Och där stack sommaren-Lomma i köldchock!

Förmiddag tisdag. 

Efter några dagar med sommarvärme, kortärmat och kortbyxor åkte vinterrocken fram igen. Banne mig om man inte också hade behövt långkalsonger. 

Plötsligt blåste sommaren bort. 

Badlivet blåste samma väg. 

Ut över Öresund, för krocka med Vor Frelsers Kirke. Ett av Köpenhamns kändaste landmärke. (texten fortsätter efter bilden)

Segelklubbens ”Gubbahylla” tom. 

Här brukar vi sammanstråla under förmiddagarna och lösa världsproblem. Nu sitter gubbarna hemma och kurar skymning redan tio på förmiddagen. 

Nej, det är inte kul med en sommar som plötsligt blir höst. Tro det eller ej. 

När jag skriver dessa bittra rader tittar plötsligt solen fram igen. Har sommaren glömt ta med sig alla solstrålar? 

Hur som helst. 

Syrenerna i Lomma är i alla fall fina.

 

 

 

Lommabon Karins jobb har varit döden

 

Ett sällsamt möte i november med ett blygrått väder som inramning. Jag träffade Lommabon Karin som precis kom från badet med Öresund insvept i tung dimma. 

”Jag badar året runt, så det är inga problem. Riktigt skönt, trots endast 9 grader i vattnet,” säger Karin som nyligen fyllt pensionär. 

En trevlig kvinna med ett gott leende som öppnar upp till ett samtal om, tro det eller ej, döden. Dagens väder passande till vårt samtalsämne. 

Det visar sig att Karin har arbetat med obduktioner under många år. 

Alltså döda kroppar. Den senaste arbetsplatsen var på Axelssons Begravningsbyrå i Lomma. 

Även om det för min del känns kymigt prata om döden, har just döden varit vardag för Karin. Vi ska liksom alla den vägen vandra, men ändå. 

”En gång fick jag ta emot min egen farmors döda kropp som nyligen avlidet. Jag visste ingenting. Det var en tung upplevelse, berättar Karin för mig. 

Andra svåra händelser har varit ta hand om avlidna barn. Ungdomar som valt ta livet av sig. Det är sådant som gärna sätter sig. Gör ont på ett speciellt vis. 

Annars har Karin lärt sig se på döden som något naturligt. Vilket det faktiskt också är. Inget konstigt med det, kan tyckas, men som de flesta av oss har svårt acceptera.

Före midsommar i år fick hon själv en stroke. Hamnade på sjukhuset. 

Överlevde, tack och lov.

 ”Borde du bada ensam i havet med tjock dimma och allt,” undrar jag oroligt. 

”Tja, dö ska vi alla. Och nu mår jag bra. Jag har i alla fall en cykelhjälm på huvudet när jag ska cykla hem,” svarar hon och så skrattar vi faktiskt. Det är nästan så det blygråa vädret över sundet viker undan. 

Ett sällsamt möte i november var det allt. Tack för du ställde upp, Karin. 

Bada försiktigt framöver. 

Och inte gärna ensam.

Vi måste vara rädda om våra liv, så det så.

 

Måndag hela veckan: När flygande luftmadrassen kom till Lomma

 

Det här är Hugo. 

När han inte är instruktör för optimistjolle på seglarskolan i Lomma, läser han teknisk fysik vid Universitetet i Lund. ”Mycket kvalificerad matte,” säger Hugo som egentligen är stockholmare. 

Idag-måndag-presenterade han en nyhet för Lommaborna-Wing Foil. Av mig något ärevördigt kallad för en flygande luftmadrass. I alla fall lika komplicerat lära sig behärska som matematiken. Hur som helst är i alla fall Wing Foil den senaste vattenleksaken. För unga personer, är kanske bäst tillägga. 

Med den pumpade gummimadrassen fångas vinden som i sin tur pumpar upp en ledstång med en propellerliknande anordning upp en specialiserad foliebräda man står på. Ser faktiskt skakigt ut. 

Sedan bär det av i en väldig fart över böljan den blå. Idag var det så premiär för Wing Foil i Lomma. 

Två engelsktalande ungdomar som utbildats av Hugo på landbacken. Klara och ut på i Öresund för testa Wing Foil i verkligheten. 

Det gick säkert bra. 

Själv tycker jag det är roligare leka med barkbåtar. 

FOTNOT. Är inte säker på jag fattat denna ytvattensport på rätt sätt. Det får gå ändå.

 

Tut i luren-seglarfest i Lomma hamn

 

Mannen med tutan och röd keps är Stellan. Den röda kepsen signalerar, att man ingår i själva organisationen för JSM som Lommabuktens Seglarklubb arrangerar i helgen. 

Ingen lätt uppgift. 

För en utomstående ter sig röran med 330 tävlande båtar obegriplig. Klubben har också satt in 100 följebåtar. 

Mitt i allt detta står seglarlegenden Stellan och tutar för svag vind, för mycket vind, lagom med vind eller ingen vind alls. Så uppfattar jag det. 

Starter får ställas in. 

Starter får okej. 

Jag hör Stellans skarpa tuta i mitt hem knappa 200 meter bort. Det känns varje gång som om Stellan hälsar till mig. (texten fortsätter efter bilden)

Sjösättningen av båtarna sker från tre ramper. För en landkrabba som jag i snårigaste laget. 

Den stora parkeringsplatsen stängt. Belamrad med båtar. Badande som kommer med bil stoppas av vakter som får räkna med en och annan utskällning. 

Oset av grillade hamburgare för 69 kronor påtaglig. Sjön suger på landbacken. 

Mycket folk på plats. 

Mamma, pappa och möjligen en gammal farfar till sjöbuse, följer tävlingarna med kikare. 

Ute i Öresund ser jag små vita prickar av segel. Fattar absolut ingenting. 

Det gör däremot pappa Kent-bild här nedanför-från Höganäs. Dottern Liv, landslagstjej, finns där ute i Öresund med sin optimistjolle. 

Över hela härligheten ljuder så Stellans tuta. Roligt hade jag ändå. 

Det kan vara kul med segling på landbacken också.

 

 

Veckans största rantafej i Lomma

 

Du milde min tid. I år satte Lomma kommun in det tunga artilleriet. Maken till rantafej för knåda till en badstrand har sällan skådats. 

Stora tunga maskiner. 

Traktorer som till och med körde ut i buktens vatten och lastades med sand. 

Normalt brukar en ensam rytande Caterpillar ta tillbaka badstranden. Vintertid har den för vana ge sig ut i Lommabukten som är en del av Öresund. Annars mest känd för sitt ålgräs som erbjuder föda och livsrum åt många organismer. Ålgräsängarna ligger längre söderut och bör inte (får inte) skadats av kampen om badstranden. 

Snart nog var jobbet avklarat. 

Badstranden åter på plats. 

Det tackar många sol-och badsugna för. En litet lugnare oas än Lomma Beach. 

Visst ser det mysigt ut, så säg. 

Ibland lönar sig ett rantafej.

 

Vårkyla i Lomma: Mor och dotter gympar in sommarvärmen

 

Här gympar Lommatöserna, Anneli med dottern Jessica, på Centrumbadets långa badbrygga i Lomma. Det gäller hålla formen och få upp värmen i den kalla ogästvänliga sega våren. ”Ja, det är kallt och blåsigt. Inte mycket bättre lär det vara i badvattnet,” säger de med en mun. 

Häromdagen var det 6 grader i vattnet. Det är ungefär vad badtempen även håller idag, den 2 maj 2021. Så länge nätterna är kalla, blir det ingen ordning och reda med värmen i Öresund. Visst finns det isbjörnar som badar här nere året runt. Företrädesvis äldre kvinnor, märkligt nog. 

Så inte Anneli och Jessica. De föredrar ett gympapass på badbryggan i stället. 

Salighetens år jobbar vi lite till mans för hålla coronan stången. En annan som fått en spruta flyger lite lättare fram över vågrörelsen: ett centralt fysikaliskt begrepp inom klassisk fysik, kvantfysik, atom- och molekylfysik, kvantkemi, spektroskopi med flera spännande obegripliga saker. 

Nu spårade jag ur. 

Begriper nada. 

Ursäkta mig, Anneli och Jessica. 

Det är enklare ni gympar på. Fångar in sommarvärmen vi alla längtar efter. 

Kör hårt!

 

Maria-novembers badnymf i Lomma

Det här är Maria. 

Utan minsta tvekan hoppar hon i Öresunds 9-gradiga badvatten. Annars är det en helt vanlig dag i november med covid-19 som hotfull skugga över Lommabukten. 

Vinden narig. 

Himlen blyfärgad. 

Långt i norr anar vi vintern. 

Då är det allt tur att Maria har mössa på sig, när hon hoppar i plurret. 

”Det var kallt men friskt,” säger hon efter badet till mig. 

Rättar till mössan. 

Småhuttrar på T-bryggan i Lomma. 

Nej, jag hade aldrig träffat Maria förr i mitt spännande liv. Jag upptäckte en ensam kvinna vandra ut på T-bryggan. Badsäsongen är som sagt var ett minne blott. 

Kanske ändå? 

Så jag körde ut på bryggan med min el-scooter. Jag presenterade mig. Undrade om hon ville bli månadens badflicka på bloggen. Inga problem. 

Maria klädde av sig, satte på sig mössan och hoppade i det inte alls inbjudande badvattnet i Öresund. 

Visst blir man imponerad, men så är Lommabon Maria inte vem som helst. 

Tidigare var hon polis. 

Numera driver hon det egna företaget, Havsgymmet i Lomma. Välutbildad licensierad International Surf Association SUP instruktör (steg 1) samt licencierad SUPfitness instruktör (Paddlefit steg 1 och 2). 

Ni har säkert sett den senaste flugan med stå på en bräda och paddla fridsamt framåt. 

Så visst är Maria van med vatten. 

Dock inte kylskåpskall. 

Tummen upp för det!

 

Benedikte-månadens badnyfm i Lomma

 

Lommas badstränder ligger tämligen öde, så här års. 

Någon ute och går med hunden. 

Andra mastar av båten. 

En och annan med täckjacka promenerar stilla fram i vindbyar på 10 m/s. 

Så har vi då några få envetna morgonbadare som vägrar kasta in handduken i garderoben. 

En av dessa av hårdare virke är Lommabon, Benedikte, 60 år. ”Jag tar varje morgon mitt morgonbad vid T-bryggan. Det är helt underbart,” berättar Benedikte för mig som sitter väl påpälsad i min el-skooter. 

Det är ca 13 grader i luften. 

Vinden biter. 

Benedikte har med sig sin badtermometer. Den visar på 12 grader i Öresund. 

Det börjar bli bad endast för isbjörnar. Ja, så då Benedikte, förstås, som annars arbetar som undersköterska på BB (Kvinnokliniken) i Malmö. Det hör till hennes vardag och se små nya liv ploppa fram. 

Jag berättar då för Benedikte följande lilla rara historia. När jag kom till världen på Akademiska i Uppsala slog jag rekord med 63 cm i längd. 

”Va! Så långa babisar får vi inte se i Malmö,” säger hon och så skrattar vi gott. 

Jag och månadens badnyfm i Lomma som är en sällsam lättsam pratglad person. 

Tack för du ställde upp, Benedikte.

Du blev en härlig morgonkrydda.

 

Susanne-Lommas egen kråkmamma

 

Susanna i badet, har väl de flesta hört talas om. 

Däremot Susanne och kråkorna, har säkert inte många hört talas om. 

Här är hon i alla fall. 

Lommas egen kråkmamma. 

Jag träffade Susanne och hennes kråkor i morse. 

Helt rätt var det nere vid Lommabadet kraxt (förlåt) norr om T-bryggan. 

Av Köpenhamn syntes inte ett vitten i fjärran. Morgondimman låg tät över Öresund. 

På murens kant hade Susanne spridit ut godis till sina kråkor: krossad talgboll och skalade solrosfrön. 

Hennes kamera gick glödhet. 

”Jag brukar cykla ner hit varje morgon till mina sju kråkor. Varken mer eller mindre. Numera känner de igen mig och kommer med en gång. Visst är det mysigt,” berättar Susanne för mig. 

Jag kan inte annat än hålla med. 

Kråkor är sociala och läraktiga. Tar gärna för sig. Rotar gärna i hennes cykelkorg, för komma åt godiset. Det drar sig inte ens för landa på Susannes huvud. 

Hon följer också svanarna, men det är en helt annan historia. Tänk vad en tidigt morgontur i Lomma har att erbjuda. Lycka till med dina vänner kråkorna, Susanne. 

Trevlig möte. 

Krax!

 

Lomma som bäst: Leende guldbruna ögon räddade min dag

Här sitter Lommas Ukuleleklubb och spelar och sjunger för mig. Det kunde jag behöva. Tillbringat större delen av dagen med en punkterad Palmeutredningen. Jag kände behov av friskare luft. 
Tog en tur med min elskotern. 
Vädret kortärmat. 
Skvallrade om att sommaren strömmade in från Öresund. 
Från segelklubbens altan strömmade musiken från fyrsträngade stränginstrument emot mig. Ukulele. 
Ni vet det där instrumentet som George Formby (1904-1961) spelade och sjöng, ”When I´m Cleaning Windows”, i en Flygmalajenfilm på stenåldern. 
Nu var det SPF-seniorerna som spelade upp för sommarens intåg i Lomma. Åldersspannet från Lennart 87 år till Lena 69 år och det lät alldeles ljuvligt. 
Jag döpte genast mina nya vänner till Lommas Ukuleleklubb. 
”Nej, vi är SPF-seniorerna, en pensionärsförening i Lomma,” fick jag genast till svar, så strängarna nästan brast i nästa förtjusande låt. 
”Leende guldbruna ögon 
Har jag förälskat mig i 
Just dina guldbruna ögon 
Så blå kan de aldrig mer bli” 
Tack för underhållningen. 
Ni räddade min dag. 
Kan inte bli bättre. 
Vad är den havererade Palmeutredningen mot det här? 
Slätt ingenting. 
Bara i Lomma, Gott Folk. 
Bara i Lomma.

Coronahobby: Hela Lommas Glass-Ola har blivit torsk på torsken

Glass-Ola gör tummen upp för sin hobby. Sportfiskaren i all sin glans med egen köpt fiskebåt, Nina. 
Simrishamn byttes ut mot hemmahamnen Lomma. 
”Det är en garnbåt. Byggd på 1950-talet,” berättar Ola stolt för mig. 
Något ska man göra på sin fritid. 
Numera en form av coronahobby. 
Själv samlade jag en gång i tiden på historiska tidningar, stenar från diverse exotiska platser jag besökt, fula turistprylar samt tusen andra onödiga saker. 
En hobby så god som någon. 
Jag har aldrig gått fullt ut/in för min hobby. 
Det har däremot Ola gjort. 
En egen liten fiskebåt är naturligtvis drömmen, för alla sportfiske entusiaster. Så nu blir det torsk på längden och tvären tillsammans med familjen hemma i Lommaköket. Ola är nämligen torsk på torsken. 
Av den varan finns det gott om i Öresund.

Glass-Ola blev alltså Fisk-Ola, men enbart som hobby. Det är som framgångsrik glassgubbe vi lärt känna Ola, här på bloggen. 
De två senaste somrarna har varit guld för glassgubbarna i Lomma. Stressigt värre, men ack så givande.
Strålande sol och badbaljan Lomma full med glada badare som svalkat av sig med glass i drivor. 
”Jag räknar med att öppna upp min Hamnkiosk nere vid Centrumbadet i slutet av maj,” fortsätter Ola och vi båda hoppas på, att det där förbannade viruset, är ett minne blott. Någon gång måste det ta slut. 
Hur Ola orkar begriper jag inte. Normalt jobbar han nattskiftet (22.00-06.00) som tekniker på Pågens bageri inne i Malmö. 
Fast nu kan han koppla av med att vittja sina nät. 
Sin hobby finns det alltid plats för. 
Heja Ola!

Coronatider: Här landas torsken-Lommafiskarnas nappatag med viruset

OBS! Texten följer efter bildsviten.

Det kändes som en befrielse. 
När 10 000-tals människor i Sverige blir permitterade, stretar Lommafiskarna på. Sköna bilder när Sjollen lagt till med sin fångst vid kajen, straxt utanför Fiskboden i Lomma. Visst kändes det som en befrielse mitt i allt elände med det förbannade viruset. Dessutom är torskfisket alldeles utmärkt i Öresund. 
För inte tala om de friska vindarna som piskar Lommafiskarna i ansiktet. Coronan har det tufft. Den blåser åt helvetet.
Sjollen MÖ 35 lämnade kajen vid halv fem tiden på lördagsmorgonen. Först åtta timmar senare, var det så tid att landa den sköna fångsten i Lomma hamn. 
Jag stod ensam på kajen och följde skådespelet. Är det något jag skulle kunna tänka mig vara idag, är det just fiskare i Lomma. 
Ja, det hade allt varit en befrielse, och fått ta ett nappatag med det förbannade viruset ute på ett vindpinat Öresund. Banne mig är det i dessa bekymmersamma tider på landbacken, ett friskt och sunt yrke. 
Något i det svenska samhället som är normalt, i alla fall. 
Så här långt vill säga. 
Heja Lommafiskarna!

Coronaviruset: Så fördriver jag mina dagar i karantän/isolering

Så här tillbringar jag mina dagar i karantän/isolering. Ett stilla liv hemmets ombonade miljö. Ungefär som jag levt de senaste 15 åren. 
Skriver ett och annat blogginlägg. 
Ett utmärkt sätt hålla kontakt med omvärlden. 
Varje eftermiddag, nåväl, tar jag min el-skoter och möter Öresunds friska vindar. Det rensar upp min hjärna. 
Ganska enkelt för min del. 
Jag bor endast några hundra meter från havet eller sjön som gamla Lommabor uttrycker det, exempelvis Karin Lyberg(s), f d kommunalråd i byn. 
Så här års får jag och hustrun vara ensamma med Öresunds svagt saltstänkta vindar. Annat är det sommartid med alla badgäster. 
Tempot mot coronaviruset skruvades upp avsevärt i början av veckan. Då kom nya rekommendationer. 
Vi som är över 70 år uppmanades stanna hemma. Strypa de sociala kontakterna, samt inte vistas på offentliga platser. 
För min egen del inga problem alls. 
Redan satt mig i karantän/isolering.
Jag kvalar in med råge i riskgruppen: har åldern inne, hjärtproblem, astma samt en rad andra stökiga sjukdomar. 
Multisjuk skriver läkarna i min journal. Normala fall belastar vi sjukvården svårt. Nu kan det bli etter värre om vi inte lyder direktiven. 
Vården riskerar klappa samman. Vi står nämligen också för merparten av coronas dödstatistik.
Själv tar jag varningsropen på största allvar. 
Lyder som en väldresserad hund. 
Tvättar mina händer, så jag börjar bli narig. 
Okey då.
Fuskar en och annan gång, när jag bränner över Lomma centrum med el-skotern i 10 km/tim. Nu hoppas jag på som alla andra, att den här skiten blåser bort. Varför inte med vindbyarna från Öresund?
Igår ringde grannfrun Boel. Undrade om vi behövde hjälp med att handla. Det finns människor i kristider med sagolika hjärtan. 
Jag får en tår i ögat över Boels värme. 
Tack för att du finns.

Regnets krokiga väg till Lomma

Det finns bara en väg för regnet att ta sig in över Lomma. Nämligen den krokiga vägen från Hylliekroken, sydväst (ungefär) om Malmö. 
När himlen söder om Lomma tornar upp sig som en blåfrusen val, vet vi vad klockan är slagen: regn från Hylliekroken som slickar Lommabukten i Öresund. 
Om samma fenomen kommer in från Öresund norr om Lomma. Då klarar vi oss. Det blir alltid Landskrona och Helsingborg som får ovädret. 
Tro mig. 
Jag vet. 
Jag har nämligen varit granne med Öresund i 32 år. Alltså studerat fenomenet på nära håll under många år. 
I förmiddags-tisdag- såg jag hur det började torna upp sig från Hylliekroken. Ni vet, den där blåfrusna valen.
Bestämde mig för möta regnet. 
Tog min el-skoter. 
Körde över stock och sten (nåja) och kom fram till randen av Lommabukten i Öresund-se bild här nedanför. Där möttes jag av den första regndroppen som drog med sig ett ösregn in över Lomma i timmar. 
Hylliekroken går alltid att lita på. 
SMHI har ingen aning om denna krokiga väg med regn till Lomma. Tja, nu vet ni det. Inte mycket att bli lycklig över, men ändå. 
Alltid något.

Den märkvärdiga historien om gullvivorna i Lomma

Den lilla flickan på löpet, vilar ut i ett hav med gullvivor. Beundrar dess basala bladrosett. Några decimeter upp själva finalen: en gul vacker blomma. 
Den här lilla unika blomhörnan, ligger väl dold vid en av dammarna ner mot Öresund. Jag skrev om den på bloggen för många år sedan. Då hade någon satt upp en skylt med, Birgits Hage. 
Birgit bodde på andra sidan dammen, odlade själv sin lilla vackra hörna under många år. En dag ett annat år var Birgit död av ålderdom. 
Någon satte upp skylten som minne över Birgit. 
Vackert. 
Nästan tårfyllt. 
Senvåren 2014 inträffade det som inte fick inträffa. PEAB som sköter Lomma kommuns grönska, körde över Birgits vackra hage-se bild här nedanför. 
Gräsklipparen malde sönder allt i sin väg. Även Birgits gullvivor som faktiskt är fridlysta. Ett klart brott. 
Åren gick. 
Birgits Hage glömdes bort. 
Tills jag för några dagar sedan återvände med Liv, mitt barnbarn på bilden. Birgits skylt borta. 
Däremot hade Birgits Hage åter levt upp med ett hav av gullvivor. Det var som om jag och Liv fick en hälsning från Birgit. 
Bara nu inte PEAB åter mal ner de fridlysta blommorna. Några garantier finns nämligen inte. Tack i alla fall, för hälsningen Birgit. 
Vi ska aldrig glömma dig.

Bildextra: När sillen gick till-Lommas ”sillafiskare” Rune lycklig

Den här historien om Lommasillen började för ca 35 år sedan. Fast först får vi göra ett hopp fram i tiden med ca 20-25 år. 
Jag hade startat bloggen 2008. 
Frågade Rune om han inte hade några bilder från sin tid som fiskare med egen båt i Lomma. Tänkte det kunde bli ett trevligt blogginlägg. 
”Jovisst har jag det,” svarade Rune och stack åt mig ett häfte med bilder från sillfisket hösten 1985 utanför Limhamn i Öresund. 
Sedan blev det aldrig något på bloggen. Jag stoppade undan bilderna för framtida sillreportage. 
Åren gick. 
En dag efterlyste Rune sina bilder. 
Jag letade men fann inga. 
Skämdes. 
Rune började se ut som en ledsen vovve. 
Hemskt. Visste bilderna fanns, frågan bara var i min röra. Till min hustrus stora förtvivlan slänger jag aldrig något (vi män gör ogärna det). 
När jag i veckan beslutade mig för en rejäl döstädning åkte ömma lådor fram. Bara guld, enligt mig, mest skräp, enligt hustrun. 
Si på fan. 
Väl inbäddat bland autografer från Nils Poppe, Sophia Loren och Gunder Hägg (löparen) samt en bild på mig tillsammans med Lennart Hyland och Lars-Gunnar Björklund ombord på ett flygplan(!?) på väg till Tromsö, Norge, fanns häftet med Runes sillfiske från 1985.(Texten fortsätter efter bilden)

Förlåt Sophia Loren, men jag har väl sällan blivit så glad över några sillarumpor, för inte tala om Rune. 
Lyckan total. 
Det var en rejäl fångst också. 
”Gav egentligen inte så mycket i börsen. Däremot om man saltade in sillen, kunde det ge lite pengar,” mumlar Rune och tummar på de efterlängtade bilderna. 
Jag behöver inte skämmas längre. 
Rune är ingen ledsen hund längre. 
Vi ler och skrattar tillsammans igen. 
Jag tror faktiskt Sophia Loren livade upp stämningen mer än sillen. 
Visst är livet bra skönt att leva. 
Jag lovar hälsa till Sophia, Rune.

Knud på väg! ”Bidde Knud en storm i ett vattenglas?”

SMHI larmar och står i. 
Vilket man gör alldeles rätt i. 
Årets första höststorm är på väg in över Västkusten. Även Skåne ska få sin beskärda del av regn och stormbyar. 
Hur det slutar, vet vi inte förrän ikväll. Ovädret kommer från Danmark och har då mycket riktigt döps till Knud. 
Danskare än så, kan inte årets första höststorm heta. 
Jag tog med mig ett glas vatten ner till Öresund, för möta upp Knud. Där fanns varken Knud eller några stormbyar. 
Jag stirrade ut mot vattnet och skrek för full hals:
 ”KNUD, var är du?” 
Nu hör det ofta till saken, att när SMHI larmar och står i, brukar Lomma oftast få en storm i ett vattenglas. 
Sällan mer än så. 
Vi får se hur det ”bidde” i morgon. 
Spännande Knud-rapport följer.
Hur som helst.
Håll i hatten!