Världens farligaste resa planeras i vårt kök-till liken i berget

 

Här sitter Bloggens äventyrare, Rolle af Trollhättan, i vårt kök och planerar världens farligaste resa. Målet är att få se en begravningsplats(!?) i Amazonas. 

Liken står rakt upp och ner begravda i en sarkofag utefter en bergvägg. Vaktar dalen som det så vackert heter. Maken till en begravningsplats har väl sällan skådats. 

Det är verkligen ingen dussinvara till turistresa som Rolle ger sig ut på. Sent i morgon fredag lyfter planet från Amsterdam. Landar ca 11 timmar senare i Bogotá, Colombia, Sydamerika. Utrikesdepartementet skriver. 

”Iaktta särskild försiktighet. Särskild försiktighet i de större städerna.” 

Här stannar Rolle några dagar. För som han säger se sig omkring. Sedan tänkte han ta bussen till Ecuadors huvudstad, Quito. 

Avråddes. 

Alldeles för farligt, så det blir flyg till Quito. Möjligen inte mycket bättre där. 

Snarare värre.

Utrikesdepartementet skriver. 

”Iaktta särskild försiktighet. Säkerhetsläget har försämrats kraftigt under de senaste månaderna. Var försiktig även i de områden som tidigare varit trygga. Väpnat våld har förekommit också på turistmål. Stölder och rån förekommer, särskilt i större städer." 

Skönt och veta att Rolle är en mycket rutinerad resenär. Har varit med förr, som det så vackert heter. Jag har skrivit om hans äventyr på bloggen många gånger. Han har rest i hela världen. En gång tog han sig liftande fram i Afrika. Bara en sådan sak.

Efter vilat upp sig i livsfarliga Quito, bär det i alla fall av med buss mot Amazonas och Peru. Målet är som sagt var den märkliga begravningsplatsen i sjunde himlen, skulle man kunna säga. 

Fast mer om sarkofagerna i Carajía, när Rolle är på plats som vi hoppas på. 

Lycka till Rolle (fyller 80 år 2024)! 

Var jävligt rädd om dig.

 

Bara Lennart och jag kvar-resten är döda

 

För några år sedan blev vi ett originellt smycke på Centrumtorget i Lomma. Vi sammanstrålade nästan dagligen med våra el-scootrar på torget för trivsamt umgänge. När vädret var vänligt, vill säga. 

Bildade den berömda klumpen som förbipasserande Lommabor mer än gärna fotograferade. Vi var nästan tio gentlemän som nått mogen ålder. Ett uppskattat inslag på ett annars nästan dött torg. 

Alla hade vi allvarliga krämpor att brottas med. Vissa även utrustade med syrgas. 

Hårda bud. 

Trots det förekom inga klagovisor. Däremot serverades spännande anekdoter från skiftande livsöden. Våra sjukdomar och gedigna medicinlistor automatiskt bannlysta. Här fanns ingen plats för jämmer och klagan. 

I stället serverades egna upplevda äventyr från världens alla håll och kanter. 

Jag älskade varje sekund av våra möten. Ett gott skratt förlänger livet. 

Hoppades vi kanske på. 

Det räckte inte. 

Idag är alla utom jag och Lennart borta. Döden hämtade hem våra kamrater. 

Vår saknad är gigantisk. 

Det är tomt. 

Inte bara på Centrumtorget utan även i vårt inre väsen. 

Jag skriver detta med mitt värkande hjärta. 

Livet är skört.

Var rädd om er. 

 

Visst blir man förvånad-en gul New York taxi utanför gamla Konsumbutiken i Lomma

 Visst blir en enkel varelse förvånad. Jag svängde upp bakom gamla Konsumbutiken i byn. 

Och där stod den parkerad. 

En klassisk gul New York taxi. 

Det är en sådan liten udda upplevelse som lätt förgyller ens dag. Minns så väl första gången jag kom till New York. Jag hade landat på Kennedy Airport, fått mitt bagage och knallade ut för ta mig vidare in till hotellet på Manhattan. 

Bara en sådan sak, kan få otaliga filmbilder fladdra förbi. Så jag gjorde som i filmerna. 

Viftade med höger hand och skrek: 

”Taxi”! 

Det funkade. 

Genast stannade en gul Checker. En förtjusande kvinnlig taxichaufför hoppade ut och hälsade mig välkommen till New York. 

Sakta gungade vi in (fjädringen paj) mot den väldiga staden. Jag möttes av en skyline med skyskrapor. 

Mer film än så kunde det inte bli. 

Jag lovar, det är ett minne som biter sig fast. Med en gul New York taxi till Manhattan. 

Bara det en filmtitel. 

Så då helt plötsligt en gul New York taxi från 1976 i centrala Lomma. 

Nej, det var inget filmiskt i det. Bara härliga minnen poppade upp från en äventyrlig svunnen tid. 

Tack för den.

 

Rockbäcks garderob fylld med Årets Julklapp-STORMKÖK!

Årets julklapp blev som bekant ett stormkök. Det är inte utan nostalgiska tårar rann ner för kinden. 

Härliga underbara familjeminnen med äventyr i både norska som svenska fjäll bubblade upp. 

Svampskogarna i Dalsland trängde också på bland Bohusläns enorma skärgård. 

En gång tvingade ösregnet far steka fläsket på stormköket i förtältet. Det bar sig inte bättre än att hela rasket höll på brinna upp i den norska fjällvärlden. 

Far stormade och skrek och slängde ut stormköket med det brinnande fläsket framför en häpen fjällko. Barnen hoppade, tjoade och tyckte far var dagens hjälte. Mor stillade sig. Kedjerökte som en borstbindare.  

"Nå var svensken heldig", hördes våra norska grannar surra. En annan gång skulle barnens hjälte visa sig på styva linan. Kastade sig i Sognefjorden som kylts ner av smältande fjällvatten. 

Halsfluss på det. 

Mor kokade kaffe på stormköket för stärka far. En gutt kom förbi med norskt potatisbrännvin (60 procent). 

Det blev rejäla kaffegökar. 

Far något i hatten. 

Stormkökets kokkaffe supergott, i alla fall. Rena rama norske folkeeventyr. 

Minnen som sagt var. 

Till slut lyckades hustrun lokalisera var våra stormkök hamnat. Jo, de fanns kvar. 

Ett för hela familjen, samt ett mindre med rött (stek)lock som ska storma enbart för mor och far. 

Vad ska vi nu önska oss i julklapp?

 

Lomma hamn: Här vilar sig Nausica i form-så gick det sedan för familjen sjöfarare

 Visst minns vi familjen Thornblad som under festliga former återvände till Lomma hamn i början av augusti. 

I drygt två år hade familjen med pappa Anders, mamma Linnéa och döttrarna, Agnes 6 år och Tilde 8 år, upplevt en äventyrlig seglats på de sju haven. 

För familjen blev det efter hemkomsten en omställning till jobb, skolor och med 92 kvadratmeter bostadsyta hemma i Nöbbelöv i Lund. 

Ett hav med utrymme jämförelsevis med vad segelskutan, Nausica, kunde erbjuda familjen. 

Hur har det då egentligen gått? 

”Det är klart. Helt lätt har det inte varit alla gånger. Konstigt vore det annars. Nu har vi i alla fall köpt oss ett hus i Dalby. Flyttar in i december. Det blir en nystart för hela familjen,” berättar pappa Anders för mig. 

Några nya äventyr på böljan den blå planeras inte. 

”Inte än i alla fall. Barnen får nog bli vuxna först,” fortsätter Anders som i vinter tänker pyssla om Nausica. 

Om en vecka blir det en kortare resa till Lommas båtuppläggningsplats vid Södra Västkustvägen. Vintervilan väntar. 

För familjen väntar ett nytt annorlunda äventyr som husägare i Dalby. Så här såg det ut-bilden här nedanför-när familjen anlöpte Lomma i somras.

Det var verkligen klang och jubel och champagne.

 

Skepp ohoj! Familjen Thornblad landar i Lomma-världsomsegling i två år

I morgon-lördag-klockan 14.00 är det målgång nedanför biblioteket i Lomma. Pappa Anders, mamma Linnéa och smådöttrarna, Tilda och Agnes, lämnade Lomma den 12 maj 2018, för ett äventyr på de sju haven som det heter. 
Det blev ett sanslöst äventyr. 
På Kap Verde blev familjen magsjuka och förkylda. 
Under resan över Atlanten svullnade Anders fot upp och han blev sängliggande ombord. Segelskutans kapten däckad. 
För nu nämna några strapatser. 
Då har jag inte nämnt pandemin som strandsatte familjen. 
Mamma Linnéa är utbildad sjuksköterska. Jobbar på akuten i Lund. Det fick hon nytta av under resan. 
Pappa Anders är utbildad till brandingenjör och arbetar på Rädningstjänsten Syd som bland annat yttre befäl. 
Kunskaper om hantera krissituationer fanns det alltså rikligt med ombord på S/Y Nausica. Guld värt. 
I morgon-lördag-den 1 augusti är det alltså målgång för familjen Thornblad nedanför biblioteket i Lomma. 
Räkna med en klang och jubelföreställning klockan 14.00. 
Här nedanför en bild på hur det såg ut den 12 maj 2018, när äventyret började. Jag har lånat bilderna från familjens hemsida. 
Gå in här, så får du hela äventyret i detalj.

Mount Everest North Base Camp-Rolle på väg med sin MC

Sent i går kväll fick jag kontakt med äventyraren, Rolle af Trollhätta, via WhatsApp. Bloggens egen pensionär äventyrare befann sig i Lhasa, Tibet. 
Det var ett helvete köra motorcykel från Kathmandu. Vägen i stort sett obefintlig. Bergmassiv som rasat över vägen. Totalstopp. Fick rensas upp av bybor. 
Nej, den här motorcykelfärden är ingen semesterutflykt på något vis. 
Hur orkar människan? 
Rolle har ändå fyllt 75 år. 
Det mesta som ska kallas väg ligger så högt som på 3700 meteri Himalaya-masssivet. Från Lhasa går nu färden vidare till Mount Everest North Base Camp (Tibet) som är sista utposten på 5200 meters höjd. 
Här vilar klättrarna ut eller vänjer sig vid höjden, för slippa höjdsjuka. Det är också sista utposten för vanliga turister som orkar, vill säga. Vägen eller vad den nu kan kallas för tar slut vid denna North Base Camp-se bilden. 
Det är alltså dit Rolle af Trollhättan nu är på väg på sin motorcykel. Om han lyckas, kommer han kontakta mig från denna exklusiva plats. 
Spännande, minst sagt. 
Och som sagt var. 
Håll alla tummar och tår för Rolles unika äventyr. 
Må han överleva.

Lommaförfattare släpper nyhet: Magister Tutnäsa gör comeback

Det är lika så bra jag erkänner det: jag älskar Magister Tutnäsa. 
Jag är inte ensam om det. 
Genom åren har tusentals skolbarn i Sverige tagit denna tokrolige Magister till sitt hjärta. Jag är inte heller ensam vuxen som älskar Magister Tutnäsa. Det är det många som gör. Lätt att ta åt sig. 
Illustratören, Erika Palovaara, teckningar av vår idols öden och äventyr, är helt lysande. Lägg till min son Johan Rockbäcks finurliga och roliga text. 
Magister Tutnäsa klappad och klar. 
Tar oss med storm. 
Jag är väldigt förvånad över att inte IDUS förlag som gett ut böckerna inte gjort mer av detta guldkorn. Någon matchning att tala om har det verkligen inte blivit. 
Trist men sant. 
Numera lever Magister Tutnäsa sitt liv som en mycket populär magister på landets bibliotek och i skolvärlden. 
Tre böcker blev det från Johan och Erika. 
Sedan växlade Johan spår och uppfann Flax & Rekordfarfar. Nya men lite annorlunda tokigheter bjöds i ytterligare tre barnböcker. Även Rekordfarfars vilda liv blev en populär resa bland barnen. 
Inför morgondagen-lördag-när Johan ska hålla låda på Lomma bibliotek med start kl. 14.00, avslöjar han för mig. 
”Det jobbas på en ny bok om Magister Tutnäsa. Vi får väl se hur det slutar.” 
Vi är många barn (hipp!) som andas ut. 
Äntligen blir det ordning och redan på riktigt i den svenska skolan som statsminister, Stefan Löfven, brukar säga. 
FOTNOT. Det är, Erika Palovaara, på den svart-vita bilden som jag lagt in på löpsedeln.

När farfar blev barn igen-dödskalle skrämde slag på oss

Enid Blytons Fem-böcker öppnade litteraturens underbara värld för mig när jag var barn. Jag fick inte nog av hunden Tim, barnen George, Dick, Julian och Annas äventyr. 
Det gick t o m så långt, att jag skrev en egen scenisk uppsättning som spelades upp av oss barn i Wickmans vedbod. Fem öre i inträde för barn och tio öre för vuxna. 
Därför tog jag med mig mina två barnbarn till Lommas senaste naturreservat, Öresundsparken. 
Vi skulle göra som de de berömda fem: leta efter en hemlig skatt. 
Öresundsparken har alla ingredienser, för ett barnäventyr med fantasin i behåll. Inte nog med spännande fladdermöss. Där finns också en fallfärdig fiskehodda som jag skrivit om tidigare på bloggen. 
Den skulle givetvis undersökas. 
Vi smög oss fram på indianers vis. 
Kikade in genom springor-översta bilden här nedanför. 
En mobilkamera trängdes in. 
Bilden togs (andra bilden). 
Bara omåttligt med skräp. 
Just sådan där skräp som skapar spänning i barnasinnet. 
Till slut kom vi in i den fallfärdig byggnaden. 
Spänningen olidlig. 
Skulle vi finna vad vi sökte: den hemliga skatten.
Jonathan tittade på mig. 
Jag nickade. 
Så drog han ut en låda. 
Jonathan skrek. 
Samuel skrek. 
Jag skrek. 
Vi hade hittat skatten. 
En dödskalle!
Nu blev vi precis så rädda som barn blir för en dödskalle. Vuxna med, för den delen. 
Panik. 
Det blev rusning ut till friheten-sista bilden. 
Där tog sagan slut. 
Spännande fortsättning fortsätter en annan gång. 
Om vi orkar. 
Det är faktiskt jobbigt för en 70-åring och bli barn igen. 
FOTNOT. Vi fann också en kvarglömd boll i Öresundsparken. Kan återfås genom beskrivning.

Memoarbiten: Åren med en åtta

År 2018 är det som bekant numera. 
Jag kan inte ta bort blicken från åttan. 
Det är den av 2018 som fastnar mest och bäst. 
En tvåa är en tvåa, nollan är alltid noll medan ettan är just 1. 
Först. 
Alltid. 
Trots att både tvåan och nollan kommer före 2018. 
Sist kommer alltså åttan. 
Den som blicken fastnar på. 
Inget märkligt. 
Endast en åtta. Ändå så märklig i sig själv. 
I början av 1948 är jag 16 månader gammal. Det blir mitt livs första åtta. Jag minns ingenting. Helt blankt. 
Jag vet inte ens om att jag har en mamma och en pappa. Det är samma år som det arabisk-israeliska kriget rasar. 
Vad skiter inte jag i det? 
Jag har fullt upp med att suga på tummen. 
Sverige tar 16 guld, 11 silver och 17 brons vid London-OS. 
Ingen aning. 
Blankt som sagt var. 
Tummen bäst. 
1958 kommer så nästa åtta. 
Den minns jag mycket tydligt. 
VM i fotboll i Sverige. Jag ser Västtyskland-Argentina i Malmö inför rekordpublik. Richard Dahl vinner höjdhoppet på 2,12 m i EM. Tar i första försöket. Jag är med i livet. Hoppar och skriker av glädje. 
1968. Den åttan satte sig för evig i mitt liv. 
Träffade Anna-Lena. Slogs knockout för evigt. 
I årets åtta har vi varit gifta i 49 år. 
1978. 
Nyhetschef. 
Är med startar upp 24 lokalradiostationer i Sverige. 
Är journalist varje vaken sekund av livet. Begriper mig inte på arbetstider. Ser det som ett hinder. 
Två små söner hemma. Minstingen suger på tummen. 
1988. 
Dubbelåttan. Fått betala priset för allt jobb med otaliga operationer. 
Dubbelt upp. 
Kör bil till Nordkap, Frankrike och Spanien för koppla av. Familjen är med. Äventyr på riktigt. 
1998. 
Cancer. 
Mörker. 
Akutopereras. Över tio timmar. Delas nästan på mitten. 
Är säker på jag skall dö. 
”Du är en överlevare,” ringer den berömde skådespelaren, Ernst-Hugo Järegård, till mig och tröstar. 
Jag överlever. 
Ernst-Hugo dör sex månader senare. 
Cancer. 
2008. Barnbarnen droppar in. 
Startar upp Calle Rockbäcks BLOGG. 
Det blir en fantastisk resa. 
2018, alltså just nu. Resan fortsätter tio år senare. Snart 4000 blogginlägg. Världen är galet skön. 
Årets åtta ska bli den bästa någonsin. 
Funderar på börja suga på tummen igen.

Rolle laddar i Lomma-världsäventyr på MC

Här sitter jag och laddar bloggens specielle äventyrare, Rolle af Trollhättan, med en äkta Lommakebab modell Mount Everest. 
Det kan behövas. 
I morgon tar han flyget till New Delhi, för umgås med sina indiska vänner. Smälta den enorma Lommakebaben med lite krut i maten från det indiska hemlagade grönsaksköket. Jo, han har pansarmage. 
Också. 
Efter fått i sig den spännande kulturen i kombination med det ständigt rådande trafikkaoset i New Delhi, flyger han vidare till Katmandu i Nepal. 
Nu börjar det riktiga äventyret. 
Där gränslar Rolle en MC, Royal Enfield modell 1948 och gasar i väg mot ett äventyr mot toppar på över 8000 meter i Himalayamassivet. 
Mina franska nerver kommer i dallring. 
Om jag fixat det, hade jag som de amerikanske idrottsmännen, gått ner på knä i bön. För de sista 20 milen fram till Mustang intill den Tibetanska gränsen är ingen väg, men ändå kallas det för väg, när lerstigen klättrar utefter bergskammen med stup rakt ner i helvetet. 20 mil, var det, som sagt var.
Biltrafik förbjuden.
Fattas bara.
Jag är, 71 år. Rolle, 73 år. 
Pensionärer. 
Om jag är en knäppgök, är Rolle en galenpotta. 
Be ni också en bön för honom. 
Det kan behövas. 
Må det gå bra.
FOTNOT. Bilden här nedanför. Finns där ett hotell? 

Finns Fantomen i Bengali? Bloggen reste dit för finna lösningen

Här sitter jag med en lokaltidning från Bangali. Jag letar efter spår av Fantomen. 
Det är som bekant i Bengali Fantomen håller till med sin dödskallegrotta, Guran och alla barndomens äventyr. 
Bloggen skickade iväg vår egen äventyrare, Rolle af Trollhättan, till Bengali med uppdraget spåra upp Fantomen. 
Rolle flög in till Bengalis huvudstad, Dhaka (Bangladesh). Ett av jordens fattigaste länder. Ständigt och jämt katastrofer med översvämningar, barnarbete samt eländes elände. 
Efter vilat ut på ett hotell av den lägre klassen som skulle vara av den högre klassen, tog Rolle tåget. 
Färden gick i timmar djup in i Bengalis tropiska skogar till staden Sylhet. 
Fantomenspaningen blev inte helt lätt. 
Hotellet blev nu minus en stjärna. 
Trafiken med rickshaw mördande. 
Rolle väckte stor uppmärksamhet som stadens ende västerlänning. 
Han såg mest teodlingar som låg i träda eftersom det var lågsäsong. 
Rolle gav sig till stadens lokaltidning, The Dainikjalalabad. 
Visste journalisterna på tidningen något om Fantomen, ortens världsberömda hjälte? Nej, alla såg frågande ut. 
Tittade mest förvånad på den exotiske västerlänningen. 
Äventyret slutade i alla fall med att jag nu har Lommas enda tidning från Fantomens rike, Bengali. 
Alltid något.
Se där, ännu ett härligt äventyr.
Bra jobbat, Rolle. 
FOTNOT: Bilden här nedanför. Rolle med tidningen bland journalisterna på redaktionen i Fantomens rike, Bengali. Ingen ser ut som Fantomen.

Lomma startplats för tunga gossar

Med närmare 200 hästar mellan benen red Kalle af Timrå och Rolle af Trollhättan iväg från min parkeringsplats i morse. Kalle med en 1200 kubikare BMV och Rolle med en 800 kubikera BMV. Rolles äventyr känner vi väl igen från bloggen. Kalle är en ny bekantskap. 
Dessa två stadiga män med en ålder som en gammal god vällagrat cognac på ekfat, har kamperat tillsammans många gånger tidigare. 
Det har blivit både Island runt och Nordkap på motorcykel. För inte tala om alla hojturer i den arabiska ökensanden. 
Fast till toppen av Kilimanjaro (5 892 m) fick de ta till apostlahästarna. (texten fortsätter efter bilden)

I år blir det alltså Baltikum runt-se den ungefärliga streckade linjen jag lagt in på kartan. Flera hundra mil blir det säkert. Ett eller flera äventyr. Garanterat. 
Eftersom jag tillhör den fega typen kommer jag och tänka på bröderna Coens makalösa film, ”No country for old men”. Tyskland, Polen, Litauen, Lettland, Estland och genom Finland hem till Timrå och Trollhättan. 
”Äsch, det ska bli hur roligt som helst,” säger Kalle af Timrå och ler i skägget som har samma färg som min mustasch, den vackra gråa färgen.
 ”I vanlig ordning har vi inget bokat och klart. Det får bli som det blir,” fyller Rolle af Trollhättan i med och mumlar något om näsduksträdet i Alnarpsparken. 
Även om Rolle besökt nästan alla jordens hörn, hade denna äventyrare aldrig sett ett näsduksträd. 
Det blev till att snyta åt sig några unika bilder under gårdagens besök. 
Lycka till med Baltikum, boys!