VM i fotboll-efter 64 matcher blir galenskapen till tomtegröt i sängen

Jag och hustrun har alltså sett rubbet. Med dagens final blir det 64 matcher. 

Jag kan ha räknat fel. 

Tror jag räknat rätt. 

Det går inte hålla reda på alla matcher. 

Vi måste ha tillbringat fem, sex eller fler dygn i TV-soffan. Galet och vansinnigt. Allt blir till tomtegröt i skallen på en stackars fanatiker. 

Kul har vi haft. 

Bortsett från alla matcher som stått 0-0 i halvlek. Då har vi hällt i oss kaffe. Tuggat pepparkakor och lussekatter. Ingen alkohol, man är väl idrottsman. 

Dammråttorna har kilat mellan benen på oss. 

Ingen måtta. '

Ingen sans. 

Bara fotboll från ett ökenland. 

Vad vi ska göra efter dagens final mellan Argentina-Frankrike? Koka tomtegröt i sängen. 

Vad trodde ni?

Bara Lomma kan.

OBS! Se vinjettbilden på den färdiga tomtegröten.
 

 

Nervsammanbrott i TV-soffan-svenska amasoner anfaller Frankrike

 

Ni som följer bloggen vet att jag är förtjust i damhandbollslandslaget. Jag är bergtagen över deras teknik, hårdhet, fart och skottförmåga. 

Spänningen monumental. 

Blir nästan för mycket i TV-soffan. Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. 

I kväll är det så tid igen.

Frankrike i kvarten i handbolls-VM. Olympiska mästarna från Tokyo 2020. 

Det blir ingen promenad i parken tillställning. Tid för en ny nervpärs i TV-soffan. 

När det sätter in som värst, skickar jag och kompis, Leif Georg, SMS till varandra som galningar. Vi söker en tröst som inte finns att få. Våra svenska amasoner hänger och dinglar i våra nervtrådar. 

Amasoner var i grekisk mytologi en stam av iranska kvinnokrigare. 

Oslagbara. Det är en sådan liknelser vi får ta till i kvällens match: Hagman, Roberts, Strömberg och allt vad amasonerna heter. 

Målvakten Johanna Bundsen, får gärna spika igen kassen. Det gäller få de franska nerverna i dallring. 

Nu kör vi!

 

Fullvaccinerade: Hjalmar 95 och Hjördis 92 reser i Europa

 

”Hjördis, nu bär det av.”

”Bär det av?”

Hjördis tittar förvånat på Hjalmar.

”EU-kommissionen vill släppa lös oss som är fullvaccinerade i Europa,”

Hjalmar snörper förtjust på munnen.

”Europa är stort. Hittar vi dit?”

Hjördis betänksam. Det är inte Hjalmar.

”Inga problem. Du minns väl när jag var där med sonen och köpte öl och sprit?”

”Ja, det kan ingen glömma. Du kom hem med ambulansflyg. Stomipåse, hjärtflimmer, Parkinson, avsvimmad, halvblind och urinkontinent.”

”Kära Hjördis. Urinkontinent var älgjakten i Filipstad. Jag sköt en tolvtaggare och började läcka. Upphetsad, kära Hjördis, upphetsad, kära Hjördis.”

”Ja, då är du tydligen fortfarande upphetsad.”

Nu är det Hjördis som snörper på munnen.

”Vart vill du vi ska åka i Europa, kära hustru?”

Det blir tyst en stund. Hjördis tänker på sin stora idol, fransmannen Maurice Chevalier som alla har glömt idag.

”Frankrike,” svarar hon till slut och suckar åt denna bortglömda gentleman.

”Frankrike? Ligger det i Europa?”

Hjalmar fundersam.

”Ja, minns du inte Brigitte Bardot?”

”Jo, henne minns man inte heller.”

”Sedan kan vi slå klackarna i taket i Montmartre.”

Hjördis skrattar till av sina egna ord. Hjalmar ser plötsligt ett ljus i tunneln.

”Kanske man kan köpa öl och sprit där?”

 

Sverige slog ut Tyskland från VM

Slår man Tyskland i fotboll, är det en bragd. Det spelar ingen roll om det gäller herrar eller damer. 
Väldiga Tyskland är alltid ett spöke. 
Våra svenska damer har kämpat i 24 år, för slå de tyska damerna. I franska, Rennes, blev det en verklighet. 
I Dam-VM i fotboll vinner Sverige med 2-1 i kvartsfinalen. Tyskland är utslagna från VM. Det bästa av allt: det var helt rättvist, tycker jag. 
Väl pålästa slog man till mot Tysklands svaghet-kontringarna. Sveriges målgörare, Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius. 
 Hur Sofia Jakobsson orkade springa som hon gjorde i bastuvärmen i 96 minuter, är en gåta. Stina Blackstenius var inte mycket sämre. För inte tala om hela laget som måste hyllas stort. Detta kunde jag aldrig ens drömma om.
På onsdag möter man Holland (vägrar skriva Nederländerna, oj, där kom det) i semifinal. Nu kan faktiskt allt inträffa. 
De svenska tjejerna har redan skrällt över min förväntan. Nu vill jag gärna se mer. Gärna en final mot antingen England eller USA. 
Det här svenska lagets kämpaglöd, är något alldeles extra. Bragden i Rennes är bara början. En lysande sådan. 
Kom igen, nu tar vi Holland (vägrar skri...)!
FOTNOT. Vinsten innebär också att Sverige är klara för OS i Tokyo nästa sommar. 

Dam-VM i fotboll-slog mig knockout

En och annan gentleman sätter naturligtvis kaffet i vrångstrupen, när jag ligger där utslagen av Dam-VM i fotboll. 
Har Rockbäck blivit helt galen? 
Nej, det har jag inte. 
Jag kan bara konstatera fakta. 
I går-söndag-såg jag tre matcher i världsmästerskapet som just nu spelas upp i Frankrike. Jag slogs knockout av den fotboll jag bjöds på. Främst då den senare matchen mellan England-Skottland (2-1). 
Samtidigt växeldrog jag med matchen i superettan mellan Dalkurd-Halmstad BK (1-0), i den tämligen nybakade betonggrytan Gavlevallen i Gävle. 
Tomt på läktarna. 
Spelarnas röster ekade i mitt TV-rum. 
Bedrövlig fotboll. Fanns ingenting av den fart och teknik som visades upp mellan England-Skottland. Det var en fröjd att skåda. 
Dalkurd-Halmstad BK lika dyster som ett stilla avsked vid graven, en kall och ogästvänlig januaridag. 
Faktum kvarstår. 
Dam-VM i Frankrike utklassade med råge superettan i fotboll. 
Den internationella damfotbollen har tagit flera kliv framåt. Det beror på att storklubbar som Barcelona, Chelsea, PSG med flera, har satsat på damfotbollen. Det ni, Vittsjö som ligger fyra i damallsvenskan. Engelska fotbollsförbundet har till exempel gått in med minst två miljarder kronor. 
Varje år! 
Tyvärr har den svenska damfotbollen gått åt andra hållet. Får nöja sig med smulor. Ni får överbevisa mig i morgon mot Chile. 
Jo, jag reste mig på nio. Måste vara matchklar till herrarnas EM-kval mot Spanien i kväll. Fattas bara.

Robotattacken mot Syrien kostade över en miljard

Krig kostar inte enbart mänskligt lidande. Det kostar också enorma pengar. Totalt vansinniga belopp som egentligen går över ens fattningsförmåga. 
Ta bara den senaste samlade robotattacken från USA, Storbritannien och Frankrike mot mål i Syrien. 
Med över hundra missiler som skickades i väg, blir det över en miljard kronor i runda slängar. En amerikansk kryssningsrobot, Tomahawk, kostar över sju miljoner kronor framställa. Kan vara mycket mer. Svårt att veta, då alla krigare/politiker håller käften om de rätta kostnaderna. 
Andra sidan var målet slå ut tre platserna för Syriens kemvapenprogram. Det är möjligt det är värt över 1 000 000 000. 
Vi vet inte. 
President Donald Trump, talar om en lyckad insats. 
Ryssarna som kohandlar med Assad-regimen morrar i sina skyttegravar. Deras försök med säkerhetsrådet i FN blev ett fiasko. 
Undrar just vad utrikesminister Lavorv och Putin ska koka samman för giftgryta som motdrag? 
Vi lever i en sjuk värld, där krigets första offer är sanningen. 
Det om inget annat vet vi.
FOTNOT. Löpsedeln gjorde jag i svart-vitt. Inget krig är färgglatt. 

Memoarbiten: Åren med en åtta

År 2018 är det som bekant numera. 
Jag kan inte ta bort blicken från åttan. 
Det är den av 2018 som fastnar mest och bäst. 
En tvåa är en tvåa, nollan är alltid noll medan ettan är just 1. 
Först. 
Alltid. 
Trots att både tvåan och nollan kommer före 2018. 
Sist kommer alltså åttan. 
Den som blicken fastnar på. 
Inget märkligt. 
Endast en åtta. Ändå så märklig i sig själv. 
I början av 1948 är jag 16 månader gammal. Det blir mitt livs första åtta. Jag minns ingenting. Helt blankt. 
Jag vet inte ens om att jag har en mamma och en pappa. Det är samma år som det arabisk-israeliska kriget rasar. 
Vad skiter inte jag i det? 
Jag har fullt upp med att suga på tummen. 
Sverige tar 16 guld, 11 silver och 17 brons vid London-OS. 
Ingen aning. 
Blankt som sagt var. 
Tummen bäst. 
1958 kommer så nästa åtta. 
Den minns jag mycket tydligt. 
VM i fotboll i Sverige. Jag ser Västtyskland-Argentina i Malmö inför rekordpublik. Richard Dahl vinner höjdhoppet på 2,12 m i EM. Tar i första försöket. Jag är med i livet. Hoppar och skriker av glädje. 
1968. Den åttan satte sig för evig i mitt liv. 
Träffade Anna-Lena. Slogs knockout för evigt. 
I årets åtta har vi varit gifta i 49 år. 
1978. 
Nyhetschef. 
Är med startar upp 24 lokalradiostationer i Sverige. 
Är journalist varje vaken sekund av livet. Begriper mig inte på arbetstider. Ser det som ett hinder. 
Två små söner hemma. Minstingen suger på tummen. 
1988. 
Dubbelåttan. Fått betala priset för allt jobb med otaliga operationer. 
Dubbelt upp. 
Kör bil till Nordkap, Frankrike och Spanien för koppla av. Familjen är med. Äventyr på riktigt. 
1998. 
Cancer. 
Mörker. 
Akutopereras. Över tio timmar. Delas nästan på mitten. 
Är säker på jag skall dö. 
”Du är en överlevare,” ringer den berömde skådespelaren, Ernst-Hugo Järegård, till mig och tröstar. 
Jag överlever. 
Ernst-Hugo dör sex månader senare. 
Cancer. 
2008. Barnbarnen droppar in. 
Startar upp Calle Rockbäcks BLOGG. 
Det blir en fantastisk resa. 
2018, alltså just nu. Resan fortsätter tio år senare. Snart 4000 blogginlägg. Världen är galet skön. 
Årets åtta ska bli den bästa någonsin. 
Funderar på börja suga på tummen igen.

Travsport: Framtidens kuskar tävlar i Frankrike-Alva från Lomma på startlinjen

Till kvällens travtävling i Frankrike skickar Sverige Alva Haraldsson-Rockbäck från Lomma och Ronja Gingsjö från Skurup. 
Tävlingarna avgörs på förnämliga Hippodrome de la Cote d'Azur som ligger vid det smaragdblåa Medelhavet, mellan Nice och Cannes. 
Både Alva och Ronja är väl förberedda. 
De har trimmats på sin hemmabana som är Jägersro. Har den rätta mentala utrustningen. Äger vinnarskallen och talangen som krävs för få fram fler kvinnliga travkuskar i landet. Det är i dag en bristvara. 
Det finns bara två krux i sammanhanget: hästarna som ska köras lottas, ponnytypen är av Gotlandsruss, alltså en betydligt större häst än vad de är vana vid.
Den lilla bilden till höger. Alva med hästen som hon fick i lottning till det första loppet. En för henne helt okänd häst.
Tufft. Är bara förnamnet.
Det hör också till saken att Alva är mitt barnbarn. Det gör att jag som inte alls är någon hästmänniska, dras in i en sport långt bort från fotbollens arenor. 
Mer än spännande.
På grund av värmen går de båda loppen sent i kväll, lördag. Det sista så sent som kl 22.30/45. Jag önskar Alva och Ronja lycka till. 
Till mig avrundade Alva med: 
"Allt hänger på hästen jag får på lotten." 
Vi håller alla tummar och tår.

Mermoarflik: Jakten på svenska nunnan i Frankrike

Som journalist har man gett sig ut på en och annan udda resa. En gång gav jag mig av i all hast mot Frankrike. 
Jag hade fått igenom ett reportageuppslag om en ung svensk nunna som vigt sitt liv till ett strängt klosterliv i landet. 
Kunde bli bra och intressant läsning. 
Om jag nu fick tag i nunnan. 
Vill säga. 
Det borde också vara rätt nunna. Det skulle se ut om jag kom hem med fel nunna. 
På den tiden fanns varken Google eller Internet. 
Det blev till hasta iväg till Frankrike. 
Kasta sig ut för stupet utan skyddsnät.
Jakten efter en svensk nunna skulle visa sig bli lika svår som finna en nunna i helvetet. Mitt franska ordförråd var inget skriva hem om. Det var magert. För inte säga obefintligt. Min engelskan var inte mycket till hjälp. 
Under 1970-talet talade varken fransoser eller fransyskor engelska. Ett svårt handikapp redan i starten. 
Varje liten by jag tvingades köra igenom höll jag utkik efter en kristen helgedom. För det mesta stirrade en förvånad munk på mig. 
”Suédoise-nun, hasplade jag ur mig. 
Så där höll jag på. 
Dag ut och dag in. 
När kvällen kom tog jag in på ett litet pittoreskt hotell med kyrkan mitt i byn. 
Till slut fick jag napp. 
Fann den unga svenska nunnan som valt det kompromisslösa klosterlivet på sitt vandring genom livet. Jag bjöds på te och franska skorpor i den välskötta klosterträdgården. 
På hemresan stannade jag till för avkoppling i Paris. Det var jag värd, tyckte jag allt. Valde äta middag på restaurangen i Eiffeltornet. Nu när jag ändå var där. 
Aldrig kunde jag drömma om att 40 år senare skulle Frankrikes president, Emmanuel Macron samt USA:s president, Donald Trump, också äta på restaurangen i Eiffeltornet. 
Undrar om de också åt banana split som dessert? 
Den var god. 
Detta på tal om nunnor. 
Hur det gått för den svenska nunnan sedan dess, har jag ingen aning om. 
Någon som vet? 
FOTNOT. Bilden av nunnan på löpsedeln är en illustration.

Orostider

Det slår aldrig fel. Efter midsommarens fröjder med sill, nypotatis, jordgubbar och regn, smyger det på en förtappad själ: orostider. 
Det är då den yngre generationen drabbas av hybris: semestern. 
Nära och kära, släkt och vänner som ännu har ork och kraft flyger och far, bilar kors och tvärs genom Europa, hyr stuga i Kebnekaisemassivet för slåss med myggen och köpa renhorn av en lapp. 
Det är då som den stora oron infinner sig. 
Gammelfar och gammelmor sitter hemma i stugan och våndas. En monumental oro: måtte allt gå bra. 
Ni känner säkert igen det. 
Oron rider en natt och dag. Även om den märkvärdiga mobiltelefonen underlättat kontakten med bilder, text samt mellan varven en levande röst. 
Vi följer med de vilda färderna på en gammal skolkarta. 
Minns när vi själva for land och rike runt med barnen. 
Minns när bilen kraschade i Narbonne Plage i södra Frankrike. 
Hustrun kedjerökte av nervositet. 
Minns när bilen lade av i juli månad bland snödrivorna på Sognefjellet i Norge. 
Hustrun bet i växelspaken av nervositet. 
Åkte fast för fortkörning i USA. 
Hustrun tuggade fyra bugg och en coca cola av nervositet. 
Ibland lyckades vi få fram ett meddelande till gammelfar och gammelmor som satt hemma och våndades. 
Inga problem. Allt bra. Vi har väldigt roligt. Barnen skrattar och hustrun kvittrar som en koltrast. 
Inte fan fattade vi att de där hemma höll på dö av oro. 
Vi är själva där nu. 
Orostider. 
Det ska bli skönt när Sverige börjar rulla på som vanligt i snömodden.

Bullkriget i Lomma-även här fick Frankrike stryk

Det är inte bara i fotboll som vi slog Frankrike. Även i Lomma åkte Frankrike på stryk. 
Lomma tog hem bullkriget med råge (ursäkta, kunde inte låta bli). För några år sedan öppnade det franska bageriet, Gateau, i byn. Läget bra. 
En gågata kopplad till Centrumtorget med tungviktaren Lomma Hembageri en bit bort. 
Bullkriget ett faktum. 
Hembageriets ägare, mäster själv, Per Ståhl, log segervisst när jag tog stridstempen-se lilla bilden till höger. 
Visst är det gott med franska bullar, men Hembageriets frallor med originalreceptet från 1953 slog snart ten and out på Frankrike. Deras Petit Gateau som faktiskt smakade fågel-om Herrskapet förstår vad jag menar-stod inte upp i många ronder. 
Den 19 mars i år fick man slå igen butiken. 
Satsningen i Lomma skulle visa sig bli mindre bra för fransmännen som driver 22 bagerier i Stockholm. 
Det som funkar i huvudstaden funkar dåligt i Lomma. Om inte annat fick krogen, Olivera, dyrt lära sig den läxan. 
Jag kan riktigt höra, Per Ståhl, viska i mitt öra:
”Vad var det jag sa?”

Vive la France-paradis des fromages

Sällan har det skrivits så mycket om Frankrike som inför det franska valet. Landet med lika många ostar som det bor folk i Krylbo. 
Vi har fått lära oss att Macron har en 24 år äldre fru. Macron är också lika politiskt orutinerad som Donald Trump. 
Le Pen omges av folk som hävdar att förintelsen under andra världskriget är fake news. Dessutom kysser de bilder av Hitler. 
Dubbelt fasansfullt. 
Andra sidan kysser fransmännen folk jämt och ständigt. Det gör vi inte i Sverige. Alltså kysser varandra jämt och ständigt. 
När fick du en kyss senast av en svensk främling? 
Kunde väl tro det. 
Trots det gillar jag Frankrike. 
Alla talar franska. 
Det gör inte jag, så det blir alltid spännande möten. 
I Paris snörper folk på näsan åt att man inte talar franska. Vägrar tala med en korkad nordbo. Ute på landsbygden är befolkningen hjärtlig. De talar franska, givetvis, och jag talar skånska med franska diftonger. 
Vi skrattar och har kul. Äter ostar och förstår varandra fullt ut. 
När jag växte upp färgades man av humorister som Fernandel (1903-1971), Jacques Tati (1907-1982) och Louis de Funès (1914-1983). Gangsterfilmen Rififi samt tuffingen Eddie Constantine (1917-1993) som filmhjälten Lemmy Caution. 
Den franska gräddbakelsen, Brigitte Bardot (1934-) fick oss rara gossar att stöna i biosalongen. Filmen, Och Gud skapade kvinnan..., var usel, men Brigitte Bardot räddade aftonen utan alla ostar. 
Andra omgången av det franska valet blir den 7 maj. Jag tror Macron blir Frankrikes nye president. 
Säker kan emellertid ingen vara. 
Ni vet hur det är med alla ostsorter som de Gaulle tyckte var stökigt att styra. 
Minns också hur det gick i USA. 
Trump slog ut Clinton till allas förvåning. Andra sidan har inte USA några ostar att tala om. Frågan är vem som blir lyckans ost. 
Svar: ingen. 
FOTNOT. Paradis des fromages. Googles översättning av ostarnas paradis. Enligt Wiktionary uttals ost på skånska eust/ust. Jaha.

Eiffeltornet i Lomma lockar tusentals från Frankrike

De senaste dagarna, har jag upplevt en invasion av bloggbesökare från Frankrike som saknar motstycke. Närmare 5000 glada franska män och kvinnor har marscherat in på bloggen. 
Vad som lockar denna massa fattade jag inte till en början med. Det finns trots allt över 3500 blogginlägg som jag skapat sedan starten den 8 juli 2008. 
Något spännande om Frankrike har jag väl knappast skrivit. Tills det slår mig: mitt 1 aprilskämt på bloggen 2014. 
Lomma har varken någon julbock som brinner eller några lockande dalahästar. Något måste göras. 
Då avslöjade jag att kommunen skulle uppföra ett Eiffeltorn på det trista Varvstorget med sina 70 000 kinesiska stenar. 
Jag skapade en lämplig löpsedel med ett Eiffeltorn. Fick kommunhövdingen, Anders Berngarn, ställa upp med ett Eiffeltorn i miniatyr i handen. 
Klappat och klart. 
Någon svalde betet, men snart så kom gapskrattet. Däremot tyckte många det var en kul och spännande idé. 
Det måste alltså vara detta aprilskämt från 2014 som lockar in den franska befolkningen till bloggen. 
Hur gick det då för det enormt trista Varvstorget? Ett torg som det en gång smiddes stora planer för. 
I dag har det blivit en parkeringsplats samt det senaste tillskottet som är på gång: en båttvätt. Jo, ni läste rätt. 
En båttvätt.
Vem reser över halva Europa för att glo på en båttvätt?
Håll med om att det varit avsevärt roligare med Eiffeltornet. Alltså precis som i Paris (HIPP!). Välkommen Frankrike, säger jag.
Till båttvätten. 

Scooby Doo-Janne Andersson och svenska landslaget i fotboll

Om jag kunde skulle jag hoppa och studsa av glädje som Scooby Doo. I stället får jag glädjas åt den galna vovvens krumsprång: 
Sverige är äntligen på väg få ett riktigt landslag i fotboll. 
I många år fick vi slita med Hamréns fotbollsfilosofi som inte höll måttet. Inte nog med det. Det var också Sveriges bäste fotbollsspelare genom tiderna, Zlatan Ibrahimovic, landslag. Erik Hamrén förvandlades till Zlatans ödmjuke tjänare. 
Det måste fram. 
Det måste få sägas. 
Nu är både Zlatan och Hamrèn borta. 
In kom den glada gossen, Janne Andersson, född i Sankt Nikolai församling i Halmstad 1962. I VM-kvalet på bortaplan mot Frankrike såg jag förlossningen av ett helt nytt svenskt landslag i fotboll födas. 
Tacka Janne Andersson för det. 
Det var en stark början till ett komplett landslag som visades upp. Jannes fotbollsfilosofi genomsyrade hela laget. 
Borta var ängslan och osäkerheten. 
Samtliga elva på planen spelade för LAGET. 
Jag fick se en Ludwig Augustinssons vänsterfot. 
Jag fick se Emil Forsberg växa ut till en riktig stjärna. 
Jag fick se Andreas Granqvist, förvandlas till kraftverket från Krasnodar, klubben han spelar för i Ryssland. 
Jakob Johansson som spelade sin fjärde landskamp, men spelade som han inte gjort något annat i sitt liv. 
Jag fick också se att målvakten Robin Olsen hade tvål i händerna. 
Hur som helst. 
Visst sved den orättvisa förlusten med 2-1. I stället fick vi se ett nytt spännande landslag födas. Scooby Doo! Janne Andersson.

Så ska Sverige slå Frankrike i VM-kvalet: Parkera en busspark

Räkna inte med någon champagnefotboll i kvällens VM-kval mot Frankrike på Stade de France i Paris. 
Om Sverige ska ha minsta chans till poäng, måste en hel busspark parkeras i försvaret. Räkna alltså med en defensiv fotboll som är in till döden tråkig. 
Fast även ett tight försvarsspel med parkerade bussar har faktiskt sin tjusning. Vi nördar kan faktiskt älska det. 
Det gäller stenhård disciplin. Inget slarv. Alla måste gå på topp.
Nu till hemligheten som inte är någon hemlighet.
Den svenske tränaren, Janne, Andersson, har utan tvekan en av världens bäste bussparkerar bakom kulisserna: Lars Lagerbäck. 
Minns hur han förvandlade Island till ett vulkanutbrott i sommarens EM i fotboll. Lars parkerade ett gäng bussar i försvaret. Det blev en stor succé. 
Lars Lagerbäck har naturligtvis tänkt ut en djävulsk plan åt Janne Andersson. Den viktigaste busschauffören blir mittbacken Andreas Granqvist. 
En rutinerad spelare. 
Redan i början av veckan kördes ett gäng bussar ner från Gävle till Paris, så det så. TV-soffan är putsad och klar. Minst lika bekväm som sitsen på en långfärdsbuss. 
Nu kör vi. 
Sverige vinner med 1-0. 
De franska storstjärnorna blir galna. 
Fastnar i bussparken.

Jag körde Tour de France med skruttig bil

Det här var på den tiden då barnen började bli vuxna. Sommarens semester skulle fyllas med äventyr, långt före alla äventyrsland poppat upp. 
Det här var alltså på den tiden en pappa själv fick leta upp äventyret. För min del bar det av med familjen söder ut. 
I södra Frankrike klappade bilskrället samman. Även det ett äventyr. 
En vänlig fransk bilmekaniker ordnade en annorlunda fransk biff. Vi körde vidare. 
Ett av målen var Albertville, vid foten av Europas högsta berg, Mont-Blanc. 
Albertville skulle arrangera vinter-OS. Gossarna tyckte det var spännande. Pappan slog knut på sig själv. 
Tänk att få komma till ett blivande vinter-OS stad mitt i stekheta sommaren? 
En annan varm sommar kördes Vasaloppet. Baklänges. Start i Mora. Målgång Sälen. Barnen jublade. Mamman tyckte det var barnsligt. 
Rutin fanns, således, för ett större äventyr än så.
I Albertville bestämde nämligen pappan (jag), att köra upp till Charmonix, startpunkten för bergsklättrare till toppen av Mont Blanc, 4810 m. 
Barnen snart vuxna jublade, medan mamman morrade: 
”Med den skruttiga bilen.” 
Därför, kära vänner, sitter jag klistrad vid dagens etapp 19 i Tour de France. 
Cyklisterna kör nämligen samma väg uppför Mont Blanc som familjen Rockbäck gjorde med sitt bilskrälle. 
Det gick bra då. 
Inte ens en kokning. 
Hoppas det går lika bra för dagens cyklister. 
Utan en skruttig bil. 
FOTNOT. På löpet dagens häftigaste stigning. Bilden av den pajade bilen i Frankrike.Här nedanför dagens etapp i Tour de France.

Journalisten som avslöjade dopingträsket redan 1924

Här sitter journalisten, Albert Londres (1884-1932), och vilar upp sig. Det kan han behöva. 
Albert är en av Frankrikes störste avslöjande reporter någonsin. Om inte den störste i sitt slag. 
En fantastisk journalist. 
I början av 1970-talet dammades hans namn av i samband med storfilmen, Papillon, hade premiär med Steve MacQueen och Dustin Hoffman. Filmen och boken baserades på Alberts avslöjande om straffkolonin i franska Guyana. 
Djävulsön. 
Albert gillade raka rör. Journalistik var enkelt för honom. Flyhänt skulle vi säga i dag.
Det blev många och långa resor runt världen, för avslöjande reportage om krig och annat elände. 
1924 stannade han hemma under sommaren i Frankrike. Det spektakulära cykelloppet, Tour de France, borde synas i sömmarna. Fram till dess var det alltid sagans värld i beskrivningarna om loppet.
Tour de France har aldrig varit något för veklingar. På den tiden var det värre än värst. Det var en lång utdragen tortyr för deltagarna. 
Arrangörerna ställde orimliga krav på cyklisterna. 
Albert Londres-se bilden här nedanför-lyckades få några franska stjärncyklister att berätta sanningen om tappade tånaglar, utmärglade av diarré, flagnande hud, varande bölder, nattlig feberyra, darrande av frossa, usla cyklar, lera upp till hårfästet (asfaltvägar fanns inte) med mera elände. 
Väskor öppnades. 
Fram plockades flaskor med kokain. Och det här är kloroform för tandköttet, pillerburkar i mängder med okänt innehåll. Man vet att av stryknin gick åt. Konjak. Allt, ALLT som fanns svaldes för att överleva.
Det var ingen hejd på det. 
Albert skrev. 
Det blev ett ballyhoo, men inte för all narkotika, utan för att de tävlande behandlades som slavar. Albert Londres själv dog under ett riskabelt uppdrag i en brand på en båt i Asien. Någon såg till att undanröja denna farliga journalist. 
Det får mig tänka till: kommer Putin och hans anhang att ljuga sig blåa över Wadas dopingavslöjande av ryskt idrott med trådar rakt in i Kreml? 
Ja, jag tror. 
Vi hade behövt Albert Londres i dag. 
Källa: Mängder med artiklar, samt, givetvis, Joakim Jakobsen bibel över Tour de France. Övrigt: Det skulle dröja över 40 år till, innan man tog itu med den explosionsartade dopingutvecklingen i Tour de France. Ja, tog itu och tog itu.

Historielektion 2 Tour de France: Den sanna bilden av en hjälte

Den sönderslagna mannen på bilden, är fransmannen och Tour de France-cyklisten, Honoré Barthélémy. 
Året är 1920. 
I går kunde ni läsa om hans landsman som i samma lopp krockade med en åsna. Honorè är snäppet värre. 
På bilden sitter han efter en vådlig vurpa. 
Blåslagen och blodig kryper han fram till sin cykel-alldeles till höger om honom på bilden. Kommer upp på hojen, men känner av våldsamma ryggsmärtor. Han vänder styret uppåt, så att han inte ska behöva böja sig fram så djupt. 
Fortsätter loppet, men har svårt med synen på ena ögat. Inte så konstigt. Galningen är helt blind på ögat.
 En bit flintsten har nämligen borrat sig in i ögat. 
Bryta loppet? 
Aldrig. 
Honorè biter samman med blodet forsande, värkande rygg samt med en flintsten i ena ögat. Det bar sig inte bättre än att vår hjälte åter störtar. 
Denna gången i en utförsbacke. 
Nu bryter han ena axeln och stukar handleden. 
Bryta? 
Så fan heller. 
I detta tillstånd cyklar han 15 mil till målgången i Paris. Honoré Barthélémy slutar på åttonde plats. Blir bäste fransman. Han mottogs som en hjälte av Parisborna. Själv visste han inte var han var någonstans. 
Årets efteråt kör han Tour de France igen. 
Denna gången med ett ersatt glasöga som irriterar. Honorè plockar ut det under loppet, stoppar in bomull i hålet och slutar på tredje plats i Tour de France. 
Jag kan bara inte sluta älska denna fullständigt galna bedrift. 

Värmekameror söker motorer bland Tour de France-cyklisterna

Tour de France. 
Historiens största cykellopp. 
Sportens största fuskare. 
Allt kan inträffa. Det gör det också.
Den 16 juli 2008 tog jag tack och adjö av Tour de France här på bloggen. In till döden trött på all doping. 
Det blev inte bättre. 
Snarare värre ändå. 
Cykelkungen själv, Lance Armstrong, vann loppet hela sju gånger. Avslöjad som loppets värste fuskare genom tiderna sedan touren startade 1903. 
I går årets första upplaga av den vildsinta tävlingen. Efter åtta år sitter jag där igen. Sugen på äkta TV-dramatik i fuskarnas storslagna värld. 
Jag blir omedelbart bönhörd. 
Eurosports svenska kommentatorspar, de utmärkta Roberto Vacchi och Anders Adamson-se lilla bilden till höger, avslöjar nyheten om värmekameror: värmekameror, avslöja så inte någon cyklist har en motor inmonterad i ramverket på hojen. 
Det har nämligen förekommit starka misstankar i mindre mer obetydliga lopp. 
En pytteliten Rolls Royce-motor i styret? 
Ramen? 
I Tour de Francen är precis allting omöjligt möjligt. 
Jag blir fascinerad. 
Kan detta vara möjligt? 
Då störtar plötsligt en av årets stora favoriter, spanjoren Alberto Contador (två tidigare vinster), i den hårda asfalten. 
Skador. 
Knä. 
Höger axel värst. 
Upp igen och full rulle. 
Den pajade högerskon langas över från teambilen. Byts i farten. Teamets läkare hänger ur bilen och lappar samman Contadors axel. 
Drama. 
Jag är fast. 
Etapp två i dag. Bra uppladdning inför kvällens bananas. Island möter Frankrike i EM-kvarten. Island vinner. 
På straffar. 
Tänk om det på det hittas en cykelmotor. 
Också det i Frankrike. 
Jag pallar inte mer.

Skyskrapan brinner-bråttom, bråttom

Dramatiken är nästan (om man tar i så byxorna far ner) lika stor som den omskakande filmen från 1970-talet, Skyskrapan brinner. 
I dag den 30 juni är sista dagen för vältummade Selma, Jenny eller Gustav. Alltså de svenska pengarna som från och med i morgon brinner inne. 
Blir helt enkelt ogiltiga. 
Noll (0) värda. 
Jag kollar min egna plånbok som påminner mer om de fattigast piano än om en skyskrapa som brinner. 
Tomt med både Selma, Jenny och Gustav. 
Det var då för väl. 
Garanterat kryper det säkert fram en blå tjuga med en kvarglömd Selma. Redan i morgon: ”Selma låg i madrassen,” som hustrun skakar och knådar som en degklump till sommarbullar med sylt. 
I så fall får väl Selma Lagerlöf bli ett minne bl(å)tt. 
För övrigt vinner Polen över Portugal i kvällens första kvartsfinal i EM. Polen är ett underskattat lag. 
Ronaldo raderas bort som Selma, Jenny och Gustav. 
Tänk som det kan gå.

BONUS! 
Ingen kan ha missat att Bruce Springsteen har varit i Sverige. 
Nu får tidningsredaktörerna i Expressen och Aftonbladet läggas in för avgiftning. 
Med brucetabletter.