Lommabon Karins jobb har varit döden

 

Ett sällsamt möte i november med ett blygrått väder som inramning. Jag träffade Lommabon Karin som precis kom från badet med Öresund insvept i tung dimma. 

”Jag badar året runt, så det är inga problem. Riktigt skönt, trots endast 9 grader i vattnet,” säger Karin som nyligen fyllt pensionär. 

En trevlig kvinna med ett gott leende som öppnar upp till ett samtal om, tro det eller ej, döden. Dagens väder passande till vårt samtalsämne. 

Det visar sig att Karin har arbetat med obduktioner under många år. 

Alltså döda kroppar. Den senaste arbetsplatsen var på Axelssons Begravningsbyrå i Lomma. 

Även om det för min del känns kymigt prata om döden, har just döden varit vardag för Karin. Vi ska liksom alla den vägen vandra, men ändå. 

”En gång fick jag ta emot min egen farmors döda kropp som nyligen avlidet. Jag visste ingenting. Det var en tung upplevelse, berättar Karin för mig. 

Andra svåra händelser har varit ta hand om avlidna barn. Ungdomar som valt ta livet av sig. Det är sådant som gärna sätter sig. Gör ont på ett speciellt vis. 

Annars har Karin lärt sig se på döden som något naturligt. Vilket det faktiskt också är. Inget konstigt med det, kan tyckas, men som de flesta av oss har svårt acceptera.

Före midsommar i år fick hon själv en stroke. Hamnade på sjukhuset. 

Överlevde, tack och lov.

 ”Borde du bada ensam i havet med tjock dimma och allt,” undrar jag oroligt. 

”Tja, dö ska vi alla. Och nu mår jag bra. Jag har i alla fall en cykelhjälm på huvudet när jag ska cykla hem,” svarar hon och så skrattar vi faktiskt. Det är nästan så det blygråa vädret över sundet viker undan. 

Ett sällsamt möte i november var det allt. Tack för du ställde upp, Karin. 

Bada försiktigt framöver. 

Och inte gärna ensam.

Vi måste vara rädda om våra liv, så det så.