Memoarbiten: Åren med en åtta

År 2018 är det som bekant numera. 
Jag kan inte ta bort blicken från åttan. 
Det är den av 2018 som fastnar mest och bäst. 
En tvåa är en tvåa, nollan är alltid noll medan ettan är just 1. 
Först. 
Alltid. 
Trots att både tvåan och nollan kommer före 2018. 
Sist kommer alltså åttan. 
Den som blicken fastnar på. 
Inget märkligt. 
Endast en åtta. Ändå så märklig i sig själv. 
I början av 1948 är jag 16 månader gammal. Det blir mitt livs första åtta. Jag minns ingenting. Helt blankt. 
Jag vet inte ens om att jag har en mamma och en pappa. Det är samma år som det arabisk-israeliska kriget rasar. 
Vad skiter inte jag i det? 
Jag har fullt upp med att suga på tummen. 
Sverige tar 16 guld, 11 silver och 17 brons vid London-OS. 
Ingen aning. 
Blankt som sagt var. 
Tummen bäst. 
1958 kommer så nästa åtta. 
Den minns jag mycket tydligt. 
VM i fotboll i Sverige. Jag ser Västtyskland-Argentina i Malmö inför rekordpublik. Richard Dahl vinner höjdhoppet på 2,12 m i EM. Tar i första försöket. Jag är med i livet. Hoppar och skriker av glädje. 
1968. Den åttan satte sig för evig i mitt liv. 
Träffade Anna-Lena. Slogs knockout för evigt. 
I årets åtta har vi varit gifta i 49 år. 
1978. 
Nyhetschef. 
Är med startar upp 24 lokalradiostationer i Sverige. 
Är journalist varje vaken sekund av livet. Begriper mig inte på arbetstider. Ser det som ett hinder. 
Två små söner hemma. Minstingen suger på tummen. 
1988. 
Dubbelåttan. Fått betala priset för allt jobb med otaliga operationer. 
Dubbelt upp. 
Kör bil till Nordkap, Frankrike och Spanien för koppla av. Familjen är med. Äventyr på riktigt. 
1998. 
Cancer. 
Mörker. 
Akutopereras. Över tio timmar. Delas nästan på mitten. 
Är säker på jag skall dö. 
”Du är en överlevare,” ringer den berömde skådespelaren, Ernst-Hugo Järegård, till mig och tröstar. 
Jag överlever. 
Ernst-Hugo dör sex månader senare. 
Cancer. 
2008. Barnbarnen droppar in. 
Startar upp Calle Rockbäcks BLOGG. 
Det blir en fantastisk resa. 
2018, alltså just nu. Resan fortsätter tio år senare. Snart 4000 blogginlägg. Världen är galet skön. 
Årets åtta ska bli den bästa någonsin. 
Funderar på börja suga på tummen igen.

Lomma startplats för tunga gossar

Med närmare 200 hästar mellan benen red Kalle af Timrå och Rolle af Trollhättan iväg från min parkeringsplats i morse. Kalle med en 1200 kubikare BMV och Rolle med en 800 kubikera BMV. Rolles äventyr känner vi väl igen från bloggen. Kalle är en ny bekantskap. 
Dessa två stadiga män med en ålder som en gammal god vällagrat cognac på ekfat, har kamperat tillsammans många gånger tidigare. 
Det har blivit både Island runt och Nordkap på motorcykel. För inte tala om alla hojturer i den arabiska ökensanden. 
Fast till toppen av Kilimanjaro (5 892 m) fick de ta till apostlahästarna. (texten fortsätter efter bilden)

I år blir det alltså Baltikum runt-se den ungefärliga streckade linjen jag lagt in på kartan. Flera hundra mil blir det säkert. Ett eller flera äventyr. Garanterat. 
Eftersom jag tillhör den fega typen kommer jag och tänka på bröderna Coens makalösa film, ”No country for old men”. Tyskland, Polen, Litauen, Lettland, Estland och genom Finland hem till Timrå och Trollhättan. 
”Äsch, det ska bli hur roligt som helst,” säger Kalle af Timrå och ler i skägget som har samma färg som min mustasch, den vackra gråa färgen.
 ”I vanlig ordning har vi inget bokat och klart. Det får bli som det blir,” fyller Rolle af Trollhättan i med och mumlar något om näsduksträdet i Alnarpsparken. 
Även om Rolle besökt nästan alla jordens hörn, hade denna äventyrare aldrig sett ett näsduksträd. 
Det blev till att snyta åt sig några unika bilder under gårdagens besök. 
Lycka till med Baltikum, boys!

Ett märkvärdigt semesterminne

Här sitter jag och viftar med en plankbit med en maffig spik rakt igenom. 
Ett märkvärdigt semesterminne är det allt. 
Spikmannens märkvärdiga bedrift. Det är 25 år sedan. 
Jag får ont i handen, än i denna dag när jag tar tag i spiken. (texten fortsätter efter bilden) 

I juli 1989 fick jag för mig att köra bil från Lomma till Nordkap. En semestertripp på ca 234 mil. Enkel väg, vill säga. 
Familjen stuvades in i bilen tillsammans med fiskhåv, badbollar, luftmadrasser, stormkök, frysväska m m. 
Sedan bar det av. 
Rakt igenom Sverige med vissa stopp för vila i rangliga stugor. 
Mellan Gällivare-Karesuando träffade vi på Helge-se krysset på kartan. (texten fortsätter efter bilden)

Helge ägde en trevlig camping med mysigt timrade stugor inne i skogen. Vi slog läger. 
Stugan luktade gott av nybarkat timmer. Direkt från Lapplands egen bakstuga.
”Jag har själv hyvlat till stockarna”, sa Helge, log och tog fram en stor spik. 
”Tror du jag kan slå spiken med enbart handen, rakt igenom plankan”, frågade Helge som för att hälsa oss välkomna. 
SMACK, sa det och spiken flög igenom plankan. 
Nästa dag fortsatte vi mot Nordkap, fast det är en helt annan historia. 
Plankbiten med spiken har jag kvar. Helge skrev t o m sitt namn, datum samt Spikmannen på den avsågade biten. 
Det är allt ett märkvärdigt semesterminne. 
Kom bara och tänka på det. 
Inget annat.