Med åren skulle pojkspolingen bli vuxen och få träffa Lill-Babs många gånger. Första gången var i början av 1970-talet. 
Hon bjöd mig på kaffe. 
Visade upp en vänlighet som golvade mig helt. Bara en sådan sak som att bli bjuden på kaffe av hela Sveriges egen Lill-Babs. 
Det skulle bli mera.
Mycket mera.
Hon ställde alltid upp på alla mina tokigheter som slutade med löpsedlar. Lill-Babs var helt ofördärvad av all stjärnglans. Det var verkligen den vanliga enkla tjejen man mötte. Hon borde varit hjärtligt trött på alla journalister, men nej. Inte Lill-Babs från Järvsö som alltid bjöd på sitt hela register. 
En annan gång skulle hon till och med få mig att banta. Hon skickade fax på fax (Internet fanns inte) med bantningsrecept. Hon verkligen kämpade mot alla kalorier jag stoppade i mig. Tyvärr till ingen nytta. 
I slutet av 1980-talet gjorde jag en släktforskning. Lill-Babs var med på noterna. Vi hade ständig kontakt. Hon följde forskningsarbetet med stort intresse. 
När jag berättade för henne att hon var släkt med ledamoten i Svenska Akademien, Lars Forssell samt demonregissören, Ingmar Bergman, skrek Lill-Babs rakt ut av förvåning och glädje. 
Jag sammanförde henne med Lars Forssell i hans hem i Stockholm. Det blev till ett härligt möte att minnas för livet. 
Jag försökte med Ingmar Bergman. 
Ringde honom. 
”Ja, hallå”, svarade demonen barskt. 
Jag presenterade mig och sa att han var släkt med Lill-Babs. 
”Fan, det var det jävligaste”. 
Pang på med luren. 
Det blev också ett minne för livet som vi båda skrattade gott åt. 
Nu har Barbro ”Lill Babs” Svensson gått till de sälla jaktmarkerna, 80 år, gammal. Dödsbeskedet kom under tisdagsförmiddagen.
Det var inte bara hjärtflimmer, utan även cancer.
Tack för att jag fick lära känna dig. 
Du finns alltid kvar i mitt minne som en extra blomma.
Så fin du var. 
Både på som utanför scenen. 

Bildbevis: ”Jag lever på stor fot”

Här sitter Ann-Louise med något som påminner om barnfilmen, Bigfoots, fötter. Rejäla ”blaaa” som vi säger i Skåne. 
Sanna mina ord: det är mina fötter. 
Ann-Louise på Ortopedteknik, Universitetssjukhuset i Lund, tryckte ner mina fötter i något som påminde om en upplöst skumgummi-blandning. 
Själva avgjutningen. 
Beviset på att jag och Bigfoot lever på stor fot. 
I slutändan tillverkas specialsydda skor för sommarbruk. Går att få på recept vid vissa sorteras sjukdomar, vi helst vill slippa. 
Jag har en allvarlig neurologisk skada, efter en tumör härjat runt med mig. Cancertumören opererades bort 1998. Kvar blev nervskadan som gett mig två fallolyckor med veckor på lasarettet. 
Därför måste jag ha dessa specialskor. 
Äger redan två par. 
Det är som vandra omkring på moln. 
Kanon. Jag är väldigt glad över mina exakta skor. 
Denna gången ska det bli en sportig modell. Återkommer om några veckor med resultatet. Fram till dess ska jag inte sko mig på andra. 
Tack för hjälpen, Ann-Louise.

Har Postnord tappat bort cancersjuka Mollys böcker om Rekordfarfar och Magister Tutnäsa?

Molly som är 7 år gammal, vårdas för cancer på det stora sjukhuset i Stockholm.
På löpsedelsbilden står hon och spanar ut mot livet med droppflaskor och andra hjälpmedel. Möjligen spanar hon också i skyn efter Rekordfarfar och Magister Tutnäsa. Rekordroliga och populära barnböcker från författaren, Johan Rockbäcks skrivkammare.
Så här ligger det till.
Molly med familj, är goda vänner till familjen Rockbäck. När det gäller sjuka barn, går vi i familjen i spinn.
Vill så gärna hjälpa till.
Molly bor ca 65 mil från Lomma.
Vad göra?
Molly behövde få skratta.
Då är Johans böcker oslagbara.
Han skrev en personlig hälsning till Molly i böckerna.
I väg till postkontoret Hemköp i Lomma, för vidare transport av Postnord till Molly i huvudstaden.
Enkelt som en plätt.
Trodde vi.
Det var i början av januari.
Nu har mer än halva månaden gått.
Molly tittar ut genom sjukhusfönstret och undrar vad Postnord gjort med böckerna. För fram har de inte kommit.
Det är minst sagt mycket sorgligt.
Vet hut, vet sjufalt hut, Postnord.

Fifty-Fifty

Trettonhelgen dras alltid ett mörk skimmer genom tanken som en kort blixt. Så har det varit sedan trettonhelgen 1997. 
Varje år sedan dess: 
ett mörkt skimmer genom tanken som en kort blixt. 
Upprepningen efter så många år känns märklig. Minnet träder fram som en stjärna på himlakroppen. 
Det var trettonhelgen 1997 som jag plötsligt kissade urin, färgat som jordgubbssaft: akuten, inläggning, utredningar, oron och så beskedet: cancer. 
Ett förödande besked som många svenskar får varje år. 
Mörka tankar. 
Döden är de mörkaste tankar en människa kan få. 
Så en stor canceroperation i över tio timmar. Möjligheten till ett fortsatt liv, ”Fifty-Fifty”, som läkaren såg på saken med rutinmässig röst. 
Jag såg helst 100 procent lycka på saken. 
Veckan efter operationen ska vi inte tala om. 
Livets sköra tråd. 
”Fifty-Fifty”? 
Långt från det. 
Sedan. 
100 procent lycka. 
Livet lever. 
Därför drar ett mörkt skimmer av lycka genom mina tankar varje trettonhelg sedan dess. Lyckan är själva blixten, förstår jag nu.
Det ni precis har läst är en form av självterapi. Bästa husläkaren är nämligen att få skriva av sig. 
Tack bloggen för du finns. 
”Fifty-Fifty” slutade med lycka.

Memoarbiten: Åren med en åtta

År 2018 är det som bekant numera. 
Jag kan inte ta bort blicken från åttan. 
Det är den av 2018 som fastnar mest och bäst. 
En tvåa är en tvåa, nollan är alltid noll medan ettan är just 1. 
Först. 
Alltid. 
Trots att både tvåan och nollan kommer före 2018. 
Sist kommer alltså åttan. 
Den som blicken fastnar på. 
Inget märkligt. 
Endast en åtta. Ändå så märklig i sig själv. 
I början av 1948 är jag 16 månader gammal. Det blir mitt livs första åtta. Jag minns ingenting. Helt blankt. 
Jag vet inte ens om att jag har en mamma och en pappa. Det är samma år som det arabisk-israeliska kriget rasar. 
Vad skiter inte jag i det? 
Jag har fullt upp med att suga på tummen. 
Sverige tar 16 guld, 11 silver och 17 brons vid London-OS. 
Ingen aning. 
Blankt som sagt var. 
Tummen bäst. 
1958 kommer så nästa åtta. 
Den minns jag mycket tydligt. 
VM i fotboll i Sverige. Jag ser Västtyskland-Argentina i Malmö inför rekordpublik. Richard Dahl vinner höjdhoppet på 2,12 m i EM. Tar i första försöket. Jag är med i livet. Hoppar och skriker av glädje. 
1968. Den åttan satte sig för evig i mitt liv. 
Träffade Anna-Lena. Slogs knockout för evigt. 
I årets åtta har vi varit gifta i 49 år. 
1978. 
Nyhetschef. 
Är med startar upp 24 lokalradiostationer i Sverige. 
Är journalist varje vaken sekund av livet. Begriper mig inte på arbetstider. Ser det som ett hinder. 
Två små söner hemma. Minstingen suger på tummen. 
1988. 
Dubbelåttan. Fått betala priset för allt jobb med otaliga operationer. 
Dubbelt upp. 
Kör bil till Nordkap, Frankrike och Spanien för koppla av. Familjen är med. Äventyr på riktigt. 
1998. 
Cancer. 
Mörker. 
Akutopereras. Över tio timmar. Delas nästan på mitten. 
Är säker på jag skall dö. 
”Du är en överlevare,” ringer den berömde skådespelaren, Ernst-Hugo Järegård, till mig och tröstar. 
Jag överlever. 
Ernst-Hugo dör sex månader senare. 
Cancer. 
2008. Barnbarnen droppar in. 
Startar upp Calle Rockbäcks BLOGG. 
Det blir en fantastisk resa. 
2018, alltså just nu. Resan fortsätter tio år senare. Snart 4000 blogginlägg. Världen är galet skön. 
Årets åtta ska bli den bästa någonsin. 
Funderar på börja suga på tummen igen.

Vinsten för ett lyckoår 2018

Nyårsklockorna på Skansen hade knappt klingat ut, när den första vinsten på 60 riksdaler skrapades fram. 
Hustrun rev genast tag i nästa trisslott. 
Till smattrande stjärnskott skrapades ytterligare en vinst på 60 svenska riksdaler fram. 
Två vinster på ett bräde mitt i nyårsnatten. 
Jag är inte vidskeplig. Tror inte på andar och sån`t skit. Ens liv är en outforskad källa till både glädje och sorg. 
Denna nyårsnatten firade vi in med en seger, redan några minuter in på det nya året 2018. 
Det var inte bara en seger för familjen Rockbäck, utan även för Emilia. 
Vännen i Stockholm som sannerligen haft ett glödhett helvete de sista två åren. Både mamma Emilia (lilla bilden till höger) och dottern Molly, 7 år-se bild längst ner-för ett krig mot cancern som båda drabbats av. 
Nu syns ett litet ljus med förhoppningar i fjärran. 
Emilias pappa, en mycket nära vän till familjen Rockbäck, är på ett hem för demensboende: alzheimer. 
Emilias mamma fick mitt i röran en stroke. Älskade svärmor dog tre dagar före julaftonen i år. Ofattbart, ofattbart, alltsammans. 
Därför hoppas vi på ett bättre liv 2018. Ett äkta hjärta från Lomma. En aldrig så liten trisslott med vinst förvandlas plötsligt till ett ljus i mörkret. 
Ett tecken i tiden. 
Bilden här nedanför är cancersjuka Molly. Det gör ont att se den. Det jävligaste jag vet, är när barn drabbas av sjukdomar.
Jag vill hjälpa till. 
Frågan är bara hur?
Nu vänder vi på steken.
Heja 2018!
Vårt lyckoår.
Med trissvinst i spetsen.
FOTNOT. Hustrun får alltid skrapa. Jag riskerar alltid trycka sönder både vinster och nitlotter. Allra helst det sista.

Janne ”Loffe” Carlsson är död-vi minns honom i Lomma

Hela Sveriges "Loffe" förtjusade Lommapubliken i festivaltältet nere på Lomma Beach i slutet av maj i år. 
Janne "Loffe" Carlsson hade med sig sitt bluesband. Han öste på i vanlig ordning. Det blev stor succé. 
Vad ingen visste var att den fenomenala trummisen led av långt framskriden cancer. Loffe var faktiskt döende där bakom sitt trumsätt. 
I samband med hösten 2016 hade multikonstnären, Janne ”Loffe” Carlsson, en vernissage av sin konst på Lomma bibliotek. Det blev mycket uppskattat, även om det fanns vissa besserwisser som var motståndare till visa upp en kändis konstverk. 
I samband med den här utställningen fick jag reda på cancern. ”Loffe” tog, från och till, cellgifter. Mådde så klart inte så bra alla gånger. Trots det märktes inget utåt. Han var sprallig och lättsam som alltid. 
En sak var viktig. 
Jag fick lova att inte skriva på bloggen om hans dystra helvete med cancern. Det var hans personliga kamp som ingen utomstående hade med att göra. 
Jag garanterade honom min tystnad.
Definitivt inget på bloggen.
Så blev det också.
Jag höll tyst.
Nu när sjukdomen släckt ett vansinnigt spännande liv, tycker jag mig kunna bryta mitt löfte. Alla skriver om Loffes cancer som till slut tog hans liv. 
Hyllningarna till en stor konstnär som gått bort är stora. Många är chockade. Ingen visst ju något om hans cancer. 
Hyllningarna som nu strömmar ut, är han värd många gånger om.
 Janne ”Loffe” Carlsson var en extra fin och rolig människa. 
Vila i frid. 
FOTNOT. Bilden på löpet har jag lånat av Lomma Event. Tack.

Calle Rockbäck slår till-tar sig fram 8 km/tim

Det blev faktiskt kärlek vid första ögonkastet: en glänsande Orion Metro-en scooter med topphastigheten 10 km/tim. 
Det var en pärla som verkligen fick mig på fall. 
Kärlek vid första ögonkastet, banne mig. 
Körkomforten mycket behaglig. Gick tyst och fint. Superlätt att manövrera. Batteriet håller i 54 km. Sedan laddas. 
Jag har alltså bestämt mig för bli med scooter av bästa sort. 
Grejen är den att jag på grund av en svårartad balanssjukdom-sviter efter en cancersjukdom-tvingas hålla mig hemma. 
Vid två tillfällen har jag ramlat. 
Ambulans. 
Senaste var i april 2014. Med knapp nöd överlevde jag. 
Jag har sedan dess blivit stugsittare. 
Nu ska det bli ändring på det. 
Tog mig till Hjälpmedelsteknik i Lomma. Fick all tänkbar service av Jonas och Lisa. Inte påflugna som när man ska köpa en bil. Allt lugnt och fint. 
Provkörde den senaste scooter modellen i 8 km/tim. 
Kanon. 
Den får det bli. 
Hem och mätte med hustruns hjälp upp ett lämpligt utrymme som uppställningsplats. Inga som helst problem. 
Nu blir det reportageresor i Lomma i den svindlande hastigheten 8 km/tim. 
Tjohooo! 
Här kommer jag.

Memoarflik: Min pappa Hofors-Calle

Jag har mina speciella skäl, till att följt den lilla fina TV-serien, ”Samtidigt i Hofors”, i SVT. 
Min pappa var en gång i tiden en känd omtyckt profil i bygden. Kallades för Hofors-Calle och var du och bror med alla. Fast början var inte helt lätt. 
Arbetet som armerar på byggen var för 65 år sedan ett hårt och tungt arbete. 
När så byggföretaget han jobbade för, fick nya intressanta objekt i Kiruna, valde min pappa och stanna kvar i Hofors. 
”Flytta till Kiruna. Aldrig någonsin,” sa han till mig många år senare. 
I stället började han med två tomma händer, samt en säck potatis, bygga upp en egen verksamhet som affärs-och handelsman med Hofors som bas. 
Det var ett enormt slit. 
Arbetsdagarna började klockan 03.00 på morgonen och först fram emot 22.00 på kvällen var arbetsdagen slut. 
Sex dagar i veckan höll han på så. Söndagen-vilodagen-sov han. På så vis byggdes en omfattande grönsaks-och fiskhandel med både butik och torghandel i Hofors samt i Långshyttan, några mil bort i skogen. 
Bäst trivdes han med att köra sin varubil ut till kunderna på landsbygden. På så vis lärde han känna alla möjliga omöjliga människor. 
Skämten blev många, för min pappa hade en väldig humor. 
”Nu kommer Hofors-Calle, Nu blir det fest,” tjoade bönderna. 
Mycket riktigt hände det, att han spelade munspel och dansade med bondmororna. Jodå, jag vet, för jag följde själv med några gånger och fick uppleva några lyckliga stunder tillsammans med min pappa. 
Efter mer än 20 år av stenhårda arbetspass gav pappas hjärta upp. Därför blev han en av de första-om inte först-i det här landet som i början av 1970-talet fick en ny hjärtklaff inopererad på Akademiska sjukhuset i Uppsala. 
En enorm vansklig operation på den här tiden. Riskerna enorma. 
Min pappa överlevde med små marginaler och blev sedan sjukpensionär, tills han dog av cancer, 73 år gammal 1991. 
I dag är det ingen som minns Hofors-Calle i Hofors längre.  Livet bleknar bort även för färgstarka personligheter.
Om programmet, ”Samtidigt i Hofors”, spelats in under 1960-talet, hade pappa garanterat spelat upp med både munspel och dragspel. 
Tyvärr fick jag endast uppleva smulor av den enorma arbetsmänniskan som var min pappa. En stark personlighet och en positiv människan som aldrig såg några svårigheter. 
Trist nog fick jag aldrig riktigt fick lära känna honom. Fast jag har konstigt nog, ett svagt minne av när han badade mig i träbaljan i Rocknö.
Alltid något.

Lommatjejen Maja överlevde bröstcancer-skrev en ABC-bok för barn

Det är sådan här skaparkraft jag gillar. Ja, jag blir nästan på tårögd. 
Lommatjejen, Maja Lindberg, drabbades av bröstcancer för över ett år sedan. 
Det vet alla som fått detta hemska besked, vad det innebär av smärtsamma tankar som tumlar runt i ens trasiga kropp. 
Om familjen. 
Om nära och kära. 
Om själva livet. 
Ett tomt hål uppstår. 
För Majas del innebar det en tung behandling i kampen mot cancern. 
Normalt är Maja en mycket duktig illustratör. Det fick hon lägga på is. 
”För att fördriva de dagar jag kände mig bra satte jag igång med bokprojektet. Något måste jag göra för att skingra tankarna,” berättar Maja för mig. 
Skaparkraften tog vid. Cancern besegrades sakta men säkert. Psykologiskt vann Maja en stor seger. 
Lilla Bokstavsboken är nu klar och släpps den 1 september. 
”Den 3 september mellan kl. 12-14 sitter jag på biblioteket i Lomma och signerar mina böcker. Boken är för barn mellan 3-6 år," fortsätter Maja. 
Det blev alltså till slut en ABC-bok för barn. Alfabetet slog ut cancern. Det låter som en saga, men är faktiskt sant.
Maja, du har min största respekt. 
FOTNOT: Vi som var med minns också Lennart Hylands berömda ABC-bok i Hylands Hörna för ca 50 år sedan.

Lomma blundade medan folk dog av asbestcigarettfilter

Vi som är något äldre minns den klassiska reklamramsan, ”Känt folk röker Kent”. 
I dag kan jag avslöja, att världens första filtercigarett, Kent, skördade sina offer. Det var inte av tjäran eller andra farliga ämnen i cigaretterna som vi vet i dag. Nej, folk dog av filtret.
Micronite filtret innehöll nämligen det cancerframkallande ämnet blå asbest. 
Cigarettbolagets andra slogan, ”Greaterst hälsoskydd i historien”, visade sig i stället ge rökaren mesoteliom-dödlig cancersjukdom. Redan 1956 byttes filtermaterialet ut mot den mera förekommande och ofarligare cellulosaacetat.  Då hade folk hunnit med röka upp 13 miljarder (!) Kent-cigaretter.
I Lomma nekade Eternitbolaget ihärdigt till att asbestos var farligt. Bolaget stödde sig på företagsläkaren, det kommunala hälsoskyddet samt egna tveksamma undersökningar. 
Även när man tvingades slå igen verksamheten i Lomma 1977, vägrade bolaget inse att folk dog av skiten. 
I dag vet vi att hundratals arbetar har dött. Sveriges genom tiderna största arbetsmiljökatastrof ett faktum. 
Känt folk dör av röka Kent. 
Det visste man redan 1956. 
I Lomma blundade man.