Tredje generationen Rockbäck firar MFF:s guldjubel

 

Gossen på löpsedeln är mitt barnbarn. 
Han har fått den rätta fostran. 
Det började med hans pappa. 
Han fick en fotboll redan på BB. MFF-prylar innan han ens kunde säga mamma och pappa. Pappan till gossen på löpsedeln fick alltså den rätta fostran. Den ljusblåa himmelsfärgen fanns med i vällingflaskan. 
Jonathan fick i sin tur samma välartade uppfostran. 
När nu farfars hälsa är som den är, träder alltså Jonathan in på farfars plats på dagens sista allsvenska match hemma mot Häcken. 
Efter matchen får MFF ta emot guld nr 20 som svenska mästare. Det blir guldjubel över Malmö. 

Jonathan blir farfars ögon och öron. Tredje generationen Rockbäck får vara med och fira. Det räcker länge.  Bättre än så kan det inte bli. (farfar ser matchen på TV)  

 Fotnot: Lite andra förutsättningar på söndag 12 november 2023 mot Elfsborg. Krävs en seger. Annars tar Elfsborg hem guldet. Jonathan, 17 år idag, får bli min Lycko-Per. 

1950-talet: Barnbarnet satte mig i skolbänken-vansinnigt kul

 

Det damp ner en fråga från ett av mina barnbarn idag som går i gymnasiet. Det gällde lösa en skoluppgift. En intervju om språksociologi. 

Farfar och farmor skulle få samman ca tio ord från när vi växte upp under 1950-talet. 

Det var inte helt lätt, måste jag få säga. 

Det första jag tänkte på var filmen Jailhouse Rock med Elvis Presley. 

Det var kanske inte riktigt rätt. 

Däremot höll Rock`n`Roll. 

Ja, sedan flödade det på med farmor som sträng fröken. Fröken? Säger man det idag? 

Annars blev det, zigenare, raggare, böna, bönpall, nylonstrumpor, pudding(söt flicka), dräng, piga, kräfta(cancer) osv. 

Till slut poppade det ena nyordet efter det andra upp som kobratelefon, hemmafru, påslakan, djupfryst, tonåring och jag vet inte vad. 

Annars tycker jag att dagens ungdom har en bredare språklig utbildning och förståelse. Ett rikare ordförråd. Inte minst Internet har varit och är en bra grundläggande lärare. Engelska lär man sig redan i småskolan. 

För inte glömma skinnknutte och spätta. Två riktigt klassiska ord från 1950-talet. Det var motorcykelmärkena Triumph och BSA som gällde. 

Okej, Elvis Presley, Bill Haley och inte minst Tommy Steele som lever och är 85 år gammal. 

Ack, herre min je...det tar aldrig slut. 

Jo, jag har skivan. 

Det var så man sa. 

Skivan.

 

Lomma: Jumbo-den sista elefanten mitt i byn

 

Jag träffade Liv, 8 år, i helgen. Barnbarnet i spänd förväntan inför Tiviolibesöket i Lomma. 

Karuseller och sockervadd lockade. 

Så jag berättade om när livs levande elefanter besökte Lomma. Något Liv aldrig kommer få uppleva. 

Numera är nämligen både elefanter och sjölejon förbjudna på cirkus i Sverige. 

Redan för 10 år sedan sjöng elefanten på sista versen i Lomma. Cirkus Maximum som var Sveriges största cirkus dog också med elefanterna. 

Minns när jag tog bilderna på Jumbo. En nyfiken och trevlig bekantskap. 

Det var på den tiden cirkusen slog upp tältet, husvagnar och djurstallar på Fladängen, mitt i byn. 

Numera råder här en helt annan cirkus. Kommunen uppförde en grundskola på Fladängen. 

I stället för elefanter stormar över 400 barn fram på Jumbos domäner. 

Vet alla barn om det? 

Elefanterna?

Nä, knappast.

 

Lommas lyckligaste farfar-Kjell fick hälsningar från barnbarnet och diskuskastarna som tog silver och guld i OS

 

Jag sammanstrålade med en väldigt stolt farfar idag. Barnbarnet, Emma Rask, i det svenska damhandbollslandslaget i Tokyo-OS skickade ett vykort till farfar Kjell och farmor Gun i Lomma. 

”Fantastiskt. Hur kul som helst,” säger Kjell och skrattar till. 

Med på hälsningen var också diskuskastarna. De väldiga bjässarna Simon Pettersson(198 cm) som tog silver och Daniel Ståhl(2 meter) som plockade hem guldet. 

I mitten på vykortet står barnbarnet, Emma med futtiga 162 centimeter i strumplästen. 

En underbar bild på det lilla som plötsligt blir det stora. 

Tack för den passningen, Kjell.

 

Tvärnit för kosläpp i Lomma: ”Låt Hjärtat Va' Me'”

 

Borde sjunga, Låt Hjärtat Va' Me', när jag vaknade i morse. Idag är det nämligen kosläpp för oss som fick första sprutan den 17 april. 

Vi har passerat den magiska gränsen på tre veckor. Det är alltså fritt fram krama barnbarnen. 

Hoppa och studsa som glada kor. 

Ändå känner jag ingen äkta glädje alls. 

Något skaver. 

Inget jubel i sänghalmen. 

Orsaken får du här: alla i familjen har inte blivit vaccinerade. Oron gnager. 

Skolorna är hårt drabbade av covid-19. Familjen Rockbäck har både barn och vuxna som dagligen vistas i den hotfulla miljön. Då är det inget kul alls och bli en galen kossa. 

Kommer tänka på, Låt Hjärtat Va' Me', som Sonya Hedenbratt en gång i tiden sjöng med den äran (om nu någon minns den). Första versen ger oss förtappade utan tvekan hopp:

Låt hjärtat va med
Allt du gör beror på det
När du tycker nånting kommit på glid
Då är det tid att le
För än finns det hopp
Än går jorden i sitt lopp
Ingenting är fullt så fel som du tror
Så syster och bror, hys hopp

 

Virusrekord i Lomma: Vadå-jag dyster?

 

Vi lever i en tid, då vi inte ska vara dystra. Läser Folkhälsomyndighetens senaste rapport om covid-19 i landets kommuner. 

Årets första vecka 2021 är ingen kul läsning för oss Lommabor med 1228 sjuka i coronan. Det är 153 fler än årets sista vecka 2020. 

Tänker tillbaka på sommaren. 

Första veckan i juli var siffran noll (0) personer sjuka i covid-19 i Lomma kommun. 

Det har banne mig gott utför. 

Det är nu vi inte ska vara dystra. 

Letar upp ett gammalt blogginlägg från oktober 2015. Mitt barnbarn, Jonathan, smetade in farfars face med raklödder. Vi skrattade gott, både länge och väl. 

Hur tokroligt som helst. 

Ingen orsak alls till galenskapen. 

Bara så kul, liksom. 

Det är precis så här vi måste se på livet. 

Göra kul om det inte finns något kul. 

Vissa ser inget kul alls med en gubbe med raklödder. Då får man väl bli dyster i all sin ensamhet. 

Suck.

 

Coronajul: Så här löste vi familjen Rockbäcks julfirande-lätt som en plätt

 

Igår-torsdag-kom Anders Tegnell med det förlösande beskedet. ”Om det är med den nära släkten måste man anse att det är en väldigt liten risk – och en risk som många tycker är värd att ta. Ett mindre släktkalas med barn och barnbarn, framför allt om man kan hålla avstånd, innebär säkert inga större risker. 10-15 personer är okey, sa Anders Tegnell i SVT Aktuellt.

Familjen Rockbäck pustade ut. 

Redan innan sommaren övergick till höst löste vi den gordiska knuten. 

Hyrde vår bostadsrättsförenings festlokal, Måsen, till årets julafton. 

Visst det var en chansning. 

Lokalen fullt utrustad utom då med klappar, tomte och mat som vi tar med oss själva. Bara runt hörnet, så att säga. 

Vi blir 5 barnbarn samt sex vuxna personer i en lokal som lätt tar 55 sittande gäster.

Vi blir 11 allt som allt.

Godkänt.

Och därmed, Anders Tegnell, får vi ett hav med yta. Superlätt hålla avstånd till varandra. 

Jodå, Kalle Anka kommer som avtalat klockan 15.00. 

Nu finns det bara två hakar kvar. Det är inte vilken hakar som helst. 

Låt oss få vara friska. 

Låt oss också för allt i världen slippa ett krispaket med hårda coronarestriktioner till jul. 

Någon jävla måtta får det allt vara som tomten sa till mig i bakelittelefonen. 

Säker är ingen. 

Inte ens tomten och tomtemor.

 

Badringen

Här står jag med barnbarnets badring runt halsen. En modern färgsprakande tingest. Tankarna går obevekligen till när jag själv var barn. På stenåldern fanns inga färgglada badringar. 
Vi fick fars begagnade lappade svarta gummiring till bildäcket. Själva gummislangen. Det gick bra det med. 
Om man nu lyckats komma över en sådan s k badring. 
Det var sällan. 
Och om far hade bil.
Det var inte säkert alls.
Mor hade aldrig bil. 
Ingen bil.
Ingen badring.  
Då slog den stora avundsjukan till. (texten fortsätter efter bilden)

På bilden kommer en för mig okänd kvinna med en gul fin badring. Bilden publicerade jag på bloggen den 1 augusti. 
Familjen Thornblad landsteg i Lomma hamn efter en äventyrlig seglats i mer än två år. Väldigt många Lommabor fanns på plats för välkomna familjen hem. En av dessa var alltså kvinnan med den gula badringen. 
Jag skrev att hon förvirrat sig in i röran med badringen. Bilden sa faktiskt väldigt mycket om den uppsluppna glädjen som spirade i hamnen.
I veckan gav sig Nicolina (kvinnan) till känna för mig. 
Hon var inte alls förvirrad, menade hon. 
De skulle bara hälsa familjen välkommen hem, sedan gå och bada. 
Inte nog med det. 
Nicolina är läkare och arbetskamrat med mamma Linnéa Thornblad på akuten i Lund. Med andra ord. 
Riktiga hjältar. 
Akuten på Universitetssjukhuset i Lund har räddat mitt liv några gånger. Tänk om Nicolina och Linnéa var med på den resan? 
Tanken är fri. 
Jag ryser. 
Om inte annat. 
Se hur lyckliga kineserna är över sina badringar. 
Hoppla! 
Eller 吉 på kinesiska.
 

Familjen Rockbäcks coronaplåga: 135 dagar i bild!

Den översta bilden tog farfar en solig dag, med en bitande vinternarig vind den 24 mars i år. Rekommenderat avstånd 1 meter. 
Den understa bilden tog farfar idag, den 6 augusti. 
Värmebölja. 
Rekommenderat avstånd 2 meter. 
Samlingsnamnet coronaviruset, covid-19. 
Det har gått 135 dagar mellan bilderna. 
Fortfarande vet inte farmor och farfar när de får krama sina barnbarn som kikar fram mellan blomster, buskar och blad. 
Vet vi då mer idag den 6 augusti, än vi visste den 24 mars? 
Då trodde vi, att det där förbannade viruset skulle ge med sig efter den annalkande påsken. 135 dagar senare vet vi bättre. 
Tror vi i alla fall. 
Det blir ingen ordning och reda på covid-19, förrän vi får ett fungerande vaccin. Säkert som amen i kyrkan.
Efter nyår? 
Våren 2021? 
Ingen vet. 
Tusen och en spekulerar. 
Säger sig veta. 
Trots att ingen vet ett skit, när vi får fram ett vaccin. Inte ens Anders Tegnell som faktiskt borde veta. 
Däremot tycks pajasen Jonas Gardell ha klart för sig: 
Avskeda folk i frontlinjen. 
Folk blir som galna i coronatider. 
Farmor och farfar håller ut. Håller avstånd. Karantänliv. Luftpussar familjen Rockbäck utanför staketet. 
Snart är vi värda en medalj.
Bloggpuss på er alla. 

Sommarminne 2020: Karantän-farfar träffar barnbarnen

Detta är bilden av när farfar coronasommaren 2020 träffar två av sina barnbarn. Till vänster Samuel som fyller 12 år i september, har dragit på sig munskydd över hela kroppen. Endast ett pyttelitet hotfullt titthål i utrustningen kvarstår. 
Till höger Jonathan som ska fylla 14 år. Han har stängt igen helt och hållet med något som påminner om en burka. 
Det blir mest mumlande läten i vår konversation. 
Avståndet trygga 3-4 meter. 
Vilket kan behövas. 
För enligt professorn i klinisk bakteriologi, Agnes Wold, är barn smittohärdar. Folkhälsomyndighetens, Anders Tegnell, kan fortsätta njuta av sin semester. Någon brandkårsutryckning hem till familjen Rockbäck behövs alltså inte. Vi sitter säkert i båten. Min familj är begåvad med humor. 
Mycket humor. 
Grundpelaren är att ha kul i livet. 
Och visst hade vi hur buskul som helst. 
Det kändes genast mycket lättare befinna sig i riskzonen för 70 plus. Karantänlivet har sina ljusa stunder. 
Humorn är trots allt en viktig medicinsk ingrediens i kampen mot det förbannade viruset. Den dag vi blivit vaccinerade blir säkert coronaskämten skarpare. 
Då trissar farfar och barnbarnen upp oddsen.
Håll i hatten, kära vänner. 

Coronavåren: Lomma i påskskrud

När påsksolen skiner kör jag min runda med el-skotern. Jag vill hälsa vårens tidiga blomster av buskar och träd välkommna till vår märkliga värld. 
Låter min topphastighet med 10 km/tim vila. Väljer sköldpaddefarten som tillåter krypkörning i sakta mak. 
Det är då som den totala njutningen infinner sig. 
Det är då som våren överfaller ens trötta lekamen med lycka.(texten fortsätter efter bilden)

Rena coronamedicinen. 
Tid finns över, att stanna till och studera bladen som ännu inte slagit ut. Bladen är på gång och vilar sig i form som sammanslagna paraplyer. 
Naturens under är banne mig ett märkligt fenomen. (texten fortsätter efter bilden)

Syrenen har storknoppar som gör sig en långfredag. Verkar kunna slå ut när som helst. Syrenen med sitt vackra blomster som vi sög honung ur som bina, när vi var barn. Lomma i påskskrud är en spännande upplevelse. 
För inte tala om torrsegla på landbacken. (texten fortsätter efter bilden)

När jag kom hem, låg en teckning från Liv 6 år, barnbarnet, i brevlådan-se bild här nedanför. Hälsningar till farmor och farfar samt en fin påskhare. 
Det är sådant som värmer extra i coronatider. 
Det är sådan som presidenten i Amerika, Donald Trump, inte fattar. 
Påskkramar till er alla. 
Även till Donald. 
Man ska vara snäll när det är påskafton.

En tågresa i sagans värld

Resan från leksakståget, Thomas, till Hitlers pansartåg, kan tyckas vara både lång och omöjlig. Det är den inte. 
Resan tog cirka 13 år. 
Varken mer eller mindre. 
Sedan stod farfar med barnbarnet och vinkade av Hitlers monstertåg. Här fanns precis allting som skulle ge Hitler en så bekväm resa som möjligt. Säkerheten inte minst. Beväpningen komfortabel. 
Borta var sagans värld med det gulliga blåa tåget, Thomas. Nu kastades vi in i ond, bråd död, med en galen diktator som gapade och skrek åt folkmassorna. 
Barnbarn verkar växa upp snabbare än mina egna barn gjorde. Det var inte länge sedan vi kröp omkring på golvet med Tåget Thomas, gossen och jag. Ett litet blått charmigt populärt leksakståg med en glad Thomas i fören. 
Barnbarnet växte upp i raketfart, verkade det som. Plötsligt en dag fyllde ynglingen 16 år. Tåget Thomas ett minne blått. 
Vi bänkade oss och såg Hitlers Steel Breast på Netflix. 
Vuxenfilm. 
Här kan vi tala om ett monstertåg. Barnbarnet har som farfar fastnat i andra världskrigets fasansfulla historia. 
Vi män har en märklig förmåga sugas in i galenskapen. Vi får liksom aldrig nog av detta förbannade krig. 
Det kommer ständigt nya filmer och dokumentärer. 
Måste ses. 
Barnbarnet är snart vassare än farfar på kriget. 
Tåget Thomas tuffar vidare i all stillhet, på jakt efter nya småttingar att förföra. Hitlers tåg tuffar vidare på film. 
Det är vi tacksamma för. 
Allt kändes som en två sagoberättelser. 
En fin saga och en saga fyllt med ondska.

Den märkvärdiga historien om gullvivorna i Lomma

Den lilla flickan på löpet, vilar ut i ett hav med gullvivor. Beundrar dess basala bladrosett. Några decimeter upp själva finalen: en gul vacker blomma. 
Den här lilla unika blomhörnan, ligger väl dold vid en av dammarna ner mot Öresund. Jag skrev om den på bloggen för många år sedan. Då hade någon satt upp en skylt med, Birgits Hage. 
Birgit bodde på andra sidan dammen, odlade själv sin lilla vackra hörna under många år. En dag ett annat år var Birgit död av ålderdom. 
Någon satte upp skylten som minne över Birgit. 
Vackert. 
Nästan tårfyllt. 
Senvåren 2014 inträffade det som inte fick inträffa. PEAB som sköter Lomma kommuns grönska, körde över Birgits vackra hage-se bild här nedanför. 
Gräsklipparen malde sönder allt i sin väg. Även Birgits gullvivor som faktiskt är fridlysta. Ett klart brott. 
Åren gick. 
Birgits Hage glömdes bort. 
Tills jag för några dagar sedan återvände med Liv, mitt barnbarn på bilden. Birgits skylt borta. 
Däremot hade Birgits Hage åter levt upp med ett hav av gullvivor. Det var som om jag och Liv fick en hälsning från Birgit. 
Bara nu inte PEAB åter mal ner de fridlysta blommorna. Några garantier finns nämligen inte. Tack i alla fall, för hälsningen Birgit. 
Vi ska aldrig glömma dig.

Sällskapsspel: Från tjuv och polis till webbrymden-Kahoot!

Det är inte konstigt att leksaksbutikerna får slå igen. Numera handlar allting om nätet. Julen som nyss passerade förbi blev det premiär för farfar spela Kahoot på nätet. Tidigare jular har det spelats brädspelet som kom som julklapp. 
Tjuv och polis är en svensk klassiker som gavs ut första gången 1943. Det var i alla fall ett populärt brädspel i över 70 år. 
Nu kan alla tjuvar och poliser dra något gammalt över sig. 
Webbrymden anfaller. Kahoot heter spelet. Uppfanns av några norrmän, naturligtvis, för några år sedan. Används numera i skolorna. Kahoot kan nämligen bland mycket, även vara kunskapsberikande. Mer än 50 miljoner människor använder sig av Kahoot varje månad. I oktober 2018 värderades denna nätplats till 300 miljoner dollar. Svårt att begripa för en annan som är född 1946. 
Farfar fick alltså ta språnget in i denna dataspelsvärld, för en tid sedan. Allt styrdes av mina barnbarn, Jonathan, 12 år, och Samuel, 10 år. 
De skapade frågorna. 
Styrde och ställde, så farfar blev yr i mössan.
Familjen kopplades upp via sina mobiler. 
Där satt vi sammankopplade med våra mobiltelefoner och spelade Kahoot. Vi var plötsligt på en annan nivå.
Väldigt roligt. 
Snabbt gick det. 
Rymdens hastighet. 
Annat än det sega Tjuv och polis. 
Det var en premiär som fick farfar smacka belåtet. Tänk att man får leva och vara med om framtiden. 
Lycka? 
Jaaaa...

Julklappar till barnbarnen är en utmaning

Det är ingen match fixa julklappar till barnbarnen när de är små. Ni vet leka med bilar på golvet. Bygga ett litet legohus eller en docka som säger mamma. 
På den tiden man kunde gå in i en leksaksaffär och plocka åt sig en korg full med roliga leksaker. 
Det var då det. 
Barnbarnen är som alla andra barn: de växer upp. 
Fortare än fort går det också. 
Snart hamnar man bland radiostyrda bilar. Avancerade dockor som till och med kan rapa. För inte tala om gulliga dockhus med små svindyra minimöbler. 
Mitt ena barnbarn som är 12 år fyllda, har till årets julklappshög plötsligt tagit ett jättekliv uppför livets stege. Hans julklappsönskemål minst sagt ovanligt: gossen önskar sig en bäddsoffa. 
Jo, ni läste rätt. 
En bäddsoffa. 
Till sitt rum. 
Man kan få rysningar för mindre. 
På IKEA hittade jag bäddsoffan, Vilasund. En Orresta ljusgrå 2-sits bäddsoffa för 5995 riksdaler. 
Bara slå in den med julpapper blir en prövning. För inte tala om vilket stök tomten skulle få med kånka omkring på en bäddsoffa.
Sitt storhetsvansinne har gossen ärvt från sin pappa. 
När pappan var liten gosse var vi i Portugal. Av någon obegriplig anledning önskade han sig en riktig stor harpun vi upptäckt i en affär. 
Aldrig, svarade jag. 
Det blev ett jävla liv. 
En riktigt harpun. 
Ni vet en sådan man skjuter valar med. 
Hur skulle vi fått den genom tullen? 
Idag skrattar vi gott åt det. Nu har vi också fått bäddsoffan att skratta åt. Livet är allt bra ljuvligt. 
Klapp på er.
Farfar lever! 

Flaggan i topp på Mors Dag-så firas mor

Min egen mor ligger på Lomma kyrkogård. Henne firade vi med älsklingsblomman: ett fång syrener. 
Mina barns mor lever jag tätt tillsammans med sedan 49 år. Henne försöker jag fira 365 dagar om året (lyckas inte alltid), för hon är en sådan fantastisk mamma för oss alla i familjen Rockbäck. 
Ingenting är svårt.
Spinner för det mesta behagfullt som en Alfa Romeo 8C sound.
Vilken obehaglig buckla som än sticker upp på livets väg, lotsar hon oss alla med varsam hand in på en ny väg utan några bucklor. 
Det sker med en smidighet som isprinsessans piruetter. 
Hon höjer aldrig rösten. 
Jo, om Malmö FF förlorar. 
Då, mitt Herrskap, vill jag inte byta med sportchefen/tränaren, Daniel Andersson. Med andra ord har det blivit ett och annat morrande i år. 
Bortsett från MFF, så finns det bara ett ord att säga om min hustru, mor till mina söner samt farmor till fem barnbarn: fantastisk som människa. 
Utan hennes insats, hade jag själv inte varit mig själv, utan en helt annan person som suttit på ett äldreboende. 
Ja, sedan är hon trött intill döden på mina skämt. 
Vem är för övrigt inte det? 
Puss kära mor i himlen och puss-puss kära hustru, för att du finns för oss. Mors Dag är din dag som alla de andra 365 dagarna om året. 
Jag lovar dig förnya mina skämt. 
Fast han som gick på sock över Alperna, hördes inte...
FOTNOT. Texten skrevs ner direkt från mitt hjärta. 

Inför kvällens handbollsrysare: Nu blir det dockteater

Det är inte utan nerverna är på helspänn inför EM-finalen mellan Sverige-Spanien. Inget är omöjligt, vet vi som följt handbollen sedan Carl-Erik Stockenbergs (1925-1985) tid i IFK Kristianstad (1944-1957). 
Carl-Erik först med över 1000 mål i högsta elitserien (på den tiden allsvenskan). Så där for farfars tankar, när plötsligt två av barnbarnen spelade upp en dockteater med strålande fantasi. (texten fortsätter efter bilden)

Föreställningen började försiktigt, med några muppar som spanade in farfar under ett livligt samtal med förställda röster. 
Arkeologiska fynd visar att dockteater utövades redan av de gamla egyptierna och etruskerna. I Grekland fanns dockteater på 400-talet före Kristi födelse. I Japan blev det vanligt på 800-talet efter Kristi födelse (Wiki). 
Ökenvandring. 
Kanske det. (texten fortsätter efter bilden)

I regel spelades enkla, farsartade uppträdanden med handdockor, improviserade över fasta handlingsscheman hämtade från commedia dell'arte (Wiki). 
Banne mig om inte barnen läst på. För plötsligt poppade maskoten KaLo från VM i friidrott i Göteborg 1995 upp. 
Gul och kul och ett kärt minne. 
Det var någon form av jakt. För i nästa frekvens dök pandan som köptes i Peking 2006, upp i handlingen. 
Pandan var arg. 
Började banka på KaLo. 
Mupparna skrek i högan sky. 
Dramatik i kubik. 
Här blir det plötsligt problem i handlingen. 
Allt är kaos.
Hur farfar nu ska landa i kvällens handbollsrysare, är egentligen obegripligt. Det blir säkert som barnbarnens skräckslagna dockteater. 
Dramatik i kubik. 
Den som överlever får se.

Julsaga av Calle Rockbäck

När jag var en liten gosse, bodde jag i en röd liten stuga med vita knutar. 
Till varje jul fylldes den lilla stugan av alla goda dofter som hör en riktigt God Jul till; julbaket med saffran och kanel. Sillinläggningar i alla dess former. Grisen, Per-Gusten, slaktad, styckad, mald till korv, skinkan fet och fin. 
De stöpta stearinljusen fladdrade svagt när mor i den lilla röda stugan med vita knutar, hastade förbi med bakplåten, fylld till bredden med julbröd som spred kummindoft.  
På fönsterrutan en gnistrande stjärna av iskristall som bildats när kylan slogs tillbaka av värmen från den knastrande björkveden i gjutjärnsspisen, Husqvarna nr 26.  
I den lilla kammaren som låg alldeles intill köket stod julgranen i ensam majestät. Det var den lilla röda stugan med vita knutar speciella julklenod.  
Redan i maj månad valde far ut granen i storskogen. Det var då ungskotten började klippas bort. Efter allt putsande, under strävsamma månader, förvandlades granen från en vanlig gran till en julgran som barnen klädde med saker från skogen; tallkottar, grankottar, barkbåtar och bollar rullade av kåda. 
På hedersplats hängde far upp sin farfars gamla fickur med Gustav III:s monogram i urverket.  
Vinden luktade malmedel. Man fick också ha en tröja på sig, för där bet sig alltid höstkylan fast. 
Till höger på en längsgående stång, hängde sommarens alla kläder. Många med blommor på. Där fanns också en kortare klänning som storasyster inte fick ha för mor, för knäskålarna tittade fram. 
Det passade sig inte för en flicka från en liten röd stuga med vita knutar.  
Till vänster tronade en stor medfaren blåmålad kista som far förvarade sitt julbrännvin i. På kistan stod bokstäverna J S K 1860. Johanna Sofia Knapps brudkista. 
I kistan fanns också stoppade sockor, årgångar av Vårt Hem och Husmodern från 1930-talet, fars beredskapskalsonger, en sönderläst katekes med texten, ”Må Gud giva dig nåd”, en portmonnä med 2 kronor och 35 öre, några ljusstumpar, brev från morbror Bertil som emigrerade till Amerika och öppnade rakstuga i Chicago, ett yxblad och något ingen visste vad det var för någonting.  
Till höger om kistan bakom ett trasigt nätfönster, fanns en stängd trälucka med ett gammalt inristat hjärta på. 
Där bakom luckan med sprucket gångjärn bodde Tomten.  
När julaftonen närmade sig, brukade det komma svaga knackningar från luckan. Då satte barnen dit ett glas mjölk och en brödskiva med mosters sylta på. 
När kvällningen kom var glaset tömt och smörgåsen uppäten. Det tyckte barnen var mycket spännande.  
Det var så livet gick till i den lilla röda stugan med vita knutar, när julen omfamnade mitt unga späda liv. 
Det var många år kvar, till Kalle Anka tog över julaftonen.  
Jag längtar tillbaka till den lilla röda stugan med vita knutar. Minnena av barndomens jular blir allt tydligare ju äldre en människa blir. 
Nu är det barnbarnen som fyller sina minnen. En dag kanske de skriver ner sig saga om julen 2017?  
(Originalsaga av Calle Rockbäck-repris)

Familjen Rockbäck i Disneyfilm: sju valpar till välden

Precis så upplevde jag det. 
”Våran” vovve fick sju valpar i morgonskymningen. 
Det kunde inte bli bättre. 
Inte ens i en film av Walt Disney. 
Nesaja, av den holländska rasen kooikerhondje, fick alltså sju valpar på ett bräde. Matte, Husse (sonhustru och son) och mina barnbarn flög ut i det blå som en annan Peter Pan. Nedkomsten lär ha gått bra-se bilden. 
Sedan vet jag inte mer, än att en hundvalp däckar mig totalt. 
Jag hör mitt mantra trumma på: vi ska inte ha någon hundvalp, vi ska inte ha någon hundvalp...pip, fick jag till svar. 
Det fångade mitt liv. 
Spännande fortsättning följer.

Tredje generationen Rockbäck firar MFF:s guldjubel

Gossen på löpsedeln är mitt barnbarn. 
Han har fått den rätta fostran. 
Det började med hans pappa. 
Han fick en fotboll redan på BB. MFF-prylar innan han ens kunde säga mamma och pappa. Pappan till gossen på löpsedeln fick alltså den rätta fostran. Den ljusblåa himmelsfärgen fanns med i vällingflaskan. 
Jonathan fick i sin tur samma välartade uppfostran. 
När nu farfars hälsa är som den är, träder alltså Jonathan in på farfars plats på dagens sista allsvenska match hemma mot Häcken. 
Efter matchen får MFF ta emot guld nr 20 som svenska mästare. Det blir guldjubel över Malmö. 
Jonathan blir farfars ögon och öron. 
Tredje generationen Rockbäck får vara med och fira. 
Det räcker länge. 
Bättre än så kan det inte bli. (farfar ser matchen på TV)

(kanonbild från Leif Georg)